med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.

Motion 1990/91:Ju15 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
1. Sammanfattning
Det har riktats kritik mot nuvarande system vad gäller
behandling av psykiskt störda lagöverträdare. Kritiken har
bland annat gällt följande frågor.
Påföljden för en psykiskt störd lagöverträdare står ofta i
dålig proportion till det begångna brottet. Psykiskt störda
lagöverträdare återfaller ofta och begår nya allvarliga brott.
Psykiskt störda lagöverträdare behandlas i princip på
samma sätt som övriga personer som intagits i anstalt på
grund av psykisk störning. Lagöverträdarna kan t.ex. få
tillstånd att vistas utanför anstalten på samma sätt som
andra patienter. Övriga patienter kan vara utsatta för hot
eller brott från lagöverträdarnas sida. Det är landstingen
som har ansvar för vården även av psykiskt störda
lagöverträdare. Ofta saknas dock tillräckliga vårdresurser
för att ta hand om denna djupt störda och dessutom ofta
mycket farliga grupp.
Enligt vår mening har kritiken som riktats mot
nuvarande system fog för sig. I olika sammanhang har
förslag till förändringar framförts. Nu har regeringen
presenterat en proposition med förslag till ny lagstiftning på
området. Regeringens förslag kommer emellertid inte att
medföra några påtagliga förbättringar.
Det blir alltså ingen större skillnad beträffande vistelse
utanför anstalten eller utskrivning jämfört med dagsläget.
I denna motion ges riktlinjer för ett nytt system för vård
av psykiskt störda lagöverträdare.
En grundtanke är att det måste dras en klar gräns mellan
psykiskt störda lagöverträdare och andra psykiskt störda
personer. De psykiskt störda personer som begår brott är
bevisligen farliga för andras liv och egendom. Allmänhetens
rätt till skydd mot nya brott måste tillmätas en mycket stor
betydelse då ett nytt system för behandling av de psykiskt
störda lagöverträdarna beslutas.
När en psykiskt störd lagöverträdare döms för brott skall
domstolen kunna utdöma ett fängelsestraff. Domstolen
skall samtidigt kunna förordna att den dömde tills vidare
skall genomgå rättspsykiatrisk vård. När denna vård inte
längre behövs skall den dömde föras över till fängelse.
Undantagsvis skall något straff inte utdömas. Det gäller en
liten grupp personer som kan anses ha varit helt ur stånd att
uppfatta att de begår ett brott.
Staten, inte landstingen, skall ha ansvaret för psykiskt
störda lagöverträdare som ådöms påföljd av domstol.
Vården skall ges inom kriminalvårdens ram. Det betyder att
det skall bli betydligt minskade möjligheter för patienter att
vistas utanför anstalten. Allmänhetens rätt till skydd mot
nya brott skall sättas i första hand.
Det bör skapas ''slussavdelningar'' mellan psykiatriska
avdelningar och fängelse. Det kommer att förbättra
möjligheterna att ge intagna psykiatrisk vård.
De moderata förslagen kommer att medföra en mängd
fördelar. Samhällsskyddet förbättras påtagligt.
Vårdresurserna förstärks genom bättre samordning och
specialisering. Kriminalvårdens psykiatriska resurser kan
samordnas med den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Psykiskt störda
lagöverträdare kommer inte längre att vårdas tillsammans
med övriga psykiskt störda. Psykiskt störda lagöverträdare
kan erhålla en tidsbestämd påföljd. Även sådana intagna i
kriminalvårdsanstalter som inte ansetts vara psykiskt störda
kommer att kunna erbjudas bättre vård och stöd.
I denna motion behandlas propositionens förslag
beträffande psykiskt störda lagöverträdare. Beträffande
frågor gällande vård av psykiskt störda personer som inte
begått några brott hänvisas till den moderata
kommittémotionen 1990/91:So31.
2. Nuvarande system 30 
kap. 6 § brottsbalken föreskriver följande angående
psykiskt störda lagöverträdare:
För brott som någon begått under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, får rätten inte tillämpa annan påföljd än
överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn.
Bör påföljd som nu sagts inte tillämpas, skall den
tilltalade vara fri från påföljd.
Personer med psykiska avvikelser omfattas således av
det straffrättsliga sanktionssystemet. Särbehandling kan
emellertid ske i olika avseenden. Fängelse och villkorlig
dom får inte användas som påföljder.
Det kan noteras att det är två kategorier av personer som
berörs av det nämnda lagrummet. Dels bl.a. personer som
kan anses som sinnessjuka, dels personer som lider av
annan själslig abnormitet som är så djupgående att den
''måste anses jämställd med sinnessjukdom'' (det så kallade
jämställdhetsbegreppet).
Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken gäller att rätten får
förordna att den som begått en brottslig gärning skall
överlämnas till bland annat sluten psykiatrisk vård. En
förutsättning för en sådan dom är att den dömde, enligt
föreskriven medicinsk utredning, kan beredas vård med
stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (LSPV) och att rätten anser att det finns ett behov av
den aktuella vården. LSPV gäller såväl personer som bereds
sluten psykiatrisk vård utan att ha begått brott, som
personer vilka döms för brott av domstol.
Beträffande vården av lagöverträdare finns viss
särreglering. Bland annat fattas beslut om utskrivning,
permission och försöksutskrivning av utskrivningsnämnden
i stället för ansvarig överläkare. Nämnden kan dock
överlåta på överläkare att besluta om permission.
Under 1980-talet har årligen cirka 300 personer
överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV. Cirka
400 personer har under samma period fått åtalsunderlåtelse
med stöd av bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket
rättegångsbalken. Enligt detta lagrum kan åklagare
underlåta att väcka åtal för ett brott, om brottet
uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken och om
psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring.
3. Tidigare förslag till ändrat system
Frågan om påföljder för psykiskt avvikande
lagöverträdare har utretts vid flera tillfällen under senare år.
3.1 Bexeliuskommittén
Den så kallade Bexeliuskommittén fann i ett betänkande
1977 att jämställdhetsbegreppet tillämpats mera vidsträckt
än som hade varit avsett. Enligt kommittén borde ett ökat
antal psykiskt störda lagöverträdare dömas till fängelse.
3.2 Socialberedningen 1984 
presenterade socialberedningen sitt betänkande
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (SOU 1984:64).
Beredningen framförde kritik mot det nuvarande
påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare.
Beredningen menade att påföljden för en psykiskt störd
lagöverträdare ofta står i dålig proportion till det begångna
brottet. Det kan ibland framstå som en tillfällighet om
någon överlämnas till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV
eller döms till fängelse.
Enligt beredningen måste påföljdssystemet på ett bättre
sätt än det nuvarande leda till påföljder som står i ett rimligt
förhållande till både brottets svårighetsgrad och
gärningsmannens psykiska tillstånd. Det bör inte få
förekomma påföljder som är helt obestämda i tiden.
Beredningen föreslog att det skall skapas en
påföljdskombination av fängelse och rättspsykiatrisk vård.
Om den som är allvarligt psykiskt störd döms till fängelse
skall rätten kunna besluta att han under strafftiden skall
genomgå psykiatrisk tvångsvård. Beträffande en liten grupp
som är mycket allvarligt psykiskt störd skall det dock vara
förbjudet att döma till fängelse. Då skall rätten direkt
kunna överlämna till rättspsykiatrisk vård. Men har inget
fängelsestraff bestämts skall en längsta tid för vården
bestämmas av rätten. Rätten kan också vid allvarliga brott
bestämma en minsta tid för vård.
3.3 Regeringens förslag
Regeringen har nu presenterat en proposition
innehållande ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. I
propositionen konstateras att de kritiska synpunkter
socialberedningen framfört mot nuvarande reglering i flera
avseenden har fog för sig. Enligt regeringen innebär
socialberedningens förslag emellertid väsentliga avsteg från
nuvarande ordning. Förslaget är vidare svårt att inordna i
ett från principiell synpunkt konsekvent system. Mot denna
bakgrund, samt p.g.a. att förslaget väckt stark kritik, bör de
ändringar som bör genomföras vara av mer begränsad
karaktär.
Enligt regeringens proposition bör begreppen
'sinnessjukdom'' och ''sinnesslöhet'' liksom det så kallade
jämställdhetsbegreppet ersättas med ''allvarlig psykisk
störning''. Det är samma begrepp som föreslås i
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. Dessa
förändringar skulle medföra en viss begränsning av den
grupp som omfattas av den straffrättsliga särregleringen.
En lagöverträdare som lider av en allvarlig psykisk
störning skall som en brottspåföljd kunna överlämnas till
rättspsykiatrisk vård. En uppdelning i två kategorier av
lagöverträdare skall kunna ske.
Den ena kategorin skall huvudsakligen behandlas som
de patienter, vilka, utan att ha begått något brott, intagits
för sluten psykiatrisk vård. För den andra kategorin
lagöverträdare skall vården dock vara förenad med särskild
utskrivningsprövning. Detta skall gälla om brottet har
begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning och
om det finns risk för att lagöverträdaren på nytt begår brott
av allvarligt slag.
Liksom för närvarande skall den som begått ett brott
under påverkan av allvarlig psykisk störning inte kunna
dömas till fängelse. Denna begränsning skall dock omfatta
färre dömda än hittills.
För närvarande gäller att personer som av domstol
överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd
vårdas på samma sjukvårdsenheter som övriga patienter,
vilka är föremål för psykiatrisk tvångsvård. Enligt
propositionen bör någon ändring inte ske i detta avseende.
Det skall vara upp till sjukvårdshuvudmännen att avgöra
om behandlingen bör ske på särskilda enheter, till exempel
med hänsyn till säkerhetskrav. Utgångspunkten är således
att samma villkor skall gälla för lagöverträdare och andra
tvångsintagna. En patient skall till exempel kunna få
tillstånd att vistas utom sjukvårdsinrättningen på egen
hand.
Om särskild utskrivningsprövning skall ske skall berörd
åklagare ges tillfälle att yttra sig i frågor om vistelse utanför
sjukvårdsinrättningen eller utskrivning. Åklagaren skall få
rätt att överklaga beslut i sådana frågor.
4. Brister beträffande vård av psykiskt störda
lagöverträdare
Det finns tydliga brister i dagens system beträffande
vården av psykiskt störda lagöverträdare. Påföljden för
psykiskt störda lagöverträdare står inte sällan i dålig
proportion till det brott som har begåtts. Enligt en byråchef
på socialstyrelsen var medelvårdtiden sex månader för dem
som släpptes ut efter att tidigare ha dömts till sluten
psykiatrisk vård. Samma sagesman uppger att psykiatriska
kliniker släpper ut patienter som dömts till sluten
psykiatrisk vård, trots att de inte är botade och kan vara
farliga för allmänheten (Svenska Dagbladet 12 augusti
1989).
En överläkare på Karsuddens sjukhus kartlade drygt 100
patienters liv efter behandlingen på sjukhuset. Samtliga
patienter hade gjort sig skyldiga till mycket grova brott som
till exempel mord och våldtäkt. En fjärdedel av patienterna
lämnade Karsudden helt opåverkade av behandlingen. Så
fort de kom ut slog de ned, rånade eller mördade någon.
Enligt överläkaren borde fler specialavdelningar inrättas i
Sverige, för att kunna ta hand om de psykiskt sjuka
brottslingarna och för att medborgarna skulle skyddas
(Aftonbladet 22 november 1989).
Vårdens organisation spelar uppenbarligen stor roll vad
gäller såväl möjligheten att ge god vård som att hindra att
farliga personer avviker eller släpps ut, utan att ha blivit
botade. För patienter som kräver speciella vårdinsatser och
särskilda säkerhetsarrangemang finns särskilda sjukhus
eller enheter inom de olika sjukhusregionerna. Problemet
är dock att det finns för få vårdplatser på dessa enheter
(Svenska Dagbladet, Brännpunktsartikel, 11 augusti 1989).
Dömda lagöverträdare som inte får plats på
specialkliniker placeras på allmänpsykiatriska kliniker. På
dessa kliniker saknas inte sällan resurser att ta hand om
svårt störda lagöverträdare. Enligt en överläkare vid Säters
sjukhus gäller för dessa patienter att ''de får som regel ingen
vård alls'' (DN debatt 26 augusti 1989). I samma artikel
redovisade överläkaren att han tagit del av en journal från
en allmänpsykiatrisk klinik där en morddömd person blev
utskriven efter ett halvår ''utan att journalen innehåller ett
enda ord om behandlingsförsök eller farlighetsbedömning''.
Enligt samme överläkare är en viktig anledning till de
bristfälliga vårdresurserna den så kallade sektoriseringen.
Denna innebär att Sverige delats upp i små geografiska
områden och att ett psykiatriskt lag fått totalansvaret för
den psykiatriska vården inom sin sektor. Ett syfte var att
vården skulle bli mer tillgänglig för befolkningen samtidigt
som lagen skulle samarbeta med socialvård, primärvård och
övrig sjukvård. Samtidigt avvecklades de stora
mentalsjukhusen, innan resurser skapats för att ta emot ofta
svårt sjuka patienter ute i samhället. De psykiatriska lagen
fann sig plötsligt stå med krav på uppgifter som vida
översteg resurserna.
5. Regeringens förslag ger endast marginella
förbättringar
Nuvarande system för behandling av psykiskt störda
lagöverträdare fungerar inte tillfredsställande. Reformer
inom detta område är nödvändiga. Regeringens förslag är
dock behäftat med allvarliga brister beträffande såväl vård
som organisation.
5.1 Särskild utskrivningsprövning -- slumpens skördar
Enligt regeringens förslag skall brottmålsdomstolen göra
en bedömning av om det är nödvändigt med särskild
utskrivningsprövning beträffande den dömde
lagöverträdaren. Bedömningen skall grundas på risker för
återfall i brott. Enligt departementschefen är det fråga om
''en bedömning av medicinsk karaktär'' men även ''en
prognos från mer allmänna utgångspunkter'' (sid. 466).
Denna typ av prognos måste bli mycket svår att göra.
Här kan jämföras med den ordning som tillämpas då
personer som dömts till minst två års fängelse skall friges.
Om risken för återfall bedöms vara påtaglig får frigivning
ske först efter att två tredjedelar av strafftiden verkställts.
Det har visat sig att den bedömning av den individuella
återfallsrisken som kriminalvårdsnämnden gjort inte är
bättre än vad slumpen skulle kunna åstadkomma (Johannes
Knutsson, Kan återfall i allvarlig brottslighet förutsägas?
BRÅ forskning 1985:5). Det finns anledning att förmoda att
då fråga är om psykiskt störda lagöverträdare möjligheterna
till förutsägelser är än svårare.
Slutsatsen av detta är att särskild utskrivningsprövning
ofta inte kommer att äga rum beträffande personer som
sedan trots allt återfaller i allvarlig brottslighet. På
motsvarande sätt kommer åtskilliga som blir föremål för
den särskilda utskrivningsprövningen inte att återfalla. Det
av regeringen föreslagna systemet kommer helt enkelt inte
att fungera väl.
5.2 Vistelse utanför anstalt möjlig
En lagöverträdare som genom dom överlämnats till
rättspsykiatrisk vård skall enligt regeringens förslag i
princip behandlas som en person som intagits för psykiatrisk
tvångsvård. Det bör alltså inte göras någon skillnad på dessa
patientkategorier. Inte heller när det gäller
säkerhetsaspekter anses det finnas anledning till olika
behandling. Departementschefen uttalar (sid. 200) att de
åtgärder som kan krävas ''motiverar sålunda som jag ser det
i princip inte att någon i förhållande till övriga
tvångsvårdspatienter avvikande reglering införs''.
Detta får bl.a. till resultat att det blir fråga om att i det
enskilda fallet överväga om det är nödvändigt att hålla
patienten inlåst. Departementschefen uttalar bland annat
(sid. 154):
Liksom vid frivillig vård kan patientens rörelsefrihet bli
föremål för överenskommelse mellan honom och
personalen. Patientens möjligheter att vistas utanför
vårdavdelningen eller vårdinrättningens område bestäms av
hans tillstånd och rutinerna vid inrättningen. Man kan
därför inte bedöma varje vistelse utanför vårdavdelningen
som en s.k. friförmån. Det kan i stället, som beredningen
anger, vara fråga om en naturlig del av vården (våra
understrykningar).
Det bör även finnas möjligheter till permission. I
lagrådsremissen anförs (sid. 154):
Tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område kan således behövas för att förbereda att
tvångsvården upphör, men även andra skäl kan i vissa fall
motivera ett sådant tillstånd. En patient bör därför kunna
ges permission under en del av vårdtiden. Självfallet bör
permission ges endast under förutsättning att patientens
hälsotillstånd och omständigheterna i övrigt medger det.
Dessa möjligheter att vistas utanför låst avdelning och
till och med helt utanför anstalten på grund av permission
kommer alltså att finnas även för dömda lagöverträdare.
Detta måste anses som förvånande med tanke på vad som
är känt beträffande denna kategoris benägenhet till återfall
i brott.
I detta sammanhang har det också sitt intresse att ta del
av vissa statistiska uppgifter vad gäller försöksutskrivningar
enligt LSPV. Under 1985 försöksutskrevs cirka 8.000
patienter. Av dessa återintogs cirka 4.200. Under 1988
försöksutskrevs cirka 6.700. Återintagning skedde
beträffande cirka 3.500. Återintagning skedde bland annat
för att patienter bröt mot vissa föreskrifter.
Försöksutskrivningsinstitutet föreslås visserligen avskaffat.
Det finns dock anledning att anta att beslut om vistelse
utanför vårdinrättningen eller permission kommer att ge
ungefär samma resultat. Det vill säga i omkring hälften av
fallen visar sig patienten inte klara av sin frihet såsom
förväntades. Det säger sig självt att då fråga är om
lagöverträdare -- vilka ofta gjort sig skyldiga till mycket
grova brott -- är dessa möjligheter till vistelse i frihet
oroande.
Det ovan anförda gäller patienter utan särskild
utskrivningsprövning. Om vården förenas med sådan
särskild utskrivningsprövning gäller vissa särskilda villkor.
Beslut skall fattas av länsrätten, och åklagare ges
yttranderätt och rätt att överklaga beslutet. Skyddsaspekten
skall ges ökad betydelse. Departementschefen framhåller
emellertid: 'Samtidigt är det angeläget att patienten ges
möjligheter att successivt anpassa sig till ett liv utanför
vårdinrättningen'' (sid. 307).
Det kan antas att ett stort antal psykiskt störda
lagöverträdare ändå får samma möjligheter till vistelse
utanför anstalten som övriga patienter. Gör ansvarig läkare
den bedömningen att patienten bör vistas utanför anstalten
måste det ju vara svårt för åklagare och länsrätt att göra
annan bedömning.
Sammanfattningsvis kan därför konstateras att några
avgörande förändringar inte kommer att ske enligt
regeringens förslag jämfört med vad som gäller i dagsläget.
Detta är självfallet otillfredsställande.
5.3 Utskrivning ungefär som i dag
Även då det gäller utskrivning av patienter sker en
uppdelning av dem som genomgår rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd.
Då det är fråga om vård utan särskild
utskrivningsprövning skall vården upphöra, om det inte
längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd med
mera är nödvändigt att han är intagen på
sjukvårdsinrättning. Beslut fattas såsom huvudregel av
chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
Det ställs alltså inte upp strängare villkor i och för sig då
det är fråga om utskrivning av en lagöverträdare. Det
lämpliga i detta kan ifrågasättas.
Då det är fråga om vård med särskild
utskrivningsprövning prövas frågan av länsrätten efter
anmälan av chefsöverläkaren. Det skall ske en första gång
efter fyra månader och därefter inom var sjätte månad.
Åklagare ges möjlighet att yttra sig och att överklaga
länsrättens beslut.
Utgångspunkten är således att även en lagöverträdare
skall kunna skrivas ut efter redan fyra månader eller vid
följande sexmånadersintervall. Då det är fråga om en
person för vilken gäller särskild utskrivningsprövning antas
vederbörande dessutom vara benägen att återfalla i brott.
Det är följaktligen fullt möjligt att en person som dömts för
mord är på fri fot i samhället igen efter fyra eller tio
månader. Det ligger i sakens natur att detta kan upplevas
som stötande och skrämmande av allmänheten.
Samtidigt skall medges att en viss förbättring av
samhällsskyddet eventuellt kan uppnås genom att åklagare
skall ges möjlighet att yttra sig inför en utskrivning. Detta
förfarande syftar till att få skyddsaspekterna belysta vid
prövningen. Man kan dock vara tveksam till vilket
inflytande åklagarens synpunkter kommer att ha i
praktiken. Låt oss anta att vederbörande överläkare gör
gällande att patienten (lagöverträdaren) inte behöver någon
ytterligare vård. Åklagaren å sin sida kanske hävdar att
skyddsaspekter starkt talar för att utskrivning inte skall ske.
Man kan anta att länsrätten i en sådan situation kommer att
dra sig för att -- mot ansvarig läkares klara besked -- likväl
bestämma att vård är nödvändig och skall fortsätta.
Mycket talar därför för att åklagarnas inställning i denna
typ av mål inte kommer att ha så stor betydelse. Detta i sin
tur leder till att utskrivning av psykiskt störda
lagöverträdare kommer att ske i ungefär samma omfattning
som i dag, även om regeringens förslag genomförs. Frågan
om allmänhetens skydd mot nya brott, utförda av den
psykiskt störde lagöverträdaren, kommer troligen att sättas
i andra hand.
5.4 Landstingen får verkställa brottspåföljder
Även i framtiden skall vården av psykiskt störda
lagöverträdare omhänderhas av sjukvårdshuvudmännen,
dvs. landstingen. Av det ovan anförda har framgått att
brister i vården har uppenbarats. Detta berörs i
propositionen. Departementschefen uttalar:
Mot bakgrund av vissa incidenter som inträffat på senare
tid vill jag emellertid betona vikten av att
sjukvårdshuvudmännen har en organisation och resurser
för den psykiatriska vården som ger tillräckliga möjligheter
att tillgodose de krav som här gör sig gällande när det gäller
att förhindra att patienter rymmer etc. (sid. 199).
Departementschefen är medveten om det olämpliga i att
patienter som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser placeras
tillsammans med andra patienter. Enligt
departementschefen kan dock en lösning vara att den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (som nu är
statlig) överförs till landstingen.
Att problem likväl kan tänkas uppstå framgår dock av
propositionen. Departementschefen framhåller betydelsen
av att sjukvårdshuvudmännen genom ''interna föreskrifter
och överenskommelser sinsemellan skapar en ordning så att
det här inte uppstår några praktiska svårigheter''. Bland
annat är det väsentligt att motsättningar mellan olika
sjukvårdsinrättningar om var en viss patient skall vårdas
kan undanröjas.
Det finns anledning att hysa tveksamhet till huruvida
verkställigheten av en straffpåföljd -- överlämnande till
psykiatrisk vård -- skall omhänderhas av sjukhus som drivs
av landstingen. Vidare finns det skäl att anta att sådana
samordningsproblem mellan olika landsting som existerar i
dag kommer att bestå även om regeringens förslag
genomförs. Slutligen måste konstateras att denna vård
lämnar mycket övrigt att önska vad gäller allmänhetens --
och övriga patienters -- skydd mot nya brott från de intagnas
sida.
Sjukvårdspersonalens inställning har också stor
betydelse. En överläkare har uttalat (Dagens Nyheter den
9 augusti 1989) att ''det inte är psykiatrins uppgift att svara
för rättssäkerheten eller hindra att folk återfaller i brott.
Psykvårdens uppgift är enbart att bereda psykiskt sjuka
vård så länge det är 'oundgängligen nödvändigt' ''.
Ett flertal remissinstanser har vidare riktat kritik mot
tanken att den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten skall tas över av landstingen.
Oro yppas för om de ekonomiska ramarna skall bli
tillräckliga. Det framhålls att rättspsykiatriska
undersökningar utförs på uppdrag av domstolar och avser
häktade personer, dvs. ännu inte dömda.
Sveriges domareförbund framhåller att de som är
häktade och genomgår rättspsykiatrisk undersökning inte
alltid är i behov av psykiatrisk vård. Om landstingen tar
över verksamheten kan det därför ''i dessa fall sägas vara
fråga om kommunala häkten''. Enligt domareförbundet bör
verksamheten lyda under justitiedepartementet.
6. DET MODERATA ALTERNATIVET 6.1 
Sätt allmänhetens skydd i första hand
Frågan om hur psykiskt störda lagöverträdare skall
behandlas är ett klassiskt straffrättsligt problem. En
ytterlighetsståndpunkt är att den som på något sätt varit
psykiskt störd vid brottets berövande endast skall erbjudas
frivillig vård. En annan ytterlighet utgör ståndpunkten att
alla som begått brott skall ådömas och avtjäna straff utan
att hänsyn tas till den psykiska sjukdomen.
Enligt den så kallade tillräknelighetsläran skall i vart fall
vissa personer som lider av psykisk sjukdom inte vara
underkastade straffrättsligt ansvar. Exempelvis psykiatrisk
tvångsvård skall emellertid inte vara utesluten.
Mot denna princip kan ställas principen om likhet inför
lagen. De som begått samma typ av brott bör drabbas av
samma påföljder.
En tredje viktig princip är att i ett rättssamhälle har
staten påtagit sig ett ansvar att skydda medborgarna mot
brott.
Att väga samman dessa principer vid utformningen av
ett system som gäller behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare är vanskligt. Värderingarna kan skifta från
ett samhälle till ett annat och från tid till tid. Det torde vara
omöjligt att presentera en lösning som uppfyller alla de
ovan nämnda principerna. I de förslag som presenteras
nedan har skyddsaspekten tillmätts stor betydelse.
Samtidigt skall betonas att vad som här diskuteras endast är
riktlinjer för en ny ordning inom detta område.
En väsentlig brist i regeringens förslag är att det inte görs
någon skillnad på psykiskt störda lagöverträdare och andra
psykiskt störda personer. Men de psykiskt störda personer
som begår brott är bevisligen farliga för andras liv och
egendom, medan den andra kategorin inte är det från
straffrättslig synpunkt. Då en ordning för behandling av
psykiskt störda lagöverträdare diskuteras kan denna
skillnad inte nonchaleras. I ett rättssamhälle har
medborgarna rätt att förvänta sig att det allmänna gör sitt
yttersta för att skydda dem mot brott.
6.2 Påföljd och vård bör kombineras
I vissa avseenden är socialberedningens förslag bättre
ägnade att leda till ett fungerande system än regeringens
förslag. Beredningens förslag om möjlighet till en
påföljdskombination är i princip tilltalande. Vi menar att ett
nytt system bör bygga bl.a. på den tanken. En domstol bör
således samtidigt med att den dömer till ett fängelsestraff
kunna förordna att den dömde tills vidare skall genomgå
rättspsykiatrisk vård. När denna vård inte längre behövs
skall den dömde kunna föras över till fängelse.
Det kan visserligen hävdas att detta innebär att man
blandar ihop straff och vård. Å andra sidan är det mera
fråga om en gradskillnad än artskillnad jämfört med
regeringens förslag. Redan nuvarande ordning -- vilken
kommer att bestå enligt förslaget -- innebär att den som
lider av svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig
påföljd. Till detta kommer, såsom socialberedningen
anförde, att de flesta lagöverträdare av den aktuella
kategorin är väl medvetna om att de begått brott men har
ändå ett stort psykiatriskt vårdbehov. Vårt förslag innebär
vidare att nuvarande förbud att döma psykiskt störda
lagöverträdare till fängelse måste avskaffas. Självfallet skall
det dock vara möjligt att -- såsom i nuläget -- utdöma
mildare påföljd om lagöverträdaren är psykiskt störd.
I det helt övervägande antalet fall då gärningsmannen
bedöms som allvarligt psykiskt störd vid brottets begående
bör således sedvanliga regler om påföljd gälla. Om brottet
bör föranleda fängelsestraff skall ett sådant utdömas
samtidigt som domstolen förordnar om psykiatrisk vård.
Längden av denna vård skall emellertid avgöras, inte av
domstolen, utan av berörd sjukvårdspersonal. Om
exempelvis en överläkare finner att vård inte längre är
nödvändig skall patienten i princip föras över till fängelse
för att avtjäna den ådömda påföljden. Mot bland annat
denna bakgrund är det befogat att skapa en ny
vårdorganisation.
6.3 Ingen påföljd i speciella fall
I vissa speciella situationer bör dock fängelsestraff inte
kunna utdömas. I likhet med socialberedningen menar vi att
det finns ett litet antal lagöverträdare som är så störda att
det skulle vara stötande att utdöma fängelsestraff. Det
gäller exempelvis personer som varit helt ur stånd att
uppfatta det felaktiga i sitt handlande. I detta sammanhang
skall således tillräknelighetsläran spela en avgörande roll.
Det skall betonas att det här är fråga om ett fåtal
lagöverträdare. Enligt socialberedningens ordförande Lars
Grönwall rör det sig om högst ett tiotal personer per år
(Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, seminarium
anordnat av Rättsfonden den 6 mars 1987).
I dessa fall skulle det således kunna bli aktuellt att
förordna om rättspsykiatrisk vård. Om rättspsykiatrisk vård
förordnades skulle det vara tänkbart att tillämpa den
ordning regeringen föreslår beträffande särskild
utskrivningsprövning. Åklagare skulle således beredas
tillfälle att lämna synpunkter av intresse beträffande
allmänhetens skydd. Till skillnad från socialberedningen
menar vi att domstolen inte bör bestämma en längsta tid
eller en minsta tid för vården i dessa fall. Det är principiellt
betänkligt att ha ett system där en brottmålsdomstol avgör
hur lång tid viss vård behövs.
6.4 Kriminalvården skall ansvara för dömda personer
Det är fråga om att ge vård åt personer vilka dömts av
domstol till viss påföljd. Mot denna bakgrund bör staten
svara för behövlig organisation. Psykiskt störda personer
som döms av domstol skall således inte överföras till vård i
landstingets regi. Kriminalvårdens egna psykiatriska
resurser, som reducerats starkt sedan slutet av 1970-talet,
måste således byggas ut kraftigt. ''Det vore'' som professor
Nils Bejerot sade vid det ovan nämnda seminariet anordnat
av Rättsfonden, ''rimligare att flytta in en del av psykiatrin
i kriminalvården än att som nu flytta in en del av
kriminalvården på de allmänna psykiatriska klinikerna''.
Det förhållandet att den psykiatriska vården skall
bedrivas inom kriminalvården kommer självfallet också att
medföra att där gällande restriktioner för vistelse utanför
anstalt, permissioner med mera skall tillämpas. Det
kommer således att bli påtagligt minskat utrymme för
patienterna att av olika skäl vistas utanför anstalten.
Allmänhetens skydd mot nya brott från den kategori
lagöverträdare det här är fråga om kommer således att
stärkas väsentligt.
Samtidigt borde det vara möjligt att skapa avdelningar
som fungerar som någon form av ''sluss'' mellan psykiatriska
avdelningar och fängelse. Personer som genomgått
psykiatrisk vård skulle kunna vistas på en sådan
''slussavdelning'' en kortare eller längre tid såsom ett led i
överförandet till fängelse. Inom dessa ''slussavdelningar''
skulle den psykiatriska vården inte vara lika intensiv som på
den egentliga psykiatriska avdelningen, men likväl ge bättre
stöd än vad som kan ges i fängelse.
Självfallet skulle möjligheter till placering i exempelvis
behandlingshem med stöd av 34 § kriminalvårdslagen
kunna utnyttjas.
6.5 Fördelar med vårt förslag
Det system som ovan skisserats har en mängd fördelar,
vilka i korthet skall beröras.
Samhällsskyddet förbättras påtagligt. En psykiatrisk
klinik inom kriminalvårdens ram kommer att ha helt andra
möjligheter såväl legalt som praktiskt att hindra att de
intagna avviker. På motsvarande sätt blir möjligheterna till
vistelse utanför anstalt påtagligt inskränkt. En följd av detta
skulle bli att vårdpersonalen inte behöver ansvara för
allmänhetens skydd på det sätt som nu ofta i praktiken blir
fallet. Denna uppgift skulle åvila kriminalvårdens personal.
Med staten som huvudman för den aktuella vården
skulle vårdresurserna kunna förbättras, bland annat genom
specialisering. Staten skulle på ett helt annat sätt än ett antal
sinsemellan oberoende landsting kunna samordna och
koncentrera vårdresurserna. Med större
upptagningsområden skulle möjligheterna att utnyttja
kvalificerad personal öka. Den geografiska sektoriseringen
skulle motverkas inom detta område av psykiatrin.
En samordning mellan kriminalvårdens psykiatriska
resurser och den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten skulle framstå som en naturlig
utveckling. Det skulle kunna skapas förutsättningar för att
förena undersökningsverksamhet med psykiatrisk vård åt
de personer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning
och sedan dömts av domstol.
Psykiskt störda lagöverträdare skulle inte längre vårdas
tillsammans med övriga psykiskt störda. Det är helt
oacceptabelt att den förstnämnda kategorin skall behöva
utsättas för exempelvis våldsbrott eller hot om våld från de
ofta tungt kriminellt belastade lagöverträdarna. Såsom
socialberedningen framhöll måste psykiskt störda personer
som inte har begått kriminella handlingar anses ha ett
berättigat intresse av att inte bli sammanblandade med
lagöverträdarna.
Psykiskt störda lagöverträdare som ådöms påföljd och
samtidigt överlämnas till vård skulle få en tidsbestämd
påföljd. Varken i nuläget eller enligt regeringens förslag blir
detta fallet. Om en person ansågs vara i behov av vård efter
det att påföljden verkställts skulle detta bli föremål för
sedvanlig prövning gällande tvångsvård.
Den nya organisationen skulle vidga möjligheterna att
ge personer dömda till fängelse psykiatrisk vård. I nuläget
finns brister vad gäller intagnas möjlighet att erhålla vård.
Enligt regeringens förslag skall begreppen ''sinnessjukdom''
och ''sinnesslöhet'' liksom det så kallade
jämställdhetsbegreppet ersättas med ''allvarlig psykisk
störning''. Detta innebär att personer som exempelvis
tidigare ansetts gå in under jämställdhetsbegreppet och
erhållit psykiatrisk vård i stället kommer att dömas till
fängelse. Genom att kriminalvårdens egna psykiatriska
resurser kraftigt förstärks med vårt förslag kommer sådana
dömda personer att kunna få avsevärt bättre vård.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen, med avslag på propositionen i denna del,
hos regeringen begär förslag om psykiatrisk tvångsvård för
lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård) m.m. i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Stockholm den 13 december 1990

Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Birgit Henriksson (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Göran Ericsson (m)

Filip Fridolfsson (m)

Inger Koch (m)

Eva Björne (m)

Carl G Nilsson (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 1990-12-13 Bordläggning: 1991-01-10 Hänvisning: 1991-01-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)