med anledning av prop. 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt - delat ansvar

Motion 1993/94:A44 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Sammanfattning
I denna motion redogör Vänsterpartiet för sin syn på
regeringens jämställdhetspolitik. Många drag i den liggande
propositionen är bra: framför allt JämOs utökade
befogenheter, satsningen på kvinnor med handikapp och
förslaget om länskonsulenter.
Betydande brister finns dock när det gäller lagförslaget
mot lönediskriminering; jämställdhetslagstiftningens
fortsatta begränsning till att gälla arbetsmarknaden;
jämställdhetsåtgärder för invandrade kvinnor; sänkningen
av föräldraförsäkringen och förslaget om vårdnadsbidrag.
Vi föreslår att Ontarios lagmodell för lika lön ska prövas
i Sverige; att jämställdhetslagen ska utvidgas till
utbildningsområdet; att en översyn av invandrade kvinnors
villkor ska genomföras; att praktiserande läkare ska få
kompletterande utbildning i ämnet kvinnors hälsa och att
äldre kvinnors hälsa och välfärd ska uppmärksammas i den
övergripande jämställdhetspolitiken.
I motionen hänvisas också till frågor där Vänsterpartiet
tidigare lagt förslag: pensionsfrågan, sexuella trakasserier
på högskolan etc.
Kollektivavtalen och jämställdhetslagen
I anslutning till propositionen om en ny jämställdhetslag
(prop. 1990/91:113) yrkade Vänsterpartiet att kollektivavtal
om aktiva åtgärder för att åstadkomma jämställdhet måste
ha minst lagens ambitionsnivå. I den nu lagda propositionen
tillgodoses detta krav vilket vi välkomnar, särskilt med
tanke på den allmänna och icke förpliktande karaktären hos
många kollektivavtal på detta område.
Från fackligt och arbetsgivarhåll hävdas ibland att
utökade befogenheter för JämO kolliderar med avtalsrätten
och det fackliga oberoendet. Men frågan om lika lön för
kvinnor och män t.ex. gäller diskriminering. Och
verkligheten har visat att dagens svenska modell i den form
den tillämpas inte räcker till.
Fackföreningsrörelsen arbetar för lönejämlikhet och en
solidarisk lönepolitik. Arbetet för att utjämna
löneskillnader ska alltså ses som ett stöd för fackliga
principer, mot de krafter som vill angripa den solidariska
svenska lönepolitiken och arbetsrätten.
Löneskillnader
Trots att lönediskriminering varit förbjuden i lag sedan
1980 kunde Löneskillnadsutredningen 1993 konstatera att
vi fortfarande har en betydande lönediskriminering av
kvinnor (1--8 %).
Vi har all anledning att befara att löneskillnaderna
mellan könen kommer att öka i framtiden.
Löneskillnadsutredningen konstaterar t.ex. att offentliga
förhandlingar leder till lägre löneskillnader mellan könen
än en individuell lönesättning och decentraliserad
lönebildning.
För att råda bot på dagens orättvisa löner föreslår nu
regeringen att arbetsgivare med tio eller fler anställda varje
år skall kartlägga löneskillnader mellan kvinnor och män.
Kartläggningen behöver dock inte avse arbeten som är lika
eller av lika värde, dvs de fall där lönediskriminering är
förbjuden.
Inte heller införs några krav på systematisk
arbetsvärdering, som är ett nästan oundgängligt instrument
för att rätta till lönediskriminering. Därtill slås det fast att
den nya bestämmelsen inte innebär något ingrepp i
parternas förhandlingsarbete.
Kartläggningen av löneskillnaderna skall enligt förslaget
översiktligt redovisas i arbetsgivarens jämställdhetsplan
tillsammans med de åtgärder som är motiverade av vad som
kommit fram.
Några krav på särskilda åtgärder, t.ex. på förändringar
av lönepolitiken, finns inte. Tvärtom sägs det direkt att
JämO i sitt tillsynsarbete inte får ha synpunkter på
arbetsgivarens lönepolitik.
De föreslagna förändringarna visar sig sålunda sakna
reellt innehåll. Ett exempel: om kartläggningen av
löneskillnader mellan kvinnor och män skulle påvisa
förekomsten av lönediskriminering kan arbetsgivarens
åtgärd vara att organisera ett seminarium om jämställdhet.
Därmed har lagens krav på åtgärder uppfyllts.
Några krav på att arbetsgivaren vidtar konkreta åtgärder
beträffande lönesättningen för att få bort
lönediskrimineringen kan inte ställas med stöd av den nya
regeln.
Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att göra
grundläggande förändringar i jämställdhetslagen om den
skall kunna bli ett verksamt instrument för att eliminera
lönediskrimineringen av kvinnor.
I dag får den som anser sig vara lönediskriminerad bara
jämföra sin lön med anställda som har likvärdiga arbeten
hos den egna arbetsgivaren. Detta utgör naturligtvis en
särskilt stor svårighet på små arbetsplatser. Därför är det
absolut nödvändigt att jämförelser med likvärdiga arbeten
hos andra arbetsgivare tillåts.
En annan grundförutsättning för ett seriöst arbete på
detta område är att en systematisk arbetsvärdering
genomförs på bred front. Utan en sådan arbetsvärdering går
det oftast inte att göra meningsfulla jämförelser av
löneskillnader mellan olika arbeten. Det är en
grundläggande brist att jämställdhetslagen saknar krav på
genomförande av systematisk arbetsvärdering.
Sverige är långt ifrån världsbäst när det gäller effektiv
lagstiftning mot lönediskriminering. Delstaten Ontario i
Kanada har sedan 1988 en likalönelag med riktiga tänder,
den borde kunna tjäna som modell för oss.
Grundprinciperna för Ontarios likalönelag ser ut så här:
Alla arbetsgivare med fler än 100 anställda är ålagda att
genomföra en könsneutral arbetsvärdering för både kvinno-
och mansdominerade arbeten. Därefter skall de göra upp
en plan för årliga lönejusteringar för att uppnå lika lön för
arbete av lika värde. Planen skall anslås på arbetsplatsen.
Varje år måste minst en procent av lönesumman avsättas
för att närma lönerna i kvinnodominerade arbeten till
lönerna i likvärdiga mansdominerade arbeten.
Privata arbetsgivare med färre än 100 anställda är inte
tvingade att göra en plan men måste ha genomfört
likalöneprincipen senast samtidigt som de större
arbetsgivarna. Om de skulle försumma detta kan de av
domstol åläggas att omedelbart justera lönen, också med
retroaktiv verkan.
Det förtjänar också att påpekas att det i Ontario finns en
likalönekommission, Pay Equity Commission, som
uteslutande sysslar med frågor om likalön. Den har 81
anställda.
Begränsningar i skyldigheten att upprätta
jämställdhetsplaner
Regeringens förslag till ändring i jämställdhetslagen
undantar arbetsgivare som sysselsätter färre än tio
arbetstagare. Även om Vänsterpartiet föredrar det egna
lagförslaget så verkar det orimligt att i regeringens förslag
undanta stora grupper av anställda, inte minst inom privat
sektor.
Vänsterpartiet instämmer i Löneskillnadsutredningens
förslag att alla företag ska omfattas av lagen oavsett storlek.
Vänsterpartiet förslår därför att regeringens framlagda
förslag till lagtext ändras så att även arbetsgivare med
mindre än tio anställda åläggs att upprätta
jämställdhetsplaner.
Jämställdhetsombudsmannens talerätt
Vänsterpartiet välkomnar förslaget att utvidga
Jämställdhetsombudsmannens talerätt till andra områden
än de som direkt grundar sig i lönediskriminering. Rätten
att föra talan i frågor som rör anställningsskyddslagen är
t.ex. särskilt viktig i tider av stor arbetslöshet då många
kvinnor på ett ur jämställdhetsaspekt otillbörligt sätt blir av
med jobbet.
Grupptalan
Vänsterpartiet ställer sig principiellt positiv till tanken på
Grupptalan i könsdiskrimineringsmål. Det är dock viktigt
att den sittande Grupptalanutredningen (dir. 1991:59) noga
överväger effekterna av att införa en sådan reform. Vi
avvaktar med ytterligare förslag tills utredningen lagt sina
förslag.
Jämställdhetsnämnden
Vi delar regeringens bedömning att antalet
vitesförelägganden hos Jämställdhetsnämnden kan antas
öka nu när JämO:s tillsynsområde utsträckts.
I utredningen SoU 1994:3 Mäns föreställningar om
kvinnor och chefskap föreslås att man ska skärpa
sanktionerna mot de företag som inte lever upp till
jämställdhetslagen. Vi instämmer, som ett första steg, i
utredningens förslag att ett vite på 5 000 kronor per anmälan
från JämO ska utgå.
Föräldraförsäkringen
I motion på proposition om vårdnadsbidrag redogör
Vänsterpartiet för sin syn på familjepolitiken. Under
allmänna motionstiden lades också en motion
1993/94:So610 om familjepolitiken där samma resonemang
förs.
Vår principiella ståndpunkt är att föräldraledigheten ska
delas mellan föräldrarna i de fall föräldrarna sammanbor
eller är gifta. Inom nuvarande relativt korta
föräldraledighet är det dock svårt att statiskt dela ledigheten
mellan föräldrarna. Vi vill att föräldraförsäkringen byggs ut
till 15 månader med full ersättning (dvs. utan garantidagar)
och att 3 månader, i ett första steg, reserveras för pappan.
Regeringens förslag med en pappa- och en
mammamånad är lovvärt men innebär tyvärr i realiteten ett
bibehållande av status quo. Ända skillnaden är att den
föräldraledighet som männen redan tar ut i dag, kan komma
att fördela sig något jämnare mellan samhällsklasserna.
I dag tar männen ut ca 9 % av den totala tiden vilket
motsvarar drygt de 30 dagar som i förslaget reserveras för
pappan. Med de generösa uttagsregler som föreslås kan
pappamånaden tas ut i samband med semester, eller på
annat sätt prånglas in så att den ändå inte innebär ett
helhetsansvar för barnet för fadern.
I propositionen konstateras att kvinnor med högre
utbildning och lön förvärvsarbetar i högre grad än andra
kvinnor under barnets första levnadsår. Föräldrar som
arbetar i mer könsintegrerade branscher (tjänstesektorn
t.ex.) tar också ut föräldraförsäkringen mer jämnt.
Detta pekar på att arbetsmarknadens struktur och
lönebildningen påverkar jämställdheten i hemmen. För att
förbättra männens uttag av föräldraförsäkring måste dessa
aspekter tas med i beräkningen.
Dels att det är oerhört viktigt att bryta upp den
könssegregerade arbetsmarknaden. Fler män måste komma
in i den kvinnodominerade offentliga sektorn och fler
kvinnor måste in i industrin.
Dels att kvinnor i lägre socialgrupper måste få en större
förankring på arbetsmarknaden och relativt sett högre lön
eftersom ekonomisk bärkraft påverkar kvinnans krav på
mannen och hans beredvillighet att dela omsorgen om det
lilla barnet.
Inom arbetsmarknads- och lönepolitikens områden
måste kunskapen om dessa kopplingar förstärkas.
Vänsterpartiet föreslår därför att en utredning
tillsätts med syfte att kartlägga om jämställdheten kan sägas
vara socialt snedfördelad och vilka mekanismer som ligger
bakom det faktum att ansvaret för hem och barn fördelar
sig olika mellan kvinnor och män i olika samhällsklasser.
Regeringen föreslår också att nivån på
föräldraförsäkringen sänks till 80 % av inkomst utom de två
månader som förbehålls modern och fadern. Syftet med
förslaget är att till en viss del finansiera förslaget om
vårdnadsbidrag.
Vänsterpartiet är emot vårdnadsbidrag. Vi anser också
att föräldraförsäkringen ska ligga kvar på nuvarande nivå.
Barnfamiljerna tillhör de ekonomiskt sett mest belastade
grupperna i samhället. Ett inkomstbortfall på ca 1 000
kronor brutto som sänkningen av föräldraförsäkringen
skulle innebära är ett betydande avbräck i den privata
ekonomin.
Ur jämställdhetssynpunkt är förslaget också förkastligt
eftersom mannens uttag av föräldraledighet i hög grad
påverkas av försäkringsnivån. En sänkt nivå leder inte till
ökad jämställdhet mellan könen.
Förslaget att slopa de s.k. garantidagarna som
regeringen lagt i propositionen är också en klar signal att
ambitionen att utsträcka föräldraförsäkringen över året
kommit på skam. Vänsterpartiet anser att garantidagarna
ska bibehållas och på sikt ersättas av sjukpenninggrundad
föräldraförsäkring.
Jämställdheten inom högre utbildning
Vänsterpartiet har länge motionerat om att
utbildningsområdet bör omfattas av jämställdhetslagen.
I regeringens proposition hänvisar man till att
jämställdheten i högskolan regleras i högskolelagen. Den
lagparagraf som berör jämställdheten på högskolan är dock
synnerligen allmänt formulerad och vag.
Samtidigt som regeringen i sin proposition på ett
utmärkt sätt tydliggör att det finns en diskrepans mellan en
formellt förankrad jämställdhet och bristen på resultat, så
nöjer man sig på utbildningsområdet alltså med en till intet
förpliktigande lagskrivning om att jämställdhet mellan
kvinnor och män alltid ska iakttas i högskolornas
verksamhet (5 § högskolelagen).
''För att uppnå ett jämställt samhälle måste ett
jämställdhetsperspektiv läggas på alla politikområden''
skriver regeringen (s. 17). Utbildningsområdet är
uttryckligen ett sådant prioriterat område. Man underlåter
dock att beröra det faktum att privata och stiftelseägda
högskolor inte innefattas av högskolelagens lagparagraf om
jämställdhet.
Vänsterpartiet motsätter sig denna särbehandling, inte
minst med tanke på de tänkbara effekterna för
jämställdheten, och frågan om sexuella trakasserier. Som
det nu är är studerande vid fristående högskolor rättslösa
vad gäller skydd mot sexuella trakasserier.
Samliga landets högskolor ska garantera kvinnor och
män en likabehandling. Regeringen bör därför ge JämO i
uppdrag att särskilt se över jämställdhetsarbete på
fristående högskolor och stiftelseägda universitet och
högskolor.
Riksdagen bör också ge regeringen i uppdrag att
komma med ett förslag till ändring i högskolelagen så att
den även omfattar fristående högskolor och stiftelseägda
högskolor.
Kårobligatoriet
Regeringen vill avskaffa kårobligatoriet. Ett sådant
avskaffande kommer att få konsekvenser för det
jämställdhetsarbete som inom kårernas ram drivits bland
forskarstuderande och grundstuderande.
I en framtid då studenternas resurser till studentfackligt
och studiesocialt arbete kommer att begränsas kraftigt
(Kommitten för avveckling av kårobligatoriet kalkylerar
med en 75-procentig minskning av medlemsintäkterna)
riskerar givetvis kontroversiella och ''udda'' frågor att
nedprioriteras. Tyvärr är dagens kårpolitik mansdominerad
och i många universitetsmiljöer med traditionella och
mansdominerade utbildningsmiljöer finns resterna av en
förlegad syn på könsrollerna kvar. Synen på
jämställdhetspolitiska åtgärder är på många ställen negativ
för att inte säga fientlig.
Vänsterpartiet ser det som mycket viktigt att
effekterna på jämställdhetsarbetet på studentkårerna
utvärderas och integreras i den samlade bedömningen av ett
avskaffat kårobligatorium, innan förslag läggs till
riksdagen. En försämring av det pionjärarbete som startats
runt om i landet kan inte accepteras. KAK -- Kommitten för
avveckling av kårobligatoriet -- bör få i uppdrag att särskilt
behandla denna fråga innan proposition utarbetas och
riksdagen föreläggs beslut.
Regionalpolitik med kvinnoprofil
I motion 1993/94:A460 Kvinnoperspektiv på
regionalpolitiken lade Vänsterpartiet förslag på
regionalpolitiska satsningar med en kvinnoprofil. Frågorna
kommer också att tas upp i anslutning till regeringens
kommande proposition om regionalpolitiken.
Sextimmarsdagen, arbetet och pensionerna
Skillnaderna i arbetsvillkor för kvinnor och män är stora.
I dag subventionerar kvinnor mäns heltidsarbete och
övertid genom att gå ner på deltid och ta en större del av
hemarbetet och omsorgen om barnen. Detta leder till en
sämre förankring på arbetsmarknaden, lägre lön och sämre
karriärmöjligheter.
Männen å sin sida får en sämre kontakt med sina barn,
riskerar att bli utbrända på jobbet och bidrar genom sina
förment individuella prioriteringar till den strukturella
diskrimineringen av kvinnor i samhället och deras relativa
underordning.
I genomsnitt yrkesarbetar kvinnor med små barn knappt
30 timmar i veckan. Samma siffra för män är drygt 42
timmar i veckan. Inga andra män på arbetsmarknaden
arbetar så mycket som småbarnspapporna!
Kvinnorna har alltså redan infört 6-timmarsdagen. De
har själva bekostat den genom att gå ner i lön och öka sitt
ansvar för familjen.
Under hela detta sekel har arbetstiden förkortats. Vi har
gått från tio till åtta timmars arbetsdag, från sex till fem
dagars arbetsvecka. Vi har utökat antalet semesterdagar,
sänkt pensionsåldern, höjt skolplikten etc.
Nu är dock trenden den motsatta.
Arbetsmarknadsprognoser (bl.a. från SCB) pekar nu på att
arbetstiden framöver kommer att öka. Det är företrädesvis
kvinnorna som kommer att yrkesarbeta allt mer framöver
medan de unga männen av naturliga skäl har svårare att
ytterligare höja en redan rekordhög arbetstid.
Inga signaler ges om att männen kommer att minska sin
arbetstid för att möjliggöra för kvinnorna att i ökad
utsträckning kombinera heltidsarbete med barn. Resultatet
blir givetvis problematiskt för jämställdheten. Kvinnorna
ska återigen bära hela bördan för en ökad produktivitet och
tillväxt.
Jämställdhet i familjelivet är inte en fråga om fria val,
det är ett dynamiskt samspel mellan två partner där den
enes fria tid bygger på den andres ansvarstagande. Om
kvinnan ska utöka sin arbetstid måste mannen (i ett
heterosexuellt förhållande) ta ett större ansvar för barnen,
och vice versa.
Förslaget till nytt pensionssystem pekar i samma
riktning. Normen för arbetslivet blir återigen den
livstidsarbetande mannen, medan kvinnors (till en del
oavlönade) dubbelarbete osynliggörs och förringas.
Utredningens förslag cementerar rådande
arbetsfördelning i samhället och skapar inga som helst
incitament för män att ta ett ökat ansvar för hemarbetet.
Den man som går ner i inkomst och arbetstid för att öka
kontakten med sina barn straffas tvärtom ekonomiskt
genom sämre pension.
Forskaren Rita Liljeström har visat att många kvinnor
sliter ut sig genom dubbla bördor. Men det är ju också ett
faktum att män dör tidigare än kvinnor och att det aldrig har
jobbats så mycket övertid i den mansdominerade industrin
som nu. Många män saknar sociala skyddsnät, är
oförmögna att sköta sitt eget vardagsliv och går i värsta fall
under när kvinnorna överger dem eller dör ifrån dem.
En kortare arbetsdag är därför på inget sett en isolerad
kvinnofråga. I ett långsiktigt perspektiv är den ett aktivt
verktyg för att öka männens välbefinnande och välfärd.
Vänsterpartiet arbetar för en långsiktig övergång till
kortare arbetsdag. Målet är en sänkning av arbetstiden till
7-timmarsdag senast 1997 och en fullt genomförd 6-
timmarsdag efter sekelskiftet. Det är inte fråga om en
uniform idiotlösning: syftet är att göra sex timmar till norm
för lönesättningen och heltidsbegreppet.
Vi ser 6-timmarsdagen som den angelägnaste
jämställdhetsfrågan för framtiden. Utan den kommer vi
aldrig åt den strukturella snedfördelning av makt mellan
kvinnor och män som ställs på sin spets och förankras under
småbarnsåren. Med en generellt kortare arbetsdag får vi
förutsättningar att sprida männens deltagande i ansvaret för
barnen till fler än de högavlönade och välutbildade.
I motion 1993/94:A715 om sextimmarsdagen redogör vi
utförligare för partiets förslag om bl.a. försöksverksamhet
med sex timmars arbetsdag.
Kvinnorna och Europa
Vänsterpartiet säger nej till ett EU-medlemskap. Vi gör
det av många skäl, men inte minst på grund av de effekter
som kan skönjas för den svenska kvinnan. En
harmonisering av skattetryck och konjunkturpolitik, av
socialförsäkringssystem och välfärd kommer utan tvekan att
krävas om målsättningen i Maastrichtavtalet ska kunna
uppfyllas.
Betydande jämkningar av den svenska ekonomin har
gjorts redan för att få den mer lik det övriga Europa. Vi har
fått en antiinflationspolitik som försämrar ett redan stort
budgetunderskott, vi har fått en ännu starkare press från ett
internationaliserat kapital och vi har fått en bantning av
offentlig sektor. Långtgående förslag finns också på att
privatisera stora delar av den omsorg som kvinnorna är
beroende av med hjälp av vårdnadsbidrag, pigavdrag etc.
Kvinnorna är i dagsläget mer beroende av en fungerande
vård och omsorg än männen. I utredningen Mäns
föreställningar om kvinnor och chefskap (SoU 1994:3) har
man jämfört familjepolitikens effekter för jämställdheten i
Tyskland och Sverige. Den jämförande studien visar att
Sverige har ett arbetsliv som är mer anpassat till familjen.
Man skriver: ''Familjepolitiken kommer att ha en stor
betydelse för möjligheterna till ett jämställt arbetsliv med
lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och arbetsvillkor för
kvinnor och män.'', ''i Sverige är den offentliga
barnomsorgen basen för kvinnors möjligheter att förena
förvärvsarbete med föräldraskap. Svenska kvinnor
förvärvsarbetar i högre utsträckning än tyska kvinnor.''
Förutsättningen för den jämställdhet som vi uppnått är
alltså kvinnornas etablering på arbetsmarknaden vilken
möjliggjorts genom offentligt finansierad barnomsorg,
sjukvård och äldrevård. En stark svensk ekonomi är viktig
för kvinnorna, liksom en stark offentlig sektor.
Vänsterpartiet är övertygat om att vi kan uppnå båda dessa
mål genom att stå utanför den europeiska unionen.
Kvinnorepresentationen i privat sektor
Betydande insatser bör göras för att bryta
mansdominansen inom näringslivet. I årets motion
1993/94:L215 om ökad kvinnorepresentation i näringslivet
har Vänsterpartiet förelagit att börsnoterade företag ska
redovisa styrelsesammansättning och andra organs
sammansättning fördelat på kön. Men det räcker inte.
Vänsterpartiet anser att betydligt starkare verktyg måste
till för att förbättra jämställdheten. I utredningen Mäns
föreställningar om kvinnor och chefskap (SoU:1994:3)
lämnas förslag till åtgärder. Det enda förslag som
regeringen berör är frågan om en näringslivsakademi. De
övriga förslag som utredningen kommit med är än mer
värda att beakta.
Vi föreslår därför att riksdagen beslutar i enlighet med
utredningens förslag. Det gäller, som vi redan redovisat i
beskrivningen av Ontariomodellen för lika lön, förslaget att
jämställdhetsplaner för företag med minst 100 anställda ska
innehålla mål för önsvärda kvoter mellan kvinnor och män
på högre chefsbefattningar och aktiviteter för att nå målen.
I enlighet med utredningen anser Vänsterpartiet vidare
att en särskild utredare bör få i uppdrag att utreda hur de
kunskaper som finns kan spridas och integreras i befintliga
utbildningar på olika nivåer. Utredaren skriver: ''Det är
särskilt viktigt att högskoleutbildningar, med inriktning på
organisation och ledarskap, har kunskaper om betydelsen
av kön väl integrerad i utbildningen. Kunskaper om
betydelsen av kön i utbildning kan snabba på utvecklingen
mot en jämnare könsfördelning på beslutsfattande nivåer i
näringslivet.''
Ekonomi
Vänsterpartiet välkomnar förslaget om utredning av
skillnaderna mellan kvinnors och mäns tillgång till
ekonomiska resurser m.m.
Analys av förslag och beslut ur ett
jämställdhetsperspektiv
Vänsterpartiet hävdar att utredningar och
regeringsförslag måste analyseras ur ett genomgripande
jämställdhetsperspektiv. Senast ställde vi kravet under
allmänna motionstiden i januari 1994 om framtidens
pensioner ur kvinnors synvinkel).
Trots att regeringen redovisar ansträngningar i samma
riktning så visar den politiska praktiken på allvarliga brister.
Det tydligaste och mest aktuella exemplet är
Pensionsberedningens betänkande där inga direktiv givits
om analys ur ett jämställdhetsperspektiv, trots att frågan är
av avgörande betydelse för den framtida jämställdheten i
vårt land.
Resultatet har blivit en betydande förtroendeklyfta
mellan många intresserade kvinnor och
Pensionsarbetsgruppen, samt en stark förvirring om
förslagets jämställdhetskonsekvenser.
Genom att bara vissa utredningar får direktiv om
jämställdhetsperspektiv så finns det en stor risk att bara
vissa förslag och utredningar utreds ur jämställdhetsaspekt
för att de upplevs som särskilda kvinnofrågor. Andra frågor,
som kan ha en lika avgörande effekt för kvinnor, behandlas
mer könsneutralt för att de rör traditionellt ''hårda''
politiska områden, eller frågor med en traditionellt manlig
profil.
En strikt ekonomisk värdering leder inte alltid till
avgörande resultat när man studerar eventuella effekter för
jämställdheten. Lika viktigt är det att lyfta fram dolda
förutsättningar för förslag, förekomsten av strukturell
diskriminering och om ett eventuellt osynliggörande av
kvinnors och mäns skilda villkor kan sägas bidra till att
cementera rådande värderingar och villkor.
Vänsterpartiet anser att jämställdhetsaspekten bör
integreras i alla utredningar och regeringsförslag. Både
effekterna för en yttre ekonomisk jämställdhet och för en
mer strukturell jämställdhet bör beaktas.
Äldre kvinnor
Stockholms läns Äldrecentrum har undersökt hur
tillgången på hemtjänst fördelar sig på kön. Resultaten är
skrämmande och visar att äldre kvinnor får betydligt sämre
service än äldre män, som inte anses klara sig själva såsom
kvinnorna. Könsfördomar och diskriminering följer alltså
kvinnorna upp i ålderdomen och bidrar till att göra deras
sista år besvärliga.
Ett viktigt faktum är att kvinnor överlever sina män och
därför är mer beroende av det offentligas tjänster när de blir
gamla. Männen kan ofta ha makan hos sig in i det sista och
på så sätt få hjälp och stöd. Kvinnorna däremot blir
ensamma och utan hjälp.
Vänsterpartiet anser att dessa frågor måste lyftas fram
och uppmärksammas. När vi talar om människor med
funktionshinder eller när vi diskuterar jämställdhet är det
viktigt att de äldre kvinnornas situation inte försummas.
Invandrade kvinnor
I hela jämställdhetspropositionen står ingenting om
invandrade kvinnors situation. Denna grupp är förvisso inte
homogen, men det står helt klart att många invandrade
kvinnor befinner sig längs ner i inkomstskikten, har de
tyngsta och intellektuellt mest utarmande jobben och har en
låg social rörlighet. Arbetsmiljöfrågorna är också naturligt
nog mest akuta bland invandrade kvinnor.
Vänsterpartiet anser att invandrade kvinnors situation
bör uppmärksammas betydligt mer än vad som görs i dag.
Inte minst ur en jämställdhetsaspekt. I dag vet vi mycket lite
om hur jämställdhetspolitiken fungerar i relation till
invandrade kvinnors villkor. De stora flyktinggrupper som
kommit till Sverige de senaste åren måste också
uppmärksammas. Betydande effekter kan komma till stånd
om tidigare generationers invandrade kvinnor, som i dag i
många fall är integrerade i samhället, kan bidra med sina
erfarenheter till nyanlända flyktinggrupper.
Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en utredning
för att undersöka jämställdheten och invandrarna.
Utredningen bör ha som uttrycklig ambition att genomföras
av svenska och invandrade kvinnor och män i samarbete
och att ta vara på och utvärdera tidigare
invandrargenerationers erfarenheter.
Återupprätta det tidigare arbetsskadebegreppet
I motion 1993/94:Sf236 från i våras föreslår
Vänsterpartiet att det tidigare arbetsskadebegreppet ska
återställas. Därför tar vi inte upp denna angelägna fråga i
denna jämställdhetsmotion.
Kvinnors hälsa
I propositionen uppmärksammar regeringen problemet
med den bristande kunskapen kring könsspecifika
hälsoproblem och en ensidigt mansdominerad medicinsk
tradition. Vänsterpartiet tycker detta är bra men vill gå ett
steg längre. Därför har vi redan tidigare i motion
1993/94:So476 om husläkare föreslagit att även i dag
praktiserande läkare ska få vidareutbildning i ämnet
kvinnors hälsa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhetslagen och
avtalsrätten,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av jämställdhetslagen i enlighet med Ontarios lagmodell för
lika lön i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen begär förslag till sådan ändring av
jämställdhetslagen att den som anser sig lönediskriminerad
får rätt att göra jämförelser med likvärdiga arbeten också
hos andra arbetsgivare enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen avslår 9 a § andra stycket i regeringens
förslag till lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)
enligt vad i motionen anförts,
5. att riksdagen begär förslag till sådan ändring i
jämställdhetslagen att varje anmälan av arbetsgivare som ej
upprättat jämställdhetsplan till Jämställdhetsnämnden
beläggs med vite enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
syfte att kartlägga om jämställdheten kan sägas vara socialt
snedfördelad och vilka mekanismer som ligger bakom det
faktum att ansvaret för hem och barn fördelar sig olika
mellan kvinnor och män i olika samhällsklasser enligt vad i
motionen anförts,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av
6 § lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
8. att riksdagen till Bidrag för föräldraförsäkringen för
budgetåret 1994/95 på förslagsanslag anvisar 150 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 2 888 000 000
kr,
9. att riksdagen hos regeringen begär att JämO får i
uppdrag att särskilt se över jämställdhetsarbetet på
fristående högskolor och stiftelseägda universitet och
högskolor enligt vad i motionen anförts,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i högskolelagen att den omfattar fristående
högskolor och stiftelseägda högskolor enligt vad i motionen
anförts,
11. att riksdagen hos regeringen begär att Kommittén för
avskaffande av kårobligatoriet får i uppdrag att särskilt
utvärdera vad ett avvecklat kårobligatorium får för effekter
på dagens jämställdhetsarbete på universitet och högskolor
enligt vad i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sextimmarsdagen, arbetet och
pensionerna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnorna och Europa,
14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en särskild
utredare för att utreda hur kunskaper som finns i det privata
näringslivet kan spridas och integreras i befintliga
utbildningar på olika nivåer enligt vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att jämställdhetsaspekten bör
integreras i alla utredningar och regeringsförslag,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om äldre kvinnor,
17. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
jämställdhetspolitiken och invandrade kvinnor och män
enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 17 mars 1994

Gudrun Schyman (v)

Berith Eriksson (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 1994-03-17 Bordläggning: 1994-03-21 Hänvisning: 1994-03-22

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (34)