med anledning av prop. 1990/91:102 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret under budgetåret 1991/92

Motion 1990/91:Fö16 av Hans Lindblad (fp)

Utökad användning av reservare

Med stor tillfredsställelse konstaterar jag att
propositionen förordar ett bibehållande av
Drakensystemet. Här finns en möjlighet att till begränsade
kostnader använda befintliga moderniserade flygplan. Till
följd av moderniseringen är underhållskostnaderna per
division låga de närmaste åren, omkring hälften av vad en
Viggendivision kostar i underhåll.

För att ytterligare minska kostnaderna föreslår
försvarsministern att en av dagens tre divisioner med
Draken (vid F 10 i Ängelholm) får en lägre beredskap. Det
innebär att den kommer att bemannas med förare som inte
är i daglig tjänst vid divisionen. Det kan då dels vara förare
som i fred tjänstgör på andra ställen inom försvaret, t.ex. i
staber, förvaltningar eller skolor. Dels kan det vara
reservare, förare som lämnat flygvapnet för anställning vid
civilt flygbolag.

Försvarsministern vill att man även inom
Viggensystemet bör övergå till reservare vid en division. I
sammanhanget kan noteras att de hittillsvarande attack-
och spaningsdivisionerna med Viggen fått en kraftigt
utökad vapenmässig flexibilitet och kapacitet, också i
jaktrollen, som en följd av 1987 års försvarsbeslut.
Förslaget kom den gången inte från myndigheterna, utan
från försvarskommittén som begärde att sjömålsroboten
Robot 15 inte skulle ligga i förråd i väntan på JAS utan i
stället integreras redan i Attackviggen (AJ 37). När detta
integrationsarbete inleddes kom man underfund med att
som en sidoeffekt kunde man då till en ringa kostnad få
integration också för övriga JAS-vapen. Detta arbete
genomförs också på Spaningsviggen, vilket betyder att alla
attack- och spaningsdivisioner får en långt större
mångsidighet än hittiills, och detta för en mycket låg
kostnad. Den operativa effekten av denna integration, som
kostar omkring 40 milj. kr, är därför mycket påtaglig.

Det är av stort principiellt intresse att försvarsministern
på detta sätt uttalar sig för användning av reservare på
förband med stridsflygplan. Man kan nämligen gå vidare på
denna väg och därför nå en rad stora fördelar i försvaret.
Kanske har vi genom detta en av de största
förnyelsemöjligheterna för försvaret under 90-talet.
Nämligen en föryngring av officerskåren och en större
flexibilitet och därmed uppväxlingsförmåga inte bara inom
flygvapnet utan även i marinen och armén.

I folkpartiet liberalernas partimotion anges skäl för att
man i Drakensystemet bör ha handlingsfrihet att även sätta
upp en fjärde division. Men denna bör tillåtas ha betydligt
längre uppsättningstid, och i fredstid bör man inte satsa
flygtid på den. Bakgrunden till att den ändå bör finnas som
handlingsfrihet ligger i forskningsresultat från experiment
just med tidigare Drakenpiloter. Strax före jul disputerade
FOA-forskaren Maud Angelborg-Thanderz på
avhandlingen ''Prisvärd militär flygning med rimliga
risker''.

Hon har tillsammans med olika andra experter gått djupt
in i psykologiska och medicinska studier kring
ansträngning, motivation och sinnesstämning hos förare
som efter lång bortovaro från flygning med Draken satts i
simulator och sedan i några fall givits återinflygning. Hon
visar att detta kan organiseras så att närmast förbluffande
goda resultat kan nås trots att kostnaderna minimeras.

En grupp bestod av tidigare Drakenförare som under
senare år bara flugit transport- eller sambandsplan.
''Resultaten var häpnadsväckande goda och frågan väcktes
vilken betydelse tillhörigheten till flygvapnet kunde ha för
förarna och deras resultat.'' I nästa grupp ''inkallades därför
till en identisk återinflygning i simulator åtta fd.
Drakenförare som tagit avsked. Fyra av dessa var SAS-
styrmän. Av de återstående var en lantbrukare, en läkare,
en bilförsäljare och en flygledare. Avgången personal
visade lika häpnadsväckande goda resultat.''

Under disputationen framkom att SAS-styrmännen tagit
en del intryck av sitt dagliga arbete och kom in väl högt inför
landning, medan lantbrukare kom in på lägre höjd (dock
inte traktorhöjd).

Tiden sedan flygning med Draken varierade mellan fyra
och 147 månader, med ett medeltal på 55 månader. Hur
kunde en grupp mycket kunniga förare som varit borta från
systemet i fem och ett halvt år efter en veckas
specialutbildning i simulator åstadkomma lika bra resultat
som en grupp aktiva, fullt utbildade flygförare med
varierande erfarenhet?

Det visade sig nämligen att erfarna förare som varit
borta några år kunde prestera bättre resultat än de yngre
förarna på divisioner. Erfarenhet betyder alltså mycket, och
det människan en gång lärt och praktiserat under ett antal
år kan snabbt väckas till liv. En mer ytlig kunskap och
erfarenhet däremot kan gå förlorad på kort tid.

En duktig pilot som tjänstgjort tio år i flygtjänst kan
alltså mycket väl stå i reserv kanske lika länge. När han
kallas in och får en kompletterande utbildning kan han åter
ingå i ett förband.

Det här betyder att Sverige till låg kostnad kan få en
''kärnmodell'' inom flygvapnet. Ty genom den inhemska
flygplananskaffningen med dess successiva tillförsel kan
man i de flesta lägen ha ett något större antal flygplan än
som motsvarar de i fred kontinuerligt uppsatta divisionerna.
Detta förhållande är särskilt påtagligt genom att
livstidsförlängningar numera gör att flygplan kan vara
moderna under betydligt längre tid än man tidigare trodde.
Draken kan vara i tjänst till omkring 50 år efter typens
första flygning 1955, och motsvarande exempel finns från
ett stort antal länder.

I samband med att jag skrivit i denna fråga har jag
kommit i kontakt med några förare som lämnat flygvapnet
för civil tjänst. Det rör sig om mycket intresserade och
duktiga förare, som gärna skulle fortsätta som reservare.
Deras utbildning har kostat l5 milj. kr. vardera. Den
reservare som tjänstgör då och då vid F 10 i Ängelholm
kände sig välkommen, medan de andra hade fått beskedet
på sina flottiljer att de snart inte skulle få flyga mer. Inte
beroende på brister i deras förmåga utan därför att man nu
utbildade nya piloter, och när dessa kan krigsplaceras tas
reservarna bort. Som skattebetalare måste man ställa
frågan om detta kan vara rimlig ekonomi. Men jag erkänner
att man kunde se frågan annorlunda för ett par år sedan då
beredskapskraven kunde synas större än nu. Att använda
reservare ger ju något lägre beredskap än vid ett förband
som har hela sin personal i tjänst. Men systemet med
reservare är klart fördelaktigt i ett försvar med
''kärnmodell''.

''Lindbergh's own''

Jag vill gå ett steg till och säga att användning av
reservare under vissa förhållanden till och med kan ge högre
professionalism än i linjeförband. I somras besökte jag och
svenske flygattachén 110th Tactical Fighter Squadron i St
Louis, ingående i Missouri Air National Guard.
Skvadronen kallas ''Lindbergh's own'' eftersom Charles
Lindbergh tjänstgjorde i den från 1924. En fjärdedel av
personal är fast anställd, övriga finns ute i civila livet och
kommer in för övningar några dagar varje månad. Man har
38 förare i åldrarna 23 till 57 år. Skvadronen flyger tvåsitsiga
Phantom, ett plan i samma generation som Draken.

Brigadgeneral Jim Renschen är Commander 131th
Tactical Fighter Wing, som omfattar skvadronen i St Louis,
en skvadron i Kalifornien och en i Michigan. Det kan
noteras att han själv tjänstgör på 75 procents tid, resten är
han civil trafikflygare.

En mycket stor del av USA:s jaktflyg utgörs av ANG-
förband, och ANG finns även för attackflyg och transport.
Särskilda beslut krävs för att ANG-enheter ska kallas in till
tjänst utomlands, men detta skedde under kriget i Gulfen,
med mycket gott resultat för dessa förband. ANG uppges
kosta hälften per skvadron i drift jämfört med förbanden i
det reguljära flygvapnet. Det är inte helt rättvisande
eftersom ANG kan ta sina piloter och annan personal
färdigutbildade från linjeskvadronerna. Numera talas om
en förestående reduktion av amerikanska flygvapnet med
kanske en fjärdedel av antalet Wings (flottiljer). En inte
sällan uttalad förmodan är att reduktionen kommer att
innebära en relativ ökning av ANG-förbanden, helt enkelt
därför att dessa är billigare. Med fler reservare blir det totalt
fler förband för en viss summa pengar. Vid övningar visar
ANG-förbanden ofta bättre resultat än
flygvapenförbanden. En förklaring, utöver att de senare har
större inslag av unga förare med mindre erfarenhet, är att
officerarna i flygvapnet så ofta avbryter tjänsten för att gå
på skolor av olika slag -- alla ska ju teoretiskt kunna bli
generaler.

Marina erfarenheter

Strax efter besökte jag amerikanska marinens Moffett
Field utanför San Francisco, med 90 stora Orionplan för
ubåtsspaning över Stilla havet. Två kvalificerade
befattningshavare har var sin övervaknings- och
ledningsplats i maskinen för att styra den avancerade
utrustningen. En officer kommer från andra utbildningar
och är ett par år i ställföreträdarbefattningen. Därefter
återgår han till jagare eller ubåt där han får nya viktiga
uppgifter för att efter några år återkomma till Orionplan för
att under kanske tre år finnas i ledningsstolen. Och därefter
vidare till befattning någon annanstans. På min fråga om
inte detta är ett ineffektivt sätt att bemanna utrustningen
blev svaret att naturligtvis är en enhet med reservare
effektivare, eftersom dessa är i befattningen under många
år och därmed får mer befästa kunskaper. Så vore uppgiften
att ha så effektiv spaning som möjligt efter ubåtar borde
man ha fler reservare. Men ''vårt system'' är ju att vi också
ska få fram amiraler, och därför blir det detta ständiga byte
av arbetsuppgifter.

Vi känner igen samma problematik från Sverige. I våra
kustkorvetter, patrullbåtar, ubåtar och minjaktfartyg krävs
långvarig träning för att man ska bli bra på att tolka
hydrofonljud eller andra sensorer. Men en officer kan inte
få tjänstgöra så länge att han eller hon blir verkligt bra, för
strax är det dags att gå på nästa skola eller komma till en
stab.

Det vore en för marinen bättre lösning om en betydande
del av officerarna endast tjänstgjorde till omkring 30 års
ålder och då under den allra största delen av tjänstgöring
fick vara inom ett fack, där vederbörande då verkligen
skulle bli expert.

När vederbörande närmar sig 30 år borde han eller hon
ges en kompletterande utbildning för övergång till civil
marknad. I analogi med vad som sagts ovan om försöken
med tidigare Drakenpiloter får man anta att den befästa
kunskapen lever kvar. Det betyder att dessa avgångna
officerare skulle vara en mycket stor resurs fram till 40 år
eller äldre, genom att de kan återinkallas i tjänst. Marinen
skulle genom detta få en långt större flexibilitet, t.ex. så att
man vid omsättning av fartyg under några år kunde ha de
nya och gamla fartygen parallellt, alltså en slags
''kärnmodell'' även där.

Fackligt motstånd

I stället för dagens ofördelaktiga åldersstruktur skulle vi
med detta system ha betydligt fler yngre officerare, varav
många med mycket befästa specialistkunskaper. I gengäld
skulle vi ha färre officerare i åldrarna över 30 år. Det skulle
underlätta en bättre balans mellan stridande enheter och
landorganisation, till förmån för de förra -- alltså vad som
länge efterlysts. Att läget inte är värre än det redan är beror
på förtidsavgångar. Men tyvärr är det ofta så att det är de
bästa officerarna som slutar i förtid. Ett bättre system vore
att till stor del bygga på korttidsbefäl men i gengäld kunna
satsa mer på just de officerare som man ser som särskilt
lämpade som chefer.

Från fackens sida finns ett mycket starkt motstånd mot
korttidsbefäl. Jag erfor det starkt i utredningsarbetet inför
1982 års försvarsbeslut, men vi kan nu se att utvecklingen
därefter varit olycklig och givit en olämplig åldersstruktur.
(I en kommittémotion i år upprepar vi folkpartiet
liberalernas förslag om åtgärder för att sänka
pensionsåldern för befäl -- att i stället höja den som staten
försökt i förhandlingar skulle vara utomordentligt
olyckligt.) Jag finner skälen för en övergång till en betydligt
ungdomligare officerskår vara mycket starka, och de stärks
ytterligare av önskemålet att få en försvarsmakt som kan
växa vid behov, alltså kärnmodellen. I det här fallet är det
uppenbart att facken står för en olycklig linje när de säger
nej till korttidsbefäl (däremot är de positiva till tankarna på
lägre pensionsålder eller möjlighet till avgång med årlig
ersättning).

Föryngring i armén

Även i armén finns mycket starka skäl att söka få en
bättre åldersstruktur. Men den som ska vara god utbildare
och samtidigt kunna föra pluton eller kompani måste
troligen genomgå fler kurser än i fallet med
hydrofonoperatören. Å andra sidan måste framhållas att
man bör sträva efter att så mycket som möjligt av den
utbildningen ges på det egna regementet och mindre än nu
vid centrala skolor. För detta talar inte bara besparingsskäl
utan lika mycket att de lokala förbanden kan känna
stimulans av att få stå för mer av det egna befälets
utbildning. De något äldre officerarnas kompetens tas då
bättre tillvara i utbildning av yngre kolleger.

Fler yngre befäl och färre äldre betyder alltså att man får
fler reservbefäl som bakom sig har omkring tio års tjänst
som aktiv officer. Inom samma ekonomi ger systemet med
betydande inslag av korttidsbefäl en större årlig kontingent
av officersaspiranter och totalt sett fler erfarna befäl i olika
åldrar. Också där analogt med Drakenpiloter gäller att det
vid behov av uppväxling alltid går snabbare att friska upp
kunskaper hos en redan utbildad kompanichef än
nyrekrytera och utbilda -- det senare tar åtskilliga år. Och i
''kärnmodellen'' är vi mest intresserade av sådan
förstärkning som kan ernås inom ett till tre år, medan
förstärkningar som kräver fem--tio år för förverkligande
knappast har lika stort säkerhetspolitiskt värde.

Handlingsfrihet rörande helikoptrar

En särskild fråga gäller den handlingsfrihet som man till
låg kostnad kan skaffa sig på helikopterområdet. Behovet
av betydligt större helikopterkapacitet för sjuktransport --
men även för andra transporter -- är uppenbart. Här finns
en av försvarets största brister idag. Samtidigt är helikoptrar
dyra i anskaffning och drift. Vi bör sträva efter att anskaffa
fler helikoptrar, men utöver detta bör vi också ha en
beredskap att ta emot fler helikoptrar -- genom att staten i
en sämre säkerhetspolitisk situation går ut på
världsmarknaden och försöker köpa helikoptrar, eventuellt
begagnade. Man kan också köpa från civila utländska
ägare, där ju helikoptrar skiljer sig från stridsvagnar och
kanoner. Rimligen går priset upp i ett sådant läge, men om
det svenska behovet då upplevs som stort behöver
prisfrågan inte vara avgörande. Däremot kan besättningar
till helikoptrar inte tas fram på kort tid genom
grundutbildning. Även i detta fall är därför den mest
näraliggande lösningen för en ''kärnmodell'' att man söker
klara behovet av kvalificerad personal genom
kompletteringsutbildning av förare och tekniker. Att skifta
från en helikoptertyp till en annan är inte det svåra, men
miljökunskapen -- alltså erfarenhet av att flyga i övre
Norrland, även i mörker -- är viktig. Antag att vi i ett visst
läge har en krigsorganisation med 25 medeltunga
helikoptrar. Arméflyget kan då ges uppgiften att som led i
en ''kärnmodell'' vara beredd att t.ex. inom två år från
beslut ha besättningar tillgängliga för ytterligare ett antal
helikoptrar genom utnyttjande av i första hand
reservpersonal.

I denna motion har frågan om föryngrad officerskår och
bättre utnyttjande av dyra utbildningar tagits upp i det
tredubbla syftet att höja kompetens, minska kostnader och
ge ökad flexibilitet genom en ''kärnmodell''. Alla tre syftena
kan knappast tillgodoses i alla tillämpningar, eftersom de
verksamhetsmässiga villkoren rimligen varierar. En lekman
kan heller inte överblicka alla möjligheter och svagheter i
olika fall. Men det synes mig helt uppenbart att de praktiska
reformmöjligheterna är betydande om man godtar
principen att få ett mer rationellt officersutnyttjande än
dagens.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna att få till stånd en
föryngring av yrkesbefälet, ett bättre utnyttjande av
kompetens hos reservofficerare och en större flexibilitet i
krigsorganisationen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelarna med att bättre än
hittills ta till vara försvarets utbildning av förare av
stridsflygplan och helikoptrar.

Stockholm den l4 mars 1991

Hans Lindblad (fp)