med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.

Motion 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)

av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)
Vi har i upprepade motioner till riksdagen påtalat
rättspsykiatrins svåra och ovissa situation, senast i motion
till riksmötet 1989/90.
De långa väntetiderna har varit mest uppmärksammade.
Sverige har helt enkelt inte följt gällande lag på området och
stark kritik har riktats av bl.a. riksrevisionsverket och JO.
Socialutskottet har vid flera tillfällen uttalat att ytterligare
resurser bör tillföras verksamheten samt att
huvudmannaskapsfrågan måste komma till en lösning.
I socialstyrelsens anslagsframställning 1989/90 sades
t.ex.: 'Den rättspsykiatriska organisationen har under
decennier haft svårt att hålla den lagstiftade
undersökningstiden på sex veckor. -- -- -- Köerna av
väntande undersökningsfall på häktena har rönt stark
kritik.'' -- -- --
Redan 1981 föreslogs att den rättspsykiatriska vården
skulle överföras till landstingen. När detta skrivs -- dec.
1990 -- har ännu ingen uppgörelse träffats med
Landstingsförbundet!
Enligt propositionen övervägs f.n. riksrevisionsverkets
granskningsrapport i justitiedepartementet. Av
propositionen framgår att förhandlingar mellan regeringen
och berörda sjukvårdshuvudmän ''kan komma att leda till
att rättspsykiatriska undersökningar i framtiden i alla eller
vissa fall kommer att utföras inom hälso- och sjukvården''.
Under förutsättning av att sådana avtal kan träffas har
socialministern för avsikt att komma med förslag om nya
riktlinjer för organisationen av den rättspsykiatriska
verksamheten.
Av propositionens förslag till Lag om rättspsykiatrisk
vård 6§ sägs att ''rättspsykiatrisk vård ges på en
sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun''.
I propositionen sägs vidare: ''En väsentlig utgångspunkt
för förslaget är att det i framtiden kommer att finnas en
organisation på regional nivå som bl.a. utför
rättspsykiatriska undersökningar och ger psykiatrisk vård --
i frivilliga former eller med tvång -- åt lagöverträdare.''
Denna vård är avsedd att drivas vid särskilda
sjukvårdsinrättningar benämnda rättspsykiatriska
vårdenheter.
Det sägs att kriminalvården inte har samma
förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att
rekrytera kvalificerad vårdpersonal och att vården skulle bli
av 'betydligt sämre kvalitet än om den i stället ägt rum inom
den allmänna hälso- och sjukvården''.
Vissa förändringar av vårdens innehåll föreslås trots att
vårdens organisation inte är klarlagd. Bl.a. föreslås
väsentliga begränsningar av möjligheterna att begära
rättspsykiatriska undersökningar, även om det sägs att det
inte finns någon anledning att tro att domstolarna
missbrukat sin befogenhet att låta utföra rättspsykiatriska
undersökningar.
Vi anser inte att frågan om rättspsykiatrins framtida
organisation och innehåll är tillfredsställande utredd.
Propositionen visar stora brister i sina slutsatser. Det finns
anledning misstänka att de föreslagna inskränkningarna av
möjligheterna att begära rättspsykiatrisk undersökning
mera baseras på strävanden att minska antalet ärenden och
därmed minska väntetiderna än på välgrundade
erfarenheter och klar målinriktning beträffande vårdens
innehåll.
Att basera en kommande lagstiftning om rättspsykiatrin
på förhoppningar om kommande avtal med
sjukvårdshuvudmännen är anmärkningsvärt. Vad är det
som talar för att ett avtal med sjukvårdshuvudmännen nu
skulle komma till en snabb lösning, när förhandlingar pågått
sedan 1981?
Flera remissinstanser är kritiska och uttalar oro över
rättspsykiatrins framtida organisation.
Vi vill i sammanhanget erinra om att ändringen av
huvudmannaskapet för LVM- och LVU-vården sannerligen
inte är några efterföljansvärda exempel!
Rättspsykiatrin intar en särställning såväl i vården som
rättsprocessen. Istället för de föreslagna ändringarna såväl
av huvudmannaskap som av vårdens innehåll och
möjligheten för domstolarna att begära rättspsykiatrisk
undersökning anser vi att rättspsykiatrins ställning bör
stärkas som egen specialitet. Det mesta talar för att
rättspsykiatrin bör behållas och utvecklas inom ramen för
nuvarande organisation och att rättspsykiatrin även
fortsättningsvis bör ha staten som huvudman i likhet med de
rättsmedicinska klinikerna. Rättspsykiatrin bör kunna
konkurrera med hälso- och sjukvården om kvalificerad
personal genom att ges nödvändiga resurser, genom en
långsiktig planering och personalbefrämjande åtgärder. Att
rättspsykiatrin inte kunnat rekrytera och behålla personal
är inte förvånande med den ryckighet, knapphet och
osäkerhet som präglat verksamheten i många år.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del
hos regeringen begär nytt förslag till lag om rättspsykiatrisk
vård sedan frågor rörande rättspsykiatrins framtida innehåll
och behov blivit föremål för ytterligare utredning och
analys,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även
fortsättningsvis bör åvila staten.

Stockholm den 13 december 1990

Gullan Lindblad (m)

Ingegerd Troedsson (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-12-13 Bordläggning: 1991-01-10 Hänvisning: 1991-01-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)