med anledning av prop. 1997/98:25 Sverige och den ekonomiska och monetära unionen

Motion 1997/98:Fi5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Folkpartiet anser att det ligger i Sveriges intresse att delta i EMU:s tredje etapp från starten i januari 1999. Regeringens förslag till svenskt utanförskap minskar Sveriges politiska inflytande och skadar den ekonomiska stabiliteten, investeringar och sysselsättning. Regeringens nej är ett ”hårt och långt nej”. I praktiken vill regeringen stänga dörren till valutaunionen under hela nästa mandatperiod – och sannolikt även en betydande del av den därpå följande.

Folkligt stöd är en förutsättning för ett medlemskap i EMU. Demokrati kräver opinionsbildning och information före ställningstagande. Social­de­mo­kraternas kompakta motvilja mot att tala om vad de tycker undergräver den demokratiska beslutsprocessen. Folkpartiet anser att det mest naturliga tillället att diskutera frågan och begära mandat för inträde är i samband med valet 1998. Då maximeras den svenska handlingsfriheten. Skulle denna möjlighet i praktiken blockeras av Socialdemokraterna anser vi att en folk­omröstning bör hållas, och då så tidigt som möjligt, så att Sverige kan inträda i valutaunionen under nästa mandatperiod.

2 Farligt dubbelspel

Förslagen i regeringens proposition om Sverige och den ekonomiska monetära unionen kom inte som någon överraskning. Det har länge varit uppenbart att Socialdemokraterna, på grund av inre splittring, inte klarar av att ta ställning till EMU. Den svenska regeringen är idag den enda i EU som saknar en officiell uppfattning om valutaunionen.

Regeringen anser att Sverige skall avstå från medlemskap i EMU då den tredje etappen inleds första januari 1999. Det heter att ”dörren skall emellertid hållas öppen för ett senare inträde” och frågan då skall under­ställas svenska folket, helst i ett ordinarie val, dvs tidigast år 2002.

Sveriges möjligheter att bli medlem i EMU under hela nästa mandatperiod – och sannolikt en betydande del av den därpå följande – försvåras därmed allvarligt.

I motsats till vad regeringen försöker göra gällande maximeras inte den svenska handlingsfriheten. Förslagen innebär att Sverige kan bli medlem tidigast 2003 eller 2004, dvs 5–6 år efter EMU:s bildande. Om det var maximal handlingsfrihet som eftersträvades borde frågan istället avgöras i samband med nästa ordinarie val, 1998. (Vi återkommer till detta längre fram i motionen.)

Regeringen skriver bland annat att ”EMU är ett mycket viktigt projekt för EU och dess medlemsstater” samt att ”Sverige har ett betydande intresse av att EMU lyckas”. Valutaunionen är alltså mycket viktig för EU och bra för Sverige, ändå bör Sverige stå utanför! Inte ett enda sakpolitiskt skäl har redovisats till varför utanförskapet är att föredra. Istället hänvisas till dåliga SIFO-siffror för ett EMU-medlemskap. Regeringen gömmer sig alltså bakom den negativa folkopinion man själv varit med om att skapa genom oför­mågan att ta ställning, och genom att vägra bilda opinion över­huvud­taget. Uppenbarligen har regeringen heller ingen ambition att genom information och argument bidra till att vända opinionen. Detta måste betecknas som ett ledarskapets lågvattenmärke.

I andra sammanhang luftar statsministern och finansministern stor skepsis mot valutaunionen i ordalag som ”ett skakigt projekt”, eller hävdar som i Veckans Affärer (21/10) att det finns en risk att ”Sverige förlorar rätten att driva en egen finanspolitik”. Då handlar det inte bara om dåligt ledarskap utan dessutom om ett slags dubbelspel. Regeringen ger ett budskap i Bryssel och ett i Sverige. Detta skadar naturligtvis svenska intressen i Europa.

Folkpartiet anser att det är beklämmande att regeringen vill tilldela Sverige rollen som ”fripassagerare” i Europa och därmed undergräva förtroendet för Sverige som en konstruktiv medlem och aktiv samarbetspartner. Samarbete utvecklas inte genom att man sätter sig på åskådarplats. Vår bedömning är att svenska företag och hushåll riskerar att få betala ett högt pris för regeringens sjabbel med EMU-frågan.

3 Sverige förlorar rösten i Europa

I Folkpartiet liberalerna har vi många gånger uttalat vårt stöd för skapandet av en gemensam valuta och för att Sverige bör vara med i det tredje steget av EMU från starten 1999. Vår uppfattning är att ett medlemskap från den första januari 1999 ligger i Sveriges intresse. Såväl politiska som ekonomiska skäl talar för detta.

För oss liberaler är EMU inget självändamål utan ett medel att föra medlems­länderna närmare varandra och öka välståndet i Europa. Det främsta argumentet för en gemensam valuta är att en sådan knyter medlemsländerna närmare varandra – att integrationen fördjupas. Den centrala tanken med det europeiska samarbetet är hur fred, frihet, demokrati och säkerhet kan garanteras för Europas invånare. I detta arbete vill vi liberaler att Sverige ska spela en aktiv och pådrivande roll. Möjligheterna ökar avsevärt om Sverige är med i den grupp länder som går i spetsen när det ekonomiska samarbetet fördjupas i och med det tredje steget i EMU.

Om Sverige aktivt arbetar för fortsatt integration ökar vårt inflytande över ”dag­ordningen ” i EU och över våra möjligheter att påverka utvecklingen på viktiga områden som östutvidgningen, brottsbekämpningen och gemen­samma insatser för miljön.

Frågan om Sverige skall spela en aktiv eller passiv roll i formandet av det framtida Europa har regeringen besvarat med ”passiv”. Sverige skall spela rollen av ”fripassagerare” – vi ska passa och se hur det går. Förhoppningarna som uttrycks i propositionen att Sverige ”även i fortsättningen” skall påverka frågor som vi berörs av framstår därför som just fromma förhoppningar. Varför skulle övriga deltagarländer lyssna på svenska synpunkter på ett projekt som den svenska regeringen inte vill delta i? Varför skulle övriga EU-länder ta hänsyn till svenska intressen om vi förhåller oss helt passiva när andra tar fortsatta steg mot fördjupad integration?

4 Regeringens verkliga skäl?

Eftersom regeringen inte redovisar några motiv för sitt ställningstagande i propositionen vill vi ändå här kommentera de skäl som statsminister Göran Persson och finansminister Erik Åsbrink åberopar i andra sammanhang, tidningsintervjuer, seminarier etc.

Finansministern hävdade på Bankföreningens årsmöte (22/10) att han vill ha svar på sex frågor innan han kan ta ställning till ett eventuellt medlemskap. Det gällde, enligt ett TT-telegram, hur snabbt den offentliga sektorns skuld kan minska, hur väl den svenska arbetsmarknaden och löne­bildningen fungerar och hur stort inflytande i EU Sverige kan ha utanför EMU. Vidare vill finansministern veta hur många länder som går med från starten, hur stark den gemensamma valutan blir och slutligen om det utvecklas tendenser till gemensam finans- och skattepolitik. Det senare hävdade Göran Persson i en intervju i Veckans Affärer (20/10) var reger­ingens huvudsakliga invändning mot EMU-projektet.

För det första avslöjar oron över de offentliga finanserna och arbetsmarknadens funktionssätt att det – i motsats till vad regeringen hävdar i propositionen – fortfarande finns allvarliga strukturproblem i den svenska ekonomin.

För det andra är en del frågeställningar rent hypotetiska. De utgår dess­utom ifrån att Sverige skulle vara en passiv medlem, oförmögen att påverka utvecklingen i valutasamarbetet och EU. Hur EMU fungerar och vilket inflytande Sverige får, beror naturligtvis på hur Sverige agerar. Hur har regeringen tänkt jämföra det svenska inflytandet i EU vid ett utanförskap respektive medlemskap i EMU? Och hur lång tid tar det att avgöra ”hur stark” euron blir? Denna passiva hållning, och självpåtagna roll som utom­stående betraktare och domare, gynnar inte svenska intressen.

Frågan om överstatliga beslut i finans- och skattepolitiken är över­huvudtaget inte relaterad till EMU. Som en följd av en tilltagande inter­nationalisering ställs emellertid större krav på ett konkurrenskraftigt skatte­system vid ett utanförskap.

5 Utanförskapet är inte gratis

Sverige behöver en lång period av hög tillväxt och ökad sysselsättning. Det råder en bred enighet om att ett stabilt penningvärde, varaktigt låga räntor och goda offentliga finanser är viktiga förutsättningar för att uppnå detta. Därför är de ekonomiska argumenten för ett svenskt medlemskap i EMU från starten första januari 1999 starka. För en liten, exportberoende nation med en inflations- och devalveringshistoria, är det inte gratis att ”vänta och se”. Kostnaderna ökar ju fler länder som deltar från starten.

Mycket tyder på att EMU kommer att omfatta de flesta EU-länderna från start, med undantag för Storbritannien, Grekland och Danmark. Eftersom Sverige, enligt regeringens bedömning, uppfyller konvergenskraven kan utanförskapet tolkas som att Sverige vill förbehålla sig rätten att återfalla i en traditionell devalverings- och inflationspolitik.

Den tydligaste konsekvensen av ett utanförskap är osäkerheten. Osäkerhet om inriktningen på den ekonomiska politiken och den framtida kronkursen. Osäkerhet om våra framtida avsättningsmöjligheter på den europeiska marknaden när kärnländerna inför en gemensam valuta och vi står utanför. Osäkerhet för svenska hushåll och företag. Denna osäkerhet kommer att visa sig genom bland annat:

  • högre räntor

  • fortsatt risk för stora svängningar i värdet på den svenska kronan

  • färre investeringar i Sverige

  • sämre sysselsättningsutveckling

  • högre kostnader i företagen för kurssäkring och valutaväxling

Det som händer i Storbritannien är illustrativt i detta hänseende. Storbritannien kan sägas ha större frihetsgrader än Sverige, dels eftersom det är en stor ekonomi, dels genom sitt formella undantag från deltagande i EMU:s tredje steg. Inte desto mindre förorsakar oklara signaler från den brittiska regeringen osäkerhet och oro om Storbritanniens vilja och avsikter vad gäller EMU. Regeringen riskerar genom sin linje att försätta Sverige i ett läge som vi inte har råd med. Att behålla ”friheten” att fördärva värdet på kronan undergräver bara möjligheterna att växla in den svenska ekonomin på en högre tillväxtbana.

6 Osäkerheten måste bort

Ett deltagande i EMU undanröjer kvarstående osäkerheter om inriktningen på den svenska ekonomiska politiken. Om Sverige tydligt avhänder sig möjligheterna att devalvera blir det mindre riskfyllt att investera i svenska räntebärande papper, räntorna kan sjunka ytterligare när den riskpremie som placerare idag begär försvinner.

Stabila spelregler, låga räntor och gemensam valuta innebär att företag i alla branscher vågar satsa för framtiden, öka investeringarna och anställa fler. Chanserna till fler nya jobb ökar.

Grundtanken med EMU är att förbättra den inre marknadens funktionssätt och öka handeln över gränserna. Transaktionskostnader och valutarisker försvinner, vilket underlättar företagens planering. För svenska storföretag som redan har fungerande system för valutarisker innebär EMU-medlem­skapet framförallt att de får tillgång till stor, effektiv kapitalmarknad i euro. De mindre företagen, som har betydligt svårare att effektivt hantera växel­kursrisker, slipper den osäkerhet och de kostnader som är förknippade med sväng­ningar i valutan. För dem innebär en gemensam valuta större möjligheter till expansion och internationalisering.

De kunskapsintensiva företagen har haft störst problem med devalverings­politiken där höga arbetskraftskostnader i efterhand justeras genom lägre kronkurs. De företag som bedöms ha störst sysselsättningspotential kan därför sägas tillhöra de som har mest nytta av ett EMU-medlemskap – kunskapsintensiva företag och småföretag.

Om Sverige, som regeringen förordar, står utanför EMU kommer många företag ändå att tvingas anpassa sig och använda kronor och euro parallellt. Detta leder självfallet till merkostnader samt ökad administration och därmed färre nya jobb.

För många hushåll är arbetslösheten och bristen på reguljära jobb det största problemet idag. Men EMU-medlemskapet får även andra positiva effekter för hushållsekonomin. Lägre räntor innebär lägre boendekostnader. Gemensam valuta ökar konkurrensen på varu- och tjänstemarknaderna vilket leder till lägre konsumentpriser, samtidigt som konsumenterna får avsevärt större möjligheter att jämföra priser när alla varor prissätts i samma valuta.

7 Större självständighet och inflytande

Sverige kommer att påverkas av EMU, oavsett om vi går med eller inte. Regeringens skrivningar i propositionen på detta tema är genomgående ”minimalistiska”. Det heter t ex att ”kraven på den ekonomiska politiken minskar inte om Sverige står utanför valutaunionen”, samt att ”Utanför valutaunionen måste Sverige minst lika tydligt demonstrera sin strävan att upprätthålla ett fast penningvärde ...” En rakare beskrivning är att kraven på den ekonomiska politiken ökar, och att Sverige behöver bli tydligare i strävan att värna penningvärdet.

Ett utanförskap medför inte större självständighet, varken i penning- eller finanspolitiken. Den penningpolitik som förs inom EMU-området kommer i hög grad att bestämma förutsättningarna för svensk penningpolitik. Regeringens linje innebär att Sverige avhänder sig möjligheten att påverka utformningen av den europeiska penningpolitiken. Det är bland de länder som är med från starten som riktlinjerna för penningpolitiken kommer att dras upp. Står Sverige utanför blir det utomordentligt svårt att få gehör för svenska synpunkter.

Statsministerns farhågor om en överstatlig finanspolitik kan inte relateras till EMU. Svårigheten att behålla ett skattesystem som kraftigt avviker från övriga EU-länder beror på mer integrerade marknader och ökad internationalisering. Problemen med de höga svenska marginalskatterna har flera stora svenska företag, som konkurrerar om specialiserad arbetskraft på en internationell marknad, redan vittnat om. Regeringen överväger t om en speciallagsiftning för sådan utländsk arbetskraft. Vid ett utanförskap blir Sverige ett mindre attraktivt alternativ för investerare från t ex USA eller Asien, som vill få tillgång till den europeiska marknaden. Kraven på ett konkurrenskraftigt skattesystem ökar därför snarare än minskar med den EMU-linje regeringen förordar.

Ett argument som framförts, dock inte av regeringen, mot ett tidigt medlemskap i EMU är att den svenska ekonomin inte är tillräckligt flexibel, dvs inte klarar att parera chocker genom t ex snabb anpassning av löner eller offentliga utgifter. Därför skulle Sverige vara tvunget att behålla möjligheten att återställa konkurrenskraften genom förändringar av kronans värde.

EMU-utredningens rekommendation att Sverige ”väntar och går med” byggde främst på detta stabiliseringspolitiska argument. Utredningen pekar på att Sverige har strukturella problem, i synnerhet på arbetsmarknaden. Innan dessa är lösta bör vi inte gå med, ansåg utredarna. Samtidigt inskärptes, något ologiskt, att devalveringar inte är någon framkomlig väg för Sverige. Strukturproblemen behöver åtgärdas, oavsett om Sverige deltar i EMU eller inte. Utredningen förordade även en självständigare riksbank och ett lagfäst inflationsmål, för att undanröja framtida devalverings­spe­kulationer. Från Folkpartiets sida har vi medverkat till en sådan fler­partiuppgörelse om Riksbankens ställning så att den önskvärda, och av EU föreskrivna, självständigheten uppnås.

Folkpartiet har länge hävdat att det finns brister i den svenska ekonomins funktionssätt. Lönebildningen fungerar dåligt, både vad avser total nivå på lönekostnadsökningarna och utvecklingen av relativa löner. Detta försvårar möjligheterna att öka sysselsättningen. De offentliga finanserna är, bland annat till följd av att regeringen sanerat budgeten främst genom skatte­höjningar, mycket konjunkturkänsliga. Konkurrensen fungerar dåligt inom viktiga sektorer. Dessa problem måste emellertid lösas oavsett om Sverige går med i EMU eller inte. Problemen blir rimligen lättare att lösa om den ekonomiska utvecklingen är mer positiv, dvs med ett EMU-medlemskap, än om Sverige dessutom tvingas hantera ekonomiska trovärdighetsproblem, högre räntor och stora svängningar i valutakursen.

Den liberala ansatsen inför de ekonomiska strukturproblemen är således att Sverige måste lösa dem, inte att vi ska avstå från att delta fullt ut i det europeiska samarbetet. Folkpartiets alternativ i den ekonomiska politiken innebär att de strukturella problemen åtgärdas, bland annat genom kraftigt sänkta skatter på arbete och reformer för en flexiblare arbetsmarknad och lönebildning. Våra förslag till riktlinjer för den ekonomiska politikens utformning finns närmare beskrivna i vår motion om den ekonomiska politiken – Uthållig tillväxt.

8 Maximal handlingsfrihet

I motsats till vad regeringen vill göra gällande innebär dess ställningstagande att Sveriges handlingsutrymme blir begränsat. Med den ”strategi” regeringen förordar skall en svängning i folkopinionen passivt inväntas, därefter bör frågan avgöras i ordinarie val, förmodligen 2002, kanske ännu senare om man skall invänta finansministerns ”sex punkter”.

Det är möjligt att de negativa konsekvenserna av ett utanförskap blir tydliga ganska snabbt efter bildandet av EMU, likaså finns möjlighet att Stor­britannien väljer att delta relativt snabbt och att de politiska kostnaderna för utanförskapet alltså ökar dramatiskt. Vad har Sverige då för handlings­alternativ och beredskap?

Folkpartiets anser att ett folkligt stöd är en förutsättning för ett svenskt EMU-medlemskap. Vår uppfattning är att det mest naturliga tillfället att diskutera frågan och begära mandat för ett inträde är i samband med valet 1998. Om Socialdemokraterna genom sitt agerande i praktiken blockerar denna lösning anser vi att frågan om medlemskap bör underställas folket i en folkomröstning så att Sverige ges möjlighet att inträda i valutaunionen före år 2002.

När det gäller frågan om en eventuell grundlagsändring avser Folkpartiet att återkomma i samband med propositionen om Riksbankens ställning.

9  Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det ligger i Sveriges intresse att delta i EMU från den 1 januari 1999,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken och EMU.

Stockholm den 24 oktober 1997

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-27 Bordläggning: 1997-10-28 Hänvisning: 1997-10-29

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)