med anledning av prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv

Motion 1996/97:Sf14 av Maggi Mikaelsson (v)

av Maggi Mikaelsson (v)
En humanare bedömning av
asylsökande kurder från
Turkiet
Det är ingen nyhet att den turkiska staten ständigt begår brott
mot de mänskliga rättigheterna. Det är ett oomtvistligt
faktum att den turkiska statens försök att lösa medborgarnas
säkerhet med repression mot oliktänkande inneburit att
tusentals oskyldiga människor har fängslats och avrättats.
Tortyr används regelmässigt mot människor som fängslas för
såväl vanlig kriminalitet som politiska brott.
I en helt nypublicerad rapport, Turkey - No security without human rights,
ger Amnesty International nya bevis och vittnesbörd om att Turkiet har lång
väg kvar att gå innan landet kan kallas en demokrati. Rapporten baseras på
information från många olika källor inklusive vittnesbörd från offer för
övergrepp och deras familjer, vittnen och advokater, medicinska rapporter
och juridiska dokument, m.m. Amnesty International är en världsomfattande
organisation för mänskliga rättigheter som har stor trovärdighet.
Faktamaterial i denna motion är hämtat från ovan nämnda rapport.
Rapporten ger en skrämmande bild av den tortyr, de utomrättsliga
avrättningar och "försvinnanden" som det turkiska folket och framför allt det
kurdiska folket utsätts för av regeringens säkerhetsstyrkor. Övergrepp, som
rutinmässigt förnekas, döljs eller rättfärdigas av regeringen. 1994, när
inrikesministern konfronterades med oavvisliga rapporter om att
regeringsstyrkor brände byar, försökte han först föreslå att det var byborna
som själva tänt eld på sina hus, därefter att det var PKK-gerilla utklädd till
regeringssoldater som förstört byarna.
"Inte ens om jag såg med egna ögon att staten brände en by skulle jag tro
det", sade premiärministern Tansu Ciller, när hon fick berättat för sig att
soldater understödda av helikoptrar hade förstört en by.
Trots att Turkiet har en av världens mest sofistikerade tidnings- och
förlagsindustrier och nyligen sände upp en egen kommunikationssatellit,
ställs teveproducenter och musiker inför militärdomstolar, fängslas
akademiker och författare och förbjuds tidningar som vågar ifrågasätta
regeringens metoder. Ett av de mer uppmärksammade fallen är Turkiets
kanske mest kände författare Yasar Kemal, som i mars 1996 fick ett 20
månaders fängelsestraff för att i en artikel ha fördömt regeringens politik i
sydöstra Turkiet, dvs Kurdistan.
Kurder drabbas hårdast
Värst utsatta för regeringens terror mot oliktänkande är de
uppskattningsvis 12 miljoner kurderna i sydöstra Turkiet.
Mer än tjugo år av nästan konstant politiskt våld har bidragit
till en minskad respekt för mänskliga rättigheter. I princip
pågår det ett inbördeskrig, där som alltid civilbefolkningen
drabbas hårt.
Med hänvisning till artikel 8 i antiterrorlagen har skaran av författare,
politiker, förläggare, fackliga ledare, m.fl. som dömts till långa
fängelsestraff
ständigt ökat. Den "reformering" av artikel 8 som gjordes i oktober 1995 var
av kosmetisk karaktär och har inte förändrat situationen märkbart.
Under 1990-talet har repressionen ökat liksom antalet utomrättsliga avrätt-
ningar. Fler än 1 000 människor har avrättats på gatan av säkerhetsstyrkor
som opererar i små grupper. Många av offren har varit medlemmar av det
officiellt lagliga partiet HADEP. I västliga media uppmärksammades de
kurdiska parlamentariker som i mars 1994 fråntogs sin parlamentariska
immunitet och fängslades.
Byvaktssystemet är
kurdernas moment 22
Invånarna i de kurdiska delarna av Turkiet lever i en hopplös
moment 22-situation på grund av inbördeskriget mellan den
turkiska regeringen och PKK. De flesta offren för
utomrättsliga avrättningar är vanliga bybor, som inte vill
delta i det av regeringen inrättade civila "byvakt"-systemet.
Byvaktssystemet organiserades formellt som ett skydd mot
PKK, men har övergått till att bli en del av repressionen
eftersom byarna istället bränns och människorna dödas av
säkerhetsstyrkorna.
Systemet startade i mitten av 1980-talet för att byvakter skulle skydda den
egna byn. Numera utgör de 55 000 byvakterna en form av en halvmilitär
styrka som opererar mot andra byar och även gör raider in i Irak. I teorin är
medlemskap i byvakten frivilligt, men i praktiken utsätts byborna för ett
omöjligt val. Av (en högst berättigad) rädsla för att bli dödad av PKK, som
betraktar kurder som ingår i byvakten som svikare, vill man inte ingå i
byvakten. Men detta tas då till intäkt för att man stöder PKK vilket leder till
repressalier, tortyr och avrättningar av säkerhetsstyrkorna. Med andra ord:
hur man än gör så riskerar man tortyr och avrättning.
Om vi åker tillbaks till vår by, kan vi föda våra djur och se till våra
familjer.
Regeringen kanske låter oss åka tillbaks mot att vi arbetar för dem som
"byvakter". Om vi accepterar det kommer PKK-terroristerna att attackera oss
och om vi inte gör det kommer terroriststyrkorna att attackera oss. Det enda
vi vill är att terroristerna och säkerhetsstyrkorna låter oss vara ifred. Vi
vill
bara leva ett värdigt liv.
Citat ur Amnesty Internationals senaste Turkietrapport. Egen översättning.
Till denna verklighet utvisas regelmässigt turkiska kurder
från Sverige. Det är ett oavvisligt krav att Sveriges regering
måste ompröva sin flyktingpolitik när det gäller turkiska
kurder. Detta har hittills inte skett. Istället hänvisar
Utlänningsnämnden allt oftare till det så kallade "inre flykt"-
alternativet när man utvisar kurder från Sverige. Med inre
flykt menas att en asylsökande utvisas till sitt eget land med
motivet att man kan hålla sig undan i hemlandet. Så försvarar
Utlänningsnämnden till exempel att kurder utvisas till
Turkiet med att det går att hålla sig undan i Istanbul. Detta är
inte sant. Även i de stora städerna genomför
säkerhetsstyrkorna regelrätta raider. Sedan 1991 har 87
människor dödats i Ankara, Istanbul och Adana under
förevändning att de tillhörde väpnade oppositionsgrupper.
Även om det i vissa fall varit så, har det också visat sig att
säkerhetsstyrkor öppnat eld utan att ge den förmenta
oppositionen möjlighet att ge upp. Det finns mycket sällan
bevismaterial och det tas nästan aldrig fångar vid dessa raider
utan människor dödas och bevismaterial försvinner.
Tosun och Sincari, två
exempel
Hasan Tosun, som är kurd, kom till Sverige i slutet på 1980-
talet. Han flydde till Sverige eftersom hans bror bor här och
har uppehållstillstånd. Han flydde från Turkiet eftersom hans
politiska verksamhet gav honom anledning att frukta för sitt
liv. Två av Hasans släktingar avvisades från Sverige 1993.
De greps omedelbart vid hemkomsten och fördes till fängelse
respektive försvann. De har inte hört av sig till anhöriga
sedan dess. Hasans lillebror och brorson är försvunna i
Turkiet. En annan bror är svårt invalidiserad efter att ha
blivit torterad av militären. En släkting är avrättad och en
sitter i fängelse. Militären har bränt hans hus. Listan kan
göras längre. Men trots att detta bevisligen har hänt får
Hasan inte stanna i Sverige! Nu tillhör han den växande
skara flyktingar som gömmer sig i Sverige i ett förtvivlat
hopp om att de svenska myndigheterna ska visa större
humanitet. Hasan har bott i Sverige i snart sju år.
Det andra fallet gäller familjerna Sincari, vars brutala utvisning och de
brott som då begicks mot FN:s barnkonvention, skakade Sverige. Två fäder
och en bror lyckades undgå utvisningen och håller sig också gömda. Resten
av familjen lever under svåra förhållanden i Diyarbakir. Med den svenska
regeringens goda minne splittras en familj och tvingas leva åtskild. "De törs
bara vara ute när vi från Sverige hälsar på dem", var rubriken på ett reportage
i Västerbottens Folkblad den 2 oktober. Tidningen har tillsammans med två
ungdomar från Åsele tillbringat en vecka i familjernas hem i Diyarbakir.
Familjerna har det svårt och är helt beroende av det understöd de får från
Sverige. Skolgången fungerar inte för barnen och rädslan för de turkiska
myndigheterna finns kvar. I Sverige gömmer sig två pappor och en bror.
Ingen, absolut ingen väljer att leva gömd i månader om det inte finns
berättigade skäl att frukta för sitt liv om man återvänder. Med den aktuella
rapport som Amnesty International lämnat detta år framstår det med önskvärd
tydlighet att rädslan är befogad. Det är förenat med livsfara att återvända till
Turkiet. Hasan Tosun måste få stanna i Sverige. Familjerna Sincari måste få
möjlighet att komma tillbaks och återförenas. Alla turkiska kurder som varit i
Sverige under flera år måste få möjlighet att få sin sak prövad än en gång,
med utgångspunkt i att de talar sanning och att rädslan att återvända är
befogad. All dokumentation måste ses i ett samlat sammanhang.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om turkiska kurders möjlighet att ånyo få sin sak prövad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vid en sådan prövning all dokumentation måste ses i ett
sammanhang.

Stockholm den 10 oktober 1996
Maggi Mikaelsson (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1996-10-11 Bordläggning: 1996-10-21 Hänvisning: 1996-10-22

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)