med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.

Motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

av Britta Bjelle m.fl. (fp)
1. Inledning
I denna motion behandlas främst de frågor i
propositionen som beretts inom justitiedepartementet.
Ända sedan socialberedningen lade fram sitt
delbetänkande 'Psykiatrin, tvånget och vården'' (SOU
1984:64) har folkpartiet liberalerna efterlyst en skyndsam
behandling i regeringskansliet av de svåra frågorna om
psykiskt störda lagöverträdare. När en proposition nu
föreligger, kan vi konstatera att den är väl avvägd.
Folkpartiet liberalerna har dock, på en avgörande punkt, en
annan uppfattning än regeringen. Detta gör att vi inte kan
ställa oss bakom propositionen i sin helhet. Vi anför
dessutom viss kritik mot det sätt på vilket regeringskansliet
hanterat frågan.
2. Regeringens förslag 2.1 
Syftet
Föredragande statsrådet Freivalds anför i motivtexten i
bilaga 2 till propositionen att det är en begränsad reform
som föreslås. De föreslagna ändringarna, som bedöms ligga
''inom ramen för gällande system'', rör främst det s.k.
jämställdhetsbegreppet och samhällsskyddet mot farliga,
psykiskt störda återfallsförbrytare. Dessutom framförs
förslag rörande organisationen för rättspsykiatriska
undersökningar.
2.2 Jämställdhetsbegreppet
För tretton år sedan lade en statlig utredning
(''Bexeliuskommittén'') fram ett förslag om att avföra det
s.k. jämställdhetsbegreppet från brottsbalkens
undantagsregler om psykiskt störda lagöverträdare.
Folkpartiet liberalerna delar sedan flera år denna
uppfattning. Som enskilt förslag betraktat är detta utmärkt.
Det är väl belyst i såväl Bexeliuskommitténs som
socialberedningens betänkanden. Som propositionen
utformats, med ett byte av terminologi till ''allvarlig psykisk
störning'', riskerar dock denna viktiga förändring att
komma bort. I stället förordar vi att man -- under en
övergångsperiod -- behåller termerna ''sinnessjukdom'' och
''sinnesslöhet'' i brottsbalken, men stryker passusen om de
s.k. jämställda. Förslaget bör genomföras omedelbart.
2.3 Samhällsskyddet
Som nämnts ovan är ett av regeringens motiv bakom
propositionen att stärka samhällsskyddet mot farliga,
psykiskt störda lagöverträdare. Denna fråga har på senare
tid varit mycket uppmärksammad bl.a. i massmedia.
Folkpartiet liberalerna delar regeringens syn på att detta är
ett problem. Vi kan dock inte ställa oss bakom regeringens
förslag till lösning på problemet. En effekt av regeringens
förslag är nämligen oacceptabel: att personer utan
vårdbehov kan hållas inspärrade på mentalsjukhus eller
andra vårdinrättningar. Detta strider mot den s.k.
Hawaiiprincipen inom läkaretiken. Detta problem har
uppmärksammats i lagstiftningsarbetet, men regeringen
förbigår det med tystnad.
Regeringens förslag i denna del bygger inte på någon
statlig utredning. Inte heller har någon offentlig
promemoria i frågan -- t.ex. inom ramen för
departementsserien (''Ds'') -- publicerats. I stället har en
intern arbetspromemoria upprättats inom
justitiedepartementet. Denna promemoria har i och för sig
ventilerats vid en hearing, men detta förfarande har inte
givit tillräcklig genomlysning och tillfälle till eftertanke. Det
är dessutom avsevärt svårare att i efterhand tillgodogöra sig
vad som framhållits vid en hearing, filtrerat genom
departementets egen sammanställning, än att tillgodogöra
sig en skriftlig remissammanställning med ordagranna citat.
Under den punkt i sammanställningen av synpunkter
under hearingen, där frågan om ''särskild
utskrivningsprövning'' behandlas, framgår det dock med
önskvärd tydlighet att minst tre remissinstanser i olika delar
är tveksamma till denna idé. Av dessa tre instanser
framhåller två -- socialstyrelsen och Svenska
Läkaresällskapet -- att det finns risk för att personer
underkastas vad remissinstanserna själva kallar
''internering'' på vårdinrättningar. Vi delar denna kritik.
Förslaget är, sett ur denna synvinkel, betänkligt och kan
inte genomföras utan att dessa frågor först belyses
ordentligt och seriöst. Att den kritik som framförts på
hearingen inte bemöts i motivtexten -- och inte ens nämns i
remisskommentaren på sidan 463 i propositionen -- är
anmärkningsvärt.
Tills vidare, medan denna fråga och en fråga vi nedan
kommer att presentera utreds, bör nu gällande terminologi
från lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV) tillämpas, men prövningen bör ske
i allmän förvaltningsdomstol. Detta innebär att de personer
som döms till rättspsykiatrisk vård -- dvs. vård enligt det
särskilda lagförslag om sådan vård som läggs fram i
propositionen -- tills vidare vid utskrivningsprövning i
allmän förvaltningsdomstol skall bedömas enligt general-
och specialindikationerna i LSPV.
2.4 Resurserna för den rättspsykiatriska verksamheten
Enligt propositionen är ett viktigt syfte med förslaget till
ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet vid
straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare
att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar.
Man ger domstolarna möjligheter att använda sig av andra
former av medicinsk utredning och det rättspsykiatriska
förfarandet skall stramas upp för att motverka dröjsmål och
väntetider för häktade i samband med det rättspsykiatriska
förfarandet.
Situationen inom svensk rättspsykiatri är och har under
många år varit utomordentligt allvarlig. Människor har fått
sitta i häkte i väntan på rättspsykiatrisk undersökning
utöver den lagstadgade tiden sex veckor. Rättsregler för
prövning av brottmål har därmed överträtts och många
människor åsamkats onödigt lidande. Frihetsberövanden
har inträffat som inte står i överensstämmelse med svensk
lag och sannolikt inte heller med Europakonventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna. JO,
riksrevisionsverket, kriminalvårdsstyrelsen och riksdagen
hör till dem som riktat kraftig kritik mot det sätt på vilket
verksamheten har bedrivits. Yrkesinspektionen har utdömt
larmsystemen vid flera kliniker.
Folkpartiet liberalerna har under en följd av år
motionerat för en förbättring av rättspsykiatrins situation.
Rättspsykiatrin befinner sig nu i sin sannolikt svåraste kris.
Bland de viktigaste orsakerna är de strandade
förhandlingarna mellan staten och landstingsförbundet om
ett landstingsövertagande av hela rättspsykiatriska
organisationen samt den resursminskning rättspsykiatrin
utsatts för som en följd av statskontorets utredning l989.
Denna har bl.a. lett till en kraftig minskning av antalet
platser i Lund. Mot detta har kriminalvårdsstyrelsen
reagerat och finner det oacceptabelt eftersom det leder till
ökad undersökningsverksamhet i häktena eller långa
frihetsberövanden i häktena i väntan på plats vid
undersökningsenhet.
Till detta kommer svårigheterna att rekrytera
kvalificerad personal -- man söker sig inte till en arbetsplats
som ständigt ifrågasätts och nedbantas -- och behovet av
teknisk förnyelse vid de rättspsykiatriska enheterna.
Propositionen syftar till att garantera att patientens eget
vårdbehov blir utgångspunkten för bedömningen av om
tvångsvård skall ifrågakomma och om det finns medicinska
förutsättningar för att ge honom vad propositionen kallar
''rättspsykiatrisk vård'' som brottspåföljd. För att kunna
göra dessa bedömningar fordras kvalificerad personal och
att resurserna är tillräckliga för att utföra undersökningarna
inom lagstadgad tid. I propositionen finns inte något förslag
på hur man skall tillodose dessa behov. Folkpartiet
liberalerna anser därför att man skall göra en
förutsättningslös utredning av rättspsykiatrins organisation
och resursbehov för att kraven i den föreslagna
lagstiftningen skall kunna tillgodoses.
2.5 Slutsatser
Vi finner att propositionen har så stora brister att den, i
vissa delar, inte bör antas av riksdagen. Två av de tre syften
som regeringen haft med propositionen kan uppfyllas
genom åtgärder som bör genomföras snarast, nämligen
slopande av jämställdhetsbegreppet och förstärkning av
rättspsykiatrin. Detta kan ske via mindre genomgripande
lagändringar (frågan om avskaffande av
jämställdhetsbegreppet) och via resursförstärkningar som
inte kräver lagändringar (frågan om de rättspsykiatriska
klinikernas situation). Även resurserna för psykiatri inom
kriminalvården måste skyndsamt förstärkas. I denna del
hänvisar vi till den partimotion från allmänna motionstiden
1989/1990 där folkpartiet formulerat en hemställan om
detta.
3. Folkpartiet liberalernas egen syn på frågan om
behandling av psykiskt störda lagöverträdare 3.1 
Tillräknelighetsläran
Knappast något område inom kriminalvetenskap och
kriminalpolitik är lika svårhanterat och debatterat som
frågan om hur man skall behandla psykiskt störda
lagöverträdare. Många olika aspekter måste läggas och
flera av dem är motstridiga eller åtminstone svårförenliga.
Individuella rättigheter -- såväl den sjuke lagöverträdarens
som brottsoffrets -- måste brytas mot samhällsintressen.
Samhällsintressena är dock inte heller entydiga; bästa
individuella behandlingsresultat för den sjuke kan sägas
vara ett samhällsintresse på samma sätt som skyddsaspekter
samt rättvise- och rättssäkerhetsaspekter. Därtill kommer
läkaretiska och humanitära aspekter. Ett flertal olika
lösningar har prövats i Sverige och andra västliga
demokratier under det senaste århundradet. De flesta av
dessa lösningar har det gemensamt, att de i olika grad och
utformning bygger på den s.k. tillräknelighetsläran.
Folkpartiet liberalerna finner därför skäl att något beröra
hur vi ser på denna lära och tolkar dess innebörd.
När tillräknelighetsläran introducerades i Sverige vid
1800-talets mitt var psykiatrin ännu outvecklad. Synen på
psykiska sjukdomar var en helt annan än dagens. Psykiskt
störda lagöverträdare blev ''straffriförklarade'' genom
särskilda regler i den då gällande strafflagen, men någon
psykiatrisk vård i dagens mening förekom inte. De psykiskt
sjuka tilltroddes inte förmåga att ta ansvar för vare sig sina
handlingar eller sitt tillfrisknande.
Vid brottsbalkens genomförande frångicks principiellt
denna syn. Man har ofta talat om att tillräknelighetsläran
då lämnades, men folkpartiet liberalerna väljer att betrakta
brottsbalkens påföljdssystem som en annan tolkning av
denna lära: i stället för att benämna de psykiskt störda
lagöverträdarna ''straffria'' blir de enligt domstols dom
formellt ansvariga, men påföljden får inte bli fängelse.
Gränsen för hur man kan straffas vid otillräknelighet är
alltså dragen vid fängelse. Å andra sidan är den krets av
personer som berörs av denna inskränkning i påföljdsvalet
mycket vid.
Tillräknelighetsläran har vidare tillämpats i kombination
med olika starka krav på samband mellan otillräkneligheten
och det brott som begåtts. I vissa situationer har det krävts
att brottet begåtts under inflytande av den störning som
konstituerat otillräkneligheten. Krav på orsakssamband
mellan otillräknelighet och brott har alltså tillämpats. Med
nu gällande regler kan detta krav på orsakssamband
frångås, om särskilda skäl föreligger. Man kan därmed
dömas till sluten psykiatrisk vård även om den psykiska
störningen uppstått först efter brottet och inte alls är
relaterad till detta. Enligt propositionens lagförslag skall
kravet på orsakssamband mellan otillräknelighet och brott
ytterligare mjukas upp utan att detta ansetts strida mot de
principer som bär upp det nu gällande systemet.
Brottsbalkens terminologi och värderingar på detta
område är färgade av den under 1950- och 1960-talen
förhärskande synen på kriminalpolitik:
behandlingsideologin eller ''behandlingstanken''. Tydliga
influenser från vad som kallats den Italienska skolan syns
också. Valet av benämning (överlämnande till särskild vård
är en ''påföljd'') på vad som sker med psykiskt störda
lagöverträdare innebar som nämnts att man formellt
lämnade tillräknelighetsläran. Som framgår av svaret på de
andra två frågorna är dock särbehandlingen av
otillräkneliga lagöverträdare mycket stark, och påföljdens
utformning och omfattning är helt grundad på
behandlingshänsyn. Detta leder folkpartiet liberalerna till
slutsatsen att tillräknelighetsläran i Sverige inte är avskaffad
utan lever kvar -- med det tillägget att otillräkneliga, enligt
den totalt dominerande huvudregeln, anses vara i behov av
tvångsvård och att denna tvångsvård kan påbörjas genom
domstols dom. De straffas dock inte.
3.2 Socialberedningens förslag 1984
Socialberedningen anlade i sitt betänkande Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64) ett annorlunda
synsätt. Man konstaterade att skillnaderna mellan å ena
sidan tillräknelighetsläran i sin tidigare använda form och å
den andra brottsbalkens regelsystem var små. Beredningen
refererade ett antal rättsfall för att belysa de praktiska
konsekvenserna av den svenska lagstiftningen.
Beredningen reagerade mot de skillnader i vårdtid och
bedömning som man ansåg att relativt likartade fall blev
föremål för. I enlighet med då rådande kriminalpolitiska
strömningar (bl.a. arbetade vid denna tidpunkt
fängelsestraffkommittén med frågor om avskaffande av
tidsobestämda straff inom kriminalvården) ville man frångå
tillämpandet av helt obestämda vårdtider. Man ansåg av
rättssäkerhetsskäl att det var otillfredsställande att mycket
likartade fall, som bedömdes ligga på varsin sida av gränsen
mellan tillräknelighet och otillräknelighet, medförde en
avsevärd skillnad rörande den tid lagöverträdaren var
berövad friheten (i fängelse eller på vårdinrättning).
Socialberedningen fann att en helt ny påföljdsform
borde införas. Denna påföljdsform skulle innebära att
lagöverträdaren formellt dömdes till fängelse, men att han
under verkställigheten bereddes psykiatrisk vård så länge
han var i behov av sådan vård. Detta ansåg
socialberedningen försvarbart mot bakgrund av att en stor
del av dem som med dagens regler befinns psykiskt sjuka
eller ''jämställda'' trots allt kan ta ansvar för sina handlingar.
Vidare skulle rätten kunna besluta om en maximitid (samt i
vissa fall även en minimitid) för vården. Endast en liten
grupp av dem som i dag inte kan dömas till fängelsestraff
skulle anses otillräkneliga och endast kunna bli föremål för
vård.
Socialberedningens förslag mötte kritik. Vi har tagit del
av den sammanställning av remissvaren som
justitiedepartementet gjort. Av denna sammanställning
framgår att kritiken till stor del gällt det principiellt och
etiskt tveksamma i ett system med särskilda, på förhand och
av domstol utmätta, vårdtider. Vidare har ett flertal
remissinstanser kritiserat förslaget för att detta skulle
innebära att tillräknelighetsläran frångicks. Slutligen har
socialberedningens skäl för sitt förslag kritiserats, framför
allt presentationen av de refererade rättsfallen och slutatsen
att rättssäkerheten skulle kräva en enhetligare
''förvaringstid'', oavsett om förvaringen skedde i fängelse
eller på vårdinrättning.
I vissa delar är kritiken bärande och välmotiverad.
Sålunda bör inte vårdtider i dessa fall fixeras av domstol till
vare sig maximum eller minimum; det senare skulle vara ett
flagrant brott mot den s.k. Hawaiideklarationen inom
läkaretiken, innebärande att omhändertagande i
vårdinrättning under ledning av läkare endast får ske för
adekvat och nödvändig behandling. Med
socialberedningens förslag i denna del skulle ju en domstol
avgöra hur länge en person skulle vistas på vårdinrättning,
grundat på sociala skyddsaspekter och behovet av enhetlig
rättstillämpning.
Andra delar av kritiken är svårare att förstå. Flera
remissinstanser har, som nämnts, kritiserat förslaget för att
detta skulle innebära att man frångår tillräknelighetsläran.
Vi kan inte se att detta skulle vara fallet. Väljer man att
betrakta tillräknelighetsläran formellt är denna redan
frångången -- även om den i praktiken fortfarande ligger till
grund för regelsystemet. Betraktar man det hela
pragmatiskt ville även socialberedningen att en liten
grupp -- i och för sig mindre än i dag -- skulle särbehandlas
och inte kunna dömas till fängelsestraff. Oavsett
betraktelsesätt föreligger mellan socialberedningens förslag
i denna del och nu gällande regler bara en gradskillnad --
inte en artskillnad. Accepterar man socialberedningens
resonemang, rörande vilka möjligheter psykiskt störda
personer har att trots allt ta ansvar för sina gärningar, är
beredningens förslag till och med mer i överensstämmelse
med tillräknelighetsläran än propositionens lagförslag -- där
sambandet mellan å ena sidan tillräknelighetens
orssakssamband till brottet och å andra sidan påföljdsvalet
är avsevärt uttunnat.
3.3 Våra slutsatser
Tillräknelighetslärans grundsten är frågan om skuld och
ansvar. En person som inte på något sätt kan hållas ansvarig
för sitt handlande är utan skuld och kan därmed inte
straffas. Socialberedningens ställningstagande stöds på
uppfattningen att det med dagens system blir en alltför stor
krets som inte anses ha ansvar. Folkpartiet liberalerna har i
många sammanhang tidigare klart uttalat att den grupp av
s.k. jämställda som med dagens system inte kan dömas till
fängelse inte bör särbehandlas alls. De skall alltså kunna
dömas till fängelse på precis samma villkor som andra
lagöverträdare. Men frågan är om man skall stanna där.
Socialberedningens ställningstagande utgår ifrån att
även många psykiskt störda personer kan ta ansvar för sina
handlingar. Kanske kan man även hämma psykiskt sjuka
personers tillfrisknande genom att inte låta dem ta ansvar.
Vi anser därför att socialberedningens förslag till
påföljdskombination, även om detta förslag i enskildheter
måste arbetas om, trots allt kan utgöra utgångspunkt för ett
fortsatt utredningsarbete på detta område. Vi håller med
den remissinstans (hovrätten över Skåne och Blekinge) som
påpekar att socialberedningens förslag i denna del
egentligen inte är en kombination utan ett fängelsestraff
under vars avtjänande den dömde bereds psykiatrisk vård.
Vi är, som framgått, medvetna om att socialberedningens
förslag som det presenterades 1984 mött kritik. I den del
denna kritik avsett förslaget om minimitider för vård är
kritiken så bärande att sådana förslag inte ter sig
meningsfulla att utreda. Samtliga de övriga överväganden
socialberedningen gjort bör dock utredas ytterligare.
En särskilt svår fråga är därvid hur man i ett sådant
system skall avgränsa den grupp av personer som är så svårt
psykiskt störda att man inte alls kan tilltro dem något
ansvar. Vi anser inte socialberedningens uttalanden
tillräckligt preciserade. Denna fråga bör bli föremål för
särskilt noggranna överväganden. Principen bakom de s.k.
McNaughton-reglerna, som säger att en person kan hållas
ansvarig om han förstår att hans handlande av andra
betraktas som felaktigt eller olagligt, är därvid en av flera
tänkbara utgångspunkter. De bedömningar som måste
göras kräver ett samspel mellan de vetenskapligt grundade
slutsatser som kan dras av läkare och de som kan dras av
jurister. Läkarvetenskapen kan bidra med bedömningen av
en persons verklighetsuppfattning och psykiska status.
Rättsvetenskapen kan bidra med bedömningen av vad som
krävs för att uppsåt skall kunna anses föreligga och vilka
slutsatser för påföljdsvalet man kan dra av
läkarvetenskapens bedömningar.
Folkpartiet liberalerna vill noga betona att detta vårt
ställningstagande inte bygger på att samhällsskyddsaspekter
skulle vara viktigare än individens tillfrisknande. Någon
motsättning mellan dessa två aspekter kanske inte ens finns;
tvärtom kan ett lyckat vårdresultat i det enskilda fallet bli
den absolut bästa garantin för samhällsskyddet. Men vi ser
inte heller någon motsättning mellan ett större
ansvarstagande från individen och möjligheterna till ett
lyckat vårdresultat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att begreppet ''allvarlig psykisk
störning'' i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts
av de begrepp som gäller enligt 1 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2. att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar
för utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
ersätts med reglerna om utskrivningsprövning i den nu
gällande lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,
[att riksdagen beslutar att förslagen till ändringar i
brottsbalken 29:3, 30:6 och 36:13 justeras så, att termerna
''själslig abnormitet'' (BrB 29:3) samt ''sinnessjukdom'' och
''sinnesslöhet'' (BrB 30:6 och 36:13) behålls, medan
begreppet ''annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom''
utmönstras ur BrB 30:6 och 36:13,1]
[att riksdagen beslutar att övriga förslag till ändringar i
brottsbalken justeras i enlighet med denna
terminologi,1]
3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens
härmed,
[att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens
härmed,1]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts rörande en förutsättningslös
utredning av rättspsykiatrins organisation och resursbehov,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande fortsatt utredning av
påföljdssystemet för psykiskt störda
lagöverträdare.1]

Stockholm den 13 december 1990

Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)
1 1990/91:Ju17
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-12-13 Bordläggning: 1991-01-10 Hänvisning: 1991-01-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)