Till innehåll på sidan

med anledning av prop. 1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen

Motion 1997/98:Sf41 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Proposition 1997/98:173
Tilldelat
Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning
1998-06-09
Hänvisning
1998-06-10
Bordläggning
1998-06-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

1 Inledning

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag att huvudansvaret för verkställighet av beslut om avvisning och utvisning förs över till Statens invandrarverk. Vi anser att den uppsplittring av ansvaret för verkställigheterna mellan två myndigheter, Statens invandrarverk och Polisen, som förslaget faktiskt innebär kommer att leda till minskad effektivitet samtidigt som det inte finns något som talar för att förändringarna kommer att betyda minskat användande av tvång och ett mer humant förfarande.

2 Svensk migrationspolitik

Vänsterpartiet kommer inte att i denna motion ta upp partiets helhetssyn på flykting- och migrationspolitiken. Den framgår av partiets motioner 1996/97:Sf13 och 1997/98:Sf13. Det måste dock påpekas att det i propositionen ges en helt felaktig bild av den svenska migrationspolitiken. Den påstås vara rättvis och human. Det påstås vidare att Sverige aktivt sluter upp kring principen om att nära anhöriga måste ha möjlighet att bo i samma land. Det talas om vikten av att den som inte får uppehållstillstånd måste acceptera ett sådant beslut. Annars skulle trovärdigheten i politiken och uppslutningen kring asylrätten hotas.

Men just i dagarna har den sedan många år intensiva kritiken mot Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden för grundläggande rättsäkerhets­brister i deras hantering av utlänningärenden också fått en rättsvetenskaplig bekräftelse. I rapporten Bevis 2 Prövning av flyktingärenden (Diesen m.fl., Norstedts Juridik AB) konstaterar författarna att få rättsområden präglas av samma rättsosäkerhet, godtycke och bristande likformighet som flykting­rätten. F.ö. har ju både statsministern och biträdande utrikesministern helt nyligen sett sig föranledda att offentligt i lätt beslöjade former uppmana Utlänningsnämnden att i ett enskilt ärende fatta ett nytt beslut med annat innehåll än det ursprungliga. Propositionens uppmaningar om att avvisnings­beslut måste accepteras ter sig mot en sådan bakgrund något ihåliga, särskilt som nästan varannan ny ansökan bifalls av Utlänningsnämnden.

Det är helt fel när det i propositionen hävdas att Sverige aktivt sluter upp kring principen att nära anhöriga måste ha möjlighet att bo i samma land. Röda korset har i rapporten ”Rätten till familjeåterförening för anhöriga utanför kärnfamiljen efter 1 januari 1997” konstaterat att de nya reglerna inneburit en kraftig begränsning av beviljade tillstånd för anhöriginvandring utöver kärnfamiljen. Andelen beviljade tillstånd 1997 var endast 30% jämfört med föregående år. Följden av den nya lagstiftningen har blivit att det finns åtskilliga gamla föräldrar, framförallt änkor, ensamma kvar i sina hemländer eller i tredje land, utan möjlighet till försörjning och som i och med lagändringen inte har möjlighet att återförenas med sina anhöriga i Sverige.

Utlänningsnämnden har ställt upp ett krav på att en ansökan om familje­återförening måste göras inom tio månader från att den i Sverige boende anknytningen fått uppehållstillstånd. Denna praxis drabbar på ett synnerligen inhumant sätt familjer som under krig eller krigsliknande förhållanden splittrats och där familjemedlemmarna först efter ett tidsödande efter­forsknings­arbete lokaliserat varandra. Utlänningsnämnden har slagit fast att den omständigheten att krig splittrat familjen och att klaganden inte känt till att den som bodde i Sverige var i livet, inte kan påverka bedömningen. Man har också krävt att det förelegat ett beroendeförhållande redan i hemlandet mellan den som ansöker om att få komma hit och den som är bosatt i Sverige. Det är ju lätt att föreställa sig vilka mot humaniteten stridande beslut detta synsätt måste leda till.

Invandrarverket har i en promemoria daterad 1998-05-07 gjort en genom­gång av praxis som rör minderåriga barn. Promemorian är en skrämmande läsning; det framgår med stor tydlighet att utlänningslagens portalparagraf om hänsynstagande till barns bästa knappast tillämpas alls utanför det renodlat humanitära området. Som en följd av denna lagtolkning har det inte heller i ärendena företagits någon utredning rörande barnets bästa, möjligheterna för barnet att på annat sätt upprätthålla kontakten med den förälder som nekas uppehållstillstånd. Än mindre har det i enlighet med 11 kapitlet 1a § utlänningslagen klarlagts vad barnet har att anföra i ärendet.

Regeringen har i ett ärende UD 97/1402 MP, beslut 971120 lagt ribban oerhört högt. Det gällde tre föräldralösa barn 16, 13 och 9 år gamla utan anhöriga i hemlandet (Rwanda). De sökte familjeåterförening med en vuxen syster i Sverige, som var deras förmyndare enligt beslut i Rwanda. Att barnen var föräldralösa, saknade andra anhöriga än systern och att hon var förordnad som förmyndare till barnen var enligt regeringen inte tillräckliga skäl för att bifalla överklagandet. Men när man vägde in den politiska situationen i Rwanda blev den samlade bedömningen att ärendet borde bifallas.

Invandrarverkets kommentar är att regeringen tydligt förbigår portal­para­grafen om hänsynstagande till barnens bästa.

Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt med en djupgående förändring av flykting- och immigrationspolitiken och att den till skillnad från idag måste grundas på ett korrekt uppfyllande av våra konventionsåtaganden och dessutom präglas av en solidarisk och humanitär grundsyn.

3 Folkrättsliga aspekter

I propositionen sägs att återtagandeavtal ingås för att förmå ett annat land att efterleva mellanstatliga folkrättsliga principer. Det stämmer att detta i några enstaka fall varit grunden för att återtagandeavtal ingåtts. Men vad propositionen förtiger är att återtagandeavtal där ena parten är en västeuropeisk stat i de allra flesta fall ingåtts som ett led i byggandet av ”Fästning Europa”. Genom återtagandeavtal med de öst- och centraleuropeiska stater som gränsar till EU söker EU-staterna att skyffla över ansvaret för flyktingar och skyddsbehövande på EU:s grannar. Europakommissionen uttryckte redan 1994 i en rapport till rådet och Europaparlamentet oro över konsekvenserna av detta för de berörda länderna i Öst- och Centraleuropa både beträffande budget- och operationella problem.

I propositionen klagas över att vissa stater har särskilt höga krav på bevisföring vid fastställande av medborgarskap. Här förtjänar det att påpekas att 1997 års medborgarskapskommitté i sitt delbetänkande Medborgarskap och identitet (SOU 1997:162) påpekar att Sverige i ett europeiskt perspektiv upprätthåller en förhållandevis sträng praxis vad gäller krav på styrkt identitet. I jämförbara länder upprätthålls inte som i Sverige något absolut krav på styrkt identitet. Sverige nu får så att säga smaka sin egen medicin.

4 Ny ansvarsfördelning

Huvudansvaret för verkställighet av beslut om avvisning och utvisning föreslås överföras till Statens invandrarverk. Behovet av tillgång till polisiär kompetens skall tillgodoses genom att Statens invandrarverk ges möjlighet att överlämna ärenden till polisen för att genomföra en verkställighet.

Vänsterpartiet finner argumenten för ett överförande av verkställighets­ansvaret till Statens invandrarverk föga bärkraftiga. Det finns inte mycket som talar för att antalet utlänningar som rättar sig efter myndigheternas beslut och självmant lämnar landet kommer att öka genom de föreslagna förändringarna. Anledningen till att många inte självmant lämnar landet efter ett avvisningsbeslut är att man inte anser sig ha fått sitt ärende handlagt och bedömt på ett rättssäkert sätt och fruktar att utsättas för förföljelse vid återkomsten till hemlandet. Den föreslagna fokuseringen på individuellt anpassade åtgärder för att underlätta ett återvändande torde väga utom­ordentligt lätt i sammanhanget.

Vänsterpartiet tror inte som regeringen att ”effektivitetsvinster kan göras genom att ansvaret flyttas från ett stort antal lokala myndigheter till en central utlänningsmyndighet.” Det ligger mycket i Rikspolisstyrelsens syn­punkter på denna fråga som framförs i myndighetens remissvar:

Rikspolisstyrelsen anser att lokaliseringen av Invandrarverkets verksamhet talar mot att flytta över verkställighetsansvaret.

Polisen finns eller kan med kort varsel infinna sig var som helst i landet. Invandrarverket däremot driver permanent tillståndsverksamhet endast på ett relativt litet antal orter. Invandrarverket kommer med stor sannolikhet att få betydande svårigheter att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt sköta verkställighetsarbetet självständigt i de fall där det är fråga om långa avstånd mellan verket och den som skall förpassas.

Vänsterpartiet tror inte att den ändring som gjorts i propositionen jämfört med utredningens förslag, nämligen att ett formellt överlämnande av verkställighetsansvaret till polisen i aktuella fall löser problemen. Det är inte alls säkert att polisen kommer att ha resurser tillgängliga när Statens invandrarverk beslutar om ett överlämnande.

Vänsterpartiet tvivlar på att de genomsnittliga tiderna mellan beslut om avvisning eller utvisning och verkställigheten skall förkortas genom Invandrarverkets direkta samverkan med Utrikesdepartementet. Detta är egentligen bara en from förhoppning från regeringen utan något egentligt sakligt underlag. Att verkställighetstiderna blir långa beror nu ofta på att Invandrar­verket och Utlänningsnämnden i trots mot 4 kap 12 § utlännings­lagen beslutar om avvisning utan att beakta att den inte går att verkställa.

Under rubriken ”Skälen för regeringens förslag” anförs bl.a. att den föreslagna ordningen riskerar att i viss mån undergräva tilltron till rätts­säkerheten och föranleda misstro mot myndigheten. Detta anser Vänster­partiet vara ett viktigt skäl mot regeringens förslag. Förslaget utgör ett allvarligt avsteg från principen att beslutande och verkställande organ bör hållas åtskilda. Om regeringens förslag vinner bifall borde det vara uteslutet att Invandrarverket får fatta avvisnings- och utvisningsbeslut.

I propositionen föreslås att Invandrarverket i anslutning till ett av verket fattat avlägsnandebeslut skall informera om exempelvis de återvändande­program IOM tillhandahåller och om organiserad verksamhet som för­bered­else för ett återvändande. Detta är fullständigt oacceptabelt. Vilken tilltro till att Utlänningsnämnden kommer att pröva ett överklagande på ett objektivt och rättssäkert sätt kommer att finnas hos den sökande efter att Invandrarverket handlat på det föreslagna sättet?

5 De som gömmer sig

I propositionen avslöjas en förfärande okunskap alternativt hyckleri om verkligheten när man diskuterar gömda barns situation. I propositionen sägs på sidan 40 bl.a. följande: ”Då barn göms läggs en börda av förhoppningar och ansvar på barnen som svårligen kan vara förenlig med omtanke om barnets bästa.”

Gång på gång fälls Sverige av FN:s kommitté mot tortyr för beslut att avvisa människor trots risk för tortyr i hemlandet. Det är ett oerhört svårt beslut för vem som helst, men särskilt för barnfamiljer, att gömma sig för att hålla sig undan verkställighet av ett avvisningsbeslut. Ett sådant beslut fattar man inte utan att hysa en mycket stark fruktan för att bli utsatt för förföljelse i hemlandet och självklart gör man det utifrån den förutsättningen att det ändå är bättre för barnet att leva en tid gömd i Sverige jämfört med vad man förväntar sig skall inträffa i hemlandet. Med tanke på de svåra bristerna beträffande rättssäkerheten i handläggningen av utlänningsärenden är det inte svårt att förstå en bristande tilltro till att myndigheternas beslut är korrekta.

Det är bra – särskilt mot bakgrund av mot de alarmerande slutsatser Statens invandrarverk dragit i sin PM 98-05-07 om mycket svagt genomslag för portalbestämmelsen om barnens bästa – att regeringen kommer att se till att en utvärdering görs av den bestämmelsen. Det är viktigt att företrädare för frivilligorganisationerna och offentliga biträden får tillfälle att framföra sina synpunkter i samband med utvärderingen.

6 Tvångsmedel

Här vore det av mycket stor vikt att det tillsätts utredning med uppdrag att undersöka hur verkställigheterna genomförs i praktiken, bl.a. mot bakgrund av den skrämmande artikelserien helt nyligen i Aftonbladet. Frågor som behöver ett svar är t.ex.: förekommer tvångsmedicinering, förekommer det att svenska tjänstemän använder mutor för att genomföra verkställigheter, används helt ovetenskapliga språktester för att möjliggöra utpekande av ett fiktivt hemland så att verkställighet blir möjlig o.s.v. Regeringen bör utse en särskild utredare – en person känd för sitt oberoende och sin integritet – som får i uppdrag att genomföra en noggrann kartläggning av hur verkställigheterna praktiskt genomförs.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:173 Verkställighet och återvändande – en del av asylprocessen,

  2. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en djupgående förändring av flykting- och immigrationspolitiken,

  3. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om av Statens invandrarverk organiserade förberedelser för återvändande avseende asylsökande som inte fått lagakraftvunnet avlägsnandebeslut,

  4. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1 – som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärderingen av utlänningslagens portalbestämmelse om hänsyn till barnens bästa,

  5. att riksdagen – vid avslag på yrkande 1– begär att regeringen i enlighet med vad som anförts i motionen tillsätter en utredning med uppgift att kartlägga hur det praktiska genomförandet av verkställigheter av avlägsnandebeslut går till.

Stockholm den 26 maj 1998

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Ulla Hoffmann (v)


Yrkanden (10)

  1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
  2. att riksdagen avslår proposition 1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del av asylprocessen
    Behandlas i
  3. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en djupgående förändring av flykting- och immigrationspolitiken
    Behandlas i
  4. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en djupgående förändring av flykting- och immigrationspolitiken
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
  5. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om av Statens invandrarverk organiserade förberedelser för återvändande avseende asylsökande som inte fått lagakraftvunnet avlägsnandebeslut
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
  6. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om av Statens invandrarverk organiserade förberedelser för återvändande avseende asylsökande som inte fått lagakraftvunnet avlägsnandebeslut
    Behandlas i
  7. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärderingen av utlänningslagens portalbestämmelse om hänsyn till barnens bästa
    Behandlas i
  8. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärderingen av utlänningslagens portalbestämmelse om hänsyn till barnens bästa
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
  9. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - begär att regeringen i enlighet med vad som anförts i motionen tillsätter en utredning med uppgift att kartlägga hur det praktiska genomförandet av verkställigheter av avlägsnandebeslut går till.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
  10. att riksdagen - vid avslag på yrkande 1 - begär att regeringen i enlighet med vad som anförts i motionen tillsätter en utredning med uppgift att kartlägga hur det praktiska genomförandet av verkställigheter av avlägsnandebeslut går till.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.