med anledning av prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen

Motion 1996/97:So44 av Carl Bildt m.fl. (m)

av Carl Bildt m.fl. (m)
Innehåll
1 Sammanfattning
Socialtjänstlagen skall enligt vår uppfattning vara ett stöd och ett
komplement till enskilda individers naturliga och självklara ansvar och
rättighet att forma sina egna liv. Förslagen till förändringar av
regeringens proposition om ändringar i socialtjänstlagen har detta som
utgångspunkt.
Vi konstaterar inledningsvis att det är positivt att regeringen på ett antal
områden har lyssnat på den kritik som kommit från både enskilda och
kommuner på det förslag till ny socialtjänstlag som Socialtjänstkommittén
presenterade i sitt slutbetänkande. Men det finns flera inslag kvar som vi
moderater inte kan acceptera.
Även om regeringen har föreslagit en kompromiss rörande riksnormen
gäller enligt förslaget en riksnorm för socialbidragets största del, nämligen
försörjningsstödet. Vi avvisar förslaget att regeringen skall fastställa stor-
leken på försörjningsstödet och därvid urholka det kommunala självstyret.
Vidare anser vi att de formuleringar om personligt ansvar som återfinns i
propositionen inte är tillräckliga utan också borde ha införts i själva lagen.
Vi föreslår att det skall vara möjligt för socialtjänsten att ställa krav på
motprestation för rätt till socialbidrag. Det kan t.ex. gälla krav på
rehabilite-
ring för att komma ur ett missbruk.
Även om regeringen föreslår att släkt och anhöriga skall kunna fungera
som fosterhem vid omhändertagande av barn anser vi att skrivningarna är
alldeles för vaga. Vi anser i stället att utgångspunkten alltid skall vara att
placering av barn utanför hemmet skall ske hos släktingar eller andra nära
anhöriga. Vi anser vidare att sekretessreglerna avseende samverkan mellan
polis och socialtjänst bör luckras upp för att på så sätt på ett tidigt stadium
ge
det allmänna möjlighet att gripa in om en människa riskerar att hamna snett.
Vi föreslår avslutningsvis att den lagstadgade rätten för alternativ
barnomsorg att få kommunala medel åter skall lagregleras och att rätten till
valfrihet för äldre lagstadgas.
2 Moderata utgångspunkter
Behovet av trygghet är ett fundamentalt behov som vi alla delar.
Trygghet är att ha någon eller något att förlita sig till när hjälp behövs. I
samspelet mellan människor får den sin näring. Samtidigt har vi alla ett
ansvar för den egna situationen men även ett ansvar för andra. Det kan
vara en nära anhörig, en vän men också en granne eller en arbetskamrat.
Men det är också en fars ansvar för sina barn, eller söner och döttrars
ansvar för sina åldrande föräldrar. Formerna för och på vilket sätt som
stöd och hjälp ges måste även kunna variera efter individernas behov.
Moderata samlingspartiet anser att socialtjänstlagen måste bygga på
insikten om att lagen är ett komplement till de naturliga nätverk som skapas
av familjen, bland vänner och släkt, i bostadsområdet och på arbetsplatsen.
Det är i starka små gemenskaper med närhet mellan människorna som de
sociala problemen lättast och tidigt kan hanteras. En lag kan aldrig ersätta
dessa naturliga nätverk. Rätt utformad kan den dock vara ett stöd och en
vägledning. Grunden måste vara att socialtjänstlagen skall vara ett stöd; den
skall aktivera i stället för att passivisera. Den skall engagera och samla de
naturliga nätverken runt varje person. Den måste bygga på närhet i stället för
distans. Krav och resultat måste vara centrala begrepp. Som alla regelverk
måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar, och
samtidigt vara förutsägbar.
I Sverige har vi tyvärr utvecklat ett system som innebär att den hjälp som
människor ibland behöver ofta skall ges av det allmänna. Under beteck-
ningen solidaritet har viktiga grundläggande värderingar om vad som skall
vara bärande i ett socialt väl fungerande samhälle fuskats bort. Alltför länge
har det svenska samhället byggts efter principen att medborgarna via
skattsedeln kan köpa sig fria från ansvar för sin egen och andras situation.
Att planera för en trygg framtid har inte varit en angelägenhet för den
enskilde. Det har i stället ersatts av sociala storskaliga trygghetssystem,
bidragssystem, anställda och regelverk.
Den sociala ingenjörskonsten som den tagit sig uttryck i vårt land har lett
till mängder av bidragssystem med många gånger höga bidragsnivåer. En
konsekvens av denna utveckling är att skattetrycket är svindlande högt. Det
har många gånger varit mer lönsamt att söka få maximala bidrag än att
genom arbete och sparande ordna sin trygghet och sin utkomst. Det är i dag
ett erkänt faktum att bidragssystemens utformning påverkar människors
beteende och att medborgarna anpassar sig till vad som gäller.
Genom skattetrycket, som redan vid låga inkomster svarar för ett enskilt
hushålls största utgift, begränsas den enskildes möjlighet att själv klara sin
ekonomi och sin livssituation. Makten har flyttats från enskilda familjers
köksbord till socialnämndens sammanträdesrum eller riksdagens plenisal.
Snabba förändringar som inte kan förutses påverkar familjer och enskilda
människor utan att ge dem minsta chans att själva bestämma vad som händer.
När sedan den offentliga ekonomin sviktar blir de människor som förlitat
sig på de offentliga systemen mest lidande. Offren för utvecklingen är många
och exemplen förskräckande oavsett om det är fråga om handikappade med
behov av personlig assistent, änkor som får sin ekonomi raserad eller
fattigpensionärer som behöver ekonomiskt bistånd. Det handlar även om
förändrade regler för bostadsbidrag, om ryckigheten när det gäller
socialförsäkringarnas utformning, den höjda fastighetsskatten eller kraftiga
skattehöjningar i kommuner och landsting. Det gemensamma med alla dessa
beslut och förändringar är att de har försämrat människors eget handlings-
utrymme.
I bjärt kontrast till den form av välfärdspolitik som Socialdemokraterna så
uppenbart har misslyckats med står Moderata samlingspartiets politik. Vi
anser att den enskilde skall ha möjlighet att påverka sin situation och ta
ansvar för sitt liv. Samtidigt skall de som av olika orsaker inte kan försörja
sig eller av andra orsaker behöver stöd och hjälp ovillkorligen garanteras
detta. Det är genom att ta eget ansvar som människor växer och det är genom
att lösa vardagens problem som medlemmar i t.ex. en familj växer
tillsammans. Om man fråntar familjerna rätten och skyldigheten till det egna
ansvaret kommer de heller inte att bli starka.
Det är samtidigt centralt att slå fast statens grundläggande ansvar för att
skapa drägliga levnadsvillkor för alla. Detta ansvar är ovillkorligt i det
moderata Sverige. Ansvaret gäller dels för människor som föds eller drabbas
av allvarliga funktionshinder, sjukdomar eller annat som gör att de får ett
permanent behov av gemensam försörjning, dels för människor som av andra
skäl inte kan försörja sig. Men statens grundläggande ansvar handlar också
om att gentemot alla medborgare och skattebetalare försäkra sig om att de
som behöver statens stöd blir så få som möjligt. För att dettta skall vara
möjligt är det därför viktigt att de som både kan och vill försörja sig själva
över livscykeln skall behandlas annorlunda än den lilla ömtåliga grupp
människor som kommer att behöva gemensamt stöd. I traditionell svensk
retorik skyddas missbrukaren eller den gravt funktionshindrade bäst av ett
system som döljer att det är till denna omsorg våra gemensamma resurser
borde användas. Vi moderater anser att det är fundamentalt feltänkt och
förordar ett motsatt synsätt där det blir tydligare vad som är ett mer indivi-
duellt ansvar och vad som är en genuin gemensam förpliktelse. Låg skatt är
med denna utgångspunkt god socialpolitik.
Alltfler delar de värderingar vi bygger vår politik på. Människor inser att
det inte i längden går att ha system som gör flertalet till bidragstagare i
någon
form och beroende av politiska nycker och trender beroende på att skatterna
är så höga att lönen helt enkelt inte räcker när de är betalda samtidigt som
människor som verkligen behöver det offentligas stöd riskerar att bli utan.
3 Hur ser det ut?
Allt fler svenskar blir beroende av ekonomiskt stöd för att klara sig när
skatten är betald. Socialstyrelsen har visat att en genomsnittlig
socialbidragstagare betalar 23 000 kronor i skatt per år och erhåller
21 000 kronor i socialbidrag. Vi har också läst om mammorna som före
jul 1996 protesterade mot att barnbidraget betalades ut efter jul i stället
för som tidigare den 20 december. För dessa mammor var tidpunkten för
utbetalning av barnbidraget avgörande för att få en god jul.
Konsumentverket konstaterar i en rapport att enskilda hushålls
ekonomiska situation försämrats de senaste åren bl.a. beroende på de
höjda skatterna och egenavgifterna. Det visar att någonting har gått snett
i den av Socialdemokraterna skapade välfärdsstaten. Det kan inte vara
rimligt att den som betalar skatt skall behöva bidrag för sin försörjning
och att den som får bidrag skall tvingas betala skatt. Men faktum är att
allt fler hushåll i vårt land är berättigade till socialbidrag efter det att
deras skatt är betald, om man skall följa Socialstyrelsens bidragsnorm.
Det handlar inte längre om "fördelningspolitik" från rika till fattiga, utan
om statlig fördelning till människor som redan betalat skatt. Siffrorna
över socialbidragen talar sitt tydliga språk.
Under år 1995 utbetalades knappt 10,8 miljarder kronor i socialbidrag. I
löpande priser är detta en ökning med ca fem procent jämfört med 1994.
Bidragstagarna uppgick till 720 000 personer år 1995. Bidragstagarnas andel
av hela befolkningen var åtta procent. Socialbidragshushållen domineras av
ensamstående utan barn. De utgör drygt 60 procent av samtliga hushåll. Den
hushållstyp som har flest socialbidragstagare är ensamstående kvinnor med
barn där drygt en tredjedel erhöll socialbidrag under 1995. Socialbidrags-
tagarna är i stor utsträckning yngre människor. Av bidragstagare 18 år och
äldre var drygt 40 procent i åldern 18-29 år.
De utbetalda bidragsbeloppen har under första och andra kvartalen 1996
ökat jämfört med samma kvartal 1995. Under första kvartalet utbetalades
drygt 2,9 miljarder kronor i socialbidrag och introduktionsersättning till
flyktingar. Det är en ökning med nio procent jämfört med första kvartalet
förra året. Under andra kvartalet utbetalades drygt tre miljarder kronor, en
ökning med 12 procent jämfört med andra kvartalet 1995.
Det är socialbidragen till bidragstagare som inte är flyktingar som ökat.
Till gruppen flyktingar har socialbidragen däremot minskat, liksom introduk-
tionsersättningar till flyktingar.
Det är inte bara på den ekonomiska sidan som den svenska välfärden
snabbt håller på att raseras.
Regeringen presenterade i september 1996 rapporten "Barn idag" (Ds
1996:7). Det är en grundläggande redogörelse för barns situation i vårt land
1996. Av rapporten framgår att svenska barn jämfört med barn i många andra
länder lever i ett tryggt samhälle, där de visas respekt och uppskattning. Det
är tillåtet att vara barn i vårt land. Man behöver bara resa en timme med flyg
till de forna östeuropeiska staterna för att uppleva en annan och bister
verklighet, där barn tvingas till prostitution, där gatubarn inte är en ovanlig
syn  och där västvärldens syn på barn tar lång tid att förstå och lära, efter
nära 50 år under kommunistiskt styre.
Men även om svenska barn har det materiellt bra har den svenska
välfärdsstaten också resulterat i att vi har många tiotusentals barn i vårt land
som psykiskt mår mycket illa. Massarbetslösheten bidrar naturligtvis till
detta, men vi anser också att det offentliga genom skatter, regler och bidrag
har gjort många föräldrar maktlösa.
Enligt organisationen Barnens rätt i samhället (BRIS) ökade antalet samtal
från barn till organisationens hjälptelefon med hela 23 procent mellan 1994
och 1995. BRIS säger att åtskilliga samtal handlar om den svåra situation
många barn hamnar i när familjens ekonomi är ansträngd genom arbetslös-
het.
Ett annat varningstecken till oss vuxna är att antalet anmälningar för
barnmisshandel ökat dramatiskt de senaste åren. 1985 anmäldes 1 000 fall av
barnmisshandel. 1995 hade antalet stigit till drygt 5 000. Till detta skall
läggas barn till kvinnor som misshandlas. År 1994 anmäldes 18 000 fall av
kvinnomisshandel, och långt ifrån alla fall av kvinnomisshandel anmäls. Ofta
har dessa kvinnor också barn som tvingas uppleva misshandel av den egna
mamman antingen direkt eller indirekt. Ökningen av antalet anmälda fall av
barnmisshadel beror delvis på att uppmärksamheten kring denna tidigare
närmast okända form av brott ökat dramatiskt de senaste åren. Men det
förklarar inte på långa vägar den kraftiga ökningen. Den är ett tecken på en
oroande utveckling, där barnen blir offer för de vuxnas egen frustration över
att ekonomin inte går ihop eller att arbetslösheten ter sig omöjlig att komma
ur.
I en välfärdsstat där det offentliga genom ett orimligt skattetryck och
välfärdssystem som fråntar familjerna möjligheterna att påverka det egna
livet slås också de naturliga nätverken sönder. En familj som i ett sådant läge
hamnar i en svår situation är därför betydligt mer sårbar än en familj i ett
samhälle där man kan leva på sin lön och där den offentliga sektorn skapar
möjligheter för familjens egna val.
Ett annat problem som börjar bli allt mer synligt är alla de människor som
faller utanför de sociala skyddsnäten. Enligt uppgift från socialtjänsten är i
dag ca 3 000 personer bostadslösa i Stockholm, dvs. de saknar stadigvarande
bostad. Av dessa är ca 1 100 hemlösa (denna siffra inkluderar inte de
personer som tillfälligt bor på härbärgen) och de övriga finns på olika
institutioner. Mellan 400 och 500 personer saknar vintertid tak över huvudet.
Antalet ökar på sommaren då vissa hotellhärbärgen stänger.
Vad gäller hemlösa kvinnor finns ett stort mörkertal då dessa ofta bor
hemma hos olika personer. Inom socialtjänsten märker man att arbetslös-
heten nu börjar synas på så sätt att bostadslösheten ökar bland "vanliga fall".
En grupp med stora svårigheter är vissa psykiskt sjuka som i anslutning till
nedläggningar av sjukhemmen har hamnat i en ohållbar situation.
Sammantaget visar det vi beskrivit ovan att Socialdemokraterna har
misslyckats och att det behövs en ny politik som värnar den enskildes rätt,
garanterar välfärd för dem som behöver detta och som inte tar ut så höga
skatter att människor inte klarar sig när skatterna är betalda.
4 En förändrad socialtjänstlag
Regeringen har nu presenterat förslag till förändringar av
socialtjänstlagen. Det är dock en stor brist att inte regeringen kunnat
presentera en översyn av socialtjänstlagen i dess helhet, utan väljer att
tillsätta en ny utredning rörande väsentliga delar av lagen. Vid flera
tidigare tillfällen har regeringen utlovat förslag, men beroende på interna
motsättningar har detta dröjt.
Den oenighet som inneburit att den nödvändiga förändringen av
socialtjänstlagen dröjt orimligt länge har uppenbarligen gällt om riksdag och
regering skall fastställa en för hela riket gällande socialbidragsnorm. Den
moderata representanten i Socialtjänstkommittén markerade mycket tydligt
att vi moderater inte skulle kunna acceptera en sådan riksnorm. Vi delade
och delar fortfarande denna inställning med huvuddelen av de politiskt aktiva
socialpolitikerna i landets kommuner oavsett politisk färg. Efter mycket
vånda har dock regeringen lyckats ena sig om en kompromiss, där en del av
socialbidraget skall fastställas av regeringen och vara överklagningsbart,
medan den andra skall fastställas av kommunerna och endast kunna
överklagas vad avser hanteringen av ärendet. Vi kan inte acceptera denna
lösning, även om det är ett halvt steg i rätt riktning. Vi återkommer nedan till
skälen för vår inställning vad gäller socialbidragens konstruktion och
förutsättningar för rätt till detsamma.
Vi kan konstatera att regeringen trots allt har lyssnat på den kritik som
finns kring den nuvarande socialtjänstlagen och därför föreslår avsevärda
förbättringar som ligger i linje med vad vi moderater pläderat för under lång
tid. Vi kan därför biträda flera av de förändringar som regeringen föreslår.
Det är t.ex. ett steg i rätt riktning att det öppnas en möjlighet för kommu-
nerna att kräva att ungdomar under 25 år skall  delta i aktiviteter av kom-
petenshöjande karaktär för att ha rätt att uppbära socialbidrag. Vidare anser
vi att det är tillfredsställande att regeringen nu även lagstiftningsvägen
accepterar och reglerar enskild verksamhet för vård och behandling.
Möjligheten för socialnämnderna att återkräva socialbidrag som erhållits
på falska grunder bör bifallas.
Att äldre och handikappade i behov av vård nu får en lagstadgad rätt att
flytta mellan kommuner är tillfredsställande, men vi konstaterar samtidigt att
denna fråga skulle kunnat lösas smidigare om vårt förslag till en allmän
hälsoförsäkring vunnit bifall, eftersom en försäkring följer den enskilde
individen oavsett vistelseort.
Vi anser avslutningsvis att förslaget att införa en möjlighet till familjeråd
är positivt liksom förslaget att nära släktingar skall kunna fungera som
fosterföräldrar. Vad gäller de två senaste förslagen återkommer vi nedan.
5 Den enskildes ansvar
Det är av stor vikt att den enskildes ansvar för sin egen situation betonas
även i lagstiftningen. I förslaget till förändrad socialtjänstlag skriver
regeringen på ett par ställen att den vill betona den enskildes ansvar, men
det kommer aldrig till uttryck i lagtexten, vilket vi beklagar. Att ställa
krav på den enskilde individen innebär också att man tillerkänner den
enskilde ett eget värde. I grunden har alla människor en vilja och önskan
att ta ett personligt ansvar, för sig själv och sina närmaste. Allt för länge
har detta naturliga personliga ansvar åsidosatts. I stället har det i alldeles
för hög grad handlat om att "samhället" skall ta ansvar för alla
situationer och alla händelser i en människas liv. Detta passiviserar och
innebär att möjligheten att komma ur ett bidragsberoende faktiskt
minskar. Därför anser vi att det i 6 § bör framgå att bistånd i form av t.ex.
socialbidrag inte bara har som uppgift att stärka den enskildes resurser att
leva ett självständigt liv. Paragrafen bör kompletteras med en
formulering om den enskildes eget ansvar att själv bidra till detta.
6 Nej till riksnorm
Den sociala omsorgen bör ha sin utgångspunkt i människans behov av
små naturliga enheter. Det är därför enligt vår mening centralt att se de
sociala frågorna utifrån ett närhetsperspektiv. Socialtjänstens individ-
och familjeomsorg skall utgå från en helhetssyn och inriktas på att
frigöra och utveckla människors egna resurser.
Redan i samband med den nuvarande socialtjänstlagens införande skrev
regeringen i motivuttalanden att kommunerna skulle ha bestämmanderätten
över socialbidragsnivåerna. I propositionen om en ny socialtjänstlag
(1979/80:1) framgår tydligt att man överlåter åt kommunerna att fastställa de
levnadsnivåer som skall anses vara skäliga, med hänsyn taget till lokala
önskemål och behov. Riksdagen instämde i detta. Vi moderater står fast vid
de motivtexter som ligger till grund för den nuvarande socialtjänstlagen vad
gäller denna del. Under årens lopp har dock detta klargörande urholkats allt
mer, och Regeringsrätten fastställde i april 1993 att Socialstyrelsens
rekommenderade norm skulle vara gällande vid fastställande av social-
bidragens storlek. Därmed avskaffades i praktiken kommunernas grundlags-
skyddade bestämmanderätt.
Vi vidhåller det som vår representant i Socialtjänstkommittén gav uttryck
för - nämligen att socialbidragens storlek skall avgöras av de enskilda
kommunerna. Vi avvisar således det förslag till formulering av 6 b § som rör
riksnormen. Skall statsmakten fastställa nivåerna på socialbidragen anser vi
att frågan om staten inte också skall ta över kostnaderna för bidragen måste
övervägas. I grunden handlar frågan om riksnorm eller ej om tilltron till den
kommunala självstyrelsen. Med våra utgångspunkter är det naturligt att låta
de beslut som kan avgöras på en beslutsnivå nära människorna göra det.
Motivet till att kommunerna skall ges mandat att fastställa normnivån är
bland annat att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda löntagargrupper
skiljer mellan olika delar av landet. Det bistånd som skall utbetalas för de i
lagen angivna biståndsområdena bör vara i överensstämmelse med vad man i
den enskilda kommunen som socialtjänstansvarig finner rimligt. Detta är
grundläggande för den kommunala demokratin. Socialbidragsnivåer som
saknar folkligt stöd är nedbrytande för den gemenskap som är nödvändig i
samhället.
Vi vill också understryka att socialtjänsten skall ses utifrån helhets-
bedömningar, och att avsikten med socialtjänstlagen vid dess tillkomst var att
den enskildes behov skulle ses utifrån en samlad bedömning och där frågan
om ekonomiskt bistånd utgör en viktig del. Regeringens förslag till riksnorm
riskerar att undergräva detta arbete, eftersom kommunerna inte ges de
instrument som behövs för att arbeta med den enskilde individens hela
livssituation.
Samtidigt som vi anser att det är kommunerna som skall fastställa social-
bidragsnivåerna är möjligheten till överklagande viktig för den enskilde. Vi
anser att det skall vara möjligt att överklaga beslut om rätten till
socialbidrag
- däremot skall nivån inte kunna överklagas.
Vad avser innehållet i försörjningsstödet anser vi att det är oskäligt att stöd
skall utgå för medlemsavgift till fackförening. Vi finner ingen som helst
anledning till att just avgift till fackföreningar skall ingå som del i
socialbidraget. Ingen annan intresseorganisation får sina medlemsavgifter
bekostade av skattemedel. Ibland framförs det i debatten att det är viktigt för
den enskilde socialbidragstagaren att hålla kvar banden till arbetsmarknaden
och att fackföreningarna fungerar som en länk till denna. Vi anser att de
fackliga organisationerna i så fall kan visa praktisk solidaritet genom att i
handling ställa upp för medlemmen under den period som han eller hon
uppbär socialbidrag. Det skall inte finansieras över skattsedeln.
I detta sammanhang vill vi också poängtera att socialtjänstens försörjnings-
stöd inte får ta över andra trygghetssystem inom socialpolitiken, främst då
socialförsäkringssystemet. Syftet med socialtjänsten var och bör fortfarande
vara att bidra till att fler människor blir oberoende av ekonomiskt bistånd och
inte fungera som en långsiktig försörjning.
7 Metodfrågor
7.1 Villkorat bistånd
Det är en brist att socialtjänstens övergripande metodfrågor inte
behandlas särskilt ingående i propositionen. På många områden krävs en
fördjupad analys vad gäller metodfrågor inom socialtjänsten. Som
exempel kan nämnas frågan om villkorat bistånd och
fosterhemsplaceringar. På dessa båda områden har vi direkta krav på
förändringar och förtydliganden av lagen.
Vad gäller formuleringarna i socialtjänstlagens 6 § anser vi att dessa bör
kompletteras med en möjlighet för socialtjänsten att ställa krav på
motprestation på den som uppbär socialbidrag. Det är ett steg i rätt riktning
när regeringen föreslår att kommunerna kan kräva att ungdomar under 25 år
skall delta i av kommunen anordnade kompetenshöjande åtgärder. Men vi
anser att denna möjlighet bör utsträckas och förtydligas redan i 6 §.
Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs
ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem.
Den enskilde, som söker och behöver stöd och bistånd, skall mötas med
respekt i enlighet med lagens portalparagraf. Vi anser att detta också måste
innebära att socialnämnderna ges de förutsättningar som krävs för att utifrån
olika metoder leva upp till målsättningen att ge ett adekvat stöd för den
enskilde. Vi anser inte att den nuvarande socialtjänstlagen och inte heller de
föreslagna förändringarna ger socialnämnderna denna rätt och möjlighet på
ett sätt som är ändamålsenligt. Det behövs ytterligare alternativa metoder,
och i detta sammanhang anser vi att möjligheten till s.k. villkorat bistånd
skall anges.
I Socialtjänstkommittén avvisade en majoritet tanken på villkorat bistånd
med motiveringen:"Frågan om villkorat bistånd är av komplex natur." Vi
delar uppfattningen att denna fråga, liksom många andra frågor i social-
tjänsten, är komplicerad. Detta får dock inte betyda att lagstiftaren frångår
sitt ansvar. Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa
möjligheter i t.ex. rehabiliteringsarbetet. Nuvarande och även kommande
lagstiftning innebär dessutom att man i vissa fall arbetar i en gråzon vid
bedömningar mellan vad som är motiverat från rehabiliteringssynpunkt och
vad som är lagligt möjligt. Utifrån nuvarande erfarenheter har det också
kommit mycket klara önskemål från kommunalt håll när det gäller möjlig-
heten att kunna ställa krav i vissa situationer. Detta torde också ligga helt i
linje med det allmänna rättsmedvetandet på detta område.
Givetvis anser vi att frågan om motprestation inte bör tillämpas som en
metod vid arbetslöshet. När det gäller arbetslöshet bör kravet vara att i första
hand aktivt söka arbete. Vi anser dock att motprestationer kan vara motive-
rade i andra sammanhang. Möjligheten till villkorat bistånd skall endast
kunna tillämpas i de fall där en sådan åtgärd är motiverad som stöd vid
rehabiliterings- och normaliseringsarbete. Detta kan t.ex. gälla arbetet med
rehabiliteringsprogram vid missbruk.
Erfarenheten visar att det är otillfredsställande att möjligheten till mot-
prestation inte är lagreglerad. Därför föreslår vi ett tillägg till 6 § med
följande lydelse:
Socialnämnden har rätt att ställa skäligt krav på motprestation om det
bedöms aktivt bidraga till att stärka den enskildes möjligheter att leva ett
normalt liv.
7.2 Omhändertagande av barn
Det är bra att betydelsen av barnets åsikter klarare markeras i förslaget
till förändring av socialtjänstlagen. Vi finner emellertid inte regeringens
förslag tillräckliga. Det har vid flera tillfällen framkommit kritik mot
socialtjänsten i anslutning till sådana omhändertaganden. Sådan kritik
måste tas på allvar. Föräldrar och anhöriga har i många fall känt sig
maktlösa och enskilda socialsekreterare har kritiserats för sitt sätt att
handlägga ärenden. Vi anser att det är centralt att rättssäkerheten för den
enskilda familjen förstärks. Det skall enligt vår uppfattning vara mycket
starka skäl som föranleder socialtjänsten att rycka upp ett barn från sin
hemmiljö. Detta måste samtidigt balanseras mot socialtjänstens uppgift
att värna de barn som riskerar att fara illa, beroende på hemmiljön eller
på grund av sitt eget beteende i form av t.ex. missbruk. En möjlighet som
borde studeras är hur den gamla barnavårdslagen var konstruerad. Den
utgick från att socialtjänsten inledningsvis i samarbete med den enskilda
familjen skulle försöka arbeta fram en lösning. Först sedan detta inte
visat sig möjligt genomfördes ett omhändertagande av barnet. Kritik kan
vara naturlig i grannlaga ärenden, men vi anser att frågorna kring
tvångsomhändertagande av barn måste bli föremål för en djupare analys.
Regeringen bör enligt vår uppfattning tillkalla en utredning som skall se
över nuvarande regler och föreslå nödvändiga ändringar.
7.3 Socialnämndens ansvar vid vård och fostran utanför
hemmet
Av propositionen framgår att regeringen nu har tagit till sig den starka
kritik som framförts från framför allt anhöriga men också från andra håll
om att socialtjänsten inte skulle vara tillräckligt lyhörd för möjligheterna
att vid familjehemsplacering se till att barn så långt möjligt placeras hos
släktingar i stället för i främmande familjehem. I linje härmed föreslår
regeringen att 22 § SoL får ett nytt tredje stycke med innebörden att vård
utanför hemmet bör utformas så att den främjar barnets samhörighet med
anhöriga och andra närstående. Detta är ett välkommet steg i riktning
mot en starkare betoning av släktens och andra till familjen närstående
personers betydelse för barnets fostran.
Enligt vår uppfattning går dock regeringen inte tillräckligt långt. En ny
bestämmelse bör innehålla en tydligare markering av familjens, släktens eller
andra närståendes betydelse för barnets uppväxt och fostran. Vi föreslår
således att det i det nya tredje stycket till 22 § SoL tas in en bestämmelse i
vilken det framgår att utgångspunkten skall vara att placering av barn utanför
hemmet alltid skall ske hos släktingar eller andra närstående till familjen.
Som framhålls i propositionen innebär inte en placering av barnet hos t.ex.
barnets mor- eller farföräldrar någon absolut garanti för att barnet får god
omvårdnad, men den positiva känslomässiga relation som oftast finns mellan
nära släktingar är av större betydelse för barnets utveckling än t.ex. fostrares
ålder, familjesammansättning eller andra mätbara faktorer. Enligt vår
uppfattning är det också av stor vikt att t.ex. lagstiftning om en så pass
känslig sak som placering av barn utanför hemmet utformas på ett sådant sätt
att de som i första hand kommer att beröras av lagstiftningen inte skall
behöva uppleva att lagstiftaren i onödan ifrågasätter deras förmåga att vara
viktiga för barn som står dem nära. Utgångspunkten i det nya tredje stycket i
22 § SoL bör därför vara att kommunerna vid familjehemsplacering av barn
som huvudregel har skäl att utgå från att barns fostran och vård utanför
hemmet bäst tillgodoses av släktingar eller andra anhöriga som står barnet
nära. Vårt förslag står dessutom i bättre samklang med de tankar som ligger
bakom verksamheten med familjerådslag och som innebär att familjer
tillsammans med släktingar och andra som ingår i familjens nätverk görs
delaktiga i barnets utveckling och fostran. Även om det än så länge bara är
fråga om en försöksverksamhet på ett fåtal platser i Sverige synes regeringen
redan ha anammat idén med familjerådslag, vilket gläder oss som på olika
sätt har försökt driva utvecklingen i denna riktning. För att regeringen inte
skall framstå som inkonsekvent i sin uppfattning om familjens betydelse för
barnets utveckling bör även den nya bestämmelsen i 22 § SoL utgå från att
det är familjens släktingar och andra som ingår i familjens nätverk som i
första hand är bäst lämpade att ta hand om familjens barn när barnet måste
placeras utanför hemmet.
7.4 Uppmjukning av sekretessreglerna avseende samverkan
mellan polis och socialtjänst
Regeringens förslag till ändringar i socialtjänstlagen måste enligt vår
mening också ses i relation till sekretessfrågor rörande viktiga
brottsförebyggande insatser mot ungdomar. Regeringen tangerar själv
frågeställningen genom att lyfta fram förtjänsterna med den pågående
försöksverksamheten med familjerådsslag. Som framgått ovan har vi
drivit på utvecklingen av denna verksamhet som bör fortsätta och
utvecklas vidare. Det nyzeeländska systemet med
familjegruppskonferens har uppvisat mycket goda resultat av att
engagera den unges föräldrar och andra närstående i arbetet med att
tillrättaföra unga människor som börjat begå brott. Ett sätt att utveckla
socialtjänstens och polisens brottsförebyggande arbete vad gäller insatser
mot barn och ungdomar vore att mjuka upp sekretessreglerna. Det är
sedan länge väl känt att nuvarande sekretessregler försvårar ett effektivt
samarbete mellan polisen och socialtjänsten, något som har konstaterats
av Brottsförebyggande rådet i en rapport från 1990, BRÅ:s utvärdering
av ändringarna i lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, av Ungdomsbrottskommittén i betänkandet Reaktioner
mot ungdomsbrott, SOU 1993:35, samt i en utredningspromemoria från
Justitiedepartementet, Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott och
ekobrott, Ju 1994:E. Det sistnämnda utredningsarbetet resulterade i ett
förslag till komplettering av 14 kap. 2 § sekretesslagen (SekrL).
Lagförslaget, som alltså föreligger sedan 1994, innebär att 14 kap. 2 §
SekrL kompletteras med ett nytt stycke som innebär att socialtjänst-
sekretess inte skall hindra att uppgifter om ungdomar och deras
närstående lämnas till polisen i vissa fall. Sådana uppgifter skall enligt
förslaget få lämnas om det finns påtaglig risk att den unge skall begå
brott och uppgifterna dessutom kan antas bidra till att förhindra brott.
Från moderat håll har vi upprepade gånger vänt oss till regeringen med
uppmaningen att ta fasta på detta förslag. Något sådant initiativ från
regeringen har emellertid hittills inte tagits. Inte heller i det nu aktuella
lagstiftningsärendet, som ju också innehåller förslag till ändringar av
sekretesslagen, tas frågan upp. Vi uppfattar detta som en påtaglig brist.
För oss moderater är uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten och
förhindra att unga människor fastnar i kriminalitet en bland de mest
prioriterade. Mot denna bakgrund är det enligt vår mening nu hög tid att det
förslag till komplettering av 14 kap. 2 § SekrL som redan finns skyndsamt
leder till lagstiftning.
8 Enskild barnomsorg
Den borgerliga regeringen införde en lagstadgad skyldighet för
kommunerna att erbjuda samma ekonomiska villkor för enskild
barnomsorg som för kommunal. Kraven för att en enskild barnstuga
skulle erhålla ekonomiskt stöd var detsamma som gällde för de
kommunala daghemmen, dvs. krav på viss kvalitet och tillgänglighet för
alla barn. Socialdemokraterna avskaffade denna valfrihet redan tre
månader efter regeringsskiftet. I stället infördes en bestämmelse om att
kommunen skulle avgöra om bidrag skulle utgå till enskild verksamhet.
Detta innebär i praktiken att de enskilda förskolorna aldrig kan planera
långsiktigt. Avtalen med kommunerna skrivs i allmänhet på ett år, vilket
innebär att någon garanti för fortsatt verksamhet aldrig kan ges vare sig
till föräldrarna eller till personalen. Det skapar osäkerhet och bidrar inte
till att öka mångfalden.
Vi anser att det är viktigt att valfriheten byggs ut inom barnomsorgen och
att den verksamhet som bedrivs i enskild regi garanteras samma villkor som
den med offentlig huvudman. Därför menar vi att lagen åter skall ange att
alternativ barnomsorg skall ges samma villkor som den offentliga. Social-
tjänstlagens 18 § bör därför ändras till vad som gällde före den 1 janua-
ri 1995.
9 Valfrihet för äldre skall lagstadgas
Erfarenheterna inom barnomsorgen visar att valfriheten varit positiv för
såväl barnen och föräldrarna som för verksamheten. Valfriheten har inte
heller visat sig bli dyrare. Det finns tvärtom flera exempel på att
alternativen kunnat drivas till lägre kostnader.
Vi anser att det nu är dags att ge de äldre samma lagstadgade rätt till valfri-
het vad gäller hemtjänst, dagverksamhet och särskilda boendeformer.
Socialtjänstens företrädare måste inom ramen för sin myndighetsutövning
bedöma huruvida den sökande är berättigad till nämnda serviceinsatser,
utifrån de bestämmelser som gäller inom respektive kommun eller enligt
socialtjänstlagens biståndsbestämmelser. När behovet dokumenterats skall
den enskilde enligt vårt förslag ha en lagstadgad rätt att välja på samma sätt
som är möjligt inom barnomsorgen.
Äldrevårdens allmänna inriktning skall vara att de som så önskar så långt
som möjligt erbjuds vård i det egna hemmet. Om vård på institution är
nödvändig skall den ges vid små enheter nära hemorten eller där den äldre så
önskar.
Ålderdomshemmen är den boendeform som passar bäst för många äldre
med behov av tillsyn utan att behöva sjukvårdens resurser. Ett ålderdomshem
prioriterar omsorgen och den sociala gemenskapen, medan ett sjukhem
understryker vården på boendets bekostnad och är mer att likna vid
sjukhusvård än ett äldreboende. Gruppboendet är en boendeform särskilt
anpassad för den som lider av demenssjukdom.
Vi anser således att man i socialtjänstlagen bör renodla de olika boende-
formerna och ge den enskilda människan valfrihet och inflytande i valet av
boende och vårdform.
10 Tillsyn över enskild verksamhet
Beträffande tillsyn över enskild verksamhet för vilken det krävs tillstånd
från länsstyrelsen så anser vi i likhet med Socialtjänstkommittén att det
är just länsstyrelsen och inte kommunen som skall stå för den löpande
tillsynen.
Socialtjänsten skall däremot vara rapporteringsskyldig om den får känne-
dom om missförhållanden i sådan verksamhet. Enskild verksamhet inom
angivna områden bedrivs som alternativ till motsvarande kommunal sådan.
Det är därför inte tillfredsställande, som regeringen föreslår, att kommunens
socialtjänst då skall stå för den löpande tillsynen av sådan verksamhet.
Länsstyrelsen som redan i dag har tillsyn över den kommunala verksamheten
måste betraktas som en mer neutral part i detta sammanhang.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

11 Hemställan

11 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den enskildes ansvar,
3. att riksdagen avslår förslaget om en riksnorm i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår förslaget att avgift till fackförening skall
ingå i försörjningsstödet i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att överklagande av socialbidrag endast
skall kunna omfatta rätten till bidrag i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen beslutar komplettera 6 § socialtjänstlagen med en
formulering om villkorat bistånd i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning av rutinerna vid
tvångsomhändertagande av barn,
8. att riksdagen beslutar ändra det nya tredje stycket till 22 §
socialtjänstlagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar ändra 14 kap. 2 § sekretesslagen i enlighet
med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att socialtjänstlagen kompletteras vad
avser valfrihet för äldre i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar att länsstyrelsen skall ha tillsynsansvaret
för enskild verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 3 april 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-04-03 Bordläggning: 1997-04-07 Hänvisning: 1997-04-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (22)