med anledning av prop. 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000

Motion 1995/96:Fi110 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Riksdagen tar initiativet
När det i slutet av maj i år stod klart att interna motsättningar
i regeringspartiet om främst arbetsrätten stoppat den utlovade
sysselsättningspropositionen ansåg Folkpartiet att riksdagen
måste ta initiativet i kampen mot den stigande
arbetslösheten.
Med stöd av en undantagsbestämmelse i riksdagsordningen om motionsrätt
vid inträffad händelse av särskild vikt (RO 3 kap. 15 §) väckte vi den 28 maj
en motion där vi kritiserade regeringens handlingsförlamning och förordade
att riksdagen - om så behövdes vid extramöten under sommaren - skulle
samla sig till ett krisprogram mot arbetslösheten.
Resultatet av denna framstöt - och liknande från Moderata samlingspartiet
och Kristdemokraterna - blev att talmannen inkallade riksdagen till en extra
session den 12 juli. Regeringen föll då till föga och utarbetade i all hast två
propositioner som las fram på vårriksdagens näst sista dag.
Vi är - som strax kommer att utvecklas - kritiska både till det mål för
politiken som regeringen föreslår och till huvudinriktningen av de
presenterade åtgärderna. Icke desto mindre tror vi att det var av värde att
regeringen pressades till att lägga fram sitt program. Fortsatt passivitet hade
ökat misstron mot det politiska systemet och spätt på misstanken hos
människor att vissa makthavare under retoriken trots allt accepterar
massarbetslöshet.
Ytterligare ett skäl till att vi tycker att det är bra att ett regeringsförslag
till
sist tvingades fram är att några av de föreslagna åtgärderna ligger i linje med
Folkpartiets politik. Ibland handlar det om "återåterställare", d v s sådant som
genomfördes under den borgerliga tiden, avskaffades med hjälp av
vänstermajoriteten hösten 1994 och nu återinförs. Det gäller t ex en bortre
parentes i a-kassan. Omvändelser under galgen är bättre än inga omvändelser
alls, men "återåterställarna" visar tydligt att vi haft två förlorade år i
kampen
mot arbetslösheten. Även om de flesta av de förändringar som kommer att bli
resultatet av extrasessionen i juli inte kan träda i kraft förrän vid
årsskiftet, är
det av värde för både enskilda och företag att tidigt veta vad som planeras.
Folkpartiet inför
extrasessionen den 12 juli
Folkpartiets riksdagsgrupp kommer att koncentrera sitt
arbete inför riksdagens extrasession den 12 juli på två
uppgifter: För det första att förmå riksdagen att anta ett
ambitiösare mål för sysselsättningspolitiken än det av
regeringen föreslagna. För det andra att förskjuta
tyngdpunkten i det åtgärdspaket som antas genom att verka
för fler åtgärder som förbättrar företagsklimatet.
Vi har vid många tillfällen presenterat utförliga program mot den höga
arbetslösheten. Denna motion, som formellt väcks med anledning av
regeringens övergripande proposition 1995/96:207 En ekonomisk politik för
att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000, bygger i första hand vidare
på de partimotioner vi väckte med anledning av vårpropositionen och den
uteblivna sysselsättningspropositionen den 28 maj. Våra reaktioner på de
konkreta förslagen i regeringens mer detaljerade proposition 1995/96:222
återfinns i en kommittémotion.
I våra kommentarer till regeringens förslag tar vi i första hand upp de
konkreta förslag regeringen för fram. Den mängd aviseringar och
utredningsuppdrag som nämns i propositionerna berör vi bara undantagsvis.
Dem avser vi att återkomma till i motioner under allmänna motionstiden i
höst eller när regeringen återkommer med preciserade förslag. Det faktum att
vi inte kommenterar vissa resonemang kan alltså inte tas till intäkt för att vi
accepterar dem.
En följd av vår önskan att koncentrera debatten inför och vid
extrasessionen till huvudfrågorna är att vi accepterar några förslag från
regeringen som vi inte själva fört fram och som i och för sig hade kunnat
diskuteras. Omläggningen av bilbeskattningen innebär t ex att tiotusentals
familjer med knappa marginaler får högre bilkostnader för att statsmakterna
vill stimulera nybilsförsäljning. De som vinner på detta, förutom bilindustrin,
är i första hand de företag som står får huvuddelen av nybilsköpen, vilka nu
får sänkta bilkostnader. En snabbare behandling av tjänstebilsfrågan hade
sannolikt betytt mer för bilindustrin. Vi accepterar ändå förslaget i ljuset av
den katastrofala situation som råder på arbetsmarknaden och den betydelse
bilindustrin har för jobben.
Sänkningen av stämpelskatten är, liksom det nyligen beslutade ROT-
programmet, en ytterligare skattesubvention av bygg- och fastighets-
marknaden, Sveriges vid sidan av jordbruket mest subventionerade bransch.
Vi godtar emellertid även det förslaget med hänvisning till att det i detta
katastrofala sysselsättningsläge kan finnas anledning att stimulera rörlighet på
bostadsmarknaden.
Vi koncentrerar oss med andra ord mer på det som saknas i propositionen
än på att kritisera de åtgärder regeringen lyckats samla sig till, även om det i
några fall är ofrånkomligt. Vi tycker den tyngdpunkten är den naturliga i detta
läge.
Regeringen sätter fel mål!
Fel mål ger fel åtgärder
Folkpartiet liberalerna avstyrker båda hemställanspunkterna i
proposition 1995/96:207.
Det första yrkandet innebär att regeringen vill ha accept på i stort sett den
ekonomiska politik som lett fram till dagens allvarliga situation. Eftersom vi
inte tror på den hittillsvarande huvudinriktningen och inte anser att det nu
aktuella paketet annat än marginellt förändrar den inriktningen kan vi inte
biträda det första yrkandet. Vi yrkar istället att riksdagen ställer sig bakom
den tyngdpunktsförskjutning i programmet i riktning mot en företags-
vänligare politik som vi förordar.
Det andra yrkandet innebär att riksdagen skall acceptera att målet för
sysselsättningspolitiken är att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.
Vi anser att utformningen av detta mål är mycket farligt genom att det
fokuserar på fel sak och inte är tillräckligt ambitiöst. Sverige kan, paradoxalt
nog, nå målet men ändå befinna sig i massarbetslöshet med de oerhört
allvarliga sociala konsekvenser det för med sig.
Vi föreslår ett alternativt mål, som tar sikte på själva huvuduppgiften: att
minska den totala arbetslösheten genom tillkomsten av nya, riktiga jobb.
Själva tanken att fastställa ett mål för sysselsättningspolitiken har
Folkpartiet fört fram flera gånger. Vi tror att det kan vara av värde att
nationen samlar sig kring denna oerhört centrala uppgift och att ett mål kan
bidra till en mobilisering av kraft och kreativitet som i sig bidrar till att
målet
nås. Men en absolut förutsättning är givetvis att målet är korrekt utformat.
Folkpartiet förde fram tanken på ett mål för kampen mot arbetslösheten i en
rapport för två år sedan, som presenterades inför valet 1994 av Bengt
Westerberg och Anne Wibble i Visby (Så klarar vi krisen - Samling för jobb
och välfärd. Folkpartiet liberalerna informerar 1994:7).
Målet sattes där till max 4 % öppen arbetslöshet och max 2,5 % av
arbetskraften i åtgärder vid sekelskiftet (egentligen till år 1999). Ett viktigt
tillägg gjordes i rapporten: "En förutsättning för att 4 procents öppen
arbetslöshet skall kunna accepteras i slutet av 1990-talet är emellertid att
arbetslöshetstiderna blir väsentligt kortare än i dag."
I rapporten hänvisades till en tidigare rapport från Folkpartiet (Jobb 2000.
Folkpartiet liberalerna informerar 1994:3) där nettobehovet av nya jobb under
resten av 1990-talet uppskattats till 500 000. Med hänvisning till beräkningar
som redovisats i bilagor  till 1994 års kompletteringsproposition (prop
1993/94:150, bil 1.1 och 1.2) antogs att en sådan utveckling skulle kräva en
årlig tillväxt på nivån 4 %.
I rapporten "50 steg till fler jobb - en socialliberal modell", som Maria
Leissner presenterade i maj 1995, återkom ambitionen att minska den öppna
arbetslösheten till högst 4 %  vid sekelskiftet. Där konstaterades emellertid
också att den bästa metoden att formulera ett mål för kampen mot
arbetslösheten är att sätta upp ett mål för nettotillskottet av jobb i den
privata
sektorn. Siffran 500 000 refererades i rapporten.
Vi anser att den målsättningsmetodik Folkpartiet använde 1994 och 1995 är
oerhört överlägsen den som regeringen Göran Persson (s) nu använder.
Genom att begränsa målet till den öppna arbetslösheten gör regeringen det
möjligt att nå målet genom "kreativ bokföring". Genom omdefinitioner och
en våldsam expansion av billiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder - som för
de berörda medborgarna inte skiljer sig nämnvärt från öppen arbetslöshet -
kan regeringen hävda att målet nåtts trots att mycket lite hänt i verkligheten.
Regeringen bekämpar arbetslöshetssiffrorna mer än arbetslösheten. Ett av
flera exempel är att de personer över 55 år som mot ersättning på a-kassenivå
skall få utföra uppgifter i kommunerna inte kommer att räknas som
arbetslösa, trots att uppgifterna definitionsmässigt inte får räknas som arbete.
Det har alltid ansetts finnas en gräns för hur många människor de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan absorbera. Den borgerliga regeringen
skapade ett antal nya inslag i åtgärdsarsenalen som visade att det antalet var
större än någon dittills trott. Den nuvarande regeringen har bytt namn på vissa
åtgärder men bibehållit huvudinriktningen. De nu aktuella propositionerna tar
ytterligare steg mot att expandera åtgärdsvolymen.
För de berörda människorna är denna utveckling inte oproblematisk. Att
vara i utbildning eller ha ett beredskapsarbete kan vara meningsfullt, men om
hoppet om ett ordinarie, "riktigt", arbete har slocknat blir tillvaron ofta
deprimerande. Vi reagerar starkt mot obalansen i regeringens aktuella
program. Den visar på ett övertydligt sätt risken med att styra mot fel mål.
Genom fokuseringen på den öppna arbetslösheten dominerar åtgärderna som
hyfsar statistiken, medan de åtgärder som skall få fart på jobben i den privata
sektorn är halvhjärtade eller lyser med sin frånvaro.
Det är viktigt att vara observant på ett statistiskt grepp i regeringens
program. Den stora expansionen av utbildningsplatser ligger i det ordinarie
utbildningsväsendet och kommer - trots att programmet entydigt är
arbetsmarknadspolitiskt motiverat - inte att leda till en ökning av antalet
personer som registreras befinna sig i arbetsmarknadsåtgärder. Även om
statistikens uppgift är att siffermässigt beskriva verkligheten kan den också
användas i andra syften. Det är därför det är viktigt att målet för
sysselsättningspolitiken också uttrycks i termer av antalet nytillkommande
jobb.
Vårt mål
Med tanke på att det nu bara återstår tre och ett halvt år till
sekelskiftet och viktig tid gått förlorad genom
socialdemokratiska missgrepp tror vi inte längre att det är
möjligt att nå en halv miljon nya jobb (netto) till sekelskiftet.
Även om det blir en kraftig ökning av antalet nya arbeten blir
själva expansionen paradoxalt nog ett hinder att nå
långtgående resultat i fråga om den totala arbetslösheten
uttryckt i procent. När läget på arbetsmarknaden ljusnar ökar
nämligen också utbudet av arbetskraft. Vi föreslår därför att
statsmakternas mål för sysselsättningspolitiken uttrycks i
nytillkommande arbeten (med avdrag för antalet jobb som
försvunnit under samma period). Vårt förslag är alltså:
Till sekelskiftet skall både den öppna och den totala arbetslösheten ha
halverats till högst 4 % respektive 6,5 % genom att antalet jobb har ökat med
400 000.
Målformuleringen bygger på följande kalkyl. En minskning av den "totala"
arbetslösheten (öppet arbetslösa + "i åtgärder") från 13 % till 6,5 %
motsvarar ca 300 000 personer. Som nämnts kommer emellertid en sådan
utveckling att öka antalet personer som är arbetssökande. Exakt hur stor
denna utbudseffekt blir är omöjligt att avgöra, men vi bedömer att de
ytterligare 100 000 jobben behövs för att väga upp denna effekt.
Även om det inte uttalas i själva målformuleringen är det uppenbart att den
absoluta merparten av de nya jobben måste komma i den privata sektorn.
Ingenting annat är förenligt med balans i samhällsekonomin.
Det kan förefalla anmärkningsvärt att regeringen väljer en avstämnings-
tidpunkt som ligger långt efter valet 1998, den tidpunkt då väljarna skall
bedöma om regeringen lyckats eller ej. Vi förutsätter att regeringens
halvårsvisa avstämningar syftar till att göra klart att utvecklingen går år rätt
håll. Vi hävdar också att vår målformulering är bättre än regeringens egen
och kommer att relatera resultaten och vår bedömning av regeringens politik
till den.
Är målet realistiskt?
Är det möjligt att det skapas 400 000 nya jobb fram till
sekelskiftet utöver dem som försvinner? Vi tror det och
bygger det på bland andra följande iakttagelser. Under den
förra högkonjunkturen, i slutet av 1980-talet, tillkom ungefär
200 000 nya jobb. (Enligt en studie gjord vid Umeå
universitet var det ett netto bestående av 1,5 miljoner
tillkommande jobb och 1,3 miljoner jobb som försvann.)
Men trots att dessa år alltså var högkonjunkturår blev
tillväxten i ekonomin aldrig särskilt hög. Den stannade på
nivån 2 % per år. Under perioden från sommaren 1994 till
sommaren 1995 rådde, däremot, en mycket god tillväxt i
svensk ekonomi, mellan 3 % och 4 %. Då tillkom också
något mer än 100 000 nya jobb. Talet om "jobless growth"
ter sig därför, åtminstone i ett kort perspektiv, något
överdrivet. Däremot blev nedgången i arbetslösheten
blygsam genom den starka utbudseffekt som nämnts ovan.
Det är alltså en tillväxt av den kraft som inleddes mot slutet
av den borgerliga regeringsperioden som krävs för att 400
000 nya jobb skall kunna tillkomma till sekelskiftet.
Undertecknade Lars Leijonborg och Anne Wibble presenterade 1993 i en
tidningsartikel i Dagens Nyheter beräkningar som visade att det krävs en
tillväxt under några år på upp emot 4 % för att vi skall komma tillbaka till
något som påminner om full sysselsättning. En sådan tillväxt kräver i sin tur
en annan ekonomisk politik än den som nu förs. Men får vi en sådan är en
tillväxt på nivån 3-4 % inte omöjlig och en sådan kommer enligt våra
bedömningar att resultera i ett nettotillskott av ca 400 000 nya jobb, vilket
även med utbudseffekten invägd kan halvera såväl den öppna som den totala
arbetslösheten.
Skillnaden mellan
regeringens och Folkpartiets
strategier
Felgreppen från hösten 94 har skadat
Sverige
Vi finner det, som nämnts, inte meningsfullt att kriarätta
regeringens propositioner i detalj. Vi betraktar stora delar av
regeringens program som defensivt, ja traditionellt
socialdemokratiskt i den meningen att det bygger på tanken
att staten genom ingripanden av olika slag - ett bidrag till ett
svinstall här och ett avdrag för ett fönsterbyte där - kan
främja ekonomisk aktivitet. Ett engelskt uttryck som
socialdemokrater använder med förtjusning är "private
public partnership",  en modern variant av den gamla
socialdemokratiska övertron på politikens möjligheter att
styra samhället i detalj. Många av förslagen i propositionen
har den inriktningen. Vi har en annan grundsyn på statens
uppgift i ett modernt välfärdssamhälle.
Det är naturligtvis inte bara Socialdemokraternas fel att Sverige har
problem. Men det är Socialdemokraternas fel att problemen förvärrats genom
katastrofala felgrepp efter valet 1994. Låt oss citera några meningar ur det
tidigare nämnda programmet "Så klarar vi krisen" från sommaren 1994. Efter
att ha redogjort för att den borgerliga regeringen genomfört en rad åtgärder,
som förbättrat klimatet för företagare, fortsätter rapporten:
Vi förutsätter att det kan bli aktuellt med ytterligare åtgärder, t ex för att
förbättra riskkapitalförsörjningen, minska krångel, stimulera tjänstesektorn
eller förskjuta skattebördan mellan arbetskraft och miljöförstöring. Vi är
också beredda att medverka till sådana. Däremot är vi övertygade om att den
nödvändiga utvecklingen blir omöjlig om strategiskt viktiga åtgärder som
avskaffandet av dubbelbeskattningen på aktieutdelningar tas tillbaka, vilket är
vad Socialdemokraterna utlovat. Om man av förmenta rättviseskäl klämmer
åt företagare och företagsägare kommer det att få förödande effekter på
möjligheterna att få fram nya jobb i det privata näringslivet.
Tyvärr gick denna profetia i uppfyllelse, och resultatet blev
det vi fruktade: Antalet arbeten på den svenska
arbetsmarknaden var i maj i år 61 000 lägre än ett år tidigare.
Den goda tillväxt som rådde när de borgerliga fick lämna
över makten och ännu en bit in på 1996 har förbytts i
nolltillväxt.
Goda företagarvillkor vägen till
sysselsättning
För oss är kampen mot arbetslösheten en kamp för goda
företagarvillkor. Att expandera den offentliga sektorn är med
dagens skatter och budgetunderskott inte ett realistiskt
alternativ. Därför finns i dagens Sverige ingen annan metod
att komma till rätta med arbetslösheten än att satsa på
företagandet.
Allra viktigast är de två åtgärder som vi nämnde som "spjutspetsar i ett
krisprogram mot arbetslösheten" i den motion den 28 maj som utlöste den
dramatiska utvecklingen med extrariksdagen:
  Kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter finansierade i första
hand med besparingar i de s k företagsstöden.
  Reformerad arbetsrätt.
Men också flera andra punkter i de program som vi fört fram
i riksdagen är mycket viktiga i kampen för fler jobb:
  Ett avskaffande av dubbelbeskattningen av
aktieutdelningar.
  Ett återupprättande av "hälften kvar" i skattereformen, d v
s ett avskaffande av den s k värnskatten och ett nej till det
nya avsteg som nu föreslås och som ger permanent höjd
marginalskatt för ca 50 000 människor utöver dem som
redan fått det genom andra skatte- och avgiftshöjningar.
  Ett avskaffande av de nya momsinbetalningsreglerna.
  En konkurrens- och avregleringspolitik som spar pengar
åt stat och kommun genom minskade subventioner, spar
pengar åt konsumenterna genom lägre priser och skapar
ett sundare affärsklimat byggt på konkurrens på lika
villkor. En sådan politik bör bl a inkludera ett stopp för
den kommunala bolagshysterin, ett återupprättande av
medborgarnas lagstadgade valfrihet när det gäller vård,
barnomsorg och utbildning, ett nej till den planerade
skärpningen av det kommunala planmonopolet, avsett att
göra det möjligt för kommunalpolitiker att stoppa
lågprisaffärer.
  Förändringar i regelverket som påverkar lönebildningen.
För oss har utfallen av de senaste lönerörelserna gjort det
uppenbart att det råder en obalans på lönemarknaden till
arbetsgivarnas nackdel. Vi är därför beredda att medverka
till att regelförändringar av olika slag skapar bättre balans.
Vi menar också att det vore en fördel om egenavgifterna i
arbetslöshetskassorna var högre, så att det fanns ett för de
anställda tydligare samband mellan höga
lönekostnadshöjningar och hög arbetslöshet i en bransch.
  En ansvarsfull energiuppgörelse. Osäkerheten om
elförsörjningen hämmar en viktig del av svensk industri.
Det är angeläget att göra klart att den omställning av det
svenska energisystemet som förestår inte kommer att
resultera i stora och plötsliga elprishöjningar.
Strukturproblemen som hotar
tillfrisknandet
Sverige har sedan slutet av 1980-talet, och främst under de
borgerliga regeringsåren 1991-94, kraftfullt tagit itu med
några av sina grundläggande strukturella problem. Vi avser
till exempel de höga inflationsförväntningarna, de ständiga
underskotten i bytesbalansen, den otillräckliga integrationen
med det övriga Västeuropa etc. Men två helt grundläggande
strukturproblem kvarstår. Det första är lönebildningen där
inte heller de borgerliga åren innebar något genombrott för
ett bättre fungerande system. Det andra är det ogynnsamma
företagsklimatet, som åtgärdades under de borgerliga åren,
men som nu efter alla skattehöjningar och återställare
framstår som ett, vid sidan av lönebildningen, helt
dominerande problem för vårt land. Resultatet är att
arbetslösheten exploderat och därmed hotas också de
framgångar som nåtts. De två viktigaste framgångar vi
kunnat registrera är dessa:
  Inflationen är låg.
  Bytesbalansen visar överskott efter årtionden av
underskott.
Också på två andra områden är positiva genombrott inom
räckhåll, men även dessa hotas av massarbetslösheten:
  Statens budgetunderskott har minskat men det är på tok
för tidigt att utnämna Sverige till världsmästare i
budgetsanering. Än så länge är vi bara halvvägs, och
statens budget påverkas starkt av arbetslösheten.
  Räntorna har sjunkit men tillhör fortfarande de högre i
Europa. Med en trovärdig politik finns emellertid en
potential för en fortsatt nedgång som skulle vara positiv
för den ekonomiska utvecklingen.
Fp-politiken: selektiva inslag byts mot
generella
Vi har i motioner presenterat ett alternativ till regeringens
ekonomiska politik. Vi vill starkt understryka att inga
åtgärder får vidtas som äventyrar en trovärdig
budgetsanering och därmed en fortsatt låg inflation och lägre
räntor.
Vi har presenterat ett alternativ som i grunden bygger på att selektiva
inslag byts mot ett bättre generellt företagsklimat.
På några års sikt menar vi att stora belopp - egentligen utan nackdelar för
konsumenterna och utan orimliga omställningsproblem för producenterna -
kan överföras från selektiva företagsstöd i olika former (och dit räknar vi
även den nedsatta matmomsen) till sänkta skatter på företagandet.
Tillsammans med vissa avregleringar av arbetsrätt och monopolbestämmelser
tror vi att företagsklimatet därmed skulle förbättras kraftigt.
För att finansiera de nödvändiga förändringarna i politiken kan vissa
ytterligare förändringar i trygghetssystemen övervägas. Vi anser det t ex
mycket angeläget att få upp den verkliga pensionsåldern genom en
kombination av en viss höjning (med några månader) av den lagstadgade
pensionsåldern och åtgärder på förtidspensionsområdet.
Låt oss innan vi går vidare konstatera att regeringens paket på några
punkter innehåller förslag som vi anser går i rätt riktning.
  Arbetsgivaravgiften sänks, men mycket blygsamt.
  Dubbelbeskattningen reformeras, men avskaffas inte.
  En s k bortre parentes i a-kassan införs, men efter relativt
lång tid.
  Kretsloppssatsningar, stöd till Baltikum och ökat stöd till
kvinnligt företagande ligger i linje med Folkpartiets
politik och motioner i riksdagen.
Det gläder oss också att regeringen tycks ha tagit fasta på vår
från Frankrike importerade idé om "servicecheckar" för att
underlätta köp av hushållstjänster.
På några punkter anser vi att regeringens förslag går i helt fel riktning.
  Vi motsätter oss, som nämnts, att 50 000 personer får
permanent höjd marginalskatt genom att brytpunkten
sänks. Det bryter mot skatteöverenskommelsen.
  Vi motsätter oss också att företagens
vinstavsättningsmöjligheter försämras. Solida företag som
klarar konjunktursvängningar och nyinvesteringar med
eget kapital är den första frontlinjen mot arbetslöshet. Vi
avstyrker försämringen av företagens rätt till avsättning
till periodiseringsfond.
  Vi motsätter oss en kommunalisering av
arbetsmarknadspolitiken. Det är visserligen mycket
värdefullt med en nära samverkan i åtgärdsledet, men det
måste stå klart att arbetsmarknadspolitiken är en statlig
uppgift. Annars kommer resultatet att bli att staten snart
vältrar över mer och mer ansvar utan åtföljande resurser,
med följden att kommunerna får ännu svårare att klara
sina huvuduppgifter på utbildnings- och vårdområdena.
Risken är också påtaglig att kommuner, särskilt sådana
med s-majoritet, använder AMS-medel till att expandera
sin egen verksamhet, vilket strider mot den
huvudinriktning som nästan alla partier står bakom och
som innebär att de nya jobben måste komma i den privata
sektorn.
  Vi motsätter oss också förslaget om den s k "55+"-
gruppen, bland annat av det nyssnämnda skälet att det
innebär en olämplig kommunalisering av
arbetsmarknadspolitiken. Till det kommer att vi, tvärtemot
arbetsmarknadsministerns uttalande, anser att det är ett
ovärdigt slut på en människas arbetsliv att utan ersättning
tvingas (utförsäkringsrisken gör givetvis att det kommer
att upplevas som ett tvång) utföra uppgifter som
definitionsmässigt är meningslösa. Vi håller med om att
särskilda insatser kan behövas för den äldre gruppen, inte
minst i samband med införandet av en bortre parentes i a-
kassan, men vi anser att det bör hanteras genom expansion
av existerande system, ALU och utbildningsvikariat.
Vår huvudkritik mot regeringens program är emellertid att de rejäla tagen
för ett förbättrat företagsklimat lyser med sin frånvaro. Uttryckt i kronor
föreslår vi förändringar enligt följande:
Vi redovisar ovan enbart de skattesänkningar för företagande
och tillväxt som riksdagen bör besluta om omedelbart, och
naturligtvis då även den finansiering som krävs för dessa. Vi
återkommer i samband med budgetpropositionen i höst med
ett komplett alternativ.
Det som nu är viktigast är att få omedelbara beslut i fråga om sådana
skatter som är av central betydelse för att få fler företag och växande företag.
Regeringen visar en begynnande insikt om att t ex arbetsgivaravgifterna har
strategisk betydelse för företagens förmåga och intresse att anställa fler. Det
är bra, men omfattningen är på tok för liten. Fem procentenheter på en
lönesumma av högst 600 000 kronor innebär en skattelättnad på maximalt
30 000 kronor, vilket är helt otillräckligt för den expansion som krävs.
Det är också positivt att regeringen nu erkänner att det var fel att återinföra
dubbelbeskattningen av riskkapital. Förslaget skall emellertid enligt
propositionen inte gälla alla företag utan bara vissa. Detta är feltänkt. Vi
anser att dubbelbeskattningen måste avskaffas för alla företag, eftersom det
ofta är de större företagens vinster som bör delas ut och bli tillgängliga på
kapitalmarknaden för expansionsinvesteringar i nya eller mindre företag.
Därtill föreslår regeringen att det partiella avskaffandet finansieras med en
begränsning av möjligheterna att avsätta till periodiseringsfond, vilket
reducerar företagens förmåga att finansiera investeringar med egna medel,
vilket vi anser vara hämmande för investeringsviljan. Vi anser därför att detta
förslag bör avslås.
Vi avvisar bestämt den undermåliga finansieringen av regeringens förslag.
Den sänker trovärdigheten i den pågående budgetsaneringen. Att använda s k
inleveranser från Securum, i praktiken alltså fastighetsförsäljningar, till
statlig konsumtion är oacceptabelt. Försäljningar av fastigheter som staten
övertagit som en följd av bankkrisen har setts som en återbetalning av
bankstöd. Detta bankstöd lånades upp och belastar nu statsskulden. Det enda
rimliga är att intäkter från fastigheter som försäljs används till att betala av
 på
statsskulden.
Det ekonomiska läget juni
1996
De senaste uppgifterna om den ekonomiska utvecklingen är
mycket bekymmersamma. I slutet av förra året minskade
Sveriges totala produktion och inte heller i år har
produktionen ökat. SCB redovisar nolltillväxt hittills i år.
Sysselsättningen har på årsbasis minskat med drygt 60 000
personer. Vår oro för att regeringen i vårpropositionen varit
alltför optimistisk har dessvärre besannats.
I den nu aktuella propositionen erkänner regeringen att ekonomin utvecklas
svagare än i prognosen, men någon ny prognos presenteras inte. Det hade
annars varit rimligt med en sådan, som då också kunde ta hänsyn till
effekterna av de åtgärder som föreslogs i vårpropositionen liksom de åtgärder
som nu föreslås.
Regeringen räknar med att utlandskonjunkturen skall vända uppåt snabbt
och ge Sverige draghjälp. Vi befarar att den draghjälpen blir både senare och
mindre än regeringens förhoppningar.
Flertalet bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är mer
pessimistiska än regeringens, vissa avsevärt sämre. Exporten väntas ge
ganska liten draghjälp, delvis på grund av avmattningen i Europa, delvis på
grund av den stärkta kronkursen. Investeringarna ökar ännu i år, men
ökningen avtar snabbt. Den offentliga konsumtionen dämpas av brist på
pengar. Den privata konsumtionen hålls tillbaka av en stram finanspolitik och
hushållens oro för arbetslösheten. Risken att prognoserna måste skrivas ner är
med andra ord avsevärt större än chansen att det går bättre än väntat.
Det är självklart positivt att inflationen är fortsatt låg, liksom att vår
utrikeshandel nu ger betydande överskott. Samtidigt finns risker inbyggda i
de löneökningar som skett det senaste året. Så länge strukturella reformer på
arbetsmarknaden uteblir innebär försök att minska arbetslösheten att
inflationsrisken kan öka.
Riksbanken har kunnat sänka den s k reporäntan rejält i år, men de långa
räntorna har inte sjunkit. Den 5-åriga obligationsräntan är fortfarande några
tiondelar högre än när Riksbanken började sänka korträntan. Räntedifferensen
gentemot tyska 10-åriga statsobligationer har i år sjunkit i praktiskt taget
alla
EU-länder utom Sverige och England. Med hänsyn till att inflationstakten har
sjunkit är realräntan fortfarande mycket hög.
Under hela våren har arbetsmarknaden utvecklats mycket negativt. Antalet
sysselsatta har minskat, antalet lediga platser har minskat, antalet varsel har
ökat. Under det senaste året visar SCB att summan av antalet öppet
arbetslösa, latent arbetslösa och personer i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har ökat med ca 70 000 personer. Sysselsättningen har under
motsvarande period minskat med 61 000 personer.
De senaste uppgifterna från AMS tyder på en stor ökning av den öppna
arbetslösheten, vilket bara delvis återspeglar en säsongsmässig uppgång på
grund av skolavslutningarna. AMS befarar också en fortsatt kraftig ökning av
den öppna arbetslösheten under hösten och vintern, när åtgärdsvolymen dras
ner utan att det finns någon motverkande positiv kraft i reguljär
sysselsättning.
Antalet nya företag ökade under 1994, men minskade enligt SCB åter
1995. Det var ingen dramatisk minskning, men med hänsyn till behovet av
kraftigt ökande nyföretagande illustrerar även detta de svagheter som finns i
svensk ekonomi.
Folkpartiets program för
400 000 nya jobb
Sänkt arbetsgivaravgift
Regeringen har sent omsider insett att dagens höga
arbetsgivaravgifter är ett allvarligt hinder för nya och
växande företag. För ett och ett halvt år sedan höjdes
arbetsgivaravgifterna med ca 6 miljarder kronor. Nu sänks
de, om än bara med ca 2 miljarder kronor. Det är en fram-
och-tillbaka-politik som tydligt illustrerar att regeringen
saknar en genomtänkt strategi.
Folkpartiet föreslår att arbetsgivaravgifterna sänks avsevärt mer. För 1997
bör sänkningen vara ca 3 miljarder kronor utöver regeringens förslag, och för
1998 bör en ytterligare sänkning om ca 7 miljarder kronor genomföras.
Sammanlagt handlar det således om sänkta arbetsgivaravgifter med ca 12
miljarder kronor.
Sänkningen bör koncentreras till tjänstesektorn. Där är problemen med
dagens höga skattebelastning störst  med hänsyn till konkurrensen med gör-
det-själv, gör-det-svart och gör-det-inte-alls. Produktivitetsutvecklingen har
generellt sett varit svagare i tjänsteproduktion än i varuproduktion vilket
åstadkommit en för tjänsterna besvärande förskjutning av relativpriserna. Det
finns anledning att tro att flera tjänsteområden skulle kunna bli växande
arbetsmarknader.
En mindre del av sänkningen bör ske i form av helt avskaffade
arbetsgivaravgifter för hushållstjänster, i första hand under en fyraårig
försöksperiod. Slopade arbetsgivaravgifter kan i någon mån kompensera för
dagens dubbla skattekilar när hushåll köper tjänster. Marknaden för
hushållstjänster är mycket liten för närvarande, i varje fall utanför den svarta
sektorn, och vårt förslag gör det möjligt att skapa en "vit" marknad.
Vi är inte omedvetna om att en avgränsning till tjänstesektorn och i än
högre grad till hushållssektorn är avsteg från vårt starka förord för
generalitet
i den ekonomiska politiken. Det måste finnas starka skäl för att välja
selektivitet före generalitet. Vi menar att det i dessa fall finns sådana starka
skäl. Till bilden hör också att dessa insatser finansieras genom slopande av
andra selektiva inslag, t ex den sänkta matmomsen och företagssubventioner.
Det råder ingen tvekan om att det summerade resultatet av Folkpartiets
politik blir mer generella och mindre selektiva insatser.
Förenklad arbetsrätt
Arbetsrätten har blivit en lång lidandets historia för de s-
regeringar som suttit efter valet 1994. Efter att i valrörelsen
ha lovat att återställa arbetsrätten har vissa
regeringsledamöter av allt att döma blivit varse att en
modernisering av arbetsrätten är en viktig förutsättning för
en bättre fungerande arbetsmarknad.
När den socialdemokratiska regeringen tillträdde började den med att
avsätta den arbetsrättsutredning som då arbetade. Ansvaret lades istället på
parterna. Uppläggningen har visat sig mycket tidskrävande och har trots det
inte lett till resultat. Förhandlingar mellan parterna i den statliga
utredningen
har misslyckats. Även parternas diskussion med hjälp av utsedda medlare
tycks ha misslyckats. (LOs avtalssekreterare i DN den 18 juni.) I praktiken
tycks regeringen ha givit LO vetorätt, vilket har lett till svårartad
handlingsförlamning.
Folkpartiet föreslår att lagen om anställningsskydd (LAS) och lagen om
medbestämmande (MBL) båda ändras på så sätt som skedde våren 1994. Det
innebär längre provanställningstid, längre tid för visstidsanställning vid
arbetstoppar samt undantag för två personer vid tillämpning av
turordningsreglerna i LAS. Det innebär också att de fackliga organisationerna
fråntas exempelvis vetorätt vid entreprenadupphandlingar. Det får ankomma
på berört utskott att utforma lagtexten.
Vi föreslår därutöver att reglerna om anställningsvillkoren vid bl a
företagsöverlåtelser och entreprenader mjukas upp. Med anledning av ett EU-
direktiv drev regeringen igenom mer långtgående regler än vad direktivet
kräver. Följden blir att entreprenader försvåras. Vi tänker närmast på regeln
att den som övertar ett företag eller en entreprenad blir skyldig att tillämpa
den övertagna personalens anställningsvillkor i ett år - även om det
övertagande företaget har ett kollektivavtal med sina egna arbetstagare. Vi
anser också att det är dags att ompröva återanställningsregeln, som i många
fall enbart leder till att en ledig plats inte alls besätts, om nämligen den
tidigare anställde som har förtur inte har den rätta kompetensen.
Vi vill också ha rimligare regler vad gäller vilka personer som anses vara
arbetstagare och vilka som anses vara uppdragstagare. Det är särskilt viktigt
när arbetslivet snabbt förändras i riktning mot fler flexibla arbets- och
företagsformer. Den förra arbetsrättskommittén föreslog därför att utrymmet
för uppdragstagare skulle utökas. Vi tycker det är rimligt. Man bör
exempelvis i tveksamma fall avstå från att som hittills utgå från att ett
anställningsförhållande skall gälla.
En fungerande riskkapitalmarknad
Även i fråga om dubbelbeskattningen av riskkapital har
regeringen sent omsider gjort en helomvändning. Därmed
erkänner man, om än halvhjärtat, att det var fel att hösten
1994 återställa den gamla dubbelbeskattningen. Halvhjärtat,
eftersom det förslag regeringen aviserar inte skall gälla alla
företag, utan bara vissa, förmodligen de med onoterade
aktier.
Som framgått ovan anser vi det vara mycket angeläget att
dubbelbeskattningen avskaffas för alla företag. Det vore mycket olyckligt om
olika skatteregler skulle gälla för olika företag beroende på vilken börslista
aktierna noteras på. Det skapar tröskeleffekter. Fördelningen och
användningen av kapital blir också mer effektiv om vinster i högre grad delas
ut och alla företag därvid kan tävla på så likartade villkor som möjligt i fråga
om kapitalförsörjning. Det motverkar inlåsning. Det är exempelvis ofta just
de större bolagens vinster som bör delas ut och komma till användning vid
expansion av mindre bolag.
Regeringen föreslår också att det partiella slopandet av dubbel-
beskattningen finansieras genom höjd bolagsskatt, vilket vi finner oklokt.
Bolagsskattehöjningen sker i form av försämrade avsättningsmöjligheter till
den s k periodiseringsfonden. Detta riskerar att försämra soliditeten och
därmed motståndskraften mot konjunktursvängningar liksom intresset och
viljan till investeringar. Förslaget bör avslås.
Regeringen föreslår att det skattemässiga gynnandet av allemansfonder
avskaffas. Vi har ingenting emot att detta sker i samband med att
dubbelbeskattningen avskaffas. Vi föreslog själva det. Det är emellertid
mycket viktigt att de särskilda placeringsreglerna för allemansfonder då också
avskaffas. Annars skulle  reglerna missgynna sparande i allemansfond med
stora utförsäljningar som trolig följd.
I avsnitt 6.8 nedan beskrivs ett sätt att ytterligare uppmuntra enskilda
människor att starta företag genom ett nytt sätt att skaffa sig riskkapital. Vi
tror att det vore mycket värdefullt.
Ett robust skattesystem som
uppmuntrar arbete och företagande
Regeringen säger sig stå fast vid principerna i den stora
skattereformen, men i praktiken genomförs det ena allvarliga
avsteget efter det andra. Folkpartiet motsätter sig alla försök
från regeringens sida att höja marginalskatten och förstöra
principen om "hälften kvar". Vi har således från början
motsatt oss den s k värnskatten, d v s höjningen av
marginalskatten från ca 50 % till ca 55 %. Nu återkommer
regeringen med ytterligare en höjning av marginalskatten
genom att föreslå sänkt brytpunkt. Därigenom får ca 50 000
fler personer betala statlig skatt med en marginalskatt på ca
55 %. Detta förslag bör avslås.
Vi anser också att skatten bör sänkas för fåmansbolagen, så att även den
typen av företagsform undgår en hindrande hög beskattning.
Den nyligen beslutade förlängningen av sjuklöneperioden, för vilken
arbetsgivarna inte fått kompensation, bör avskaffas. De nya reglerna drabbar
särskilt hårt i mindre och medelstora företag, vilket vi anser orimligt. Det är
just dessa företag även regeringen säger sig värna om!
Likaså bör beslutet om snabbare inbetalning av moms rivas upp.
Regeringen har redan ändrat förslaget en gång och prestigen får inte sättas
före rimliga villkor för företagandet.
Mer konkurrens!
Folkpartiet anser det mycket viktigt att uppmuntra alternativa
driftsformer inom vård, utbildning och omsorg. Det både
skapar en effektivare konkurrens i produktionen av dessa
viktiga tjänster, och ger möjlighet för enskilda människor att
välja själva. På detta område är regeringen på väg att
begränsa konkurrensen och begränsa valfriheten, vilket vi
motsätter oss. Det senaste exemplet är förslagen till
försämrade villkor för friskolorna.
Riksdagsmajoriteten har uttalat sig för ett återinförande av de regler i plan-
och bygglagen som gör det möjligt för kommunerna att stoppa etablering av
lågprisbutiker. Folkpartiet reserverade sig mot beslutet och anser inte att det
bör genomföras.
Vi har också noterat att kommunala bolag, särskilt i socialdemokratiskt
styrda kommuner och landsting, i allt högre grad driver verksamhet utanför
kommunens gräns.
Regeringen bör ta fasta på de nyligen presenterade förslagen från
Underprissättningskommittén, som belyst allvarliga konkurrenssned-
vridningar i gränssnittet privat-offentligt. Över huvud taget bör en rensning
ske i den kommunala bolagsdjungeln.  I många fall bör enligt vår mening
kommunala företag säljas ut. Där de ändå finns är det viktigt att hävda att den
s k lokaliseringsprincipen måste gälla, dvs att kommunala bolag enbart får
driva verksamhet inom den egna kommunen.
Reformera lönebildningen
Regeringen har inbjudit arbetsmarknadens parter till samtal
om lönebildningen. Det är tydligt att också regeringen insett
att lönebildningen i Sverige fungerat mycket dåligt under
lång tid. Som redan berörts betraktar vi detta som ett av
Sveriges grundläggande strukturproblem.
Tyvärr måste konstateras att Sverige också har dålig erfarenhet av just
denna typ av centrala diskussioner om lönebildningsproblemen. Sådana har
förekommit många gånger och har aldrig givit några påtagliga resultat.
För oss står det klart att det behövs betydande förändringar i det regelverk
som styr arbetsmarknadsparternas agerande. Vi tror exempelvis att det var ett
steg i fel riktning när den nya majoriteten efter 1994 års val minskade
löntagarnas egenfinansiering av a-kassorna. Vi anser också att arbetslöshets-
försäkringens karaktär av omställningsförsäkring kräver kortare tid för
"rundgång" än enligt regeringens förslag. Vi tror dessutom att det finns
anledning att ta fasta på vissa andra förslag, som kan bidra till att
konfliktvapnet behandlas mera varsamt och skapar bättre balans mellan
parterna på arbetsmarknaden.
Vi vill slå vakt om ett system där lönebildningen sker på parternas eget
ansvar. Vi tror att existensen av fackföreningar och sammanslutningar av
arbetsgivare bidrar till stabilitet och också förenklar den dagliga hanteringen
av löne- och anställningsfrågor ute på arbetsplatserna. Det var en liberal och
frisinnad regering som på 1920-talet drev igenom kollektivavtalslagen och vi
tror fortfarande på fördelen med kollektivavtal. Men resultatet av att Sverige
under långa tider haft socialistiska riksdagsmajoriteter och att arbetarrörelsen
haft synen att det som inte uppnås förhandlingsvägen skall effektueras av
riksdagsmajoriteten har blivit en obalans. När till och med ledande
fackföreningsmän själva säger att löneavtalen hamnar för högt är det
uppenbart att arbetsgivarsidan blivit för svag.
Vi har också medverkat till tillkomsten av både LAS och MBL och slår
vakt om existensen av dessa lagar. Men, som redan framgått, är vi övertygade
om att de behöver genomgå betydande förändringar, bland annat för att
åstadkomma en bättre balans mellan arbetsmarknadens parter.
En ansvarsfull energipolitik
Folkpartiet eftersträvar politisk samling kring en realistisk
energipolitik. Enligt vår mening har Energikommissionen
tydligt visat att de hittills gällande energipolitiska mål som
riksdagen har fastställt är oförenliga. Det skulle ha
oacceptabla miljömässiga och ekonomiska konsekvenser att
avveckla all kärnkraft till år 2010. Detsamma gäller
regeringens nuvarande linje att stänga ett aggregat under
denna mandatperiod.
Det skulle vara särskilt anmärkningsvärt när regeringen i andra
sammanhang, t ex i de nu aktuella propositionerna, säger sig vilja understödja
en anpassning till ett miljömässigt hållbart samhälle, liksom skapandet av
många nya arbetstillfällen.
Uttalanden från regeringen tyder på att man på ett egenartat sätt hävdar att
stängning av reaktorer tvingar fram så mycket investeringar att det
samhällsekonomiskt är en vinst. Den typen av resonemang avvisade alltid
Linje 2 i debatterna med Linje 3 inför folkomröstningen 1980.
Om stängning av fungerande kärnkraftverk är ett sätt att skapa tillväxt
måste man fråga sig varför man skall nöja sig med kraftverk. Varför inte
stänga några andra fungerande industrianläggningar inom massaindustri,
stålverk, bilindustri eller annat? Med samma resonemang skulle det ju ge
ännu mer investeringar och ännu fler jobb.
Kompetensutveckling
I ett liberalt samhälle är det en central uppgift för staten att
sörja för tillgången på goda utbildningsmöjligheter. De
främsta skälen för detta är utbildningens betydelse för den
ekonomiska utvecklingen och för jämställdheten.
Vi är allvarligt bekymrade över att regeringen tycks använda utbildning
som ett sätt att dölja sitt misslyckande med att bekämpa arbetslösheten
snarare än för att förbättra fundamenten för utbildningsväsendet.
För varje år blir kompetensfaktorn alltmer avgörande för näringslivets
konkurrenskraft. Folkpartiet anser det mycket viktigt att se sambandet mellan
möjligheterna att häva arbetslösheten och förutsättningarna för att skaffa sig
en kompetenshöjande utbildning och att starta nya företag.
Vi har därför nyligen presenterat ett förslag som vi kallat "En årslön på
kontot". Vi vill med det förslaget stimulera det enskilda, målinriktade
sparandet och införa ett slags "återlånerätt" i det reformerade pensions-
systemet i utbyte mot att man går i pension senare. Förutsättningen är att
pengarna används till kompetenshöjning eller som riskkapital i ett eget
företag. Förslaget finns närmare beskrivet i vår partimotion med anledning av
regeringens vårbudget. Vi har aktualiserat förslaget i den s k genom-
förandegruppen för det nya pensionssystemet, men regeringen har ännu inte
givit den positiva respons vi hoppas på.
En modern syn på tjänstesektorn
Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen har tagit
fasta på vårt förslag till s k servicecheckar för att
administrativt underlätta skatte- och avgiftshantering när
hushåll köper tjänster. Systemet tycks fungera väl i
Frankrike, och borde kunna underlätta framväxandet av en
"vit" tjänstesektor även i Sverige.
Som framgått ovan i avsnitt 6.1 föreslår vi ett fyraårigt experiment med
helt avskaffade arbetsgivaravgifter när hushåll köper vissa tjänster.
Alla bedömningar om var de nya arbetstillfällena skall tillkomma nämner
tjänstesektorn. Vi vill för vår del särskilt framhålla de samband som finns
mellan företag (och arbetstillfällen) inom olika verksamhetsområden. Stora
industriföretag köper insatsvaror från mindre industriföretag, och de köper
tjänster från tjänsteföretag. Hushållen köper både varor och tjänster. Den
offentliga sektorn är en stor upphandlare och köper både varor och tjänster för
flera hundra miljarder kronor varje år. Framgångsrika företag som skapar
arbetstillfällen finns inom alla dessa områden. Det finns t ex framgångsrika
företag som erbjuder trygga jobb inom s k tillbakagående branscher, och det
finns mindre framgångsrika företag som erbjuder otrygga jobb inom s k
tillväxtbranscher. Vi tror inte att det är politikers uppgift att särskilt peka
ut
vilka branscher eller verksamhetsområden som kommer att erbjuda
framtidens trygga försörjningsmöjligheter för enskilda människor. Det
politiker skall göra är att skapa bra förutsättningar för företagsamhet och i
förekommande fall ta bort hinder för expansion och nyföretagande.
Principbeslut om EMU-medlemskap
Det mesta tyder för närvarande på att en europeisk monetär
union kommer att förverkligas som planerat med start 1999.
Starka skäl talar för att Sverige går med i en sådan union.
Länder som väljer att stå utanför kommer att märka att
utanförskapet har ett pris, bl a i form av högre räntor. Den
bästa tidpunkten för ett svenskt inträde kan ändå diskuteras.
Ett medlemskap innebär att den anpassningsmekanism som
devalveringsmöjligheten utgjort försvinner. Det ställer krav
på en större flexibilitet  i ekonomin. Exempelvis är de
problem med lönebildningen vi berört ännu viktigare att lösa
om Sverige skall gå med i EMU. Just nu tyder mycket på att
frågan huruvida Sverige bör vara med från starten är
akademisk eftersom vårt land för närvarande inte uppfyller
konvergensvillkoren.
Vi menar att Sverige, även om vi av ett eller annat skäl inte kommer med
från starten, bör fatta ett principbeslut om att vi eftersträvar och siktar mot
medlemskap.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om målet att
halvera såväl den öppna som den totala arbetslösheten genom
tillkomsten av ca 400 000 nya jobb till år 2000,
3. att riksdagen beslutar om utgiftstak totalt och för enskilda
utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar om sänkta arbetsgivaravgifter med
sammanlagt 12 miljarder kronor enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avskaffa dubbelbeskattningen av aktier
enligt vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar upphäva de särskilda, restriktiva
placeringsreglerna för allemansfonder samtidigt som den förmånligare
skattesatsen avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad  i
motionen anförts om att brytpunkten i inkomstbeskattningen ej bör
sänkas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lägre skatt för fåmansbolag,
9. att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om förlängning av
sjuklöneperiod,
10. att riksdagen beslutar att upphäva beslutet om snabbare
inbetalning av moms.

Stockholm den 19 juni 1996
Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Hänvisning: 1996-06-19 Inlämning: 1996-06-19 Bordläggning: 1996-06-19

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (20)