med anledning av prop. 1993/94:147 Jämställdhetspolitiken: Delad makt - delat ansvar
Motion 1993/94:A40 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
Innehåll
Inledning2
Bakslagens tid2
I skilda världar4
Kvinnors makt och inflytande5
Kvinnors arbete7
-- Våra mål7
-- Den offentliga sektorn8
-- Mer jämställd arbetsmarknad9
-- Aktivt jämställdhetsarbete på arbetsplatsen10
-- Kvinnors företagande12
Det goda arbetet12
-- Ekonomiska styrmedel14
-- Kompetensutveckling14
-- Aktivt arbetsmiljöarbete14
-- Flexibla arbetstider15
-- Arbetsrätt16
Minskade löneskillnader16
Familjen18
Kvinnors hälsa19
Våld mot kvinnor20
Utbildning och forskning22
Politiska kvinnoorganisationer25
Hemställan25
Inledning
Jämställdhetspolitik skall prägla all politik och alla samhällsområden. Den får inte stanna vid vackra ord och fromma förhoppningar.
Denna helhetssyn skiljer radikalt den socialdemokratiska politiken från den borgerliga.
Fundamentet för jämställdheten mellan kvinnor och män är kvinnors rätt till eget arbete och en egen lön som det går att leva på. Massarbetslöshet och nedskärningar av den gemensamma sektorn är därför hot mot jämställdheten.
En arbetslös kvinna har rätt att kräva mer än länsexperter och insatser för chefsutveckling.
Regeringens proposition om jämställdhetspolitiken måste ses mot bakgrund av dess politik i övrigt. Det finns ingen anledning att invända mot merparten av de förslag som presenteras. Inrättandet av en s.k. pappamånad är t.ex. viktig för jämställdheten. Men de räcker inte och går inte tillräckligt långt. Helheten saknas. Förslaget om vårdnadsbidrag som presenteras samtidigt går på flera sätt stick i stäv med ambitionerna i jämställdhetspropositionen.
Regeringen Bildts mandatperiod har varit en bakslagens tid för jämställdheten. Kvinnornas position har försvagats. Vi socialdemokrater vill vända den utvecklingen. Kampen för jobben blir då den viktigaste uppgiften.
I denna motion föreslås bl.a.:att deltidsarbetande -- huvudsakligen kvinnor -- skall ges företräde till anställningar med mer tid,att JämO:s resurser förstärks ytterligare,att kommuner och landsting får stöd för att förhindra att 20 000 personer går ut i öppen arbetslöshet, att Arbetsmiljöfonden bör bedriva försöksverksamhet med arbetsvärderingsprojekt,att jämställdhetslagen skärps i syfte att motverka lönediskriminering.
Bakslagens tid -- tre år med Bildt
I och med regeringsskiftet hösten 1991 inledde den borgerliga regeringen sin systemskiftespolitik som i flera avseenden har udden riktad mot kvinnorna.
Ett tecken i tiden var att efter valet 1991 sjönk andelen kvinnor i riksdagen från 38 % till 33 %. Den borgerliga regeringens politik på den enda vägen för oss nu in i ett samhälle med massarbetslöshet, nedrustad offentlig sektor och ökade klasskillnader. Ett tudelat samhälle. Ett råare och kyligare Sverige. Ett Sverige där kvinnornas internationellt sett jämställda och starka ställning i samhället nu allvarligt hotas.
Kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män har drabbats av bakslag.
Massarbetslöshet -- ett bakslag för jämställdheten
Under regeringen Bildts mandatperiod försvinner 12 % av alla jobb i Sverige. Det betyder enligt OECD att tre gånger så många arbeten försvinner här jämfört med länderna i EU.
Över 600 000 männskor står nu utan riktiga arbeten. Över 12 000 människor har drabbats av arbetslöshet varje månad under regeringens mandattid. 140 000 personer är långtidsarbetslösa och 90 000 ungdomar är öppet arbetslösa medan lika många deltar i olika tillfälliga åtgärder. Deltidsarbetslösheten ökar. Detta är ett förödande betyg för regeringen.
Män, kvinnor och barn ser sina liv förändras och förhoppningar krossas. Familjer utsätts för stora påfrestningar.
Kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta är grundläggande för jämställdheten mellan könen. Varje människa, oavsett kön, ska ha rätt att leva sitt liv i frihet och oberoende. Ett eget arbete med en lön som går att leva på är själva grunden för detta. Massarbetslösheten är därför ett dråpslag mot jämställdheten och välfärden.
Genom regeringens försämringar av den arbetsrättsliga lagstiftningen öppnas möjligheter till tillfälliga anställningar och urval av de anställda. Strategin bakom förändringarna är att försämra den enskilde löntagarens ställning på arbetsmarknaden, minska löntagarnas inflytande och stärka arbetsgivarnas ställning.
I dagens läge får fler och fler människor en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Av de jobb som 1990 anmäldes till arbetsförmedlingarna var ca 55 procent tillsvidareanställningar. Nu har siffran sjunkit till drygt 30 procent. Detta tillsammans med de nya reglerna om uthyrning av arbetskraft försvårar möjligheterna för dem med svag anknytning på arbetsmarknaden att få ett rejält fäste på arbetsmarknaden. Detta gäller framförallt kvinnor och invandrare.
Även regeringens förslag till ny a-kassa slår hårt mot kvinnorna. Skärpningen av arbetsvillkoret gör att många kvinnor aldrig kommer att bli berättigade till någon ersättning. Den föreslagna beräkningen av normalarbetstiden innebär kraftiga försämringar för deltidsarbetslösa och andra som kortat sin arbetstid eller tvingats sänka sina löner. För dem som fått föräldrapenning minskar ersättningen. Förslaget innebär att tiotusentals deltidsarbetslösa kvinnor riskerar att utförsäkras.
Social nedrustning -- ett bakslag för jämställdheten
Den offentliga sektorn är av avgörande betydelse för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta. Dels för att den fyller uppgifter som kvinnor traditionellt tar ansvar för såsom barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Nedskärningar kan därför leda till att många kvinnor tvingas skära ner på sitt förvärvsarbete för att i stället arbeta utan ersättning. Dels utgör den offentliga sektorn en betydande arbetsplats för kvinnor. Sammantaget ger nedskärningarna sämre service och färre jobb.
Regeringen räknar med att 37 000 personer i år mister sina anställningar i kommuner och landsting. Under 1992 och 1993 försvann 68 000 jobb vilket innebär att den gemensamma sektorn minskar med över 100 000 arbeten under dessa år. Ytterligare 60 000 jobb skall bort till 1998. Det är en nedmontering av det gemensamma som inte bara motiveras av den ekonomiska krisen utan också sker av ideologiska skäl. Privatisering och minskad offentlig sektor är ett mål i sig.
Förslag om s.k. pigavdrag är en logisk konsekvens av denna ideologiska kamp. Förslaget skulle innebära skatteavdrag för hushållens utgifter för inköp av hushållstjänster. Dessa utökade avdagsmöjligheter skall finansieras med en höjning av statsskatten för alla. Detta innebär att den som inte har råd att anlita hemjälp skall subventionera hemhjälpen för dem som har det bättre ställt.
De segregationstendenser som nu är så tydliga inom alla samhällssektorer -- bostäder, skolor, barnomsorg, etc -- skulle manifesteras också på arbetsmarknaden om vi inför detta system som skapar ett lågavlönat privatanställt tjänsteproletariat, sannolikt till övervägande del bestående av kvinnor.
Vårdnadsbidrag -- ett bakslag för jämställdheten
I en situation när många svåra besparingsbeslut måste fattas lägger regeringen förslag om en dyrbar reform. Regeringen föreslår att riksdagen skall anslå 3,7 miljarder kronor till ett vårdnadsbidrag.
Förslaget innebär att ett skattepliktigt bidrag på 2 000 kronor i månaden införs för barn i åldern ett och två år som inte använder barnomsorg med offentligt stöd. För övriga reduceras bidraget i förhållande till hur många timmar per vecka som barnet är på daghemmet eller hos kommunal dagmamma. De som behöver använda barnomsorg mer än 30 timmar får inget bidrag alls.
Detta är ett slag mot kvinnorna och barnen. En -- medvetet gillrad -- kvinnofälla. Ensamstående med barn har inga möjligheter att välja hemarbete om vårdnadsbidrag införs. I många lågavlönade familjer är man också beroende av att båda föräldrarna arbetar. Var finns omtanken om barnen?
Vårdnadsbidraget ger vare sig rättvisa eller valfrihet. Och det syftar absolut inte till att befrämja jämställdheten mellan könen. Marginaleffekten blir sådan att det inte kommer att löna sig för vissa kvinnor att arbeta; främst gäller detta de som arbetar deltid och är lågavlönade. Den ökade rätten till tjänstledighet kommer att öka risken för att unga kvinnor inte får några anställningar.
* * *
Regeringens proposition om jämställdhetspolitiken -- som har många förtjänster -- måste betraktas mot bakgrund av den politik som regeringen för i övrigt. Jämställdhetspolitik får inte avgränsas till vackra ord och fromma förhoppningar. Den måste prägla all politik och alla samhällsområden.
Denna helhetssyn skiljer den socialdemokratiska jämställdhetspolitiken från den borgerliga.
I skilda världar
Den värld som omger barnen är alltför enkönad. Barnen ser kvinnor omkring sig på dagis och i skolans lägre klasser. Först när de engagerar sig i idrottsinriktade fritidsintressen dyker männen upp. Detta skapar tidigt en bild av manligt och kvinnligt i barnens medvetande.
Fördomar om typiska manliga och kvinnliga egenskapar grundmuras redan i tidig ålder om vi inte förändrar barnens miljö så att både män och kvinnor förekommer naturligt i deras närhet.
Den som vill studera pojkars och flickors skilda världar kan börja med att besöka leksaksavdelningen på ett varuhus.
I barnens fritidverksamhet får flickorna ofta stå tillbaka. Alltför ofta ges sådana aktiviteter som i första hand vänder sig till pojkar prioritet före sådana som vänder sig till flickor.
Kvinnor har mindre fritid än män. Det oavlönade omsorgsarbetet vilar huvudsakligen på kvinnorna. Varje vecka ägnar sig kvinnorna i genomsnitt 33 timmar och en kvart åt obetalt arbete. För männen är motsvarande siffra 20 timmar och 10 minuter.
Om man granskar kulturstatistiken ser man att kvinnorna är mer kulturaktiva än män. De läser fler böcker och går oftare på bibliotek, konstutställningar och teater. Kvinnorna skriver mer på sin fritid och ritar och målar mer än männen. Men männen spelar oftare musikinstrument. Vanligast är detta bland unga män i storstäderna. Klasskillnader finns.
Det innebär oftast att högre samhällsklasser visar samma könsrollsmönster men är mer aktiva totalt sett. Pojkarna spelar i rockband och flickorna går på dansskola. Männen jagar, fiskar, jobbar i trädgården och ser på TV-program som bekräftar mannens dominerande roll i samhället. Kvinnorna läser böcker, går på teater, ser filmer och TV- program som handlar om att utveckla relationer och bearbeta sitt förhållningssätt till andra människor.
Inom film, video och TV har det ökade utbudet medfört ökade skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Flickor har dock en mer varierad mediekost, eftersom de ofta ser både på sina egna favoriter och på pojkarnas. Pojkarna däremot ser oftast bara ''sina'' program. På samma sätt läser flickorna mer varierat än pojkarna. Mönstren fortsätter upp i åldrarna.
Undersökningar om tittarvanor visar att mäns tittarvanor skiljer sig markant från kvinnornas. Män sätter högre betyg på det de ser än kvinnorna. Det beror inte på att kvinnor är mer kritiska utan på att de program de ser inte är deras eget första val. Ett av de mest sedda programmen för kvinnorna i en undersökning var ett tävlingsprogram för och med barn. Uppskattningssiffran var måttlig. En näraliggande slutsats är att kvinnorna i stor utsträckning tittar på TV för att hålla andra sällskap -- oftast barnen -- medan männen ser vad de själva vill se.
Det framstår som särskilt viktigt att ge pojkar och unga män en chans att öka och variera sina kulturverksamheter för att uppnå inte bara jämlikhet utan också jämställdhet på kulturområdet. Det är därför viktigt att utforma kulturpolitiken så att pojkar och flickor i större utsträckning än i dag kan delta i gemensamma kulturprojekt och kulturupplevelser.
Kvinnors makt och inflytande
Regeringens bedömning i propositionen är att jämställdhetsarbetet bör kompletteras och breddas med utgångspunkt i ett synsätt som i ökad utsträckning beaktar det ojämna maktförhållandet mellan könen och kvinnors och mäns skilda villkor på olika samhällsområden.
Med detta menas bland annat att kvinnor i dag kan göra allt men bara så länge de gör det relativt underordnat de män de har att göra med. För det moderna paret är det en gemensam angelägenhet att behålla en över- respektive underordning samt att dölja detta system. Det är, menar regeringen, först när kvinnors och mäns olika positioner ses som uttryck för kön och makt samtidigt, dvs när man synliggör att kvinnorna ofta är underordnade männen, som det är möjligt att kräva förändring.
I propositionen tas frågan om kvinnors makt upp i ett renodlat könsperspektiv. Analysen utgår från Maktutredningens resonemang om genussystem och principen om mäns överordning och kvinnors underordning på olika områden i samhället.
Det går emellertid inte att diskutera frågor om makt och maktlöshet utan att samtidigt ta upp klassrelaterade aspekter av makt och maktlöshet. Vi anser att det är otillräckligt att bedriva ett jämställdhetsarbete om det inte också kombineras med strävanden att komma tillrätta med orättvisor grundade på klasstillhörighet.
Regeringens förslag innebär att den handlingsplan som föreslogs i propositionen om jämställdhet för 1990-talet ska fullföljas. Under åren 1988--1991 satsades 9 miljoner kronor på projekt som syftar till att stärka den kvinnliga representationen. 1992 var den kvinnliga representationen i statliga styrelser 30 %, vilket var det mål som satts upp i planen. Nästa etappmål är 40 % år 1995.
Vi tillstyrker givetvis att den plan som den förra regeringen upprättade ska fullföljas. Vi föreslår dessutom att arbetet med den ökade kvinnorepresentationen utökas till att omfatta en analys av vilken sorts styrelser det gäller, hur stor andel av styrelserna som har kvinnliga ordförande och hur resurserna fördelar sig när det gäller arvoden till styrelsemedlemmarna.
Det kan finnas fog för misstanken att de kvinnliga representanterna sitter i mindre mäktiga styrelser, att antalet kvinnliga ordförande inte motsvarar den kvinnliga representationen och att de styrelseuppdrag som innebär omfattande arbetsuppgifter i större utsträckning innehas av män. För de statliga styrelserna torde detta vara relativt lätt att redovisa. På andra områden kan särskilda insatser krävas för att kartlägga dessa förhållanden. Detta bör kunna ske inom ramen för de medel som står till regeringens disposition för jämställdhetsarbete.
Regeringen föreslår att 2.8 miljoner kronor avsätts för att öka andelen kvinnor i chefsbefattningar.
Vi menar att ett sådant stimulansarbete vinner på att breddas till att omfatta chefsutvecklingsinsatser även på det statliga och kommunala området och framför allt att samverkan och kontakter mellan dessa grupper kan innebära en viktig stimulans. Det är inom kommunerna som den intressantaste utvecklingen av kvinnligt ledarskap äger rum idag. Det föreslagna stimulansbidraget för näringslivets chefsutveckling bör därför inkludera ett ökat erfarenhetsutbyte mellan näringsliv och offentlig sektor.
Regeringen föreslår en resursutredning om hur den ekonomiska makten är fördelad mellan kvinnor och män. Vi anser att en sådan utredning bör breddas för att omfatta en översyn över hur samhällets resurser fördelas mellan kvinnor och män.
En mycket enkel utgångspunkt för en sådan utredning är hur stor plats kvinnor och män tillåts uppta av gemensamma resurser. Hur mycket används fritids- och sportanläggningar av män och kvinnor. Hur mycket bidrag går till pojkar och flickor inom kommunernas verksamheter? Hur stor yta upptar manliga och kvinnliga arbetsplatser i genomsnitt per person?
En sådan översyn bör också ta upp frågor som hur fördelas sjukvårdsresurserna, får männen dyrare mediciner än kvinnorna för samma sjukdomar, hur utnyttjas hemtjänsten, får yngre friska manliga pensionärer mer hjälp än gamla sjuka kvinnliga, hur fördelar sig nivåerna i socialbidragen mellan kvinnor och män, får männen mer att leva på än kvinnorna. Vad kostar männen respektive kvinnorna när det gäller allt ifrån skadegörelse till kriminalvård, trafikolyckor, våldsbrott och alkoholskador?
En utredning som går igenom dessa frågor kan leda fram till förslag om en rättvisare fördelning av samhällets resurser mellan kvinnor och män. Den bör också uppmärksamma eventuella klassbaserade skillnader i resursutnyttjande. Mycket tyder på att äldre kvinnor ur arbetarklassen får minst av de gemensamma resurser som ska komma alla tillgodo i lika mått medan män från medelklassen och överklassen får mest.
Kvinnors arbete
Våra mål
En strategi för ökad jämställdhet mellan könen måste utgå från att kvinnornas andel av landets arbetsinkomster skall öka. Därmed ökar också kvinnornas ekonomiska makt. En avgörande förutsättning för att nå detta är att Sverige så fort som möjligt återvänder till den fulla sysselsättningen. Det ger också förutsättningar att behålla våra offentliga välfärdssystem, som är så viktiga för kvinnans rätt till arbete.
Våra mål för jämställdhetsarbetet i arbetslivet är bl.a. följande.Kvinnor ska finnas i arbetslivet i lika stor utsträckning som männen.Kvinnornas andel av utbildningsinsatserna ska vara lika stor som männens. Den starka könssegregeringen på arbetsmarknaden måste brytas. Detta kräver en långsiktig och uthållig politik inom ett flertal områden. Det krävs opinions- och informationsinsatser för att få förändringar i attityder. Skolan måste på ett helt annat sätt genom medvetna satsningar ge bättre stöd i studie- och yrkesval. Arbetsmarknadsmyndigheter och andra samhällets institutioner måste arbeta utifrån ett medvetet könsperspektiv. Arbetsgivare måste ta ett större ansvar för kvinnornas situation och villkor på arbetsplatsen.Fler män måste ta sin del av ansvaret för barn och familj så att färre kvinnor behöver dubbelarbeta.Hälften av alla chefer skall vara kvinnor. Andelen kvinnliga chefer ska minst motsvara andelen kvinnor på arbetsplatsen.Det ofrivilliga deltidsarbetet måste avskaffas. Här måste lagstiftningen förändras så att de deltidsarbetande får förtursrätt till anställningar med mer tid. Fler arbetsuppgifter måste omvandlas till heltidsarbeten. Kvinnors arbetsmiljö måste förbättras. Det goda arbetet måste också komma kvinnorna till del. För kvinnorna är förverkligandet av det goda arbetet av särskilt stor betydelse. Här måste både arbetsgivare och de fackliga organisationerna ta ett större ansvar än vad de hittills gjort.Kvinnornas andel av landets arbetsinkomster måste öka. I detta ligger såväl att kvinnornas andel på arbetsmarknaden ökar som att traditionellt kvinnligt arbete uppvärderas. Självfallet får inte löneskillnader mellan kvinnor och män finnas som bara beror på kön.Alla former av sexuella trakasserier på arbetsplatserna måste motarbetas.Fler kvinnor bör bli företagare.
Riksdagen bör slå fast dessa mål för jämställdhetsarbetet.
Den offentliga sektorn
En effektiv arbetsmarknad är inte könssegregerad. Alla människors kompetens och utvecklingsmöjligheter måste tas till vara. Detta är angeläget inte bara för individen utan också för samhället i stort. En icke-segregerad arbetsmarknad skapar högre ekonomisk tillväxt.
Andelen sysselsatta kvinnor är nästan lika stor som andelen män. Kvinnor och män i Sverige har möjligheter att kombinera förvärvsarbete med ansvar för hem och barn under förutsättning att det finns en väl utbyggd offentlig sektor. Förekomsten av småbarn påverkar inte arbetskraftsdeltagandet. Såväl män som kvinnor med barn under sju år deltar rent av i högre grad i arbetslivet än de som inte har barn. Avgörande förklaringar till detta är utbyggnaden av barnomsorgen och föräldraförsäkringen. Detta skapar en frihet för kvinnor, en frihet som nu hotas. Detta skapar också en frihet för män men männen utnyttjar inte denna frihet. Kvinnorna står för den överväldigande delen av frånvaron p.g.a. vård av barn.
Men arbetsmarknaden är segregrad. Kvinnor har fortfarande mer okvalificerade, monotona och ofria arbeten än män trots att de har en jämförbar utbildningsnivå. Detta medför bland annat att kvinnorna är överrepresenterade i arbetsskadestatistken och de förtidspensioneras i högre grad än män.
Dessutom bär kvinnorna fortfarande huvudansvaret för hem och barn. Detta är ett skäl till att många kvinnor arbetar deltid. Av alla deltidsarbetande är 85 % kvinnor.
En grupp som drabbats av särskilda svårigheter på arbetsmarknaden är de invandrade kvinnorna. Sedan början av 1980-talet har invandrarna -- i synnerhet kvinnorna -- förlorat sin starka förankring på arbetsmarknaden. Det vanligaste yrket för de invandrade kvinnorna är städyrket. De har också ofta arbetat inom industrin i en fysisk och psykisk arbetsmiljö som varit mycket påfrestande. Dessa monotona och belastande arbetsuppgifter återspeglas nu som långtidssjukdom och förtidspensionering.
Inträdet på arbetsmarknaden har varit av avgörande betydelse för kvinnornas frigörelse. Massarbetslösheten är därför ett grundskott mot jämställdheten. Att arbetslösheten bland män är ännu högre förtar inte den nedslående bilden. Männens arbetslöshet beror bl.a. på att regeringens politik har slagit särskilt hårt mot många starkt mansdominerade näringsgrenar. De kraftiga nedskärningarna inom den offentliga sektorn har i hög grad drabbat kvinnor.
Den offentliga sektorn är av stor betydelse för kvinnors möjligheter till förvärvsarbete av flera skäl. Dels därför att den erbjuder service som gör det möjligt för kvinnor -- och män -- att förvärvsarbeta. Dels därför att den ger många kvinnor förvärvsarbete. Tidigare oavlönat omsorgsarbete har genom den offentliga sektorn gjorts avlönat.
Kvinnors sysselsättningsgrad är betydligt lägre än mäns i de regioner som har den minsta andelen sysselsatta inom offentliga tjänster. På de lokala arbetsmarknader där få är sysselsatta inom offentlig sektor deltar kvinnor i mindre utsträckning i arbetslivet medan kvinnor t.o.m. arbetar mer än männen på de arbetsmarknader där andelen sysselsatta i offentliga tjänster är störst.
Det finns risk för att de pågående nedskärningarna inom kommuner och landsting leder till minskade möjligheter för kvinnor att arbeta och försörja sig sig. De trängs ut från arbetslivet, en tendens som förstärks bl.a. av vårdnadsbidraget. Särskilt drabbas äldre, lågutbildade kvinnor samt kvinnor i glesbygd.
Det är i och för sig önskvärt med förändringar i kommunerna som leder till ökad effektivitet. Men de nedskärningar som nu görs leder bara till att de uppsagda får kontantstöd för att inte arbeta, samtidigt som viktiga arbetsuppgifter inte blir utförda i kommunerna. Detta är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser. Ett slöseri som främst drabbar kvinnorna.
Vi socialdemokrater föreslår därför att AMS får i uppdrag att förhandla med kommunerna och landstingen om att förlänga uppsägningstiden för uppsagd personal. Målsättningen skall vara att förhindra att 20 000 personer går ut i öppen arbetslöshet, i första hand före utgången av år 1995. AMS bör få särskilda medel för att stimulera kommunerna att fatta samma beslut. Stödet för en enskild person får inte överstiga 85 procent av lönen.
Mer jämställd arbetsmarknad
Arbetsmarknaden är segregerad på två sätt. Dels finns det vissa typiska kvinnoyrken och vissa typiska mansyrken. Dels är högre befattningshavare och chefer män i mycket större utsträckning än kvinnor, även i kvinnodominerade yrken.
Det måste bli fler män i kvinnodominerade yrken och fler kvinnor i mansdominerade yrken. Fler kvinnor måste bli högre befattningshavare och chefer i alla yrken.
Det krävs en långsiktig, uthållig politik inom ett antal områden, för att vi skall komma närmare målet en jämställd arbetsmarknad. Det krävs till att börja med en förändring av attityder redan hos barn och ungdomar. Lärarnas medvetenhet måste öka, liksom ansträngningarna att utbilda pojkar och flickor under likartade förutsättningar. Det är nödvändigt med medvetna satsningar för att ge ett bättre stöd åt ungdomars studieval och påverka detta i nya riktningar.
Arbetsmarknadsmyndigheterna måste intensifiera ansträngningarna att bryta traditionella könsgränser vid yrkesvalet. Arbetsgivarna måste uppmuntras att vid rekrytering bryta en ensidig könsfördelning på arbetsplatsen. Likaså måste arbetsgivarna ta ett större ansvar för att stärka kvinnornas ställning på arbetsplatsen. Fler kvinnliga chefer, mer utbildning till kvinnor och bättre befordringsmöjligheter för kvinnor måste vara självklara utgångspunkter för arbetsgivarna.
En annan fråga som måste få sin lösning är det ofrivilliga deltidsarbetet. Alla kvinnor måste på sikt få den arbetstid de själva vill ha. Lagen om anställningsskydd måste ge de deltidsarbetande förtursrätt till anställningar med mer tid, se bilaga nr 1.
För jämställdheten i arbetslivet är en jämnare delning av föräldraledigheten av stor betydelse. Kvinnornas stora ansvar för hem och barn drabbar kvinnorna när det gäller lönen, rekryteringen, vidareutbildningen i arbetet och karriärmöjligheter. För att uppnå en jämnare delning av föräldraledigheten måste åtgärder nu vidtas som uppmuntrar papporna att utnyttja sin rätt att stanna hemma hos sina barn. Vi ställer oss därför positiva till regeringens förslag i detta avseende.
Ett annat problem som också oftast drabbar kvinnor är förläggningen av föräldraledighet, när man vill minska sin dagliga arbetstid. Därför bör regeln i 8 § andra stycket föräldraledighetslagen ändras så att föräldern själv får bestämma när under dagen ledigheten skall tas ut, se bilaga nr 2.
Aktivt jämställdhetsarbete på arbetsplatsen
Både jämställdhetslagen och de avtal om jämställdhet som finns på arbetsmarknaden förutsätter ett genuint och omfattande engagemang från alla parter. Så är det dessvärre inte på alla arbetsplatser. Arbetsgivarna uppvisar ofta ett påfallande ointresse för dessa frågor. På många arbetsplatser har heller inte de fackliga organisationerna drivit jämställdhetsfrågorna tillräckligt kraftfullt.
Det måste emellertid understrykas att det är arbetsgivarens ansvar att ett aktivt jämställdhetsarbete kommer till stånd. Regeringen måste kraftfullt verka för att arbetsgivarna utökar sitt engagemang och ansvar för att uppnå jämställdhet ute på arbetsplatserna. Riksdagen bör genom ett uttalande markera detta. Det är också en självklarhet att löntagarnas organisationer i ökad utsträckning måste vara pådrivande i detta arbete.
Regeringen har i propositionen föreslagit att jämställdhetslagens nuvarande dispositiva regler om det aktiva jämställdhetsarbetet och om jämställdhetsplan ändras så att arbetsgivaren alltid blir skyldig att iaktta lagens regler även om kollektivavtal finns.
Regeringen menar att detta förslag kommer att driva på utvecklingen på arbetsplatserna. Det finns emellertid risker med förslaget som dessutom innebär ett frångående av principerna i den nordiska modellen.
En viktig utgångspunkt i den nordiska modellen är nämligen att det är arbetsmarknadens parters uppgift att så långt som möjligt reglera förhållandena på arbetsplatsen i kollektivavtal. Lagstiftningen är därför ofta utformad som en ramlagstiftning, som ger parterna möjlighet att ge reglerna ett mer konkret och bransch- och företagsanpassat innehåll genom kollektivavtal. Denna princip har av riksdagen bedömts så viktig att Sverige i förhandlingarna med EG fått ett erkännande av den, vilket medför en unik möjlighet för Sverige att omsätta EG-direktiv i form av riksomfattande kollektivavtal. Enligt vår mening krävs det mycket starka skäl för att gå ifrån denna princip.
Regeringens förslag innebär att JämO skall ha möjlighet att övervaka om jämställdhetsplan föreligger på en arbetsplats och om så inte är fallet, eller om denna är för svag, föra saken inför nämnden med hot om vite som sanktion. Merparten av arbetsmarknaden har idag emellertid inte avtalsreglerat reglerna om jämställdhetsplan. JämO har alltså redan möjlighet att fullgöra denna granskning idag. Att så inte skett i någon utsträckning får anses bero på att JämO inte haft tillräckligt med resurser.
Vi tror också att det är viktigt att ha en klar ansvarsfördelning ute på arbetsplatserna. Finns det ett avtal är det arbetsgivare och anställda som har ett gemensamt ansvar för att detta uppfylls. I sista hand riskerar arbetsgivaren att bli skadeståndsskyldig om han inte uppfyller avtalets villkor. Det praktiska jämställdhetsarbetet sker med avtalet som grund och vid tvister kan avtalens förhandlingsordningar tillämpas. Detta sätter press på arbetsgivaren och leder ofta också till en naturlig utveckling av avtalen.
Om man på arbetsplatserna upplever att det i själva verket är JämO som har det yttersta ansvaret för utvecklingen av jämställdhetsarbetet, är det risk för att intresset för att aktivt driva på arbetet minskar. Det är ju alltid lättare att dra sig undan, när man kan säga att det är någon annans fel att det inte händer något. På de arbetsplatser där intresset tidigare varit svalt har ändock ansvaret för avtalen gjort att man i varje fall bevakat att avtalen uppfylls. Det finns en risk för att regeringens förslag leder till att man nu tar lättare på detta ansvar.
Det bör också sägas att parterna på arbetsplatserna måste vara ansvariga för jämställdhetsarbetet och känna detta ansvar tydligt. JämO har nämligen inga som helst praktiska möjligheter att där vara pådrivande.
Jämställdhet mellan män och kvinnor är emellertid en så viktig fråga för oss socialdemokrater att vi ändå är beredda att pröva regeringens förslag som en möjlighet att driva på jämställdhetsarbetet. Vi förutsätter dock att parterna har och tar det fulla ansvaret för sina avtal och att dessa utvecklas i en för jämställdhetsarbetet positiv riktning. I förekommande fall kan därutöver JämO vara pådrivande för att få fram bra exempel på fungerande jämställdhetsplaner och koncentrera sig på andra frågor som inte är reglerade i avtalen och på arbetsplatser där avtal inte finns.
Det är också angeläget att arbetet följs upp och utvärderas.
Vi föreslår vidare att JämO:s resurser räknas upp med 3 miljoner kronor utöver vad regeringen beräknat. Dessa medel avses även användas för försöksverksamhet med att utveckla arbetsvärdering, statistikupphandling m.m. som vi återkommer till.
Många kvinnor avstår från att anmäla könsdiskriminering av rädsla för trakasserier och repressalier. En möjlighet till grupptalan i diskrimineringsmål skulle kunna göra det lättare för dessa kvinnor att hävda sin rätt genom att uppträda som grupp och inte som individer. Det är angeläget att Grupptalanutredningen beaktar dessa möjligheter.
Det är angeläget att förstärka resurserna för jämställdhetsarbetet också regionalt. Vi ser därför positivt på regeringens förslag om att inrätta länsexperter för jämställdhetsfrågor på länsstyrelserna. Dessa experter bör med utgångspunkt från lokala förutsättningar och initiativ kunna stimulera en bred och flexibel verksamhet.
Denna expertfunktion skall ses tillsammans med vårt tidigare framförda krav på regionala kompetenscentra för att stärka kvinnors ställning i samhället. Uppgiften för dessa regionala kunskapscentra är att utifrån länsvisa program för ''kvinnobefrämjande åtgärder'' stärka kvinnors ställning i samhället. Detta kan ske i utvecklingsprojekt, genom kompetensutveckling och kunskapsutveckling. Av avgörande betydelse för ett framgångsrikt arbete är att arbeta brett och samordnat med myndigheter, organisationer, föreningar och kvinnliga nätverk. Samarbets- och utvecklingsprojekt skall fokusera intresset och insatserna på kvinnors behov. Det är viktigt att varje centra får utformas utifrån behov och förutsättningar i varje region. Av detta följer också att det kan finnas olika organisatoriska lösningar i länen. Länsexperterna och dessa regionala kompetenscentra bör sammantaget vara en betydelsefull kraft för ett framgångsrikt regionalt jämställdhetsarbete.
Kvinnors företagande
Kvinnor har ofta erfarenheter som gör många av dem till goda företagare. Det är angeläget att hinder undanröjs så att fler kvinnor startar egna företag eller på annat sätt engagerar sig i företagande. Inte minst i glesbygd finns många goda exempel på kvinnor som i kooperativ eller annan form på ett framgångsrikt sätt bedriver affärsverksamhet.
NUTEK har i en studie pekat på att kvinnor har speciella problem när de skall starta företag. Olika stödåtgärder föreslås därför inom områdena rådgivning, ekonomiskt stöd, utbildning, nätverk och forskning. Med NUTEKs rapport som grund finns det goda möjligheter att undanröja dessa hinder. Kvinnor behövs -- inte minst som företagare. Det är därför angeläget att noga följa det arbete som nu pågår regionalt för att stötta kvinnligt företagande. En snabb återföring av erfarenheter bör leda till fortsatta konstruktiva diskussioner och förslag till ytterligare insatser och stödformer för att utveckla kvinnors företagande.
Det goda arbetet
Den viktigaste politiska uppgiften under närmsta åren är bekämpandet av arbetslösheten och kampen för allas rätt till ett arbete. Detta är naturligtvis det allt överskuggande målet men vi socialdemokrater anser också att det inte räcker med att ha ett arbete. Vi vill gå längre. Vi vill också förändra arbetets villkor och innehåll.
Antalet förtidspensionerade har ökat kraftigt under de senaste två åren. Detta är en oroande utveckling. Många går långtidssjukskrivna. Varje år skadas tusentals personer så svårt genom olycksfall i arbetet att de får bestående men. Belastningsskador i arbetet ger också de tusentals personer per år bestående men.
Orättfärdiga förhållanden ute på arbetsplatserna är ett hot både mot människors hälsa och allas vår välfärd. Följderna av dåliga arbetsmiljöer blir, förutom det personliga lidandet, att företagens och samhällets kostnader stiger kraftigt.
Den offensiv för arbetslivets förnyelse som vi socialdemokrater drog igång under 1980-talet måste fortsätta och intensifieras. Kunskaperna ökar nu om den betydelse denna förnyelse har för långsiktig tillväxt, ökad produktivitet och utvecklad välfärd.
Produktivitetsdelegationen visade att många företag kraftigt kunnat öka sin produktivitet genom att modernisera sin arbetsorganisation. Samtidigt konstaterar delegationen att en moderniserad och förbättrad arbetsorganisation innebär en betydande produktivitetspotential för framtiden. Kompetensutredningen konstaterade att framtidens jobb skapar en högre produktivitetsutveckling, om man kan ta tillvara den höjning av utbildningsnivån som sker i skolsystemet.
Allt detta gäller särskilt för kvinnorna. Genom LO:s undersökningar vet vi att det är LO-kvinnorna som har de sämsta arbetsmiljöerna. 40 % av dessa kvinnor lyfter tungt dagligen. Mer än var tredje kvinna upprepar ensidigt samma arbetsrörelser. Var femte har olämpliga arbetsställningar och nästan 30 % har enformiga arbeten.
Hundratusentals kvinnor som börjat inom industrin tvingas idag använda bord, maskiner och verktyg som tillverkats för manliga kroppar och händer. Här finns nu genom arbetslivsfondernas arbete framgångsrika exempel på anpassningar av arbetsverktyg för kvinnor. Ett sådant exempel är ett samarbetsprojekt i Göteborg mellan arbetslivsfonden och Volvo.
Insikten om detta har kommit sent eftersom mannen är normen i arbetslivet precis som i samhället i övrigt. Dessa förhållanden leder till att belastningssjukdomarna drabbar LO-kvinnorna mest. Det gör också att kvinnorna får längre sjukskrivningsperioder och leder till att kvinnor förtidspensioneras mer än männen.
En förändrad arbetsorganisation, större satsningar på kompetensutveckling samt en aktiv arbetsmiljöpolitik är alla åtgärder som ger mest positiva effekter för kvinnorna. En bristande politik inom dessa områden eller mindre resurser drabbar alltid kvinnor hårdare än män.
Den positiva trend som vi sett under några år hotas nu av den borgerliga regeringens likgiltighet. Regeringen är uppenbarligen inte intresserad av att driva på förnyelsen. I stället ägnar man krafterna åt att försvaga löntagarnas ställning, avskaffa företagshälsovården och försvåra arbetsmiljöarbetet. Regeringens agerande har lett till att Sverige fällts för brott mot ILO:s konvention om arbetsskador.
Eftersom kvinnorna är överrepresenterade i de dåliga jobben så är en offensiv för det goda arbetet i högsta grad en jämställdhetsfråga.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse är nödvändig för att bekämpa risker för ohälsa, öka produktiviteten ute på arbetsplatserna och minska samhällets kostnader för ohälsa och utslagning.
Arbetslivsfondernas Alfa Q-projekt syftar till att särskilt lyfta upp och stötta förändrings- och utvecklingsprojekt för att förändra arbetssituationen för kvinnor vid kvinnodominerade arbetsplatser. Erfarenheterna från detta arbete är mycket positiva. Genom referensarbetsplatser, nätverk av aktiva kvinnor och spridning av kunskap och information kan de goda exemplen förändra många arbetsplatser. Vi anser att det är angeläget att erfarenheterna och kunskaperna av detta arbete tas till vara och ges möjlighet att utvecklas vidare i någon form den dagen arbetslivsfondernas verksamhet har avvecklats.
En offensiv kräver enligt vår uppfattning politiska initiativ på ett antal områden, framför allt när det gäller ekonomiska styrmedel kompetensutveckling aktivt arbetsmiljöarbete arbetstider arbetsrätt.
Ekonomiska styrmedel
I krisöverenskommelsen med regeringen drev vi socialdemokrater igenom en utredning för att klargöra om arbetsmarknadens parter på sikt kan ta över ansvaret för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. På så sätt blir ansvaret för ohälsans kostnader och för dess finansiering tydligt. Detta skulle kraftigt öka trycket på arbetsgivarna att förändra arbetsorganisation och arbetsinnehåll.
Kompetensutveckling
Förändringarna i arbetslivet är omfattande och leder till att kompetenskraven i arbetet långsiktigt ökar. Det är då nödvändigt att de anställdas kunskaper utvecklas i samma takt. Det sker inte i dag.
Kompetensutredningen och produktivitetsdelegationen visar tydligt hur viktigt det är för hela samhället, att en betydande ökning sker av kompetensutvecklingen ute på arbetsplatserna. Det är även nödvändigt att denna kopplas ihop med en förändrad arbetsorganisation, där arbete och lärande går hand i hand. Målsättningen bör vara att upp mot 2 procent av arbetstiden som genomsnitt används för kompetenshöjande utbildning på arbetsplatsen.
Regeringen har trots Kompetensutredningens förslag inte ägnat kraft åt att ta fram några förslag till åtgärder. Riksdagen bör därför uppmana regeringen att snarast lämna förslag på ett sammanhållet program för att öka kompetensutvecklingen i näringslivet och i gemensam sektor.
Aktivt arbetsmiljöarbete
Inom detta område står regeringen helt tomhänt. Det enda man tycks eftersträva är att ytterligare minska riksdagens inflytande över dessa frågor genom att ändra reglerna beträffande Arbetsmiljöfonden.
Arbetsmiljöfonden har en mycket viktig uppgift i arbetsmiljöarbetet. Fonden skall stimulera och finansiera forskning, utveckling och kunskapsspridning. Inom arbetslivsområdet är fonden den största forskningsfinansiären. Denna grundläggande roll bör fonden enligt vår mening bibehålla.
Grundläggande för förnyelsen av arbetslivet är det förebyggande arbetsmiljöarbetet, liksom en aktiv och snabb rehabilitering av dem som skadas i arbetet. På förslag av den tidigare socialdemokratiska regeringen fattade riksdagen ett flertal beslut under 1991 som väsentligt förbättrar situationen inom dessa områden. Det är arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret att leva upp till de regler som nu gäller.
En viktig resurs för arbetsgivaren och de anställda är företagshälsovården (FHV). Detta gäller inte minst för de små och medelstora företagen. Bidragen till FHV har nu avvecklats och ännu finns inte avtal om FHV på alla områden, exempelvis inom LO/SAF-området.
Vi föreslår därför att en lag införs, i vilken alla arbetsgivare blir skyldiga att tillhandahålla företagshälsovård. Självfallet måste lagen garantera de anställda företagshälsovård av god kvalitet.
Mer måste göras för att rehabilitera de arbetstagare som blivit sjuka eller skadade och speciellt då de många kvinnor som är långtidssjuka på grund av belastningsskador, rygg- och ledbesvär. Fler kvinnor än män är långtidssjukskrivna. Det talar för att insatserna för rehabilitering inte räcker till. I kronor räknat satsas mindre på kvinnors rehabilitering. Många långtidssjuka kvinnor tappar nu till följd av den höga arbetslösheten sitt fotfäste på arbetsmarknaden. De måste istället få den rehabilitering de enligt lag har rätt till. Nu riskerar de istället att förtidspensioneras. Möjlighet till utbildning är ofta en viktig del av rehabiliteringen. På så sätt kan kvinnor få andra mer varierande arbetsuppgifter än tidigare. Just bristande kunskaper anges ju ofta som skäl till varför kvinnor inte får andra arbetsuppgifter, om de skulle behöva av hälsoskäl.
Vi föreslår att RFV får i uppdrag att redovisa särskilda åtgärder för att minska kvinnors ohälsotal och öka rehabiliteringsinsatserna för kvinnor.
En viktig del i arbetsmiljöarbetet är vidare att dokumentera de kostnader för den enskilde arbetsgivaren som uppstår på grund av en dålig arbetsmiljö. Vi anser att lagar skall införas om s.k. personalekonomiska redovisningar i enlighet med det utredningsförslag som finns.
Arbetslivsfondernas verksamhet har genererat betydande kunskaper regionalt om hur arbetsorganisation och arbetsinnehåll kan utvecklas, hur rehabilitering kan bedrivas effektivare och hur produktiviteten kan öka. Det gäller att ta till vara denna kunskap hos fonderna innan dessa läggs ner definitivt den 1 juli 1995. Vi menar att detta bör ske i någon form av regionala kunskapscentra och att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om hur detta skall gå till. Sådana centra kan utgöra ett gott stöd främst åt de mindre företagen.
Flexibla arbetstider
Traditionellt har produktionens krav fått bestämma arbetstidernas förläggning och möjligheterna för den enskilde löntagaren att få ledigt. Vi är övertygade om att dagens produktionssystem i större utsträckning än tidigare medger en väsentligt ökad flexibilitet. Vi har också den uppfattningen att en sådan individuell flexibilitet stimulerar produktiviteten, eftersom individen får bättre möjligheter att anpassa sina arbetstider efter sitt privatliv. Det är särskilt angeläget för kvinnor som är hårt pressade för att få tiden att räcka till.
För att uppnå den nödvändiga balansen behövs enligt vår uppfattning nya lagregler som ger möjlighet till ökad flexibilitet och större inflytande för den enskilde, branschavtal som anger ramar, tar hänsyn till branschproblem och ytterligare reglerar det individuella inflytandet, lokala kollektivavtal samt ett individuellt inflytande för den enskilde i förhållande till arbetsgivaren.
Vi anser också att det höga övertidsuttag som arbetsgivarna nu tillämpar är oacceptabelt. Det är en följd av arbetsgivarnas strategi att hålla en så låg bemanning som möjligt, s.k. lean production. Det lägger en orimligt stor arbetsbörda på de anställda samtidigt som massarbetslöshet råder. Det höga övertidsuttaget försvårar pappornas möjligheter att ta ett ökat ansvar för hem och barn. Det är därför ett allvarligt men för jämställdhetsarbetet. De fackliga organisationerna har ett stort ansvar för att övertidsarbetet ges rimliga proportioner. Regeringen har emellertid det yttersta ansvaret för att övertidsuttaget minskar och fler människor bereds arbete. Därför måste regeringen vidta erforderliga åtgärder om inte en minskning sker av övertidsuttaget.
Vi menar att riksdagen bör slå fast en sådan inriktning av arbetstidspolitiken.
Arbetsrätt
Vi är djupt kritiska till att den borgerliga regeringen i konfrontation med samtliga löntagarorganisationer kraftigt har försämrat löntagarnas rättigheter och förändrat balansen på arbetsmarknaden. Därmed har regeringen ändrat spelreglerna på arbetsmarknaden. Dessa försämringar kommer att drabba kvinnor hårdast eftersom de har svårast att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Vi anser därför att de genomdrivna försämringarna av reglerna i medbestämmandelagen och anställningsskyddslagen snarast bör rivas upp av riksdagen. Likaså bör reglerna om in- och uthyrning av arbetskraft förändras. Vidare bör ett utökat inflytande ges de anställda i samband med företagsförvärv, liksom i koncerner. EUs direktiv rörande dessa frågor bör omsättas i svensk lag och de deltidsanställdas rättigheter förstärkas.
Riksdagen bör därför återställa 5, 6 och 22 §§ lagen om anställningsskydd samt lagen om medbestämmande i arbetslivet i den lydelse lagarna hade 31 december 1993. Därutöver bör riksdagen slå fast den inriktning av arbetsrätten som angivits ovan.
Minskade löneskillnader
Det är den solidariska lönepolitiken som ligger bakom det faktum, att löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige är mindre än i andra länder. Under slutet av 80-talet kom marknadskrafterna att i allt högre grad påverka hur löneutrymmet skulle fördelas. Lönesättningen blev mer fri. Det ledde till att löneskillnaderna ökade inom flera branscher. Det gäller framför allt för de arbeten där det finns ett stort utrymme för subjektiva bedömningar.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män beror till en stor del på att män och kvinnor arbetar i olika verksamheter och i olika befattningar. Bedömare anser att drygt hälften av löneskillnaden beror på detta. Resterande skillnad beror på andra förhållanden, där lönediskriminering är ett skäl. Kvinnor och män har fortfarande olika lön för lika eller likvärdigt arbete. Denna lönediskriminering måste upphöra. Statistiken visar också att löneskillnaderna grundläggs i unga år.
Den största risken för att löneskillnaderna mellan kvinnor och män på nytt ska öka är att den solidariska lönepolitiken försvagas och att lönen blir arbetsgivarens verktyg på det sätt som Svenska Arbetsgivareföreningen vill. Ju mer lönen bestäms av marknadskrafter och subjektiva bedömningar, desto större är riskerna för att kvinnor missgynnas.
Diskriminerande löneskillnader måste angripas med stöd av lagstiftning. De fackliga organisationerna bör noggrant gå igenom befintliga lönesystem på arbetsplatsen för att se om det finns faktorer som direkt eller indirekt är diskriminerande för kvinnor.
Inom vissa branscher används arbetsvärdering som ett hjälpmedel för lönesättning. Erfarenheten visar att det kan vara ett värdefullt instrument för att systematiskt jämföra och mäta de krav som enskilda arbetsuppgifter ställer på utövaren. Värderingar som styr lönesättningen synliggörs med arbetsvärdering och kan då lättare granskas. Arbetsvärdering skall ses som ett av flera instrument för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, men kan självfallet inte ensamt lösa problemet med lönediskriminering.
Arbetsmarknadens parter har ett avgörande ansvar för att utveckla arbetsvärderingen. För att stimulera parterna till detta arbete bör särskilda resurser avsättas för försöksverksamhet på arbetsplatser inom olika branscher. Arbetsmiljöfonden bör ges i uppdrag att tillsammans med parterna och i samråd med JämO stimulera sådan verksamhet.
Men på detta område krävs också att Jämställdhetsombudsmannen blir mer pådrivande. Ökade resurser bör därför ges till JämO så att arbetet med rådgivning och anvisningar i frågor om arbetsvärdering, lönesystem och liknande kan bedrivas mera kraftfullt.
I regeringens proposition föreslås att arbetsgivare med mer än tio anställda skall vara skyldiga att årligen kartlägga löneskillnader mellan kvinnor och män på arbetsplatsen. Förslaget ligger i linje med vad vi tidigare föreslagit men begränsar tillämpningen till företag med mer än tio anställda. Vi föreslår i likhet med reservanterna i Löneskillnadsutredningen att denna begränsning tas bort och att det också skall åligga arbetsgivaren att göra en analys av orsakerna till löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete, se bilaga nr 3.
En viktig förutsättning för dessa analyser är att lönestatistiken utvecklas och könsuppdelas. Lönestatistiken bör dessutom redovisa andra, för bedömningen värdefulla kriterier, som t ex svårighetsgrad, de anställdas ålder, heltid-deltid, antalet kvinnor och män i olika yrkeskategorier och typer av arbeten. Vi anser att JämO:s möjligheter att beställa statistikuppgifter och attitydundersökningar måste stärkas. JämO:s anslag bör räknas upp för detta ändamål.
Det kan ibland vid bedömningen av otillåten könsdiskriminering i samband med lönesättning hos en arbetsgivare vara nödvändigt att jämföra arbetsuppgifternas lönesättning hos annan arbetsgivare inom samma bransch. En sådan bestämmelse föreslogs av reservanterna i Löneskillnadsutredningen. Regeringen bör till riksdagen återkomma med ett förslag om detta med reservanternas förslag som grund.
Vidare är det viktigt att arbetstagare som anser sig otillåtet könsdiskriminerade skall ha rätt att av arbetsgivaren få skriftlig uppgift om lön eller andra anställningsvillkor och om de faktorer som påverkat lönen. Förslag till komplettering av jämställdhetslagen i detta avseende redovisas i bilaga nr 4.
Familjen
Vår familjepolitik syftar till trygghet, stimulans och utveckling för barnen, samt självständighet och oberoende för kvinnor.
Den borgerliga regeringen vill införa ett vårdnadsbidrag på 2 000 kronor per månad och barn för barn mellan ett och tre år. Vårdnadsbidraget är konstruerat så att det maximala beloppet 2 000 kronor i månaden endast utgår till föräldrar som inte använder barnomsorg med offentligt stöd. För övriga familjer reduceras bidraget i förhållande till hur många timmar per vecka som barnet är på daghemmet eller hos kommunal dagmamma. En vistelsetid på upp till 15 timmar per vecka ger 1 350 kronor skattepliktigt bidrag, 16--30 timmar ger 700 kronor per månad, medan mer än 30 timmar inte ger något vårdnadsbidrag alls. Samtidigt tas de 90 garantidagarna i föräldraförsäkringen bort och rätten till tjänstledighet förlängs till tre år. Ersättningsnivån i föräldraförsäkringen sänks från 90 till 80 % av inkomsten.
Vi socialdemokrater säger ja till regeringens förslag om att en ''pappamånad'' införs genom att en månad med 90 % ersättningsnivå reserveras för respektive förälder i den 12 månader långa föräldraförsäkringen. De övriga tio månaderna fördelar föräldrarna mellan sig.
Vi socialdemokrater säger bestämt nej till förslaget om vårdnadsbidrag. Det är inte försvarbart att genomföra en ''reform'' som drar 3,7 miljarder kronor från statskassan i det ekonomiska läge som landet nu befinner sig i.
För LO:s 450 000 kvinnor som arbetar deltid blir det knappt lönsamt att arbeta. Det gäller också heltidsarbetande kvinnor i låglöneyrken.
Det blir också svårare för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden och lättare att få sparken därifrån. Redan idag får många unga kvinnor frågan när de söker arbete om de tänker skaffa barn. I och med att rätten för tjänstledighet kommer att förlängas till tre år blir det ännu svårare för unga kvinnor att få fäste på arbetsmarknaden.
Regeringen vill införa ett vårdnadsbidrag som innebär ett familjepolitiskt system där mannen återigen skall vara ensamförsörjare och kvinnan i större utsträckning utföra lågavlönat eller helt oavlönat omsorgsarbete.
Det finns i vårdnadsbidraget en tydlig koppling till förslagen om det så kallade pigsystemet. Det innebär att tjänser som utförs i hemmet på ett eller annat sätt ska bli avdragsgilla mot inkomsten. Detta gynnar främst de högavlönade som kan anställa folk för att utföra hushållssysslor. Vilka grupper som skall ha dessa låglönejobb talar regeringen tyst om.
Regeringen har i propositionen inte analyserat vilka effekter vårdnadsbidragets införande kan få. Hur många småbarnsmammor, med vanliga kvinnolöner, kommer att stanna hemma? Hur många familjer kommer att välja bort barnomsorg med offentligt stöd? O.s.v.
Staten skapar genom införandet av vårdnadsbidraget ett bidragssystem som gör det ekonomiskt lönsamt att välja privata barnomsorgsalternativ framför kommunala. Samtidigt som systemet ekonomiskt gör det lönsamt att välja bort professionell barnomsorg.
Vårdnadsbidraget blir en extrainkomst i vardagsbudgeten och risken finns att föräldrar löser barnomsorgen på billigast möjliga sätt. Kanske via en ''svart dagmamma'', dag-för-dag-lösningar eller genom att slopa barnomsorgen helt.
Om båda föräldrarna förvärvsarbetar kan allt fler komma att lösa barnomsorgen med att ''saxa''. Konstruktionen innebär att föräldrarna kan använda pengarna till vad som helst -- utom till barnomsorg med offentligt stöd, då fryser pengarna inne.
Den borgerliga regeringens representanter, och särskilt moderaterna, talar om valfrihet för familjerna. Men deras politik handlar inte om valfrihet.
Stannar valfriheten vid familjens dörr ger den inte automatiskt valfrihet åt individerna som bor där. Valfrihet är när både kvinnor och män kan välja att arbeta utanför hemmet och samtidigt ta ansvar för familjen.
Vår familjepolitik ligger fast. Vi vill ge alla barn en god start i livet och tillgång till båda sina föräldrar. Familjen ger trygghet och kärlek men barn behöver också kontakter utanför kärnfamiljen.
Kvinnors hälsa
Propositionen föreslår en utredning om hur kvinnor bemöts inom sjukvården. Vi tillstyrker detta förslag. Utöver den inriktning av utredningen som finns i propositionen anser vi att frågan om kvinnors mentala hälsa bör ges större uppmärksamhet.
Den tendens att utgå från mannen som norm som man kan iaktta inom den fysiska sjukvården har möjligen sin motsats inom den psykiska vården. Hur bemöts kvinnlig aggressivitet? Vilka behandlingsmetoder tillämpas för män respektive kvinnor? I vilken mån övertalas kvinnor att acceptera orimliga förhållanden som de reagerat mot med psykiska störningar? Den föreslagna utredningen om hur kvinnor bemöts inom vården bör vidgas till att omfatta även förhållningssätt och behandlingsmetoder inom psykisk vård.
Vi anser också att frågor som rör reproduktiv hälsa måste uppmärksammas mer. Vi vet att information och förebyggande åtgärder är effektiva när det gäller att sänka antalet aborter och på annat sätt öka ungdomars ansvarskänsla.
Undersökning av ungdomars sexualvanor från 1992 visar att 7 % av flickorna på gymnasiet har varit utsatta för sexuella övergrepp i någon form. Motsvarande siffra för pojkar är 3 %. Bland ungdomar som inte gått vidare till gymnasieutbildning utan i stället omfattas av kommunala uppföljningsansvaret var andelen utsatta pojkar obetydligt större eller 4 %, medan mer än var fjärde flicka, 26 %, utsatts för sådana övergrepp.
I varje fall kan man räkna med att dessa ungdomar, och då särskilt den stora andelen flickor, utgör en riskgrupp. En negativ inställning till den egna sexualiteten och erfarenheter av integritetskränkningar av denna art medför såväl somatiska som psykiska besvär senare i livet. Uppmärksamheten från samhället har i dessa fall hittills varit alltför bristfällig. Ungdomsmottagningarna fyller här en mycket värdefull funktion. Genom de omfattande nedskärningar som nu sker inom den offentliga sektorn riskerar dock denna värdefulla resurs att utarmas eller t.o.m. läggas ner. I ett förebyggande arbete kan inte nog betonas betydelsen av att ungdomsmottagningarna får finnas kvar och utvecklas.
RFSU har med sin breda kontaktyta mot ungdomar på många håll i vårt land stora möjligheter till en effektiv uppsökande verksamhet. Eftersom man redan har erfarenhet och aktiviteter på detta område kan en ekonomisk förstärkning få ett mycket snabbt genomslag. Verksamheten bör vara såväl STD- som abortförebyggande och i arbetet bör arbetslösa ungdomar utgöra en prioriterad målgrupp. Vi anser att RFSU bör tilldelas ökade resurser för uppsökande verksamhet bland ungdomar.
Vi föreslår en ökning med 1 miljon kronor av RFSU:s anslag för uppsökande arbete med sexualupplysning, abort- och STD-förebyggande verksamhet, företrädesvis bland arbetslösa ungdomar.
Våld mot kvinnor
Det sexualiserade våldet mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av det icke-jämställda samhället. Sådana övergrepp mot kvinnor sker i alla samhällsskikt. Dess yttersta effekter är misshandel av kvinnor som leder till döden. Var tionde dag misshandlar en man en kvinna så svårt att hon avlider.
Våld mot kvinnor sker oftast i hemmet, inom pågående eller avslutade relationer. Många kvinnor gör aldrig någon anmälan, andra lyckas bryta sig loss och få hjälp, några uthärdar i många år men tar -- efter långt lidande -- ofta i vanmakt till våldshandlingar för att bli kvitt sin plågoande. Detta är en desperat handling och en form av tvångssituation som utan att vara nödvärnssituation i strikt bemärkelse kan upplevas som en sådan. Den misshandlade eller hotade ser ingen utväg och detta bestämmer handlandet. Det kan finnas graderingar av både subjektiv och objektiv maktlöshet, där den faktiska maktlösheten kan vara särskilt stark för en minderårig.
Arbetet med att motverka våld mot kvinnor måste fortsätta och intensifieras. En rad förbättringar av lagstiftningen i syfte att förstärka skyddet har visserligen genomförts. Men detta arbete kan inte bedrivas enbart med rättsliga medel. Av stor betydelse är det utvecklingsarbete av samarbetsformerna i frågor rörande våld mot kvinnor, som påbörjades av den socialdemokratiska regeringen. Inte minst viktigt är att ta fasta på den isolering och rädsla som de drabbade kvinnorna ofta upplever och som försvårar för dem att ta det skydd som samhället erbjuder.
Forskning om kvinnovåld, hur det ser ut, omfattning och vilka som gör sig skyldiga till detta våld etc är ett viktigt område som måste ges resurser och utrymme att utvecklas.
Vi vill också understryka betydelsen av en aktiv opinionsbildning och upplysning. Många av de framgångar som hittills har uppnåtts beror på att kunskapen och medvetandet om kvinnovåldet har ökat, vilket har lett till att de drabbade i högre grad har kontaktat rättsväsendet eller andra som erbjuder hjälp och stöd. Här har kvinnojourerna otvivelaktigt en stor betydelse.
Under senare år har en rad åtgärder vidtagits i syfte att motverka våld mot kvinnor. Vi anser att det nu är dags att att göra en samlad utvärdering av samhällets insatser på detta område. Denna utvärdering bör också innefatta frågan om systemet med målsägandebiträden tillgodosett de motiv som låg till grund för denna reform.
Kvinnofrid
När en kvinna idag utsätts för misshandel i hemmet är utvägen ofta att ta skydd på en kvinnojour, om det finns en sådan i närheten. Annars är hon hänvisad till släktingar eller hotell. Om hon har barn innebär det att hon måste ta med dem till en otrygg tillvaro eller lämna dem hos en våldsbenägen man. Ingendera lösning är godtagbar. För barnens skull, eller för att hon inte har någonstans att ta vägen, stannar kvinnan ofta kvar i en relation med en man som misshandlar henne. Det innebär omätliga tragedier för dessa kvinnor och deras barn. Den hjälp som samhället idag erbjuder går ut på att ge kvinnan skydd i form av livvakt eller trygghetspaket. Det kan fungera i enskilda fall, men den grundläggande frågan är varför kvinnan först ska behöva lämna sitt hem och sedan utsättas för den integritetskränkning som en övervakning innebär när det är mannen som är våldsverkare. Varför ska kvinnan straffas för att mannen slår henne?
I en misshandelssituation bör det vara möjligt att åtminstone tillfälligt ta hand om mannen, så att kvinnan slipper lämna hemmet. Vi anser därför att den befintliga lagstiftningen inom detta område bör ses över i enlighet med detta syfte.
Akutmottagningar för våldtagna och misshandlade kvinnor
Kvinnor som utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp behöver hjälp av många olika slag. Om kvinnan söker hjälp i direkt anslutning till misshandeln eller ett sexuellt övergrepp kan hon behöva sjukvård för fysiska skador. Det kan också vara nödvändigt att göra en undersökning för rättsintyg inför eventuell polisutredning och rättegång. Hon kan behöva krisstöd i ett psykiskt chocktillstånd. Hon kan också behöva akuta övernattningsmöjligheter för att kunna lämna den gemensamma bostaden om hon utsätts för övergrepp från make eller sambo.
I dag finns inga speciella akutmottagningar dit misshandlade och våldtagna kvinnor kan vända sig. I stället hänvisas kvinnorna ofta till kvinnojourernas mottagningar. Dessa fungerar idag som en ersättning för det skydd samhället borde erbjuda. Sverige ligger i detta avseende efter många andra länder. Sådana mottagningar finns redan i t.ex. Norge och USA, där de blivit viktiga komplement till hälso- och sjukvården. Inom det projekt om kvinnors hälsa som bedrivs av Folkhälsoinstitutet bör erfarenheter från dessa länder studeras med sikte på en plan för akutmottagningar eller särskilda avdelningar för kvinnor som utsatts för sexuellt våld.
Handläggning av ärenden som omfattar sexualiserat våld
Det är viktigt att de polismän som handlägger ärenden som berör kvinnor som utsatts för sexualiserat våld har kompetens att utreda sådana brott. De som utreder sådana brott bör ha en djup och bred kunskap om hur brottets konsekvenser påverkar kvinnan. Inom polisen pågår nu ett arbete för att utbilda sin personal i dessa frågor. I vissa fall inrättas också grupper med kvinnlig personal och personal med speciell kompetens när det gäller bekämpandet av sexuellt våld. Detta är en utveckling som vi tycker är mycket positiv och som bör stödjas för att ytterligare utvecklas och spridas inom landet.
Kvinnor som utsatts för sexuellt våld och grova kränkningar av den personliga och kroppsliga integriteten kan finna det svårt att mötas av en man som ställer frågor om intima och förnedrande detaljer när det gäller övergreppet. Ännu värre blir det naturligtvis om hon inte blir trodd eller på något sätt misstänkliggörs och själv anses ha bidragit på något sätt till sin situation. Detta är en av anledningarna till att kvinnor fortfarande underlåter att anmäla sexualiserat våld.
Samarbetet mellan polisen och socialtjänsten, hälso- och sjukvården och kvinnojourerna bör utvecklas för att förbättra kvaliteten i handläggningen av dessa ärenden.
Ett annat problem är att handläggningstiderna hos polisen vid anmälan om våldtäkt och annat sexualiserat våld, t.ex. kvinnomisshandel, är för långa. På sedlighetsroteln i Stockholm tar det enligt uppgift 6 månader innan en anmälan kommer upp till behandling. Just våldsbrott inom familjen, som ju detta i stor utsträckning gäller, bör behandlas med stor skyndsamhet. Detta är viktigt för den drabbade kvinnan och som en markering att samhället ser mycket allvarligt på dessa brott.
Det är angeläget att handläggningstiderna vid anmälningar om våldtäkt och misshandel förkortas betydligt jämfört med dagens situation.
ROKS
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) bildades 1984. I dag ingår 132 jourer i organisationen. Sedan 1988 har ROKS ett kansli med en anställd och numera också en heltidsarvoderad ordförande. Verksamheten växer. Trycket på riksorganisationen blir allt starkare. Kraven gällande information, utbildning och utveckling är stora.
Kansliet behöver ökade resurser. Ett annat av ROKS önskemål är att kunna starta ett kurs- och utvecklingscentrum. Detta för att kunna anordna kurser, såväl interna som externa, men också för att tillvarata den kompetens som finns bland jourkvinnor runt om i landet. Denna kunskap måste kunna spridas vidare. Kvinnojourernas medlemmar medverkar redan i dag som informatörer för socialarbetare, poliser, vårdpersonal m.fl.
Vid en jämförelse med Norge kan man konstatera att Norges 72 jourer har ett statligt bidrag på 30 miljoner norska kronor. Kommunernas anslag är lika stort som det statliga. I Sverige är det statliga bidraget 1,9 miljoner kronor till riksorganisationen samt 3 miljoner kronor till projekt för lokala jourer. De svenska kommunerna stöttar de lokala kvinnojourerna med ca 21 miljoner kronor.
Vi föreslår att ROKS ska få en miljon extra till centrala kanslifunktioner och två miljoner kronor för att påbörja uppbyggnaden av ett resurs- och kurscenter, dvs. sammanlagt en ökning på 3 miljoner kronor.
Utbildning och forskning
Utbildningsväsendet på alla nivåer spelar en avgörande roll för att utveckla jämställdheten i samhället. De stora satsningar på utbildning som gjorts under 70- och 80-talet har lett till att kvinnor som grupp idag är mer välutbildade än män. År 1970 var förhållandet det motsatta. En av förklaringarna är säkert den utveckling av den kommunala vuxenutbildningen som skedde under dessa årtionden.
Däremot är fortfarande andelen forskarutbildade kvinnor låg. Särskilt anmärkningsvärd är den mycket låga andelen bland högskolelektorer och professorer, 19 resp. 6 %.
Riksdagen fastställde i juni 1988 en handlingsplan för jämställdhetspolitiken åren 1988--93. Ett av de få mål som nu uppnåtts inom utbildningsområdet gäller andelen kvinnor som skolledare. Som redovisas i propositionen har inte i något fall de mål om en jämnare könsfördelning på olika studievägar i gymnasieskolan och den högre utbildningen som uppställdes ännu uppnåtts. Även om vissa förbättringar kan iakttas, tvingas vi konstatera att uppdelningen efter kön nu är minst lika stark som tidigare.
Det är därför angeläget att Skolverket intensifierar sitt arbete med att samla och sprida erfarenheter och kunskaper om jämställdhetsfrågor ut till kommuner och skolor. Skolverket bör även noga följa upp och tillse att de åtgärder som kommunerna redovisat i sina skolplaner förverkligas.
Vi anser det även angeläget att den arbetsgrupp om kvinnligt och manligt i skolan som Utbildningsdepartementet tillsatt i år lägger fram förslag som verkligen kan leda till att skolans roll i jämställdhetsarbetet förstärks.
Inom högskolorna för grundskollärarutbildning samt för förskollärar- och fritidspedagogutbildning måste jämställdhetsfrågorna ägnas större uppmärksamhet.
För att klara en nödvändig expansion av naturvetenskaplig-teknisk utbildning måste fler kvinnor välja sådana utbildningsvägar. De insatser som Skolverket och VHS planerar inom detta område för perioden 1994-- 1998 kommer därför att bli mycket betydelsefulla. Det är också viktigt att Utbildningsdepartementets grupp som arbetar med jämställdhetsfrågor inom högre utbildning och forskning och som arbetat sedan 1992 snart kan lägga fram goda förslag inom detta område.
Vi har tidigare framhållit den kommunala vuxenutbildningens stora värde för att höja kvinnornas utbildningsnivå. Den nedrustning av reguljär gymnasial vuxenutbildning i många kommuner som ägt rum är därför ett verkligt hot mot kvinnors möjlighet att genom utbildning stärka sin ställning på arbetsmarknaden och därigenom mot strävan att åstadkomma ett mer jämställt samhälle. Det är ett av skälen till varför vi socialdemokrater så starkt motsatt oss regeringens upprepade attacker mot den kommunala vuxenutbildningen. Vi kommer även i framtiden att slå vakt om denna utbildningsform.
Forskningen i Sverige har hittills varit mansdominerad i flera avseenden. Detta medför risker av olika slag t ex att kvinnor avstår från att söka sig till forskning eller att endast ett begränsat urval av områden blir föremål för forskning. Det är därför angeläget att på olika sätt kraftigt verka för att andelen kvinnor inom forskarutbildning och forskning ökar.
När tjänstetillsättningarna nu flyttats till universitet och högskolor är det viktigt att följa hur jämställdhetsarbetet bedrivs på olika orter. Vi anser att JämO inom den givna ramen för sin informations- och rådgivningsverksamhet, som även omfattar utbildningsområdet, uppmärksamt följer utvecklingen inom området.
Kvinno- och jämställdhetsforskning har under de senaste decennierna fått allt större uppmärksamhet och utvecklats i betydande grad. Förhållandet kön och vetenskap har ägnats uppmärksamhet på olika nivåer. Denna forskning spelar en viktig roll för ökad kunskap om förhållanden av betydelse för goda levnadsvillkor för både kvinnor och män. Denna forskning ska vara pådrivande i en utveckling mot att könsperspektivet beaktas av det samlade forskarsamhället. Erfarenheter från kvinnoforskningen visar att en särredovisning av kvinnor och män visar mönster, som annars inte kommer fram.
Kvinnors och mäns villkor i arbetslivet måste ägnas större intresse. Kvinnors hälsa, kvinnosjukdomar och mäns och kvinnors biologiska skillnader måste ägnas ökad uppmärksamhet inom medicinsk forskning. Inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning måste kvinnors insatser synliggöras. Andelen kvinnor inom teknisk forskning måste öka väsentligt under de närmaste åren. Inom utbildningsområden som omvårdnad och utbildning där andelen kvinnliga studerande är hög måste en betydande ökning av forskarutbildning ske.
För att främja teoridiskussionen och kunskapsspridning om kvinnoforskningen har särskilda centra och fora för kvinnoforskning bildats vid universitet och högskolor. De finns idag i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Umeå, Örebro och Luleå.
Detta innebär att främjandet av kvinnoforskningen drivs genom en dubbel strategi dvs både genom integrering av kvinnoforskningen i de olika disciplinerna och genom att utveckla den självständiga tvär- och mångvetenskapliga kunskap som utgör Centra/Foras bidrag. Dessa har även ett ansvar för att bygga upp och upprätthålla internationella kontakter på detta område.
De spelar även en viktig roll för kvinnliga forskare inom olika discipliner, som här har stöd och en mötesplats. Det är angeläget att dessa centra kan erhålla starkt stöd inom högskolan.
För att stärka verksamheten vid dessa centra föreslår vi en sammanlagd ökning om 3 miljoner kronor för kommande budgetår till forskning, seminarieverksamhet och internationellt kontaktarbete vid landets Centra och Fora för kvinnoforskning.
Jämställdhetsstatistik
För att kunna kräva förändring krävs kunskaper om de faktiska förhållandena. Statistiska centralbyrån har ansvar för den offentliga jämställdhetsstatistiken. Resurserna för att samla in och bearbeta sådan statistik är dock alltför små.
Vi anser att det av beställare oberoende arbetet bör förstärkas och föreslår att anslaget för jämställdhetsstatistiken räknas upp med 1 miljon kronor.
Kunskaper om kvinnor och media
Kunskaper om kvinnor och media är bristfälliga. Hur presenteras kvinnor i olika media, hur ser kvinnors yrkesroller ut i verkligheten och i fiktionen. Har barnprogrammen förändrats till det bättre eller sämre när det gäller könsrollsmönster? Vilka tittarvanor har kvinnor och män? Sådana frågor ställde den program- och publikforskning (PUB) som tidigare fanns inom Sveriges Radio.
Nordiska dokumentationscentralen för massmedieforskning vid Göteborgs universitet (NORDICOM) har fått i uppdrag att sköta några av de uppgifter som tidigare sköttes av PUB. De medel som NORDICOM tillförts är mycket otillräckliga och medger inte en fortsatt jämställdhetsforskning i den utsträckning som är önskvärd.
Undersökningar om programutbud, tittarvanor, inte minst ur ett könsrollsperspektiv, är angelägna uppgifter. Anslaget till NORDICOM bör därför ökas med 1 miljon kronor för program- och tittarundersökningar.
Politiska kvinnoorganisationer
De politiska kvinnoorganisationerna har stor betydelse för jämställdhetsarbetet. De kämpar alla med betydande ekonomiska svårigheter.
Behovet av insatser ökar både när det gäller opinionsbildning, medvetandegörande och deltagande i samhällsarbetet. Med ökade krav på ett genderperspektiv på alla samhällsfrågor får kvinnoorganisationerna en viktig roll som remissinstans inte bara på de traditionella kvinnofrågorna.
På senare tid har också behovet av samverkan ökat mellan de svenska kvinnoorganisationerna och invandrarkvinnorna. Ökade resurser behövs till kvinnoorganisationerna för kontaktarbete bland flyktingkvinnor i Sverige och opinionsbildning om mänskliga rättigheter för kvinnor i krig.
Vi föreslår en ökning av anslaget till kvinnoorganisationerna med 2 miljoner kronor och ett särskilt gemensamt anslag för samverkan med flyktingkvinnor om 1 miljon kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för att öka andelen kvinnor i chefsbefattningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av en resursutredning,
3. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts om stöd till kommuner och landsting för att förlänga uppsägningstider,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målen för jämställdhetsarbetet i arbetslivet,
5. att riksdagen beslutar att i lagen om anställningsskydd skall införas en ny §, 27 a, med lydelse enligt bilaga nr 1,
6. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m. i enlighet med bilaga 2,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att regeringen verkar för att arbetsgivarna tar sitt ansvar för ett aktivt jämställdhetsarbete,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringen av 12 § jämställdhetslagen (1991:433),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av politiken för arbetslivets förnyelse,
10. att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för kompetensutveckling i näringslivet och i gemensam verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshälsovård,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av särskilda åtgärder för att minska kvinnors ohälsotal och öka rehabiliteringsinsatserna för kvinnor,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagregler om personalekonomiska redovisningar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regionala kunskapscentra,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetstidspolitiken,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsrätten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Arbetsmiljöfonden bör bedriva försöksverksamhet med arbetsvärderingsprojekt,
18. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om en ny 9 a § i jämställdhetslagen (1991:433) i enlighet med bilaga 3,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i jämställdhetslagen (1991:433) för att kunna göra lönejämförelser mellan branscher,
20. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om en ny 21 a § i jämställdhetslagen (1991:433) i enlighet med bilaga 4,
21. att riksdagen till Jämställdhetsombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 3
000
000 kr utöver vad regeringen har beräknat,
22. att riksdagen till Riksförbundet för sexuell upplysning anvisar 1
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit för uppsökande arbete företrädesvis bland arbetslösa ungdomar,
23. att riksdagen till Riksförbundet kvinnojourer i Sverige anvisar 3
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit för informations- och studieverksamhet samt förstärkning av kansliet,
24. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1994/95 tillföra Utbildningsdepartementets anslag för Centra/fora för kvinnoforskning 3
000
000 kr utöver vad som tidigare beslutats,
25. att riksdagen till Statistiska centralbyrån för jämställdhetsstatistik anvisar 1
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
26. att riksdagen till Nordiska dokumentationscentralen för kommunikationsforskning (NORDICOM) vid Universitetet i Göteborg anvisar 1
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit för statistik och utredningar om jämställdhetsaspekter inom massmedieområdet,
27. att riksdagen till de politiska kvinnoorganisationerna anvisar 2
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
28. att riksdagen till ett särskilt anslag för kvinnoorganisationernas samarbete med invandrar- och flyktingorganisationer anvisar 1
000
000 kr.
Stockholm den 17 mars 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)
A40 Bilaga 1 Förslag till Lag om ändring i lagen om anställningsskydd Förtursrätt till anställning med mer tid a 27 § En arbetstagare som är deltidsanställd har förtursrätt till ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig anställning uppstår som innehåller mer tid än deltidsanställningen avser. Vad som stadgas om företrädesrätt till återanställning skall härvid i tillämpliga delar tillämpas. Dock gäller att företrädesrätt till anställning med mer tid uppkommer så snart arbetstagaren uppfyllt kvalifikationstiden. Företrädesrätten gäller därefter så länge arbetstagaren är deltidsanställd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
A40 Bilaga 2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m., att 8 § skall ha följande lydelse. 8 § Ledighet skall förläggas till dag som arbetstagaren begär. Vid förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre fjärdedelar av normal arbetstid skall dock förkortningen spridas över arbetsveckans samtliga dagar, om ej särskilda skäl föranleder annat. Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren beträffande ledighetens förläggning under dagen och andra med ledigheten sammanhängande frågor, om förhandling med arbetstagarens organisation ej har ägt rum. Uppnås ej överenskommelse, bestämmer arbetstagaren hur ledigheten skall förläggas. Ledigheten får inte heller förläggas så att det skulle skapa allvarliga men för produktionens behöriga gång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
A40 Bilaga 3 Förslag till Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433) 9 a § Arbetsgivaren skall, som ett led i verksamheten enligt 2 §, årligen kartlägga och analysera förekomsten av löneskillnader mellan kvinnor och män i skilda typer av arbete och för olika kategorier av arbetstagare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
A40 Bilaga 4 Förslag till Lag om ändring i jämställdhetslagen (1991:433)
Härigenom föreskrivs i fråga om jämställdhetslagen(1991:433) att en ny paragraf, 21 a, skall införas med följande lydelse. 21 a § En arbetstagare, som kan ange skäl för att anse sig otillåtet könsdiskriminerad enligt 18 § första stycket har rätt att på begäran få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om lön eller andra anställningsvillkor och om de faktorer som påverkat lönen, såsom arten och omfattningen av arbetsuppgifter samt utbildning, yrkeserfarenhet och andra jämförbara meriter i fråga om den av motsatt kön, med vilken arbetstagaren jämför sig. När uppgifter lämnas om en anställds lön enligt första stycket, skall den som avses med uppgiften samtidigt få ett meddelande av arbetsgivaren om de uppgifter som lämnats och om vem som begärt dem.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.