med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.

Motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m)

av Gullan Lindblad (m)
Det torde råda allmän enighet om att tvångsvård skall
användas endast i undantagsfall. Patienten skall lida av en
allvarlig psykisk störning och behovet av psykiatrisk vård
skall vara oundgängligt och inte kunna tillgodoses på annat
sätt.
För att värna om den enskilda människans rättssäkerhet
och integritet skall, enligt § 4 i förslaget till Lag om
psykiatrisk tvångsvård, ett särskilt vårdintyg utfärdas av
legitimerad läkare och enligt § 5 skall vederbörande läkare
se till att detta snarast kommer till den sjukvårdsinrättning
där frågan om intagning för tvångsvård skall prövas. Enligt
den föreslagna § 6 skall beslutet i fråga om intagning fattas
av en chefsöverläkare vid en enhet för psykiatrisk vård.
Det enligt LSPV rådande förfarandet med
tvåläkarprövning skall enligt propositionen i
huvudsak behållas oförändrat. Innebörden är bl.a. att en
läkare kan ta ställning till patientens vårdbehov utan att
patienten behöver föras till sjukhus.
Vissa remissinstanser har liksom socialberedningen
påpekat att det rådande kravet på oberoende mellan
den läkare som utfärdar vårdintyget och den läkare som
beslutar om intagning har visat sig ha negativa effekter vid
en utveckling mot en sektoriserad psykiatrisk vård.
Enligt propositionen bibehålls principen om
tvåläkarprövning, vilket innebär att den läkare som har
utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens
intagning för tvångsvård. Det nuvarande kravet på
oberoende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och
den som beslutar om intagning slopas emellertid. Själva
beslutet om intagning får fattas endast av en
chefsöverläkare eller annan erfaren läkare med
specialistkompetens.
Undertecknad tolkar propositionen sålunda att en
patient som införs direkt till en psykiatrisk klinik utan att
ha kontaktat t.ex. en distriktsläkare kan bli tvångsintagen
genom att ett vårdintyg utfärdas av t.ex. en underläkare vid
den psykiatriska kliniken, medan själva beslutet fattas av
chefsöverläkaren eller annan läkare med
specialistkompetens.
Som skäl för en sådan tolkning vill jag anföra många
kontakter från anhöriga till svårt psykiskt sjuka, som
uppgivit stora svårigheter med nuvarande krav på att en helt
oberoende läkare skall skriva intyget för beredande av
tvångsvård.
Ett föräldrapar har i sin förtvivlan kontaktat mig flera
gånger i anledning av nuvarande lagtillämpning.
Föräldrarna har också i en tidningsartikel skrivit följande:
I somras fick vår vuxne son ett alltmer akut återfall i sin
psykiska sjukdom -- han lider av mano-depression. Redan
tidigt kände vi igen de maniska symptomen och for flera
gånger till psyket för att få hjälp. Sonen ville på inga villkor
läggas in frivilligt. Med hänsyn till detta ansåg sig psykets
personal inte kunna göra någonting trots att det var helt
uppenbart att vår son var svårt sjuk ....
Vi hade trott att det var mest naturligt att vända sig till
psykets kompetenta personal för att få hjälp med psykiska
besvär. Så enkelt var det alltså inte! I stället fick vi ta på oss
den närmast omöjliga uppgiften i att vakta vår son i hans
maniska leverne.
Som väntat blev det snart så illa med honom att han blev
uppmärksammad av polisen. Under en fredagkväll hann
han med att försätta sig i flera förnedrande och
uppseendeväckande situationer på stan. En polispatrull fick
ägna flera timmar åt att försöka ta hand om vår son. I detta
skede försökte även poliserna övertyga psykets personal om
att den maniske pojken behövde omedelbar vård. Hos
psyket kunde man inget göra ...
Varför? Från psykets sida hänvisade man till lagen, som
säger att psykets expertläkare inte får avgöra om någon --
som inte vill -- ska tas in på kliniken. Det avgörandet måste
istället göras av någon ''utomstående'' doktor.
Mitt i natten efter ytterligare dramatik fick så de
tålmodiga poliserna till slut tag på en distriktsläkare. Han
behövde bara titta på pojken några minuter för att förstå att
han måste in på psyket. Distriktsläkarens enda uppgift blev
att lösa en formell knut åt psykets personal. Han skrev
under ett intyg som berättade för psykets läkare det denne
redan hade klart för sig -- nämligen att vår son behövde
läggas in på psyket. Det hela stämmer med lagen. Det
betyder att den specialistutbildade läkaren inte är betrodd
med att avgöra vilka åtgärder han ska vidta med en
''ofrivillig'' patient utan måste fråga en vanlig distriktsläkare
om lov ...
Efter alla dessa turer fick vår son äntligen komma in på
psyket. Man kan dock fundera på om det måste vara så illa
ställt med dagens akuta psykvård att vårdpersonalen i vissa
fall är så bakbunden av lagen att man i praktiken måste
överlåta vården åt polisen. Vad händer om polisen inte har
någon ledig patrull som kan avdelas att jobba ''i vit rock''?
Kan det vara rimligt att psykiskt svårt sjuka människor
måste remitteras till ordningsmakten?
Behövs ändring i lagen -- se då till att det blir en ändring!
Nu tycks alltså en ändring vara på gång i den riktning
som de förtvivlade föräldrarna efterlyser, d.v.s. möjligheten
att vända sig till en psykiatrisk klinik eller mottagning
direkt för erhållande av tvångsvård för en svårt sjuk
anhörig utan att först kontakta t.ex. en distriktsläkare.
Av specialmotiveringen framgår att det till skillnad från
vad som gäller enligt LSPV inte finns något formellt
krav på oberoende mellan de två läkarna. Min förhoppning
är att propositionens uttalanden om att ''det särskilda
oberoendekravet slopas'' kan tolkas enligt ovan.
Rätt att omhänderta en patient för
vårdintygsundersökning har enligt propositionen endast
den ''läkare som enligt beslut av landstingskommunen har
befogenhet till det''. Detsamma gäller möjligheten att
begära polishandräckning, om den som skall undersökas för
vårdintyg inte ställer sig till förfogande för undersökning.
Med hänsyn till det ingrepp, som det innebär att bli
läkarundersökt mot sin vilja, är det rimligt att den krets av
läkare som kan komma ifråga bör vara starkt begränsad.
Det är möjligt att hälso- och sjukvårdslagen tolkas så att det
är landstingskommunen som har enväldig beslutanderätt i
denna fråga. Utgångspunkten bör emellertid vara att det är
den enskilde läkarens kompetens och inte vederbörandes
anställningsform som är avgörande. Jag förutsätter därför
att en privatpraktiserande läkare med psykiatrisk
specialistkompetens kan anförtros samma rätt som en
offentligt anställd läkare vad gäller rätten att omhänderta
en person för läkarundersökning samt att begära
polishandräckning i samband med undersökning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande det s.k.
tvåläkarförfarandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande privatpraktiserande
psykiaters rätt att föranstalta om läkarundersökning mot
den enskildes vilja liksom möjligheten att begära
polishandräckning i samband med undersökning för
vårdintyg.

Stockholm den 12 december 1990

Gullan Lindblad (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-12-13 Bordläggning: 1991-01-10 Hänvisning: 1991-01-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)