med anledning av prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv

Motion 1996/97:Sf21 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)

av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
Inledning
De grunder som regeringen föreslår för migrationspolitiken
(helhetssyn, respekt för mänskliga rättigheter, internationell
solidaritet - global samverkan, förebyggande insatser, aktiv
migrationspolitik i EU och i närområdet, förutsättningarna i
Sverige samt återvändandeperspektivet) torde åtminstone på
"rubriknivån" de flesta i Sverige instämma i.
Kristdemokraterna anser dock att man måste fördjupa en del av
resonemangen. Det gäller bl a
de grundvärderingar som motiverar en generös, aktiv och tydlig bistånds-
och migrationspolitik,
förutsättningarna i Sverige i relation till behovet av flyktingmottagning och
biståndsinsatser,
minoritetsförtryck som en av de viktigaste orsakerna till flykt samt
avvägningen mellan biståndsinsatser i andra länder och flyktingmottagning
i Sverige.
De humanistiska och kristna grundvärderingar som till stor del ligger
bakom den demokratiska utvecklingen i Sverige, ska också enligt
Kristdemokraternas mening vara grunden för Sveriges bistånds- och
migrationspolitik. Det allt överskuggande motivet till att vårt land ska föra en
generös, tydlig och uthållig politik på dessa områden är moraliskt: vår plikt
att bistå människor i nöd grundat på respekten för alla människors lika värde.
Denna grundhållning sätts på prov under perioder när påfrestningarna på
den svenska ekonomin är stora. Det är då viktigt att politiker i ledande
ställning, politiska partier, frivilligorganisationer m fl lyssnar till
folkopinionen. Men samtidigt finns en skyldighet att påverka opinionen
genom att hänvisa till de grundvärden den svenska demokratin bygger på.
Självfallet finns inget enkelt matematiskt samband mellan de vid ett visst
tillfälle aktuella förutsättningarna i Sverige och möjligheten till bistånds-
och
flyktinginsatser. En viktig del av förutsättningarna är ju just medborgarnas
acceptans av en generös flykting- och biståndspolitik. Därför är det viktigt att
regeringen, riksdagen, partier och organisationer bidrar till upprätthållandet
av en vilja till insatser för utsatta människor på flykt. Det blir annars lätt
så
att de ekonomiska problemen i Sverige bara jämförs med tidigare perioder i
vårt land och inte med de förhållanden som gäller i de länder som genererar
flyktingar. Att påverka viljan till insatser är en lika betydelsefull faktor som
att förbättra landets ekonomi.
Regeringen betonar att respekten för mänskliga rättigheter är
grundläggande för migrationspolitiken. I vårt land har länge pågått en
utveckling i individualistisk riktning. Välfärd och rättigheter uppfattas av
många knutna till individer i högre utsträckning än till grupper av skilda slag
- familjer, språkgrupper, etniska och religiösa minoriteter etc.
Ett av de viktigaste skälen till flykt torde just vara förtryck av minoriteter
och folkgrupper. Det som i Sverige ofta kallas ekonomiska flyktingar, är till
stor del människor som är diskriminerade och förföljda på grund av
minoritetstillhörighet.
Aktuella exempel kan hämtas från Bosnien, Burundi, Rwanda m fl
konfliktområden. Sverige borde mycket aktivt verka för att lagfästa
minoritetsrättigheter införs i åtskilliga av de länder som idag hör till de mest
flyktinggenererande. Grund för sådana rättigheter finns i många av de
konventioner Sverige ratificerat.
Propositionen betonar att biståndspolitiken är en mycket viktig del av
migrationspolitiken. Kristdemokraterna stöder den uppfattningen, men vill
betona att det inte får resultera i ett enkelt nollsummespel där
biståndsinsatser vägs mot flyktinginsatser. Orsakerna bakom flykt kan inte
klaras av genom att världens rika länder bara omfördelar mellan två konton.
Enbart överföring från asylinsatser till bistånd räcker inte alls till för att
motverka den utveckling som leder till flyktingströmmar. Det är världens
samlade resurser, i- och u-ländernas samlade kreativitet och kunskap som
behövs för att undanröja orsakerna till ofrivillig migration. Detta är i första
hand ett moraliskt problem som måste lösas gemensamt. Det får inte bli så
att Sveriges biståndsinsatser i första hand inriktas på att minska
flyktingströmmar till vårt eget land.
Flyktingar och
skyddsbehövande i övrigt
Regeringen föreslår att liksom tidigare ska flyktingar enligt
1951 års flyktingkonvention få asyl. Tillämpningen av
konventionen ska dock vara något vidare än för närvarande.
Det är ett bra förslag, eftersom Sverige har tillämpat en
snävare tolkning än många andra europeiska länder. I den
offentliga debatten har man ofta pekat på hur få asylsökande
som fått uppehållstillstånd enligt flyktingkonventionen.
Många av dem som fått uppehållstillstånd som de
factoflyktingar eller av humanitära skäl, borde alltså i själva
verket ha räknats som konventionsflyktingar.
Övriga skyddsbehövande som ska kunna få uppehållstillstånd enligt
propositionen är personer som riskerar dödsstraff, kroppsstraff, tortyr,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
personer som flyr på grund av väpnad konflikt eller miljökatastrof,
personer som förföljs på grund av kön och homosexualitet.
Kristdemokraterna har ingenting att invända mot de grupper av personer
som inräknas i förslagen till vilka som kan anser vara skyddsbehövande. Men
den svenska lagstiftningen bör så långt möjligt samordnas med andra
länders.
De tre grupperna "övriga skyddsbehövande" bör därför föras samman i ett
gemensamt lagrum liknande de formuleringar som finns i Cartagena- och
OAU-deklarationerna. Förutom konventionsflyktingar bör människor få
skydd på grund av att "deras liv, säkerhet och frihet varit hotade av allmänt
våld, utländsk aggression, massiva kränkningar av mänskliga rättigheter eller
andra omständigheter som allvarligt stört den allmänna ordningen".
Formuleringen bör göras så att man tar hänsyn till vad ett återsändande av
den skyddssökande skulle innebära. Utgångspunkten för bedömning av
skyddsbehovet bör vara risken för allvarliga kränkningar av de mänskliga
rättigheterna.
Om Sverige ensamt inför en sådan komplettering till flyktingkonventionen,
skulle det kunna leda till ökat invandringstryck. Därför bör Sverige inom EU
verka för att EU-länderna gemensamt inför en europeisk konvention som är
åtminstone så vid som den som fattiga latinamerikanska länder kunnat
komma överens om. Dessutom bör man förorda att rätten till asyl införs i
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Det skulle innebära ett
närapå alleuropeiskt ansvarstagande för asylsökande, samt att
medlemsländernas praxis också skulle kunna prövas av Europadomstolen för
mänskliga rättigheter.
Som flera remissinstanser påpekat är det dessutom så att en stor del av de
uppräknade "övriga skyddsbehövande" borde ingå i en vidare tolkning av
flyktingkonventionen. Så t ex påpekar juridiska fakulteten, Lunds universitet,
att både kön och homosexualitet kan räknas som "tillhörighet till viss
samhällsgrupp" (enligt flyktingkonventionens formulering). Den som
riskerar förföljelse på sådan grund kan därför vara flykting i enlighet med
flyktingkonventionen.
Propositionen föreslår att man ur lagstiftningen ska ta bort begreppen de
factoflykting och krigsvägrare. Kristdemokraterna anser att detta kan
accepteras under förutsättning att skyddsbehövande ur dessa grupper ryms
inom de lagrum regeringen föreslår. Annars kan man hamna i exempelvis
den situationen att en person kan få skydd därför att han tillhör en grupp som
flyr från en väpnad konflikt, medan en person som vägrar krigstjänst för att
han inte vill skjuta på dem som flyr inte skulle få skydd. Utlänningslagen
måste också tydligare ge uttryck för att flyktingdefinitionen kan innefatta
även vissa personer som flyr från övergrepp som inte kan härledas till staten
ifråga utan till andra grupper i samhället.
Anhöriga
Vi kristdemokrater anser att utlänningslagen i den nya
version som föreslås innebär en alltför snäv tolkning av
familjebegreppet. Regeringens definition innebär att vissa
kategorier som hittills haft rätt till uppehållstillstånd i
fortsättningen bara kan få det i undantagsfall. Det gäller bl.a.
barn över 18 år som bor på annan ort, men stöds av
föräldrarna. Här ingår studerande och arbetande barn men
även sjuka, handikappade och utvecklingsstörda som bor på
institution. Dessa barn tillhör formellt familjegemenskapen
enligt deras egna seder och bruk. Vi motsätter oss en
migrationspolitik som leder till att familjemedlemmar
avlägsnas från varandra och förordar därför att utvisnings-
och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring ska
inhiberas, såvida inte särskilda skäl föreligger.
Vi motsätter oss regeringens förslag om att sänka åldersgränsen för
invandring av ogifta barn från 20 till 18 år, liksom borttagandet av den s.k.
sista länken. Det är inte rimligt att villkora uppehållstillstånd till grupperna
ogifta barn mellan 18 och 19 år gamla, ensamma föräldrar och åldriga
föräldrar vars barn bor i Sverige med att de i hemlandet måste ha ingått i
samma hushållsgemenskap.
Barn
Barnets bästa
I propositionen påpekas att "artikel 3 i barnkonventionen
ålägger offentliga och privata sociala välfärdsinstitutioner,
domstolar, administrativa myndigheter och lagstiftande
organ att vid alla åtgärder som rör barn låta barnets bästa
komma i främsta rummet". Trots att artikelns innebörd är
tydlig tolkas den av propositionen på ett långtifrån glasklart
sätt. Man menar att eftersom barnets bästa enligt artikeln
alltid ska prioriteras så blir den principen "endast ett av flera
relevanta och nödvändiga intressen att ta hänsyn till". Genom
denna omotiverade slutsats blir konsekvensen att beslut som
strider mot barnets bästa kan tas med hänvisning till andra
intressen.
Propositionen föreslår en portalparagraf om att barnets bästa "särskilt" ska
beaktas. Det är bra, men knappast en tillräcklig garanti. Paragrafen borde
uttryckligen hänvisa till barnkonventionens artikel 3 för att ge barn ett bättre
rättsskydd.
Det är emellertid tolkningen av konventionen som skapar de största
problemen. Invandrarverket och Utlänningsnämnden har i ett antal
asylärenden som berör barn inte tagit hänsyn till barnkonventionen med
motivationen att den inte är lagfäst, att den inte tillräckligt klart definierar
barnets bästa och att andra samhällsintressen överväger. Vi hävdar att den
humana människosynen måste vara överordnad principen om den reglerade
invandringen och att en genomgång av praxis i barnärenden måste ske. En
sådan genomgång skulle ha genomförts av Flyktingpolitiska kommittén
liksom av Barnkommittén vilket dock inte skett.
Barn i förvar
Vi välkomnar förslaget om att personer under 18 år, jämfört
med 16 år som hittills varit fallet, som regel ej får tas i
förvar. Regeln bör dock kompletteras med att barn under 15
år aldrig ska få tas i förvar och barn 16-18 år endast i
samband med avlägsnande ur landet. Beslutet om förvar ska
tas av länsrätten och det måste ske inom 24 timmar.
Lagen om vård av unga
Konflikten mellan utlänningslagen och lagen om vård av
unga har inte lösts på ett tillfredsställande sätt genom
propositionen. Barn som är omhändertagna enligt LVU kan
ges ett tillfälligt uppehållstillstånd tills dess att vården är
avslutad. Vi kristdemokrater anser emellertid att dessa barn
ska få uppehållstillstånd. Omhändertagande enligt LVU
måste få företräde och barnet måste i de fall där vårdbehovet
anses långvarigt ges ett permanent uppehållstillstånd. Den
föreslagna lagordningen är helt orimlig ur humanitär aspekt.
Rättssäkerhet
Hellre fria än fälla
Avsaknad av identifikationshandlingar har ofta lett till avslag
på asylansökningar och ansökan om uppehållstillstånd,
eftersom man ansett trovärdigheten bristande. Detta strider
emellertid mot UNHCR:s rekommendation om att
utredningar om en asylsökande ska ha dennes muntliga
information till grund när inga dokument kan klarlägga hans
situation. Detsamma borde i största möjliga mån också gälla
redogörelser för risken att utsättas för tortyr och andra
allvarliga kränkanden av mänskliga rättigheter vid avvisning.
Oftast är det mycket svårt att sammanställa en bärande
bevisföring. Propositionen talar om att beslut ska tas grundat
på "vad som med rimlig grad av säkerhet kan bedömas vara
de faktiska omständigheterna". Det är dock inte tillräckligt
för att uppnå en tillräcklig grad av rättssäkerhet. Därför
borde regeln "hellre fria än fälla" ("benefit of the doubt")
tillämpas och lagfästas.
Preskription
En person som begått brott enligt brottsbalken åtnjuter
preskription efter en viss tid. Till exempel gäller två års
preskription för brottet osant intygande. På samma sätt bör
inte det faktum att en person som sökt och fått
uppehållstillstånd lämnat falska uppgifter kunna leda till
återtagande av tillståndet och avvisning många år senare. Det
är rimligt att även här sätta en tidsgräns på två, tre år.
En annan viktig reform att införa när det gäller asylprocessen är ett
tvåpartsförfarande i domstolsmässiga former. Detta bör utredas och
regeringen bör sedan återkomma i frågan.
De ändringar i utlänningslagen som regeringens proposition förespråkar är
inte definitiva. Med hänvisning till ändringarnas omfattning menar man att
den nya lagen inte blir tillräckligt överskådlig. "Det aktualiserar en översyn
av hela utlänningslagen." Att man skjuter problemen på framtiden får
uppenbara negativa konsekvenser för personer som berörs av lagen; deras
rättstrygghet och möjlighet att blicka framåt begränsas starkt av vetskapen att
lagen kommer att ändras framöver.
Tillgänglighet för verkställighet
Vi motsätter oss förslaget att den som vill ha en ny ansökan
prövad skall finnas tillgänglig för verkställighet. Utredningar
av brottmål mot svenskar upphör ju inte för att personer inte
är tillgängliga. Risken är också att förslaget får negativa
följder, framför allt för barn som påfrestas. Fler familjer än
vad som nu är fallet riskerar att gömma sig. Uppfattningen
delas av bl.a. BO, Rädda barnen och Röda korset.
Uppehållstillstånd efter viss
handläggningstid
Myndigheternas behandling av ansökan om
uppehållstillstånd drar ofta ut på tiden. Det är inte rimligt att
den sökande ska behöva vänta på besked i obegränsad tid. Vi
förespråkar därför att en avvisning som huvudregel inte bör
ske efter fyra år, även om flyktingarna gömt sig.
Avvisning med omedelbar
verkställighet
Vi förordar ett system med medborgarvittnen för att positivt
påverka allmänhetens inställning till flyktingar. Dessutom
bör advokater till asylsökande inte utses av Invandrarverket
utan av ett fristående organ.
Verkställande får inte genomföras så länge överprövning av beslut om
avlägsnande pågår. Polis ska inte kunna gå in i skolor och hämta barn.
Föräldrabalkens förordning om att hämtning och andra åtgärder ska ske så
skonsamt som möjligt för barnen måste tillämpas.
En asylansökan ska på begäran ge upphov till ett ställningstagande även
när den sökande tilldelats ett temporärt uppehållstillstånd, åtminstone när det
senare gäller en längre period.
Visering
Sverige bör i internationella sammanhang och särskilt inom
EU verka för öppnare gränser till omvärlden än vad som idag
är fallet. Det finns en risk att viseringskrav försvårar
möjligheten att söka skydd genom asylansökan. Den svenska
flyktingkvoten ska användas för att i internationellt
samarbete omfördela flyktingtrycket. Regeringen bör tillsätta
en utredning om viseringens konsekvenser för asylsökande.
Transportöransvar
Asylärenden ska handläggas av en kompetent myndighet. En
transportör saknar den kompetens som krävs för att avgöra
om en utlänning kan beräknas få flyktingstatus. Sverige bör
därför inom EU verka för att transportöransvaret avskaffas.
Organiserad illegal invandring
Det är tacknämligt att regeringen inte använder ordet
"människosmuggling" i propositionen. Detta ord ger
associationer till det som vanligen smugglas: narkotika, sprit,
vapen. Vi välkomnar även att uttrycket "i vinstsyfte" finns
kvar i lagen.
Myndigheter
Propositionens förslag innebär att ansvaret för utredningar
kring ansökningar om asyl och uppehållstillstånd tas över
från polisen av Invandrarverket. Argumentationen är dels
principiell - Invandrarverket har större kunskaper om
politiska förhållanden i utlandet - dels av ekonomisk
karaktär: Invandrarverket bör på sikt kunna utreda till lägre
kostnader. Kristdemokraterna stöder denna förändring utom
då det gäller ansvaret för anknytningsutredningar som görs
efter ansökan i Sverige. Med hänsyn till att Invandrarverket
finns på så få orter i landet kommer det svårligen att kunna
erbjuda tillräcklig service. Å andra sidan är det tveksamt om
Polisen är bästa instans för dessa ärenden. Kristdemokraterna
anser att ett kommunalt ansvar bör övervägas. Kommunen
med dess socialförvaltning finns ju överallt i landet. En
socialförvaltning har kvalificerade administrativa och
beteendevetenskapliga kunskaper med inriktning på
familjefrågor. I avvaktan på att detta alternativ prövas bör
ansvaret ligga kvar hos polisen.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det huvudsakliga motivet till Sveriges bistånds- och
migrationspolitik skall vara moraliskt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de tre grupperna "övriga skyddsbehövande" bör föras samman
i ett gemensamt lagrum liknande de formuleringar som finns i Cartagena-
och OAU-deklarationerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utgångspunkten för bedömning av skyddsbehovet bör vara
risken för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall verka för att EU-länderna gemensamt
inför en europeisk flyktingkonvention,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör förorda att rätten till asyl införs i Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utlänningslagen tydligare måste ge uttryck för att
flyktingdefinitionen kan innefatta  personer som flyr från övergrepp som inte
kan härledas till staten i fråga utan till andra grupper i samhället,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utlänningslagen i den nya version som föreslås innebär en
alltför snäv tolkning av familjebegreppet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till
familjesplittring skall inhiberas, såvida inte särskilda skäl föreligger,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte sänka åldersgränsen för invandring av ogifta barn från 20
till 18 år,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte lagstifta bort den s.k. sista länken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en portalparagraf om barnets bästa uttryckligen skall hänvisa
till barnkonventionens artikel 3,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en utredning av praxis i barnärenden måste ske,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn under 15 år aldrig skall få tas i förvar och barn mellan 16
och 18 år endast i samband med avlägsnande ur landet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att beslutet om förvar av barn skall tas av länsrätten och att det
måste ske inom 24 timmar,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att omhändertagande enligt LVU måste få företräde vid konflikt
med utlänningslagen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeln "hellre fria än fälla" ("benefit of the doubt") bör
tillämpas och lagfästas i asylprocessen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en preskriptionstid på två år då uppehållstillstånd beviljats på
oriktiga grunder,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör tillsätta en utredning om ett införande av ett
tvåpartsförfarande i domstolsmässiga former,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en person som vill ha en ny ansökan prövad inte skall behöva
finnas tillgänglig för verkställighet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om  att en avvisning som huvudregel inte bör ske efter fyra år, även
om flyktingarna gömt sig,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett system med medborgarvittnen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att advokater till asylsökande inte bör utses av Invandrarverket
utan av ett fristående organ,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verkställande av utvisning/avvisning inte får genomföras så
länge överprövning av beslut om avlägsnande pågår,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föräldrabalkens förordning om att hämtning och andra
åtgärder skall ske så skonsamt som möjligt för barnen måste tillämpas,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en asylansökan på begäran skall ge upphov till ett
ställningstagande även när den sökande tilldelats ett temporärt
uppehållstillstånd,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella sammanhang och särskilt inom EU
skall verka för öppnare gränser till omvärlden än vad som i dag är fallet,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör tillsätta en utredning om viseringens
konsekvenser för asylsökande,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU skall verka för att transportöransvaret
avskaffas,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett kommunalt ansvar bör övervägas för
anknytningsutredningar,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansvaret för anknytningsutredningar bör ligga kvar hos polisen
i avvaktan på ett kommunalt ansvarserkännande.

Stockholm den 11 oktober 1996
Rose-Marie Frebran (kd)
Ulf Björklund (kd)

Dan Ericsson (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Mats Odell (kd)

Michael Stjernström (kd)












Gotab, Stockholm 1996
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1996-10-11 Bordläggning: 1996-10-21 Hänvisning: 1996-10-22

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (60)