med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.

Motion 1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s)

av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s)
Förslagen i propositionen bygger i all väsentlighet på
socialberedningens betänkande från 1984.
Socialberedningen hade inte praktiska möjligheter att i sitt
arbete väga in effekterna av dels den nya hälso- och
sjukvårdslagen, dels de stora förändringar som samtidigt
infördes i lagen om sluten psykiatrisk vård (LSPV).
Underlaget för beredningens arbete hämtades i stället i stor
utsträckning från SOU 1977:23 Psykiskt störda
lagöverträdare och socialstyrelsens LPV-förslag från 1977.
Det betyder att vissa delar av propositionen faktiskt
baseras på ett mycket gammalt material, där man inte tagit
hänsyn till den utveckling som otvivelaktigt har skett inom
psykiatrin under det sista årtiondet.
Ett exempel som visar hur verkligheten har förändrats
är antalet personer som en viss dag var inneliggande enligt
LSPV. 1979 var 9 600 inlagda, 1988 var det 2 800 personer.
Samtidigt överklagar alltfler tvångsvården. Antalet
överklaganden är i dag 50 gånger fler jämfört med mitten av
1970-talet. Utskrivningsnämnderna har varit en bidragande
faktor till minskningen av tvånget. Den utvecklingen har
socialberedningen inte haft möjlighet att studera, eftersom
merparten av förändringen skett sedan de skrev sitt
betänkande.
I propositionen understryks att rättssäkerheten skall
stärkas. Det påstås att principiella problem ovedersägligen
är förenade med nuvarande beslutsordning med
utskrivningsnämnder och psykiatrisk nämnd. Det framgår
dock inte av propositionen vilka dessa principiella problem
är. Ett argument som framskymtar i propositionen är att
nämndernas ledamöter har uppdragen som bisysslor. Det
argumentet tycks vara det viktigaste eftersom det
återkommer på flera ställen. Om man anser att detta är ett
hot mot rättssäkerheten angriper man i princip faktiskt hela
nämndemannainstitutet.
Lagrådet har också i sitt yttrande påpekat de fördelar
som finns med särskilda nämnder. Lagrådet anser att där
finns det såväl juridisk som medicinsk sakkunskap, och
ledamöterna får stor erfarenhet av ärenden om psykiatrisk
tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som bör
inverka på bedömningen. Lagrådets synpunkter har man
inte tagit hänsyn till.
Ett annat argument som framförs i propositionen för att
utskrivningsnämnderna skall avskaffas och ärendena läggas
på länsrätterna är att dessa redan i dag är vana vid liknande
fall. Man hänvisar då till LVU- och LVM-ärenden. Det är
dock en avsevärd skillnad på dessa ärenden och ärenden
avseende LSPV. När det gäller att bedöma människors
psykiska status räcker det inte alltid med juridiskt kunnande
och allmänt sunt förnuft. Om man inte har kännedom om
vissa psykiska tillstånd så är det i det närmaste omöjligt att
döma om vad som är rätt och fel. Det betyder i praktiken
att om man överför ärenden till länsrätterna så minskar
kunnandet om psykiska sjukdomar hos dem som skall fatta
besluten, vilket kan leda till att länsrätterna har mycket
liten möjlighet att ifrågasätta en intagning. Det som ser ut
som en förstärkning av rättssäkerheten blir i stället en
försvagning för patienten.
Ytterligare ett argument som framkommer i
propositionen mot utskrivningsnämnderna är att det kan
förekomma en gemenskap mellan nämnderna och
sjukhusen. Det förtjänar därför att påpekas att
ledamöterna utses av regeringen. I nämnderna ingår fem
ledamöter, ordföranden skall vara eller ha varit innehavare
av ordinarie domartjänst. Övriga ledamöter skall bestå av
en läkare som bör ha specialistkompetens inom gruppen
psykiska sjukdomar, en person som är särskilt insatt i
sociala frågor och två lekmän. Sekreterarna kan vara
anställda vid domstol eller sjukhus. Att de administrativa
rutinerna handläggs som de gör i dag kan inte ingripa på
besluten.
I propositionen görs även en hänvisning till 1950 års
Europakonvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna. Man tycks mena att tveksamhet om
nämndorganisationens förenlighet med konventionen finns
när det gäller att ingen undantagslös rätt för den enskilde
finns att få i en förhandling inför en nämnd.
Enligt § 30 LSPV skall dock patienten vara närvarande
vid sammanträde med utskrivningsnämnd, om inte
särskilda skäl föranleder annat. Ärende som handläggs i
patientens frånvaro får inte avgöras utan att nämndens
ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom
om patienten. Undantag härifrån får göras endast om det
finns synnerliga skäl. Om nämnden håller förhör med någon
annan skall patienten enligt § 33 vara närvarande om inte
särskilda skäl föranleder annat.
I lagförslagets § 36 sägs att länsrätten skall hålla muntlig
förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Enligt §
37 skall patienten vara närvarande vid förhandlingen om det
är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd.
Vi har svårt att förstå att lagförslagets bestämmelser om
förhandling och patientens närvaro står i bättre
överensstämmelse med konventionen än samma regler i
LSPV. Det verkar närmast som att det skulle bli lättare att
hålla förhandling i patientens frånvaro. Något krav på att
rättens ledamöter i så fall skall skaffa sig kännedom om
patienten finns heller inte enligt förslaget. Det är också
otänkbart att en länsrätts ledamöter skulle kunna skaffa sig
den personkännedom som nämndledamöterna har.
Förslaget verkar närmast bli en försämring i rättssäkerheten
för patienten.
I propositionen sägs att om nämndorganisationen
bibehålls så förutsätter det en väsentlig utveckling av
förfarandereglerna och organisationen hos nämnderna.
Grunden för detta påstående redovisas inte. De
materiella ändringarna i förutsättningarna för tvångsvård
enligt propositionens förslag är närmast kosmetiska och
påverkar inte nämnderna administrativt. Möjligen menar
man att den obligatoriska intagningsprövningen inom fyra
veckor (§ 7) inte kan klaras av nämnderna utan en
omorganisation. Det bör då observeras att psykiatriska
nämnden i sitt remissyttrande förordade en
intagningsprövning inom cirka fyra dagar utan att detta
förutsattes kräva någon organisatorisk förändring.
I propositionen säger man vidare att en läkarledamot i
länsrätten skulle vara förenat med en klar nackdel från
rättssäkerhetssynpunkt. Man riskerar att avgörandet
kommer att bygga på medicinska uppgifter och
bedömningar som inte har kommunicerats med patienten,
framhålls det vidare.
Lagrådet förordade mycket bestämt att en läkarledamot
skulle ingå i länsrätten med hänvisning till rättssäkerheten.
Bakgrunden är att det hittills har ansetts vara av
fundamental betydelse att överprövningen av en läkares
beslut om tvångsvård skall ske genom en sammanvägning
av juridiska, medicinska och sociala bedömningar. Om man
inte har med en läkarledamot är risken enligt vår mening
stor att prövningen kommer att domineras av en
formalistisk juridisk bedömning. I propositionen upprepas
bara de argument mot särskilda ledamöter som utvecklades
i proposition 1989/90:71. Där avvisades ett förslag om en
generell rätt för tingsrätterna att vid behov tillkalla en
särskild ledamot, t.ex. en medicinskt sakkunnig, trots att
förslaget hade tillstyrkts av merparten remissinstanser.
I propositionen finns inte några närmare analyser av
kostnaderna. Utskrivningsnämnderna har under de senaste
åren haft ca 17 000 ärenden per år. I propositionen anges en
totalkostnad med den nya organisationen på ca 35 milj. kr.
per år. Man har beräknat att länsrätterna skall behandla
7 000--8 000 mål per år. Vi har svårt att förstå att antalet
överklaganden så drastiskt kommer att sjunka med den nya
organisationen. Om endast 35 milj. kr. tillförs riskeras stora
problem på länsrätterna. Antingen klarar man inte av att
handlägga målen med den skyndsamhet som krävs eller
också kommer andra mål, framför allt skattemålen, att bli
allvarligt försenade. I sammanhanget bör påpekas att totala
antalet mål enligt LVU och LVM i länsrätterna är ca 3 000--
4 000 per år. Psykiatrimålen kan antas bli cirka tre gånger
fler än övriga sociala mål tillsammans.
Det kan starkt ifrågasättas om man i det rådande
ekonomiska läget skall åsamka statsverket så stora
kostnader om det inte är befogat av rättssäkerhetsskäl.
Några övertygande argument för att den föreslagna
ordningen bättre skulle tillgodose rättssäkerhetens krav än
de nuvarande har inte framförts.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att den nuvarande organisationen
med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden
bibehålls.

Stockholm den 13 december 1990

Stig Gustafsson (s)

Margareta Persson (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-12-13 Bordläggning: 1991-01-10 Hänvisning: 1991-01-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)