med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö

Motion 1990/91:Jo103 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

Lagförslag om avfall och återvinning

I vårt konsumtionssamhälle blir avfallsproblemen ett allt
större problem. Den avfallsproposition som utgjorde en
bilaga i förra årets statsverksproposition var otillräcklig och
saknade helt förslag på vissa viktiga områden.

I miljöpropositionen finns ytterst få konkreta förslag för
att lösa avfallsproblemen. Regeringen väljer att inte föreslå
bildandet av en avfallsfond, ett av Miljöavgiftsutredningens
förslag. Vi saknar förslag i propositionen för att få ner de
totala avfallsmängderna i samhället. Regeringen skulle ha
möjlighet att föreskriva att kommunerna åläggs att redovisa
förslag till avfallsreducering i de kommunala
avfallsplanerna. Regeringen presenterar inte någon strategi
för att minska produktionen av miljöfarligt avfall förutom
den tillämpning av substitutionsprincipen som föreskrivs,
som sedan tidigare måste tillämpas enligt den svenska
kemikalielagstiftningen.

Vi anser inte att de beslutade och föreslagna ändringarna
av lagstiftningen på avfallsområdet är tillräckliga. Därför
presenterar vi en mängd förslag på kemikalieområdet i
motion 1990/91:Jo119 om avfall och kemikalier och i motion
1990/91:Jo104 om budgetfrågor med anledning av
regeringens miljöproposition samt i motionen ''Miljöfarliga
kemikalier'' (1990/91:Jo710) från allmänna motionstiden.

Vi väljer också att återigen lägga fram det lagförslag om
avfall och återvinning, ''cykellagen'', som vi presenterade
under förra årets allmänna motionstid.

Lagens huvudsyfte är att reducera avfallsmängden och
att göra avfallet mindre farligt ur miljösynpunkt. För att
uppnå detta mål är lagförslaget inriktat på förebyggande
miljövård.

Företag åläggs att upprätta och offentliggöra
materialbalanser, livscykelspecifikationer och
miljövarudeklarationer.

Kommunerna skall upprätta avfallsplaner, vilka skall ge
en plan för hur avfallshanteringen skall se ut under en
period av 5--10 år. I avfallsplanen skall bl.a. finnas en
reduktionsplan för avfall och utsläpp för kommunens
industri. Målet skall vara att inom en tioårsperiod, med
hjälp av s.k. ren teknik, kemikalieval och kritisk granskning
av produktutbudet minimera utsläpp och avfall från
produktion och konsumtion.

Källsortering blir obligatorisk över hela landet och skall
ha genomförts senast den 1 januari 1993.

Vi anser att statens naturvårdsverk skall vara central
tillsynsmyndighet med vittgående befogenheter att styra
avfallshanteringen i en för miljön positiv riktning. Verket
får befogenhet att införa pant på varor, förbjuda
miljöfarliga kemikalier, lägga miljöavgift på
tillverkningsämnen och produkter m.m.

Förslag till

Lag om avfall och återvinning

Inledande bestämmelser 1
§ Denna lag syftar till att skydda människors hälsa och
miljön och att motverka förfaranden i en produkts livscykel
som innebär slöseri med naturresurser eller ger upphov till
miljöfarligt avfall.

Paragrafen anger syftet med denna lag. Lagen har ett
vidare tillämpningsområde än renhållningslagen. Den
reglerar inte endast själva avfallshanteringen, utan reglerar
även förfaranden i tidigare led som påverkar produkters och
varors egenskaper som avfall. Det övergripande syftet är att
skydda människors hälsa och miljön och därmed
uppmuntra metoder i alla led av en produkts eller varas
livscykel, som sparar på naturresurser och som ger ringa
eller inget avfall.

2 § Utöver denna lag gäller föreskrifter om
avfallshantering i författningar om miljöskydd och om
kemiska produkter samt i andra författningar.

Denna paragraf motsvarar renhållningslagens 2 §. Ingen
ändring föreslås.

3 § I denna lag menas med avfall:
sådant material som ägaren eller någon i hans
ställe visar att han utan ersättning för dess värde vill bli av
med.

hantering: tillverkning, import, bearbetning,
behandling, förpackning, förvaring, transport, användning,
omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande,
överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.

I denna paragraf definieras begreppen avfall och
hantering. Avfall som helt begrepp finns inte definierat i lag
tidigare, endast hushållsavfall i renhållningslagen, vilket har
ansetts mycket otillfredsställande. Vi anser det därför
nödvändigt att tydligt definiera avfallsbegreppet, eftersom
bestämmelserna i denna lag baseras på detta begrepp.

Till avfallsbegreppet är ägarbegreppet knutet. Allt avfall
har tidigare varit användbart material i någon form, vilket i
sin tur haft någon ägare. Om det inte är ägaren som gör sig
av med materialet, så är det någon i hans ställe med eller
utan förfoganderätt. Avfallet är sålunda inte knutet till en
fastighet. Det går att visa att man vill bli av med avfall
genom såväl ett aktivt handlande som en underlåtenhet att
handla. Som exempel på ett aktivt handlande kan nämnas
att kasta sopor i ett sopnedkast. En underlåtenhet att
handla kan bestå i att en företagare lämnar kvar giftigt avfall
nedgrävt på fabriksområdet.

Hanteringsbegreppet är till ordalydelsen identiskt med
det i lagen om kemiska produkter och ansluter i huvudsak
till förarbetena till lagen om kemiska produkter med ett
undantag. I lagen om kemiska produkter ingår inte import
i hantering, vilket det däremot gör i denna lag. Det är tänkt
att hanteringsbegreppet skall vara heltäckande och att
därmed ingen form av hantering av en produkt eller vara
som kan påverka avfallet skall falla utanför lagens
tillämpningsområde.

4 § Avfall skall hanteras på ett sådant sätt att det inte
uppkommer olägenhet av betydelse från hälsoskydds- och
miljövårdssynpunkt. Utrymmen, behållare och andra
anordningar för hanteringen skall vara så beskaffade och
skall skötas på ett sådant sätt att olägenhet inte uppstår.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om försiktighetsmått och
andra åtgärder för att förhindra olägenheter i samband med
avfallshantering.

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela
sådana föreskrifter.

Denna paragraf utgör en allmän aktsamhetsregel för
hela avfallshanteringen. Den riktar sig till alla aktörer på
avfallshanteringens område. Försiktighetskravet måste
alltid vara uppfyllt och utgör hanteringens rättsliga villkor.
Andra stycket ger regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva om
försiktighetsmått för att förebygga skada på människors
hälsa och miljön.

Bestämmelsen är framför allt avsedd att tillämpas på
kemiskt avfall och annat riskavfall som t.ex. avfall från
sjukhus. Föreskrifterna kan även avse hur olika
anordningar som behållare och utrymmen skall vara
beskaffade och är även tillämpliga på andra frågor som rör
avfallshanteringen. För dessa mer konkreta bestämmelser
är kommunen lämpligast som utfärdare av föreskrifter,
eftersom det är kommunen som skall ha det övergripande
ansvaret för avfallshanteringen.

Kommunal avfallsplan 5
§ Varje kommun skall upprätta en avfallsplan för att
planera, utveckla och genomföra en materialhantering på
ett miljö- och resursbesparande sätt. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer får besluta om närmare
föreskrifter beträffande avfallsplanens innehåll.

Avfallsplanen skall innehålla avfallsreduceringsplan för
kommunen samt för varje industriföretag med en fastställd
tidsplan efter vilken åtgärderna skall genomföras. Vidare
skall anges vilka åtgärder för återanvändning eller
återvinning som planeras samt hur slutligt
omhändertagande av avfall skall utföras.

Om privata företag inte finns att anlita för
återanvändning eller återvinning, är kommun skyldig att
ordna återanvändning eller återvinning på annat sätt om det
är samhällsekonomiskt lönsamt.

Avfallsplanen prövas för antagande av
kommunfullmäktige. Avfallsplanen prövas för fastställelse
av statens naturvårdsverk.

En kommunal avfallsplan innebär bl.a. en skyldighet för
kommunen att ta reda på vilka typer av avfall som finns i
kommunen och vilken mängd avfall som finns. Detta är ett
första steg i kommunens arbete att ta över hela ansvaret för
avfallshanteringen. I första stycket omnämns
materialhantering, eftersom många restprodukter i
samband med produktion och konsumtion inte blir avfall,
utan återgår i produktionscykeln genom återanvändning,
återvinning eller annat utnyttjande, som t.ex.
energiutvinning. Avfallsplanen skall lämna en utförlig
redovisning över kommunens planer för avfallshanteringen.
Planen skall vara rullande och omfatta en tidsperiod om 5--
10 år. Planen skall fortlöpande revideras.

För att minska avfallsmängden i samhället skall
kommunen i samarbete med industrin utarbeta en
avfallsreduceringsplan som skall minska avfallet med 5 %
under en 10-årsperiod. Förutom de åtgärder som nämns i
andra stycket kan planen beskriva förebyggande
miljöskyddsarbete, projekt, återvinningscentraler och
miljöstationer som planeras i kommunen. Vidare bör
planen ange vilka återvinningsmål man önskar uppnå.
Planen bör ge uttryck för hur kommunen planerar framtida
lokalisering och utformning av olika hanterings- och
behandlingsalternativ. I kommuner som idag har
sopförbränningsanläggning skall avfallsplanen ange en
tidsplan för avveckling av sopförbränning och vilka
alternativa metoder som skall ersätta den.

Tredje stycket anger att kommunerna är skyldiga att
ordna med återanvändning eller återvinning om det inte
finns privata intressenter. Det är inte säkert att återvinning
är företagsekonomiskt lönsam fastän den är
samhällsekonomiskt lönsam. Med begreppet
samhällsekonomiskt lönsam menar vi inte bara värden som
direkt kan mätas i pengar utan också lönsamhet i form av
minskad miljöförstöring och resursförbrukning.
Målsättningen måste naturligtvis vara att med hjälp av den
ekonomiska politiken göra återvinning och återanvändning
lönsam. Men innan vi har uppnått detta läge kan det bli
nödvändigt att kommunerna, eventuellt inom ramen för
samarbete i Kommunförbundet, investerar i egna
anläggningar. De kostnader det innebär får täckas av
avgifter från de kommunala renhållningsavgifterna.

Kommunfullmäktige prövar planen för antagande och
statens naturvårdsverk prövar den för fastställelse, vilket
får till följd att den därmed får rättskraft, dvs. den blir
bindande och styrande för framtida beslut. Därigenom ges
kommuninvånare möjlighet att stämma kommunen, om
denna skulle fatta beslut i strid med avfallsplanen. Om
avfallsplanen inte uppfyller lagens minimikrav får planen
inte fastställas.

Vi har valt statens naturvårdsverk som den myndighet
som skall fastställa planen, eftersom vi anser det viktigt att
det finns samlad kunskap i landet om hur arbetet med att
reducera avfallsmängderna fortskrider. Naturvårdsverket
kan lättare än nu utforma ändamålsenliga föreskrifter enligt
de bemyndiganden som ges i olika paragrafer i lagen.

6 § Om kommun ej upprättat sådan plan före den 1
januari 1993 skall vid vite statens naturvårdsverk ålägga
kommunen att göra det eller självt upprätta planen på
kommunens bekostnad.

Denna paragraf utgör ett instrument för statens
naturvårdsverk att framtvinga en avfallsplan, om en
kommun skulle dröja för länge med planeringen av den
framtida avfallshanteringen.

7 § Den som bedriver verksamhet som kan ge upphov till
betydande mängder avfall eller till avfall som av annan
orsak kan föranleda olägenhet av betydelse för hälsan eller i
miljön skall lämna de uppgifter som behövs för kommunens
planering av avfallshanteringen till den kommunala nämnd
som utövar tillsynen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela närmare föreskrifter om
uppgiftsskyldigheten.

Det är kommunernas skyldighet att som ett led i
avfallsplaneringen i samarbete med industrin inventera och
analysera avfallsflödet för att bättre kunna ta hand om
avfallet. Uppgiftsskyldigheten för dem som bedriver
verksamhet som ger upphov till avfall är en förutsättning för
att kommunerna skall klara det ansvar som läggs på dem.
För att miljö- och hälsoskyddsnämnden skall kunna ge
eftertryck åt en begäran om uppgifter kan nämnden förena
beslut om föreläggande med vite enligt 33 §.

Statens naturvårdsverk får meddela närmare föreskrifter
om uppgiftsskyldigheten. Sådana föreskrifter kan avse
företagets avfallsreduktionsplan, vilka åtgärder som
vidtagits för att minska avfallets farlighet eller krav på andra
försiktighetsmått.

Kommunalt renhållningsansvar 8
§ Varje kommun skall svara för att avfall inom
kommunen forslas till behandlingsanläggning i den
utsträckning som behövs för att tillgodose hälsoskydds- och
miljövårdskrav. Kommuner skall se till att bortforslingen
anpassas till behovet och förutsättningarna för olika slag av
bebyggelse och verksamheter.

När kommunen planerar och beslutar hur skyldigheten
enligt första stycket skall fullgöras, skall hänsyn tas till
enskildas, organisationers och företags möjligheter att på
annat sätt ombesörja avfallshanteringen på ett från
hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om paragrafens tillämpning.

Paragrafen fastslår kommunens skyldighet att forsla bort
allt avfall som uppstår i kommunen, dvs. såväl
hushållsavfall som industriavfall. Kommunen måste därför
anpassa bortforslingen till de skilda behov som föreligger
beroende på vilken typ av bebyggelse det är fråga om och
beroende på vilka verksamheter som bedrivs i kommunen.
Mycket av de restprodukter som uppstår tar industrin själv
hand om redan idag. Denna möjlighet kvarstår under
förutsättning att avfallshanteringen sker på ett ur hälso- och
miljösynpunkt acceptabelt sätt.

Formuleringen enskilda, organisationer och företag är
vald för att markera att alla skall beredas möjlighet att ta
hand om sitt avfall, så länge det görs på ett från hälsoskydds-
och miljövårdssynpunkt godtagbart sätt.

9 § Avfallshantering får inte ske genom slutligt
omhändertagande av avfallsproducenten om inte undantag
har föreskrivits eller meddelats i det enskilda fallet.

Första stycket gäller ej hushållens kompostering av det
egna biologiskt nedbrytbara avfallet.

Endast den som kommunen anlitar för ändamålet får ta
yrkesmässig befattning med bortforsling av avfall.

Paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren är skyldig
att lämna avfallet till kommunen för bortforsling och slutligt
omhändertagande, om inte koncession har lämnats eller
undantag har gjorts i det enskilda fallet. Det behövs inget
tillstånd för enskilda att ta tillvara delar av hushållsavfallet
för att anlägga egen kompost, vilket kan tyckas vara en
självklarhet. Kommunen borde på olika sätt uppmuntra till
småskalig kompostering, som invånarna i t.ex. ett kvarter
får driva själva.

Tredje stycket ger kommunen ensamrätt att frakta bort
avfallet och slutligt omhänderta det. Det gäller den
yrkesmässiga transporten. Enskilda skall ha rätt att forsla
bort miljöfarligt avfall och avfall som med fördel kan
separeras från övrigt hushållsavfall till uppsamlingsställen
och miljöstationer.

10 § Kommunen skall tillse att det finns tillräckliga
resurser för en god avfallshantering.

Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer har
möjlighet att meddela föreskrifter om paragrafens
tillämpning.

Paragrafen innebär en lagfäst skyldighet för kommunen
att tillse att tillräckliga resurser finns att tillgå för att klara
en god avfallshantering. Det innebär att kommunen svarar
för att behandlingsanläggningar och uppläggningsplats finns
tillgängliga och att kommunen i sin översiktsplan lämnar
lämpligt markutrymme för deponi. Bestämmelsen innebär
inte att varje kommun måste ha egen anläggning eller
deponi utan skyldigheten består i att kommunen skall svara
för att någon kommun är villig att ta emot avfallet för
behandling eller slutligt omhändertagande. Kommunerna
kan också ha gemensamma anläggningar eller anlita privata
bolag.

Separering av avfall 11
§ Avfall skall inte blandas på sätt som försvårar
återvinning. Särskilt miljöstörande komponenter skall
hållas avskilda från övrigt avfall liksom sådant material som
kan orsaka olycksfall eller dylikt.

Långtgående källsortering skall ha införts i samtliga
kommuner senast den 1 januari 1993.

Särskilda slag av avfall skall hållas skilda från annat
avfall vid slutligt omhändertagande i avvaktan på bättre
framtida behandlingsmetoder.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av
denna paragraf.

Denna paragraf innebär ett lagfäst införande av
långtgående källsortering i landets alla kommuner senast
den 1 januari 1993. Detta innebär i praktiken att
kommunerna måste påbörja införandet av källsortering så
snart som möjligt. Motiven till källsorteringen är att
underlätta återanvändning och återvinning av lämpligt
material men även att undvika olycksfall i arbetet, som t.ex.
skärsår från krossat glas i sopsäckarna. Källsortering är en
av de viktigaste leden i avfallshanteringen. Sedan avfallet en
gång uppblandats, försvåras återvinningen avsevärt och de
miljöstörande komponenterna i avfallet orsakar hälso- och
miljöskador. Statens naturvårdsverk får meddela närmare
föreskrifter om detaljer i källsorteringen.

Med långtgående källsortering menas, att det inte är
tillräckligt med en uppdelning i vått och torrt eller där
endast papper, glas och batterier utsorteras. Plaster får inte
hamna i samma fraktion som matavfall och annat biologiskt
nedbrytbart material och därmed förstöra dess egenskaper
som jordförbättringsmaterial. Plasterna får inte heller
finnas tillsammans med papper eftersom återvinningen då
försvåras. Problemet med plasterna är att de för det första
består av flera olika plastsorter och för det andra ofta
förekommer tillsammans med andra material, t.ex. i
förpackningar. Det är viktigt att plasterna snarast blir
märkta, så att konsumenten vet hur de skall hanteras i
avfallsledet. Även metallburkar skall utsorteras.

Tredje stycket föreskriver monodeponi för sådant avfall
som idag deponeras, därför att man inte har någon lämplig
behandlingsmetod att tillgå som inte får luft- eller
vattenföroreningar som följd. Mycket forskning bedrivs
idag inom detta område. Därför vore det oklokt att avhända
sig möjligheten att längre fram i tiden kunna omhänderta
avfallet på ett säkert sätt.

Produktrelaterade bestämmelser 12
§ Material skall återanvändas eller återvinnas så långt
detta är tekniskt och ekonomiskt möjligt, om därmed
råvaror sparas eller om det av annan orsak är påkallat från
miljöskyddssynpunkt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får besluta om föreskrifter som anger att vissa produkter
och varor skall innehålla viss andel återvunnet material.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får besluta om ytterligare föreskrifter av betydelse för
lagens tillämpning.

Denna paragraf prioriterar återanvändning och
återvinning som hanteringsform för att därmed hushålla
med knappa naturresurser eller av miljöskäl. Avfall
betraktas i alltför hög grad som slutligt förbrukat och
därigenom som en oanvändbar restprodukt. Återvinning
skall främjas för att hindra produkter som innehåller
miljöfarliga komponenter från att förbrännas med
luftföroreningar som följd.

13 § Om användning av vissa råvaror, tillsatser eller
tillsatsämnen hindrar återvinning av viss produkt får
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
besluta om minskning eller förbud av dessa i material eller
produkter som saluförs eller används i Sverige.

Om återvinning försvåras på grund av att vissa råvaror
eller tillsatsämnen ingår i produkten kan, troligen i
praktiken, statens naturvårdsverk ges möjlighet att snabbt
vidta åtgärder för att underlätta återvinningen. Paragrafen
innebär en möjlighet att utfärda restriktioner eller förbud
att använda visst ämne vid tillverkningen eller förbjuda
import av en produkt som efter användning hamnar i
avfallet och förorsakar svårigheter i återvinningsprocessen.

14 § Innan tillverkning påbörjas, skall den som är
registrerad produktansvarig enligt 20 § ha planerat för hur
det avfall som uppstår till följd av tillverkningsprocessen
skall behandlas och hur produkten skall omhändertas sedan
den inte kan användas för avsett ändamål längre.

Uppkomst av restprodukter skall i första hand
begränsas, i andra hand återanvändas eller återvinnas. Det
avfall som likväl uppstår skall omhändertas på ett
miljöanpassat sätt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
kan utfärda föreskrifter om hur produktansvarig skall
redovisa vad som krävs enligt första stycket.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
kan också ge närmare föreskrifter för andra paragrafens
tillämpning.

Denna paragraf syftar till att tvinga produktansvarig att
ansvara för det avfall som uppstår vid tillverkningen, dvs.
både det avfall som uppstår i fabriken och det som
produkten i sig utgör den dag den inte längre skall brukas.

Andra stycket anger prioritetsordningen för hanteringen
av restprodukter i avfallshänseende. Avfall kan inte alltid
helt elimineras, men det skall begränsas i möjligaste mån.
Återanvändning är att föredra ur naturresurssynpunkt och
skall tillämpas, där det är möjligt.

Paragrafen ger t.ex. goda möjligheter att minska
användningen av engångsförpackningar.

15 § Den som hanterar eller importerar kemiska
produkter och varor, skall ersätta dessa med mindre hälso-
och miljöfarliga, om alternativ finns.

Vid hantering och import bör en utgångspunkt vara att
välja en från hälso- och miljösynpunkt så bra
sammansättning som möjligt. Detta kräver för tillverkarnas
del att hälso- och miljöaspekterna blir starkt styrande för
produktutvecklingen. Vid yrkesmässig hantering måste
väljas ämnen och produkter som kan hanteras säkert i alla
hanteringsled, inbegripet avfallsbehandlingen. Sådana
produkter bör undvikas som kan ersättas av andra
produkter som medför mindre skaderisker.
Substitutionsprincipen finns numera införd i 5 § lagen om
kemiska produkter, efter ett beslut av höstriksdagen 1989.

16 § Tillverkare och importörer skall till statens
naturvårdsverk lämna livscykelspecifikationer över
tillverkade och importerade varor.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
skall ge närmare föreskrifter om livscykelspecifikationer.

Tillverkare skall till statens naturvårdsverk lämna en
redovisning av produktens totala miljöbelastning. De skall
redovisa hela kedjan av miljöeffekter i samtliga led av
produktens livscykel. Livscykelspecifikationen skall ange
råvaruåtgång, vilka processer varan genomgått, t.ex.
impregnering och ytbehandling med kemikalier. Den skall
redovisa utsläpp till mark, vatten och luft,
energiförbrukning, möjlighet till återvinning och eventuella
bullerstörningar. Den skall vidare ange hur varan uppträder
vid förbränning, deponering och kompostering, vad som
kan tänkas hamna i lakvattnet på en tipp och hur lätt
produkten bryts ner i naturen.

Statens naturvårdsverk blir i praktiken den myndighet
som får utfärda närmare föreskrifter om innehållet i
livscykelspecifikationerna och annat som rör
inrapporteringen.

17 § Tillverkare eller importör skall skriftligen deklarera
varans miljöeffekter (miljövarudeklaration). Denna skall
finnas tillgänglig hos statens naturvårdsverk.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om
deklarationsskyldigheten.

Livscykelspecifikationen såsom beskriven i 16 § skall
ligga till grund för miljövarudeklarationen. Denna
information kan i den enklaste formen bestå av någon eller
några sidor, vilka finns tillgängliga hos tillverkaren eller
importören, vilka skall vidareförmedla den till statens
naturvårdsverk, som i sin tur skall distribuera den till
berörda och till de konsumenter som efterfrågar den. Den
skall förutom alla miljörelaterade egenskaper ange
eventuellt existerande organisation för
insamling/återtagning till återanvändning eller återvinning.

Statens naturvårdsverk får ange närmare vad
miljödeklarationen skall innehålla.

18 § Den som tillverkar varor eller i sin verksamhet
förbrukar kemiska produkter eller varor skall upprätta och
årligen till miljö- och hälsoskyddsnämnden offentliggöra
materialbalanser.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får ge närmare föreskrifter om tillämpningen av denna
paragraf.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får medge undantag från bestämmelsen för enskilda
näringsidkare, grupper av näringsidkare och branscher där
inlämnande av materialbalans är uppenbart obehövlig.

I stället för att med mer eller mindre tillförlitliga
metoder mäta utsläppen från olika verksamheter skall
miljö- och hälsoskyddsnämnden få taga del av företagens
materialbalanser. Dessa skall tillsändas nämnden årligen
och de skall vara offentliga.

Skyldighet att upprätta materialbalanser föreligger för
alla som bedriver verksamhet, som alstrar avfall. Vissa
näringsidkare alstrar stora mängder miljöfarligt avfall utan
att producera varor, t.ex. kemtvätterier. På sådana
verksamheter är denna paragraf också tillämplig.

I materialbalansen skall näringsidkare redovisa vilka
råvaror och processkemikalier som används i verksamheten
och den mängd som används. Materialbalansen skall vidare
ge upplysning om vilka mängder restprodukter som uppstår
och dessas kemiska sammansättning. Detta förfarande
kommer att ge en rättvisare bild av verksamhetens
miljöpåverkan och kommer att underlätta tillsynen.

Statens naturvårdsverk blir i praktiken den myndighet
som får lämna närmare föreskrifter om innehållet i
materialbalanserna, inrapporteringen till miljö- och
hälsoskyddsnämnden och nämndens tillsyn i detta
avseende. För att materialbalanserna på ett så korrekt sätt
som möjligt skall återge verkligheten är felaktigt upprättade
materialbalanser straffsanktionerade enligt 34 §.

19 § För att eliminera eller reducera mängden
miljöfarliga ämnen i avfallet eller för att eliminera eller
reducera avfallsmängden får regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer besluta om att den
produktansvarige åläggs 1.
att utföra märkning, som speciellt pekar på
nödvändigheten av att lämna tillbaka varan efter dess
användning,

2. att separat insamla, transportera och behandla varan,

3. att återta varan,

4. att införa pantsystem,

5. att följa särskilda föreskrifter om beskaffenhet,
inskränkningar i användningsområdet och förbud.

Denna paragraf skall tjäna som ett smidigt instrument
för statens naturvårdsverk att snabbt kunna ingripa, när
åtgärder behöver vidtas för att styra avfallshanteringen i en
för miljön positiv riktning.

Märkningen enligt p.1 skall inte förväxlas med de
miljövarudeklarationer som beskrivs i 17 §. Märkning enligt
denna paragraf skall ske på själva produkten eller medfölja
produkten på lämpligt sätt.

P.2 innebär att statens naturvårdsverk skall kunna
fastställa att bestämda produkter, speciellt förpackningar,
bara får säljas på ett avfallsavlastande sätt, speciellt i
flergångsförpackningar eller på ett sätt som underlättar
återvinning.

P.3 innebär en plikt för företaget att ta tillbaka
produkten för återanvändning, återvinning eller annan
behandling, samt att återlämningen skall säkerställas
genom lämpliga återtagnings- och pantsystem.

P.4 innebär att produkten sedan konsumenten förbrukat
den skall återlämnas på bestämt sätt, speciellt avskilt från
övrigt avfall.

P.5 skall tillämpas, när statens naturvårdsverk bedömer
att en produkt skall få användas endast för bestämda
ändamål, i fall där mindre hälso- och miljöfarligt alternativ
finns.

20 § För produkt eller vara som tillverkas, importeras
eller överlåts skall finnas registrerad produktansvarig.

Förteckning över produktansvariga förs av statens
naturvårdsverk.

För varje produkt skall det finnas någon som är ansvarig.
Konsumenter skall lätt kunna erhålla information om vem
som är ansvarig för viss produkt genom att vända sig till
statens naturvårdsverk, som skall föra förteckning över
produktansvariga.

Genom att företagare genom denna lag blir skyldiga att
ansvara för sin produkt, upprätta materialbalanser och
livscykelspecifikationer samt lämna uppgifter till miljö- och
hälsoskyddsnämnd om avfallets mängd och
sammansättning blir utomståendes insyn i verksamheten
förbättrad. Information skall inte kunna hemlighållas med
åberopande av konkurrensskäl. Näringsfriheten får ge vika
för hälso- och miljöhänsyn.

Kommunal renhållningsordning 21
§ För varje kommun skall finnas en
renhållningsordning som skall innehålla föreskrifter om
kommunens avfallshantering.

I renhållningsordningen skall föreskrivas under vilka
förutsättningar undantag kan medges från
renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om undantag
prövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Det är viktigt att hålla avfallsplanen skild från
renhållningsordningen för att betona avfallsplanens
betydelse för den kommunala renhållningen.
Renhållningsordningen prövas för antagande av
kommunfullmäktige, men vinner inte rättskraft och kan
inte överklagas av kommuninvånarna. Därför ingår
avfallsplanen inte i renhållningsordningen utan skall prövas
av kommunfullmäktige för antagande och därefter prövas
för fastställelse av länsstyrelsen. 21--26 §§ motsvarar 9--14
§§ i den nu gällande renhållningslagen.

Avgifter 27
§ Kommunen får föreskriva att avgift skall erläggas för
sådan bortforsling och sådant slutligt omhändertagande av
avfall som sker genom kommunens försorg enligt denna lag.
Avgiften skall enligt kommunens bestämmande erläggas till
kommunen eller till den som utför renhållningen.

Denna paragraf motsvaras av 15 § i renhållningslagen.
Ingen ändring föreslås.

28 § Avgiften för hushållsavfall skall vara årlig eller på
annat sätt periodisk. Den skall bestämmas till högst det
belopp som behövs för att täcka nödvändiga kapital- och
driftskostnader för renhållningen. Från dessa kostnader
skall avräknas kostnaderna för vad som kan belöpa på
användning av anläggningar eller utrustning för annat
ändamål än renhållning.

För annat avfall får kommunfullmäktige anta taxa, som
kan innebära differentierade avgifter beroende på
avfallstyp och separeringsgrad.

Om kommunen uppdrar åt annan att utföra
renhållningen, får avtalet med denne läggas till grund för
beräkning av avgiften, om inte kostnaden därigenom blir
väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.

Första och tredje styckena motsvaras av 16 § i
renhållningslagen. För hushållstaxan föreslås ingen
ändring. Denna lag gäller för allt avfall. Därför är
paragrafen utökad med ett andra stycke, som anger hur
taxan för industriavfall får sättas. Eftersom
självkostnadsprincipen gäller, vilket framgår av första
stycket, skall kommunen ha rätt att ta ut högre taxa för
sådant avfall, som kräver kostsammare behandling. För att
underlätta återanvändning och återvinning får kommunen
ta ut differentierade taxor beroende på separeringsgrad.
Likställighetsprincipen måste dock upprätthållas, dvs.
samma grunder skall tillämpas vid differentieringen, så att
inte obefogad skillnad uppstår för olika företagare.

29 § Avgiften skall utgå enligt taxa, som antas av
kommunfullmäktige.

I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när
taxan saknar tillämplig bestämmelse om avgift. Därvid skall
de grunder som anges i 28 § beaktas.

Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är
avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.

Paragrafen motsvarar 17 § i renhållningslagen. Ingen
ändring föreslås.

30 § Regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer kan införa avgifter på produkter, varor och
avfall, om det är påkallat av miljö- eller
resurshushållningsskäl.

Paragrafen öppnar möjligheter att införa miljöavgifter
som ett styrmedel att minska avfallsmängden samt avfallets
farlighet. Avgifterna kan innebära ett bra stöd för
kommunerna i deras arbete med att minska de totala
avfallsmängderna. Införande av lagrummet utgör en
förberedelse för att genomföra de förslag till ekonomiska
styrmedel som miljöavgiftsutredningen kommer att
presentera i sitt slutbetänkande.

Tillsyn 31
§ Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med
stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas inom
kommunen av miljö- och hälsoskyddsnämnden. Statens
naturvårdsverk utövar den centrala tillsynen och
länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

Naturvårdsverkets uppgift är att meddela nödvändiga
föreskrifter, att bistå övrig tillsynspersonal med råd och
upplysningar om hur denna skall tillämpa den lagstiftning
som den är utsedd att övervaka. Dessutom skall det fungera
som en informationscentral, som förser de regionala och
lokala tillsynsmyndigheterna med det faktaunderlag, som
kan anses erforderligt för ett effektivt tillsynsarbete. Idag
lämnas tillsynsmyndigheterna utan sådant stöd.

32 § För tillsynen har miljö- och hälsoskyddsnämnden
rätt att få tillträde till byggnader, lokaler och områden.

Det åligger polisen att lämna det biträde som behövs för
tillsynen.

33 § Miljö- och hälsoskyddsnämnd får meddela
förelägganden eller förbud som uppenbart behövs för att
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen skall efterlevas.

I ett beslut om föreläggande eller förbud kan vite sättas
ut. Frågan om utdömandet av vitet prövas av länsstyrelsen.

Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta
åtgärder på den försumliges bekostnad.

32 och 33 §§ motsvarar renhållningslagens 22 och 23 §§.
Ingen ändring föreslås.

Ansvar och besvär m.m.

34 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
4 § första stycket, 7 § första stycket, 9 § första och tredje
styckena, 14 § första stycket, 16 § första stycket, 17 § första
stycket, 18 § första stycket eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av dessa, döms, om gärningen inte är
ringa, till böter eller fängelse i högst två år.

Sanktionssystemet kräver en grundlig översyn, vilket
ligger utanför detta förslag. Vi vill här endast markera att
vissa åligganden för såväl kommun som näringsidkare skall
vara straffsanktionerade.

35 § Kommunfullmäktiges beslut att anta avfallsplan
överklagas genom kommunalbesvär.

Beslut som meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnd
överklagas till länsstyrelse. Länsstyrelsens beslut
överklagas till kammarrätten.

Beslut som meddelats av statens naturvårdsverk
överklagas till regeringen.

Övergångsbestämmelser 1.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

2. Genom denna lag upphävs renhållningslagen
(1979:596).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anta denna lag.

Stockholm den 11 mars 1991

Claes Roxbergh (mp)

Inger Schörling (mp)

Åsa Domeij (mp)

Roy Ottosson (mp)

Marianne Samuelsson (mp)