med anledning av prop. 1995/96:101 De ekonomiska villkoren för det sent byggda bostadsbeståndet, m.m.

Motion 1995/96:Bo24 av Carl Bildt m.fl. (m)

I propositionen föreslås bland annat att fastighetsskatt inte
skall tas ut nästa år för bostäder i hus med värdeår 1997.
Syftet med förslaget är att lindra de ekonomiska problem
som följer av fastighetsskatteuttaget.

Motsvarande problem gäller emellertid - ofta i högre grad - för många
småhus. Innevarande års fastighetstaxering ger, tillsammans med den
fastighetsskattehöjning som genomfördes i år, kraftigt höjda boende-
kostnader för många familjer i småhus.

Sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten 1994 har
fastighetsbeskattningen skärpts kraftigt. Basen för uttag av fastighetsskatt har
breddats till att från 1996 åter omfatta kommersiella lokaler och dessutom
industrifastigheter. Fastighetsskatten för småhus och flerbostadshus har höjts
från 1,5 till 1,7 procentenheter.

Genom fastighetstaxeringen av småhus 1996 och den årliga omräkningen
av taxeringsvärdena kommer fastighetsskatteuttaget att öka ytterligare.
Utfallet av fastighetstaxeringen av småhus 1996 beräknas bli knappt fem
miljarder kronor varav ungefär hälften är en följd av den höjda fastighets-
skattesatsen.

Den statliga fastighetsskatten motiverades ursprungligen med bostads-
politiska utgångspunkter. Efter hand har den statsfinansiella betydelsen blivit
större. Det sammanlagda uttaget av fastighetsskatt beräknas bli drygt 20
miljarder kronor 1996.

Fastighetsskatten leder självfallet till ökade bostadskostnader. För
flerbostadshus är den genomsnittliga kostnaden till följd av fastighetsskatten
cirka 40 kronor per m². Det innebär att hyran för en normalstor
trerumslägenhet blir ungefär 250 kronor högre än om fastighetsskatt inte
hade tagits ut. Det genomsnittliga taxeringsvärdet i landet för småhus
beräknas bli drygt 450 000 kronor 1996, vilket medför en fastighetsskatt på
7 650 kronor eller cirka 635 kronor per månad.

Eftersom fastighetsskatten baseras på taxeringsvärdet som i sin tur grundas
på en fastighets marknadsvärde blir variationerna stora mellan olika delar av
landet till följd av exempelvis attraktiviteten i vissa områden. Detta leder
till
orimliga resultat för många hushåll.

I mitten av november presenterades en utredning om beskattning av
egnahem inom OECD-området av Erik Norrman vid Lunds universitet.
Slutsatsen är att Sverige har den näst högsta skattebelastningen på det egna
boendet. Bara i Holland är skattuttaget större. Den jämförelse som gjorts tar
hänsyn till alla skatter som belastar fastigheten samt värdet av avdragsrätten
för ränteutgifter. Däremot har ingen hänsyn tagits till räntebidrag och
bostadsbidrag.

Som framgår av nedanstående tabell är skattebelastningen i Sverige
väsentligt högre än för genomsnittet av OECD-länderna även om man enbart
räknar med fastighetsskatt och schablonbeskattning.

Land
Effektiv skattesats (%)

Australien
0,0

Belgien
uppgift saknas

Danmark
1,6-3,0

Finland
0,1

Frankrike
0,2-1,2

Irland¹
1,5

Italien
1,5

Japan
1,2

Kanada²
0,8-1,0

Luxemburg
0,0-0,3

Nederländerna
0,6-1,0

Norge
0,4-0,5

Portugal
0,5-0,6

Schweiz
0,6

Spanien
0,2-0,4

Storbritannien
0,0

Sverige 1995
0,9

Sverige 1996
1,3

Tyskland
0,2

USA³
1,5

Österrike
0,1-0,2

¹ Gäller fastigheter med ett värde över 150 000 IRP
² Toronto
³ Medelvärde delstatsnivå

Källa: Beskattning av egnahem i OECD, Erik Norrman och
Skattebetalarna 1995

Som framgår av rapporten har möjligheten att vid beskattningen göra
avdrag för ränteutgifter stor betydelse för den slutliga nivån på beskattningen
av fastigheter. I de allra flesta av OECD:s länder finns en rätt att dra av
räntor på lån som tagits med fastigheten som säkerhet. I vissa länder försöker
man bedöma syftet med upplåningen då det bestäms om avdragsrätt skall
föreligga. Många länder har ett tak för maximalt ränteavdrag. Detta gäller
Finland, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. I
Australien, Kanada, USA och Österrike medges inte alls avdrag för
ränteutgifter på lån som tagits upp för att förvärva permanentbostäder.

Fastighetsbeskattningsutred
ningen

Den borgerliga regeringen tillsatte 1992 en kommitté vars
uppgift var att utreda frågan om beskattning av fastigheter. I
sitt slutbetänkande behandlade
fastighetsbeskattningsutredningen de principiella
utgångspunkterna för beskattning av fastigheter.
Utredningens slutsats var att en särskild fastighetsskatt
strider mot tanken på neutralitet mellan olika former av
näringsverksamhet och investeringar och är en felaktig
metod för beskattningen av ägda bostäder. Utredningen
föreslog mot denna bakgrund att fastighetsskatten skulle
slopas.

Utredningen föreslog vidare att en schablonmässigt beräknad intäkt för
småhus och bostadsrätter skulle tas upp till beskattning som inkomst av
kapital. Därmed skulle den symmetri som motiverar rätten till avdrag för
ränteutgifter för lånat kapital som lagts ner i bostaden återställas.
Utredningen ansåg att schablonintäkten skulle beräknas till fem procent av
taxeringsvärdet vilket 1995 skulle motsvara en faktisk skatt på 1,25 procent
av taxeringsvärdet.

I en bilaga till utredningen ("Beskattning av avkastning på egna hem",
Peter Englund) bedömdes att schablonintäkten beräknad som andel av
marknadsvärdet borde sättas i nivå med realräntan. Utifrån historiska
erfarenheter torde den, enligt Englund, kunna sättas till långsiktigt tre
procent vilket skulle innebära en schablonintäkt på fyra procent med dagens
utgångspunkt för taxeringsvärdet.

Sänkt boendeskatt 1991-94

I samband med den allmänna fastighetstaxeringen av
flerfamiljsbostäder 1994 genomförde den borgerliga
regeringen en sänkning av fastighetsskatten från 2,5 till
1,5 procentenheter. Därigenom neutraliserades i princip den
skatteökning som skulle blivit följden om de ny
taxeringsvärdena hade fått slå igenom med oförändrade
skatteregler. Det innebar att hyresnivån och nivån på avgiften
till bostadsföreningar för en genomsnittlig trerumslägenhet
blev cirka 150 kronor lägre per månad. De kraftiga
hyreskostnaderna under perioden 1988 till 1991 vändes
under den borgerliga regeringsperioden och var 1994 de
lägsta på drygt 20 år.

Inför fastighetstaxeringen av småhus 1996 inledde den borgerliga
regeringen ett arbete som syftade till att reformera systemet för beskattning
av småhus genom att fastighetsskatten slopades och ett symmetriskt system
infördes där avdragsrätten för ränteutgifter motsvarades av en
schablonmässig beräkning av avkastningen på det kapital som lagts ned i
huset. Moderata samlingspartiets ambition var att den effektiva skattesatsen
(som i princip kan jämföras med fastighetsskatten) detta år skulle kunna
sättas till 1,25 procent. I december 1992 tillsattes en kommitté för att utreda
frågan.. Den redovisade ett delbetänkande i mitten av 1993 (SOU 1993:57).
Utredningen forsatte sedan med uppdraget att se över hela fastighetsbe-
skattningen. I slutbetänkandet (SOU 1994:57) utvecklas övergången till ett
nytt system för beskattning av såväl småhus som bostadsrätter.

Till följd av utfallet av den förra fastighetstaxeringen av småhus och som
en beredskap inför utfallet av årets taxering inleddes ett utredningsarbete
som syftade till att sänka den andel av det taxerade markvärdet som skulle
vara underlag för uttag av fastighetsskatt.

Den borgerliga regeringen slopade den så kallade "flyttskatten" genom att
rätten till uppskov återinfördes. Samtidigt infördes en regel som innebär att
endast hälften av en reavinst skall tas upp till beskattning. Jämfört med de
generella regler som gällde tidigare har realisationsvinstbeskattningen
lindrats kraftigt vilket minskar inlåsningseffekter och ökar rörligheten på
bostadsmarknaden.

Som en följd av att förmögenhetsskatten på arbetande kapital slopades
beslöts också på förslag av den borgerliga regeringen att förmögenhets-
skatten i sin helhet skulle slopas vid utgången av 1994. Därmed försvann den
extra belastning av boendet som förmögenhetsskatten skulle kunna innebära.

Fastighetstaxeringen av
småhus 1996

Den pågående fastighetstaxeringen har lett till en omfattande
debatt kring de orimliga effekter som i många fall
uppkommer. Detta är en följd av att taxeringsvärdet, som
skall motsvara 75 procent av det aktuella marknadsvärdet för
respektive fastighet, i sin helhet är bas för uttag av
fastighetsskatt och vissa andra skatter. Problemet är
emellertid inte taxeringsvärdet i sig utan hur detta används
som underlag för beskattning.

Det ursprungliga syftet med småhusbeskattningen under såväl den tid då
en konventionell metod användes som när en schablonintäkt beräknades var
att avkastningen på det kapital som nedlagts i fastigheten skulle tas upp till
beskattning samtidigt som avdrag för ränteutgifter för lån i fastigheten
medgavs. Ett underlag i form av tre fjärdedelar av det aktuella
marknadsvärdet överensstämmer i många fall inte alls med vad som kan
definieras som det nedlagda kapitalet.

Ju högre skatteuttaget blir desto viktigare är det att underlaget blir rättvist
och neutralt. Genom att minska skatteuttaget skapas naturligtvis mindre
problem också vad gäller de regionalt betingade skillnaderna i skatteuttag.
Även vid en återgång till en fastighetsskattesats på 1,5 procentenheter eller
en övergång till beräkning av en schablonintäkt med ett motsvarande
skatteuttag på i storleksordningen 1,25 procentenheter blir ändå skatteuttaget
så högt att åtgärder måste vidtas för att minska de orimliga regionala
skillnaderna.

Det genomsnittliga taxeringsvärdet på småhus beräknas nästa år öka med
26 procent. I vissa kommuner i Stockholms län sjunker det genomsnittliga
taxeringsvärdet medan det i Simrishamns kommun i Skåne ökar med 70
procent. Genomsnittet för kommunerna är sedan i sin tur ett resultat av
mycket olika utfall beroende på i vilken del av kommunen fastigheten är
belägen i.

En långsiktig lösning

Utrymme måste skapas för att successivt slopa
fastighetsskatten. Med tanke på det statsfinansiella läget är
det orealistiskt att för det kommande budgetåret utlova annat
än en återgång till den nivå som gällde före den
socialdemokratiska regeringens höjning 1996. Därefter bör
en planmässig avveckling av fastighetsskatten genomföras
som ett led i anpassningen av den svenska skattenivån till
europeisk nivå.

I debatten krävs emellanåt att den löpande beskattningen av bostäder skall
slopas helt. Det skulle innebära att avdragsrätten för räntor samtidigt slopas.
Avdragsrätten, som har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta
småhusägare, måste emellertid behållas. Som fastighetsbeskattnings-
utredningen föreslår bör symmetrin i reglerna för beskattning av småhus
återinföras och bostadsrätterna inlemmas i detta system. Fastighetsskatten för
småhus och bostadsrätter bör 1997 ersättas med en schabloniserad beräkning
av en intäkt som tas till beskattning som inkomst av kapital. Samtidigt bör
för bostadsrätter motsvarande avdragsrätt för lägenhetens andel av de
samlade ränteutgifterna medges för bostadsrättshavaren.

Som framgått ovan är utgångspunkten för beräkningen av en
schablonintäkt att fastställa avkastningen av det kapital som är nedlagt i
bostaden. Man måste då diskutera såväl vilket underlag som skall användas
som vilket uttag som skall ske.

Det kan då förefalla logiskt att övergå till den modell som för närvarande
tillämpas vid beskattningen av fastigheter i delstaten Kalifornien i USA.
Underlaget för skatten utgörs där av förvärvspriset som är det i fastigheten
nedlagda kapitalet. Detta ligger sedan fast tills bostaden nästa gång försäljs
då det nya priset blir grund för skatteuttaget. Möjligen borde ett sådant
system, om det skulle införas, kompletteras med en inflationsuppräkning av
förvärvspriset. Det finns emellertid avgörande invändningar mot en sådan
modell. Det förs en omfattande debatt i Kalifornien där det ifrågasätts om
skatteuttaget för lika bostäder intill varandra faktiskt skall skilja så mycket.
Inlåsningseffekter uppkommer vilket inte bara stör bostadsmarknaden utan
också skapar problem för rörligheten på arbetsmarknaden. Denna modell bör
därför inte väljas för ett långsiktigt robust svenskt system.

I tidigare utredningar har det övervägts huruvida det är möjligt att på något
annat sätt än med hjälp av taxeringsvärdet skapa ett tillfredsställande
underlag för beräkningen av en schablonintäkt (eller under senare år för
fastighetsbeskattningen). Det har bland annat diskuterats i någon form av
anknytning till bostadsytan eller ett beräknat värde på bostadsförmånen som
sådan. Inte heller dessa förslag förefaller särskilt lämpliga i ett stabilt
system.

De stora snedvridningar som uppkommer genom att taxeringsvärdet i sin
helhet används som underlag för beskattningen har sin grund i att
marknadsvärdet ofta utvecklas utan hänsyn till hur stort det nedlagda
kapitalet i bostaden är. För flertalet fastigheter blir därmed underlaget för
beskattning större än det kapital som lagts ned. Det motiverar i sin tur att
dagens underlag för uttag av fastighetsskatt reduceras. En teknik kan då vara
att enbart ha det taxerade byggnadsvärdet som underlag.

Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta
att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden, som
inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras genom
att markvärdet stiger mycket kraftigt.

Schablonbeskattningen bör således utformas så att underlaget för
beskattning endast bör vara det taxerade byggnadsvärdet. Enligt beräkningar
som redovisades av fastighetsbeskattningsutredningen och i bilagor till den
borde om hela taxeringsvärdet har använts som underlag, andelen som tas
upp till beskattning bestämmas till fyra till fem procentenheter. Skatteuttaget
(räknat som fastighetsskatt enligt dagens system) skulle då uppgå till 1,2 till
1,5 procent av hela taxeringsvärdet. 1994 utgjorde byggnadsvärdet cirka två
tredjedelar av det totala taxeringsvärdet.

Som tidigare redovisats är emellertid underlaget för stort. Det bör
reduceras genom att markvärdet räknas bort. Det innebär att man med en
schablonintäkt på fyra procent skulle få en effekt som motsvarar ett
fastighetsskatteuttag i dagens system på genomsnittligt 0,8 procent.
Lindringen blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna i dag
finns.

Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering.
Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto grövre
kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör
vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i
en normalgrupp genom att dela upp dem i en grupp med väsentligt bättre
standard och i en med väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket
av det "kineseri" som för närvarande präglar fastighetstaxeringen.

Eftersom det torde räknas som normalt med en byggnad så beskaffad att
viktiga miljömål och mål om begränsad energianvändning uppnås
uppkommer inte den extra beskattning som i dag blir följden då
energisparåtgärder kan leda till ett högre taxeringsvärde.

Sammanfattningsvis bör:

- Fastighetsskatten slopas successivt.
-
- Schablonbeskattning av småhus införas 1997. Skatteuttaget reduceras
successivt så att fyra procent av det taxerade byggnadsvärdet tas upp till
beskattning som inkomst av kapital med full avdragsrätt för ränteutgifter.
Motsvarande regler införs för bostadsrätter.
-
- Reglerna för fastighetstaxering förenklas kraftigt.
-
- Förmögenhetsskatten slopas.
-
Omedelbara förändringar

De förändringar som föreslagits i föregående avsnitt kan inte
genomföras redan från den 1 januari 1996. Det krävs därför
tillfälliga åtgärder som går i samma riktning som den
långsiktiga lösning som skisserats. Följande bör således
genomföras omedelbart och kan även om beslut fattas av
riksdagen under 1996, gälla redan från den 1 januari detta år:

- Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,7 till 1,5 procent av
taxeringsvärdet från och med den 1 januari 1996.
-
- De orimliga regionala skillnaderna undanröjs eller lindras genom att
markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på en
permanent lösning bör uttag av fastighetsskatt endast ske för hälften av
det markvärde som överstiger 100 000 kronor. Ett tak för den del av
markvärdet som tas till beskattning måste införas.
-
Dessutom bör gränsen för skattepliktig förmögenhet, i avvaktan på att
förmögenhetsskatten slopas helt, höjas till åtminstone 1,2 miljoner kronor,
samtidigt som sambeskattningen av förmögenheter slopas. Vi avser
återkomma i denna fråga.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastighetsskatten,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkt
fastighetsskatt och reducering av markvärdet som underlag för uttag
av skatt i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 28 mars 1996

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)