med anledning av prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv

Motion 1996/97:Sf19 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Inledning
Regeringens proposition om flyktingpolitiken innebär
sammantaget att den svenska flyktingpolitiken blir snålare
och att färre människor kommer att kunna få skydd i Sverige.
Folkpartiet avvisar regeringens förslag till ny
flyktinglagstiftning.
Det kommer alltid att finnas flyktingar - människor som är i behov av
skydd undan förtryck, förföljelse, hot  och övergrepp. Utgångspunkten för
varje flyktingpolitik måste därför vara att värna asylrätten - rätten att söka
skydd i annat land än det vederbörande flytt ifrån. Under senare år har
asylrätten blivit allt mer utsatt för kritik och angrepp. På åtskilliga håll i
Europa har asylrätten inskränkts som en följd av en allmänt invandrar- och
flyktingfientlig opinion. Även i Sverige har sådana tendenser gjort sig
gällande i den allmänna debatten.
migrationspolitik och asylrätt
Regeringens proposition bygger i allt väsentligt på
betänkandet "Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv"
(SOU 1995:75), som drevs fram av den socialdemokratiska
regeringen och invandrarminister Leif Blomberg under
mycket stor tidspress. I den svenska liksom i den europeiska
debatten har sedan 80-talet gjorts en medveten
sammanblandning av flyktingar och invandrare/migranter i
största allmänhet. Genom att antyda att asylsökande kommer
från fattiga länder vill man skapa intrycket att de asylsökande
huvudsakligen är ute efter att förbättra sin ekonomiska och
sociala situation. Så skapas den politiska grunden för att göra
asylpolitik till en del av den allmänna invandringspolitiken.
Genom att ändra rubriken till propositionens "Svensk
migrationspolitik i globalt perspektiv" fullbordar den
socialdemokratiska regeringen sin politik från det beramade
"Lucia-beslutet" den 13 december 1989. Asylrätten måste
hållas isär från den allmänna migrationspolitiken, vilket
riksdagen bör ge regeringen till känna.
Folkpartiet liberalerna är inte beredd att medverka till att skydds-
bestämmelserna i utlänningslagen urholkas eller inskränks. Människor med
behov av skydd skall garanteras trygg fristad i Sverige. Möjligheten att
bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl måste också finnas kvar.
antalet asylsökande
Tvärtemot vad som hävdas har antalet asylsökande från
huvudsakligen länder i tredje världen varit förhållandevis
konstant i Västeuropa under hela 80-talet. Det har pendlat
mellan 100.000 och 250.000 med ett genomsnitt på mellan
150.000 och 200.000. Antalet asylsökande från de
traditionella flyktingproducerande länderna i tredje världen
har inte ökat sedan dess.
Signaler som att en asylansökan prövas i ett visst land utan onödig
tidsutdräkt och att beslut om avvisning också verkställs kan givetvis ha
inverkan på mängden asylansökande utan verkliga skyddsbehov, som söker
sig dit. Det enskilt främsta skälet till att asylsökande söker sig till ett
visst
land är emellertid förekomsten av landsmän, som redan tidigare sökt och
erhållit tillstånd att stanna i landet ifråga, ett slags "brohuvudfunktion".
Först med kommunismens fall och de nationella sönderfallsprocesserna i
Central- och Östeuropa samt i det forna Sovjetväldet uppstod från 1988/89
en kraftigt stegrad tillströmning av asylsökande från dessa länder. Bl a som
en följd av att människorna fick ökade möjligheter att ta sig ut ur
hemländerna. Den förklaras också av att dessa människor till en början
saknade tilltro till den plötsliga frihet som uppnåtts. Asylströmmen från de
forna kommuniststaterna har nu i stort sett upphört.
Det stora antalet asylsökande till länder som Sverige, Danmark och
Tyskland under 90-talets första år hänförde sig till alldeles övervägande del
till flyktingar från kriget i det forna Jugoslavien. För första gången sedan
andra världskriget fördes i Europa ett krig som drev åtskilliga miljoner
människor på flykt. Lika lite som flyktingtoppen efter den ryska inmarschen i
Budapest 1956 kan Jugoslavienkrigets flyktingströmmar från 1991 anses
beskriva en allmän trend vad gäller asyl- och flyktingpolitikens utveckling
vare sig i Sverige eller i Europa. Följdriktigt är antalet asylsökande nu åter
nere på eller rent av under de nivåer som gällde under större delen av 80-
talet. Vad som ovan anförts om omfattningen av antalet asylsökande i
Europa och i Sverige bör riksdagen ge regeringen till känna.
liberal flyktingpolitik i
regeringsställning
Svensk flyktingpolitik utvecklades i väsentliga avseenden
under Folkpartiets ledning under de borgerliga regeringsåren
1991-1994. I december 1991 upphävdes det s k 13
december-beslutet, varigenom krigsvägrare och de facto-
flyktingar åter kunde få skydd fullt ut enligt utlänningslagens
bestämmelser. 1992 infördes rätten att arbeta under den tid
den asylsökande väntar på beslut. Möjligheten att ta barn i
förvar inskränktes av riksdagen efter förslag från
kulturminister Birgit Friggebo att helt förbjuda möjligheten
att ta barn i förvar. Sedan 1994 kan asylsökande ordna sitt
boende själva och det statliga monopolet på
flyktingmottagning har avskaffats.
Det stora antalet asylsökande från det forna Jugoslavien föranledde den
svenska regeringen att våren 1992 i såväl UNHCR, dåvarande ESK som i
den s k Wien-processen inom Europarådets ram ta initiativ till ett system för
mer solidariskt mottagande av flyktingar mellan Europas stater och s k
burden-sharing med utsatta stater som får ta emot särskilt många
asylsökande.
Värna asylrätten
Att värna asylrätten i Sverige och i Europa måste därför även
fortsättningsvis vara utgångspunkten för svensk
flyktingpolitik. Det kan aldrig ersättas med aldrig så
kraftfulla åtgärder i andra avseenden. Genom att enskilda
länder gör sin asylpolitik mer restriktiv görs inte
skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas
bara runt mellan olika stater och främst till dem som relativt
sett söker föra en liberal asylpolitik. I längden visar det sig
att inget land förmår stå emot en nedåtgående spiral, när
åtskilliga andra höjer tröskeln för asylsökande att överhuvud
få sina skyddsbehov prövade.
Asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller
hennes egna meriter. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som
oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist skall bedömas som en
enskild individ och inte som medlem i en grupp. Den enskilda människan har
sina egna värderingar och prioriteringar. Det som är naturligt och självklart
för den ene kan vara helt fel för dennes landsman, tros- eller åsiktsfrände. I
flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte.
förebygga flykt
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller
undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall
vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande
såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika
FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd. Folkpartiet
har i sin biståndsmotion föreslagit ökade svenska anslag till
UNHCR. Det handlar i dessa sammanhang emellertid om
utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana
insatser inte kan ställas mot en fortsatt generös mottagning
av asylsökande i vårt eget land. Sveriges u-landsbistånd
riktas och skall i hög grad riktas till de fattigaste länderna
och endast i liten utsträckning till de länder, varifrån det
stora flertalet asylsökande från tredje världen till Europa
kommer.
Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet
flyktingar som finns och även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje
världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej
har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa
tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje
världen. Att stärka insatserna för de många flyktingarna som aldrig når de
rika länderna i väst får aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik
 i
våra länder. Vad som ovan anförts om att förebygga och/eller undanröja
orsaker till flykt och påtvingad migration bör riksdagen ge regeringen till
känna.
stöd i närområdet
Stöd i närområdet har således varit alltför eftersatt i
internationell flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med
andra nordiska länder hört till dem, som gått främst när det
gäller att ställa upp för de internationella hjälpinsatserna. Det
arbetet måste intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser
minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka
skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den
enskilde. Ökat stöd i närområdet får emellertid inte heller
vara ett skäl att göra det svårare att söka asyl i Sverige. Vad
som ovan anförts om stöd i närområdet bör riksdagen ge
regeringen till känna.
återvändande
Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många
flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för
den enskilde, som kan vara mycket svåra att hantera. För
många framstår möjligheten att återvända hem som helt
otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan
kommunismen fram till 1989. För andra åter är längtan att i
en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända hem till ett
land, där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det
som gör tiden i asyl möjlig att uthärda.
Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror
till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som
aldrig kan förutses. Till flyktingskapet hör både att den som aldrig trodde på
en återkomst ändå kan få uppleva den möjligheten och, att den som varit helt
inriktad på att återvända hem aldrig får möjligheten eller om den ändå
kommer inte visar sig kunna återvända hem.
Stöd till återvandring för den som så önskar måste alltid vara ett viktigt
inslag i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och
varje återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det
samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dessa
människor stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett
ökat återvändande av flyktingar. Vad som ovan anförts om återvandring bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Europeiskt samarbete
EU bör utveckla en gemensam asylpolitik så att ansvaret för
flyktingströmmarna fördelas mera jämnt mellan Europas
stater. Det förutsätter att flyktingpolitiken förs till de
områden där majoritetsbeslut kan tillämpas. Inte minst
flyktingkatastrofen i det forna Jugoslavien har visat på
frånvaron av och nödvändigheten att få till stånd en
gemensam europeisk flyktingpolitik. Denna måste bygga på
principen om gemensamt ansvarstagande och fördelade
insatser.
Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten
har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. En samordning av
medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, om åtminstone några
länder i praktiken skall kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det får
inte bli så att de minst generösa länderna sätter normen. Detta måste prägla
tillämpningen också av Schengenavtalet och den s k Dublinkonventionen,
som rör flyktingpolitiken. Det var därför visserligen välkommet att Sverige
hösten 1995 med en protokollsanteckning förbehöll sig rätten till en egen
tolkning av Genèvekonventionens skyddsbegrepp. Sverige borde emellertid i
detta sammanhang ha motsatt sig den mer inskränkta tolkning som blev de
övriga EU-staternas beslut.
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste
kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t ex i
massflyktsituationer. Sverige bör välkomna att man inom EU nyligen
kommit överens om att överväga gemensamma minimiregler vid utredning
av asylärenden. En samordning av flykting- och asylpolitiken - en gemensam
praxis - är en förutsättning för en liberalisering av politiken inom hela EU.
EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt
medlemsskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de
människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater
som ger dem skydd. Vad som ovan anförts om europeiskt samarbete för en
gemensam och generös flyktingpolitik bör riksdagen ge regeringen till känna.
Värna barnens säkerhet
Under senare tid har barnets rättigheter kommit att stå i
centrum på grund av en rad spektakulära utvisningsbeslut,
som på olika sätt drabbat de inblandade barnen. Regering,
invandrarverk och utlänningsnämnd har visat en påtaglig
okänslighet och gjort dogmatiska regeltolkningar som i ett
humanitärt perspektiv fått oacceptabla följder.
FN:s konvention om barnets rättigheter ratificerades av riksdagen 1990
utan att någon lagändring behövde göras, eftersom konventionen ansågs
överensstämma med svensk lag. Man förutsatte då, att barnkonventionen
skulle tillämpas av myndigheterna, och så har i stor sett skett med ett viktigt
undantag. Vid beslut enligt utlänningslagen har barnkonventionen vanligen
icke beaktats. Beslut har fattats som om barnkonventionen icke gäller för
asylsökande barn och barnfamiljer.
Stående argument från SIV och UN, när barnkonventionen åberopats i
asylärenden som rör barn, har bl.a. varit:
den är inte lagfäst ("vi följer bara svensk lag"),
"barnets bästa" är inte klart definierat,
övergripande samhällsintressen går före barnets bästa,
man följer bara gällande praxis.
Detta sätt att argumentera är märkvärdigt av flera anledningar:
barnkonventionens 54 artiklar utgör en klargörande exempelsamling på
vad som menas med "barnets bästa", vilket i praktiken är detsamma som de
"humanitära skäl" som barn har rätt att få beakta,
socialtjänstens gedigna erfarenhet av att utreda "barn som far illa" borde
tas tillvara av SIV och UN i ärenden som rör barn, vilket redan
invandrarpolitiska kommittén föreslog för 13 år sedan (SOU 1983:29), vilket
även kom till uttryck i regeringspropositionen (Prop.1983/84:174),
SIV och UN tar praktiskt taget aldrig initiativ till utredning av vad som i
det enskilda fallet skulle kunna vara det för barnet bästa beslutet,
SIV och UN klargör i sina beslutsmotiveringar aldrig vilka övergripande
samhällsintressen som i det enskilda fallet måste gå före vad som annars vore
bäst för barnet.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande om misstankar uppstår, att
myndigheter och regering vägrar låta barnkonventionen få genomslag i
asylpolitiken och utnyttjar otydligheten i regler och ansvarsfördelning. Här
borde man fått gå igenom SIV/UN:s beslutsprotokoll i utlänningsärenden
sedan barnkonventionen trädde i kraft 1990, då det ingick i direktiven för
både Flyktingpolitiska kommittén och Barnkommittén att granska om och
hur myndigheterna beaktat barnkonventionen vid tillämpning av
utlänningslagen. Ingendera kommittén har genomfört den delen av uppdraget
- enligt uppgift p.g.a. ovan redovisad tidsbrist. Riksdagen skall nu fatta
beslut i frågan utan att den allra viktigaste informationen tagits fram.
Valet står nu mellan följande alternativ:
1) Vid tillämpning av utlänningslagen i ärenden som rör barn skall
barnkonventionen vara styrande för utredning och beslut, d.v.s.
barnkonventionen gäller för alla barn som vistas i Sverige.
2) Vid utredning och beslut enligt utlänningslagen i ärenden som rör barn
är barnkonventionen icke tillämplig, d.v.s. barnkonventionen gäller icke för
barn som saknar uppehållstillstånd i Sverige.
Regeringen har med sitt förslag valt det senare alternativet. Regeringens
förslag är att införa en portalparagraf i utlänningslagen, som skall stadga att
barnets hälsa, utveckling och bästa i övrigt skall beaktas. Detta räcker inte.
Lagrådet skriver i sin kommentar till regeringens förslag: "Om den
praktiska betydelsen av en så pass allmänt hållen regel som den föreslagna
kan det enligt Lagrådets mening råda viss tvekan. Att stor hänsyn skall tas till
barnets bästa kan förvisso inte vara en nyhet för de myndigheter som har att
tillämpa utlänningslagstiftningen. Någon närmare undersökning av hur
myndigheternas praxis förhåller sig till principen om barnets bästa sådan den
kommer till uttryck i artikel 3 i barnkonventionen har inte utförts i
lagstiftningsärendet. Den föreslagna bestämmelsen kan således närmast ses
som ett utflöde av den allmänna debatt som förts i frågan om
barnkonventionen ges tillräckligt genomslag vid tillämpningen av
utlänningslagstiftningen. Lagrådet ser det för sin del inte som opåkallat att
utlänningslagen i en s k portalparagraf erinrar om att tillämpningen skall ske
under särskilt beaktande av grundprincipen i artikel 3 i barnkonventionen.
Det ligger dock i sakens natur att en lagregel med föreslagen utformning ger
ringa vägledning för myndigheterna vid de svåra intresseavvägningar som
inte sällan inryms i utlänningsärenden som rör barn. Frågan i vad mån
bestämmelsen kommer att få påtaglig reell betydelse för tillämpningen torde
för närvarande inte kunna ges något bestämt svar."
Den skrivning regeringen föreslår är således otillräcklig. Folkpartiet delar
Lagrådets kritik. Detta är ett magert resultat av hela diskussionen och allt
utredande om barnens rättigheter. En till intet förpliktande formulering.
Utifrån regeringens strävan efter en stramare och mer oliberal flyktingpolitik
kan den ej föreslå skrivningar som i sin tillämpning kan leda till att fler barn
än i dag får stanna i Sverige. Från liberal utgångspunkt är det en oacceptabel
hållning.
Folkpartiet ser hellre att barnkonventionens väsentliga skrivningar
inkorporeras i den svenska utlänningslagstiftningen på samma sätt som
Genèvekonventionens definition av flyktingskapet nästan ordagrant överförts
till utlänningslagen. Det bör ske i de olika bestämmelser i utlänningslagen
som kan vara relevanta för barns särskilda  förhållanden. I förarbetena till
utlänningslagen skall det tydligt framgå att de skrivningar som rör barn är
tagna från FN:s barnkonvention. På detta sätt säkras barnets rättigheter allra
bäst i lagstiftningsarbetet. Det blir då ej möjligt för berörda myndigheter att
i
tillämpningen av lagen undgå att sätta barnets behov och rättigheter i främsta
rummet. Utredningen om barnkonventionen blev ett hastverk, vilket
återspeglas i regeringens förslag. Regeringen bör därför återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag som tillgodoser behovet av att i tillämpliga
delar inarbeta barnkonventionens bestämmelser i utlänningslagen, vilket
riksdagen bör ge regeringen till känna.
Överväganden och förslag
skyddsbehövande
En återgång till en vidgad tolkning av Genèvekonventionen
som grund för beviljande av flyktingskap i Sverige är ytterst
välkommen. Därigenom kan åtskilliga som hittills fått stanna
som krigsvägrare eller de facto-flyktingar få full
konventionsstatus. 13 december-beslutet 1989 visar
emellertid att ett skyddsbehov kan finnas för dem som faller
under dessa kategorier, men som inte kan få
konventionsstatus ens med en vidgad tolkning. Folkpartiet
avvisar därför förslaget att avskaffa de facto-flykting- och
krigsvägrarbegreppen i utlänningslagen. Likaså avvisar vi
förslaget att avskaffa möjligheten att bevilja
uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl.
Vi välkomnar däremot att utlänningslagen nu tydligt tar ställning för att
kön och sexuell läggning kan utgöra skäl för skyddsbehov. De nya
bestämmelserna får emellertid inte innebära att i de fall kön eller sexuell
läggning då så är motiverat skydd enligt Genèvekonventionen inte ges, vilket
riksdagen bör ge regeringen till känna.
Likaså välkomnar vi att skydd för krigsflyktingar förs in i utlänningslagen,
och att skyddet även omfattar flyktingar från inbördeskrig. Krigsflyktingar i
den nya meningen ersätter däremot inte behovet av skydd för krigsvägrare i
enlighet med nuvarande lagstiftning.
 anhöriga
Nuvarande bestämmelser om anhöriginvandring säkerställer
att anhöriga till person som beviljats uppehållstillstånd kan
ges rätt att återförenas med denne i Sverige. Bestämmelserna
ger möjlighet för myndigheterna att ta hänsyn till att såväl
synen på familjebegreppet  som den faktiska
hushållssituationen i hemlandet kan ha varit något
annorlunda än den i Sverige vanliga. Det ankommer på
utlänningsmyndigheterna och regeringen att liksom hittills
fastställa praxis för anhöriginvandringen. Folkpartiet avvisar
därför ändrad lagstiftning i detta avseende.
Däremot är det vår uppfattning att om den normala viseringspolitiken för
släktbesök gjordes mer generös skulle många anhöriga, inte minst åldriga
föräldrar, inte se sig nödsakade att söka uppehållstillstånd i Sverige för att
regelbundet kunna besöka anhöriga med uppehållstillstånd i vårt land. Det är
ett viktigt inslag för människors fria rörlighet och skulle säkert också
medföra minskad belastning på asylprövningssystemet. Vad som ovan
anförts om mer generös viseringspolitik för släktbesök bör riksdagen ge
regeringen till känna.
viseringspolitik
Viseringspolitiken är ett inslag i kontrollen av invandringen
till Sverige. Rätten att söka asyl får däremot inte inskränkas
genom att införa viseringstvång för att hejda asylsökande
från att nå fram till Sverige. Det är Folkpartiets uppfattning
att införande av viseringsplikt i alltför hög utsträckning
används inom EU för att hindra människor från att kunna
söka asyl. Sverige bör inom ramen för den gemensamma
viseringspolitiken i EU verka för att viseringsplikt används
mer restriktivt och aldrig i syfte att hindra skyddsbehövande
människor från att kunna söka asyl. Vad som ovan anförts
om viseringspolitik och att inom EU verka för att
viseringsplikt används mer restriktivt bör riksdagen ge
regeringen till känna.
tillfälliga tillstånd
Vi avvisar bestämt tillfälliga tillstånd som ett regelmässigt
inslag i svensk flyktingpolitik, och finner utlänningslagens
nuvarande bestämmelser tillfyllest. Att med tvång efter
åtskilliga år i Sverige tvinga flyktingarna tillbaka är både
inhumant och ohanterligt. Däremot kan det i situationer med
massflykt var lämpligt att efter regeringsbeslut bevilja
människor från ett visst område tillfälligt uppehållstillstånd.
Det bör emellertid endast ske när man inte redan från början
kan bedöma att orsakerna till flykten kommer att bestå under
lång tid.
Av rättssäkerhetsskäl bör beslut om tillfälligt uppehållstillstånd i
massflyktssituation ej ges för längre tid än två år. När det för den enskilde
skulle innebära ett alltför abrupt avbrott av t ex studier eller när orsaken
till
massflykten tycks vara på väg att inom kort undanröjas bör regeringen kunna
besluta om förlängning med 6 månader, dock högst två gånger. Folkpartiet
avvisar därför förslaget att göra bestämmelserna om tillfälliga tillstånd
avhängiga frågan om återvändandeprogram.
styrning och förordningar
Folkpartiet har redan tidigare uttalat sig för att regeringen
skall kunna styra praxisbildningen genom att utfärda
förordningar. När utlänningsnämnden inrättades 1992
avhände sig regeringen i alltför hög utsträckning möjlighet
och skyldighet att ytterst ta ansvar för praxisbildningen i
asylärenden. Folkpartiet är berett att pröva den av regeringen
föreslagna ordningen.
prövning av enskilda ärenden
Folkpartiet delar regeringens uppfattning att enskilda
ärenden normalt inte skall avgöras av regeringen. Den bör
styra praxisbildningen, så att enskilda ärenden kan avgöras
av myndigheterna. I likhet med flera remissinstanser delar vi
emellertid inte uppfattningen att nya ansökningar generellt
inte skall kunna överlämnas till regeringen av
myndigheterna. Det kan inte uteslutas att en ny ansökan kan
ha sådan karaktär att ett beslut kan vara praxisbildande.
 muntlig handläggning
Folkpartiet välkomnar förslagen att muntlig handläggning
skall förekomma i alla ärenden där avvisning är aktuella,
liksom att utlänningsnämnden skall vara skyldig att muntligt
höra asylsökande som så begär utom när det är uppenbart
onödigt.
beslutsmotivering
Det är positivt för rättssäkerheten att skriftliga motiveringar
alltid skall föreligga vid beslut i asylärenden. En starkare
uppföljning och granskning av myndigheternas beslut i
sådana ärenden är också välkommen.
transportörer
De reseföretag som transporterar asylsökande får aldrig
tvingas utföra myndighetsuppdrag som att pröva
vederbörandes rätt att i Sverige söka asyl. Alla former av
sanktioner mot transportörer som inte granskat resandes
resehandlingar avvisar Folkpartiet därför bestämt. Vi
välkomnar att regeringen avstår från att lägga förslag härom.
Inom ramen för det europeiska samarbetet bör Sverige
medverka till att detta blir fallet också internationellt, vilket
riksdagen bör ge regeringen till känna.
straffskärpning vid organiserad
illegal invandring
Det är förkastligt att det förekommer att människor i hejdlöst
vinningssyfte utnyttjar asylsökandes desperata situation och
under omänskliga förhållanden utsätter dessa för livsfarliga
och förnedrande transporter in över vårt lands gränser. Det
får emellertid inte blandas ihop med människor som av mer
eller mindre stark övertygelse bistår asylsökande människor i
nöd. Att byta ut utlänningslagens rekvisit "ur vinningssyfte"
mot "mot betalning" vore därför inte acceptabelt. Vi
välkomnar att regeringen avstått från att lägga förslag i
enlighet med Flyktingpolitiska kommittén i detta avseende.
Däremot avvisar vi regeringens förslag till straffskärpning från fängelse i
två år till fängelse i fyra år. Förslaget är att se som en symbolhandling utan
egentligt värde.
barn i förvar
Att i fortsättningen fullt ut tillämpa barnkonventionens
bestämmelser och därmed i svensk lagstiftning definiera barn
som den som är under 18 år är högst välkommet. Folkpartiet
liberalerna hävdar i likhet med förslagen i prop. 1991/92:138
att förvar av barn i princip bör förbjudas. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om att förvar av barn
förbjuds, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
barns hörande
I beaktande av barnkonventionen är det välkommet att barns
egen situation i asylärenden skall beaktas. Det är angeläget
att detta i tillräcklig utsträckning kommer att innebära att
barn hörs direkt och inte slentrianmässigt genom sina
föräldrar. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
tidsbegränsat uppehållstillstånd/LVU
Folkpartiet ställer sig avvisande till att utlänningslagen skall
stå över LVU. Socialnämnden, som enligt LVU beslutat om
vård i det enskilda fallet, bör rimligtvis inte bara höras utan
också ge sitt medgivande till att vården skall upphöra. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.
splittring av familjer
Det är oacceptabelt att familjer splittras i samband med
avvisning. Människor som torteras får under inga
omständigheter avvisas till sina förtryckare. I oklara fall
måste avgörande vikt läggas vid den asylsökandes ord. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ny instansordning i "mer
domstolsliknande former"
Nuvarande instansordning med Statens invandrarverk som
första instans och Utlänningsnämnden som
överprövningsinstans har tjänat ut. De båda myndigheternas
hantering av asylprövningen står som symbol för en utbredd
misstro mot hela flyktingpolitiken. Formerna för
asylprövning i de båda myndigheterna ger inte längre
tillräckligt underlag för det nödvändiga allmänna förtroende
som verksamheten förutsätter. Rättssäkerhet och tilltro till
asylhanteringen kräver nu att asylprövningen görs om till en
process under mer domstolsliknande former, där renodlade
tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande.
Så sker redan idag i jämförbara länder. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om ett mer
domstolsliknande förfarande vid prövning av
asylansökningar, vilket riksdagen bör ge regeringen till
känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hålla isär migrationspolitik och asylrätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omfattningen av antalet asylsökande som söker sig till Europa
och Sverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad
migration,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd i närområdet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återvändande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om europeiskt samarbete för en gemensam och generös
flyktingpolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnkonventionen och utlänningslagen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skydd på grund av kön och sexuell läggning också kan
föreligga i enlighet med Genèvekonventionen,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta skyddsbegreppen de
facto-flyktingar och krigsvägrare utgå ur utlänningslagen,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag att låta möjligheten att bevilja
uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl utgå ur utlänningslagen,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende nya bestämmelser i
utlänningslagen för anhöriginvandring,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en mer generös viseringspolitik för släktbesök,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om viseringspolitik för att hindra skyddsbehövande människor att
söka asyl,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den gemensamma viseringspolitiken inom EU,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag att knyta tillfälliga
uppehållstillstånd till återvändandeprogram,
16.  att riksdagen avslår regeringens förslag att nya ansökningar ej skall
kunna prövas av regeringen,
17.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för att sanktioner mot transportörer inte skall användas
internationellt,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag avseende straffskärpning för
den som organiserar illegal invandring till Sverige,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återkomma med förslag om förbud mot att ta barn i förvar,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barns hörande i asylärenden,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om LVU och utlänningslagen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att familjer inte får splittras i samband med avvisning,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett
mer domstolsliknande förfarande vid prövning av asylärenden.

Stockholm den 11 oktober 1996
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)

Eva Eriksson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lennart Rohdin (fp)

Anne Wibble (fp)

Sigge Godin (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1996-10-11 Bordläggning: 1996-10-21 Hänvisning: 1996-10-22

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (46)