med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.

Motion 1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
Regeringen föreslår en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Den nya
lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Arbetet med propositionen har föregåtts av bl.a.
socialberedningen, som i betänkandet Psykiatrin, tvånget
och rättssäkerheten (SOU1984:64) framlagt förslag till ny
lagstiftning inom området.
I denna motion tar vi upp en aspekt som saknas i
regeringens förslag till lagstiftning. Vi föreslår en
kompletterande lagstiftning till skydd för de åldersdementa
och eventuellt vissa andra grupper, såsom presenildementa
och utvecklingsstörda. I socialberedningens betänkande
fanns det ett förslag med denna inriktning. Det är en brist
att detta förslag saknas i propositionen.
Regler till skydd för vissa grupper
Demenssjukdomar drabbar huvudsakligen äldre
människor. Av landets cirka 100.000 dementa bor ungefär
hälften i egen bostad. Många har social hemtjänst som
hjälper till med de dagliga sysslorna och som också fungerar
i kontakt med omvärlden. I de fall den demente sammanbor
med en anhörig tar denne ofta en stor del av vårdansvaret.
De dementa som inte bor hemma finns i dag på en rad
olika institutioner: ålderdomshem, lokala sjukhem,
långvårdskliniker, mentalsjukhus.
Folkpartiet liberalerna har under lång tid arbetat för att
förbättra de dementas livsvillkor. Vårt arbete och
engagemang har gett resultat. Vi har bl.a. fått gehör för att
utbyggnaden av speciella boendeformer för dementa måste
öka. Riksdagen har nyligen beslutat att primärkommunerna
skall ges ett tydligare ansvar för vård och service till äldre
och handikappade, bl.a. dagverksamheter, och att ett
stimulansbidrag för gruppboende skall införas. Detta
kommer att förbättra förutsättningarna för en bättre
demensvård.
Det är ett viktigt mål att de dementa ges värdiga
livsvillkor. Härför behövs bl.a. dagcentra. För många
dementa är den bästa boendeformen små lokala och
hemlika institutioner. Andra kan bo kvar i sina gamla
bostäder med hjälp av bl.a. sina anhöriga.
Vid vård av senildementa m.fl. förekommer det inte
sällan att särskilda säkerhetsåtgärder måste vidtas för att
hindra de gamla att skada sig själva. Sådana
säkerhetsåtgärder kan vara av olika slag. En del syftar till
att hindra olyckor i hemmet. Andra går ut på att skydda de
dementa från utflykter där de kan gå vilse eller skadas i
trafiken. Inom den kommunala vården av åldersdementa
förekommer inte sällan att man låser avdelningar eller
sätter in svåröppnade lås. Inom den kommunala
hemtjänsten förekommer likaledes att personalen låser in
dementa i deras bostäder. Även anhöriga vidtar liknande
säkerhetsanstalter. Dessa åtgärder vidtas självfallet i bästa
välmening för att skydda de dementa, men de saknar
lagstöd och innebär faktiskt brott mot grundlagens
garantier för enskilda människors rörelsefrihet.
Enligt vår regeringsform är det tillåtet att vidta en åtgärd
av detta slag bara om det finns ett uttryckligt lagstöd. De
lagar som finns eller föreslås i denna proposition är inte
möjliga att tillämpa för att skydda de dementa utanför den
psykiatriska vården.
Det bör därför finnas en lag om regler till skydd främst
för åldersdementa, men eventuellt även för andra grupper
med likartade problem såsom personer med presenil
demens, vissa utvecklingsstörda och personer med svåra
hjärnskador. Avgränsningen av personkretsen förtjänar
noggranna överväganden.
I socialberedningens betänkande (SOU 1984:64)
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten, ansåg beredningen
som sagt också en sådan lagstiftning påkallad. Något förslag
härom återfinns dock inte i propositionen.
Vi anser detta vara en svaghet. Som föredraganden
påpekar tyder socialberedningens genomgång på att den
praxis som idag förekommer på många håll är svårförenlig
med regeringsformens krav på författningsmässig grund för
frihetsbegränsande åtgärder. Föredraganden anser
emellertid inte att beredningens förslag till lagstiftning
duger och suckar sedan över att frågan är rättsligt
svårbemästrad. Den senare bedömningen är säkert riktig,
men den är inte något skäl att ge tappt. Det kan inte vara
rimligt att de skyddsåtgärder som behöver vidtas även
fortsättningsvis ska ske i strid med grundlagen.
Ansträngningarna att konstruera en skyddslag för de
aktuella grupperna bör därför fortsätta. Självfallet krävs
här noggranna avvägningar mellan behovet att skydda
människor som inte själva kan orientera sig och kravet på
respekt för den enskildes integritet och självbestämmande.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en lag till
skydd för dementa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett
förslag till lag om skydd för dementa.

Stockholm den 13 december 1990

Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Ulla Orring (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-12-13 Bordläggning: 1991-01-10 Hänvisning: 1991-01-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)