med anledning av prop. 1989/90:9 om arméns utveckling och totalförsvarets planeringssystem, m.m.

Motion 1989/90:Fö15 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Föl5

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:9 om
arméns utveckling och totalförsvarets
planeringssystem, m.m.

Folkpartiet har i många år föreslagit satsningar på och förändringar i försvaret
i syfte att öka dess kvalitet och förmåga. En grundtanke i folkpartiets
förslag har varit att vårt land i första hand bör satsa på förband och system
som tidigt och uthålligt kan ge stor effekt.

Det senaste försvarsbeslutet 1987 innefattade ekonomiska tillskott. Folkpartiet
stod bakom beslutet som innefattade viktiga och betydande förstärkningar
inom det militära försvaret. Eftersom det förelåg stora brister i det
underlag myndigheterna presenterade inför försvarsbeslutet har resultatet
blivit att de angelägna förstärkningarna inte har kunnat realiseras inom den
ekonomiska ram som lades fast i beslutet. Enligt folkpartiets mening är det
särskilt allvarligt att besluten om förstärkningar beträffande transporthelikoptrar,
tunga kustrobotbatterier, luftvärn med medellång räckvidd och
ubåtar inte förverkligats.

Nyligen framlade ÖB sin perspektivplan inför 1991 års försvarsbeslut. I
denna anger ÖB sin syn på hur försvarsmakten bör utvecklas in i nästa sekel.
I fråga om inriktning av brigader och flygdivisioner är ÖB:s förslag i praktiken
en kopia av de folkpartiförslag som förut avstyrkts av tidigare militärledning.

Vidare återfinns i ÖB:s förslag just de förstärkningar som folkpartiet särskilt
förde fram inför 1987 års försvarsbeslut. En utökning från ett till fyra
tunga kustrobotbatterier, en utökning (initialt bl.a. genom livstidsförlängning
av två befintliga Sjöormen) av antalet ubåtar från 12 till 14, en utökning
av antalet luftvärnsrobotförband med längre räckvidd från två till sex bataljoner.

Det är egentligen bara i ett avseende som en av folkpartiet begärd förstärkning
inte klart återfinns i ÖB:s förslag, nämligen i fråga om förstärkningar
av helikopterkapaciteten för sjuktransporter för i första hand övre
Norrland.

Jämfört med tidigare ÖB-förslag innebär det nu framlagda en annan avvägning
mellan numerär och kvalitet till förmån för kvaliteten. Vi utgår ifrån
att ÖB har gjort en operativ bedömning av den föreslagna strukturen. Han
vitsordar att den är väl avvägd mot Sveriges säkerhetspolitiska behov i kris,
neutralitet och krig.

Den mycket stora likheten mellan ÖB:s förslag och den linje folkpartiet

pläderat för i flera år gör det naturligt för oss att verka för att så mycket som Mot. 1989/90

möjligt av dessa förslag kan förverkligas. FÖ15

En mycket oroande faktor är då självfallet att driftskostnaderna för försvaret
ligger dramatiskt högre än som angavs av myndigheterna inför 1987
års försvarsbeslut. Folkpartiet har dragit två slutsatser av detta.

För det första måste försvaret tillföras ytterligare resurser. Detta har delvis
skett genom riksdagsbeslut 1988 och 1989 men folkpartiet anser dessa tillskott
otillräckliga och yrkade på större förstärkningar under vårriksdagen.

Dessa yrkanden avslogs dock av riksdagens majoritet. För det andra blir behovet
av rationaliseringar och effektiviseringar i driften nu större än man tidigare
räknat med.

Det är vidare angeläget att ytterligare stärka försvarets kompetens i fråga
om upphandling av försvarsmateriel, i syfte att kunna få en så rationell och
ekonomisk materielomsättning som möjligt. En omstrukturering av svensk
försvarsindustri är nödvändig, så att vi undviker dubbelkompetens och dubbelkapacitet
på kostnadskrävande områden.

Vi i folkpartiet har sålunda stärkts i vår övertygelse om att den försvarsmaktsinriktning
vi förordat är väl ämnad att ge Sverige ett militärt försvar
som stämmer med de säkerhetspolitiska behoven. Den syn som redovisades
av folkpartiets företrädare i försvarskommitténs betänkande i juni i år om
arméns utveckling och försvarets planeringssystem har snarast fått ökat stöd
genom vad som framkommit i ÖB:s perspektivplan tre månader senare. Vi
redovisar här huvuddelarna.

Inför 1987 års försvarsbeslut lämnade myndigheterna inte utlovat underlag
i fråga om arméns fredsorganisation. ÖB begärde i stället att få återkomma
med förslag 1988 för riksdagsbeslut 1989. Riksdagen godkände
denna uppläggning och ÖB fick regeringens uppdrag att till september 1989
inkomma med förslag till den framtida fredsorganisationen för armén.

De förslag till förändringar av fredsorganisationen som nu framläggs och
det riksdagsbeslut som skall bli resultatet bör alltså ses som en senarelagd
del av 1987 års försvarsbeslut. Samtidigt är det självfallet nödvändigt
att fredsorganisationen ges sådan flexibilitet att den kan utnyttjas vid olika
utformning av den framtida krigsorganisationen.

Den nu arbetande försvarskommittén (FK 88) fick i sina direktiv uppdraget
att föreslå en omorganisation av armén. Som grund för utredningsarbetet
har legat ÖB:s försvarsmaktsutredning (FU 88). Folkpartiet har vid sin
granskning av utredningen funnit att den ligger väl i linje med en omstrukturering
och förstärkning av armén genom ökad kvalitet och en anpassning till
den framtida hotbilden.

Förstärkt materielanskaffning är absolut nödvändig för att svenska markstridsförband
skall få tillräcklig eldkraft, skydd, rörlighet och annan förmåga
(bl.a. mörkerkapacitet och förmåga att bedriva telekrigföring). Det är helt
oacceptabelt att t.ex. anskaffning av skyddsvästar inleds i en takt som kräver
150 år för att hela behovet skall bli täckt.

Inför försvarskommittén (FK 88) har lämnats redovisningar om stora brister
också i den utrustning som skulle finnas enligt hittillsvarande normer för
ammunition och materiel i mobiliseringsförråd. Detta gäller såväl personlig
utrustning som större materiel. 5

Förhållandena är så allvarliga att behovet av kvalitetsförstärkningar är Mot. 1989/90

större än som redovisats i FU 88. Den i FU 88 angivna minimikvaliteten Föl5

är sannolikt för lågt satt av ÖB, vartill alltså kommer att dagens kvalitetsnivå
är sämre än ÖB förutsatt. Brister finns vad gäller utbildning speciellt på
grund av inställda repetitionsövningar.

Tyvärr avvisade majoriteten i försvarskommittén folkpartiets förslag till
kvalitetsförbättringar och ytterligare differentiering av utbildningstiderna
som skulle möjliggöra en brigadorganisation med tillräcklig kvalitet. Regeringen
har följt kommitténs förslag. Eftersom man redan avvisat våra förslag
till ekonomiska förstärkningar blir resultatet av inriktningen i proposition
1989/90:9 en för liten fältarmé med otillräcklig kvalitet på de viktigaste förbanden.
Den förändring som föreslås leder också till en bristande tilltro till
den egna försvarsförmågan hos personalen och ytterst det svenska folket.

Regeringens förslag ger inte en armé i balans med de operativa kraven. Folkpartiet
kan därför inte stödja ett sådant förslag.

Folkpartiet anser liksom ÖB att den moderniserade fältarmén bör innefatta
omkring 20 brigader med tillräcklig kvalitet och fler mekaniserade förband
än i dag. För att uppnå målet med den moderniserade armén krävs reformer
avseende såväl värnpliktstidens längd som fredsorganisationens inriktning.
De redovisade bristerna i arméns nuvarande förband visar också,
att det är helt nödvändigt med ekonomiska förstärkningar om de andra reformerna
skall bli trovärdiga.

Utbildningstider

ÖB begärde i FU 88 att få starta försöksverksamhet med 5 månaders grundutbildning.
Han begärde också att inom ramen för denna utbildning få undersöka
möjligheterna att på 2,5 månader nå utbildningsmålet för bevakningsförband.
Folkpartiet har sagt ja till förslaget med 5 månaders utbildning.
Vår grundsyn är, att ingen värnpliktig skall genomgå en längre utbildning
än vad som behövs för att de uppgifter som är angivna skall kunna lösas.

Det är inte möjligt för oss att exakt ange vilken kortaste utbildningstid som
erfordras för enheter med bevakningsuppgifter. ÖB och arméchefen har angivit,
att man bör specialutbilda enheter, där det värnpliktiga befälet ges
1215 månaders utbildning och manskapet 2,5 månader. De hävdar, att man
med målinriktad utbildning, moderna metoder och effektivt utnyttjande av
tiden bör kunna nå utbildningsmålen för sådana enheter. Försöksverksamhet
borde få bedrivas för att pröva möjligheterna att genomföra myndigheternas
förslag i detta avseende.

Den parlamentariska värnpliktsutbildningskommittén (VK 83) föreslog
tio veckors utbildning för just värnpliktiga med bevakningsuppgifter, och sådan
utbildning bedrivs också sedan några år. Det är fråga om värnpliktiga,
som vid mönstring inte bedöms lämpliga för reguljär soldatutbildning, alltså
den grupp som tidigare kallades handräckningsvärnpliktiga. Den totala tiden
för deras tjänstgöring är längre, men för krigsuppgiften bevakning skulle
de ges tio veckors utbildning.

Alla värnpliktiga anses bli utbildade för att försvara den egna arbetsplatsen.
Det gäller bemanningen på artilleripjäser, på trängförbandens, ingen

jörsförbandens, signalförbandens och luftvärnsförbandens personal, men Mot. 1989/90

också t.ex. flygvapnets värnpliktiga som utbildats med teknisk klargöring av Föl5

flygplan som huvuduppgift. För samtliga dessa kategorier gäller, att utbildningstiden
för bevakning och eget skydd är ungefär densamma som ÖB föreslagit
för bevakningsförbandens manskap. Dagens beredskapsplutoner
ges redan efter tio veckor uppgiften att svara för beredskap mot oförutsedda
händelser, inklusive sådana aktioner som kräver vapeninsats.

Vi kan inte sätta oss i fackmännens ställe och avgöra vilken utbildningstid
som krävs för en bevakningsuppgift. Uppgiften att kunna försvara sig själva
och ett objekt är gemensam för ett mycket stort antal förband. Mot den bakgrunden
vore det inte orimligt att samma utbildningstid skulle gälla för
denna uppgift. Det är tankegångar av detta slag som ligger bakom folkpartiets
uppfattning att ÖB ska få genomföra de försök han föreslagit.

Riksdagsmajoriteten har däremot sagt nej till ÖB:s förslag om 2,5 månaders
utbildning. Genom att i stället välja en minsta värnpliktsutbildning om
fem månader har majoriteten framtvingat en lösning som per år kostar omkring
500 miljoner mer i drift och utbildning.

Folkpartiet anser det utomordentligt angeläget att dessa pengar i stället
används till modernisering av krigsorganisationen. För att få ett begrepp om
storleken kan anges att 500 miljoner per år ger möjlighet att på 45 år finansiera
att utrusta hela armén med skyddsvästar eller bekosta moderniseringen
av ett par fältbrigader. De humanitära respektive operativa motiven för en
sådan satsning skulle vara mycket starka. Förbandens stridsmoral och uthållighet
skulle rimligen stärkas genom en satsning på ökat skydd.

Som vi tidigare anfört anser folkpartiet att de värnpliktiga måste ges den
utbildningstid som krävs för att klara förbandets krigsuppgifter och för att
innehålla beredskapen. Det innebär differentierade utbildningstider, beroende
på både förkunskaper och det utbildningsmål som satts upp.

Planeringsmässigt kan det vara enkelt att räkna med t.ex. 7,5 månader för
flertalet i fältförband och 5 månader för direktrekryterade till försvarsområdesförband.
Det måste däremot i praktiken finnas möjlighet att variera mer
än så. Ett försvarsområdesförband med särskilt viktiga uppgifter, t.ex. försvar
av en hamn, kan behöva längre tid än 5 månader. Tänkbart är också att
man för vissa förband kan minska grundutbildningen och i stället öka repetitionsutbildningen.
I princip bör krigsförbandscheferna få rätt att påverka utbildningstiderna
utifrån erfarenheter av utbildningsbehov och utbildningsbetingelser.

Jämfört med nuläget innebär det en stor förbättring att det lokala försvaret
till stor del kan direktrekryteras och därmed ges en utbildning som helt
inriktas mot de uppgifter dessa förband har. Det är viktigt att krigsförbandscheferna
utvecklar taktik och krav utifrån de speciella förhållandena för respektive
förband.

Folkpartiets grundläggande uppfattning är att utbildningstid och utbildningsmål
bör samordnas. Därmed blir det också oacceptabelt att brigaderna
och andra av de mest påkostade krigsförbanden inte ska ha en utbildning
där man når utbildningsmålen. ÖB anger att nuvarande utbildningstid på 7,5
månader bör utökas till 8 månader, men av ekonomiska skäl ser han inte
möjligheter att åstadkomma detta förrän efter 1997. Folkpartiet anser att om 7

den längre utbildningstiden för huvuddelen av brigaderna behövs, bör den Mot. 1989/90
införas så snart som möjligt. FÖ15

Vad gäller depåorganisationen är folkpartiets uppfattning att man inte heller
där bör utbilda fler värnpliktiga än som behövs för krigsorganisationen.

Också för dessa bör krigsuppgiften styra utbildningstidens längd. Genom att
dagens bevakningsvärnpliktiga utgår (i samband med att bevakningsuppgifter
löses genom en ny och större organisation) påverkas självfallet behovet
av det antal värnpliktiga som i hittillsvarande system förts till gruppen depåoch
bevakningsvärnpliktiga.

Värnpliktspuckeln och pliktlagarna

Ett godtagande av 2,5-månadersutbildning skulle även bidra till en avveckling
av nuvarande värnpliktspuckel bestående av omkring 50 000 värnpliktiga.
Dessa får nu vänta två tre år med att fullgöra sin värnpliktsutbildning.

En sådan väntan har, vilket riksdagen flera gånger framhållit, negativa värnpliktssociala
effekter. Påfrestningarna på den enskilde blir större, när utbildningen
senareläggs. En större andel är då småbarnsföräldrar. Avbrott från
studier eller arbete blir ofta mer problematiska än vid tidig värnpliktstjänstgöring.

Även folkpartiets förslag om direktrekrytering av värnpliktiga till civilförsvaret
bör ses i detta perspektiv. Värnpliktiga bör kunna ges utbildning, t.ex.
vid den nya totalförsvarets skyddsskola eller vid räddningsverkets skolor, för
krigsplacering inom civilförsvaret. Därmed skulle civilförsvaret få en ytterst
angelägen föryngring och kvalitetsförstärkning. Det är i praktiken omöjligt
att med pliktlag ålägga äldre en civilförsvarsutbildning om ett antal månader.

Den enda tidpunkt då en enskild kan åläggas sådan utbildning är i praktiken
just i 20-årsåldern. Folkpartiet har länge krävt en sådan möjlighet, men riksdagsmajoriteten
har hittills vägrat tillåta att unga - utöver vapenfria - direktutbildas
för uppgifter inom civila delar av totalförsvaret.

En sådan utbildning för civila uppgifter skulle bidra till en snabbare avveckling
av värnpliktspuckeln, varför en sådan direktrekrytering till civilförsvaret
inte behöver beaktas vid dimensionering av försvarsmaktens utbildningsapparat
för 90-talet.

Vi har tidigare väckt tanken på en allmän reform av nuvarande system
med pliktlagar för totalförsvarets personalförsörjning. Den manliga delen av
befolkningen genomför i dag allmän värnplikt och får därigenom insyn och
delaktighet i totalförsvarets principiella mål och förberedelser. De får också
en klar uppgift i försvarssystemet och förvärvar en positiv syn på försvarets
roll i samhället. Flertalet manliga ungdomar upplever detta som en rättighet.

Den kvinnliga delen av befolkningen förblir i allmänhet oinformerad om totalförsvaret
och den egna rollen i en krigssituation. Genom brister på kunskap
och delaktighet får många kvinnor en negativ syn på totalförsvaret.

Detta är naturligt med nuvarande system som inte ger kvinnorna motsvarande
ansvar som männen trots att alla medborgare skulle drabbas lika av
ett angrepp mot Sverige.

Enligt vår uppfattning har skillnaden mellan den manliga och kvinnliga
befolkningens uppfattning om totalförsvaret ökat under 80-talet. Detta är

en allvarlig utveckling, som måste brytas. Behovet att kunna tillvarata hela Mot. 1989/90

befolkningens kapacitet i totalförsvaret gör att man måste erbjuda alla FÖ15
svenska medborgare möjlighet att medverka i totalförsvarets olika verksamheter.
En sådan förändring kan endast åstadkommas genom en grundläggande
förändring av nuvarande system med pliktlagar.

Utbildning av värnpliktiga läkare

Sjukvården är sannolikt den svagaste länken i totalförsvaret. Påfrestningarna
på sjukvårdssystemet i krig skulle bli mycket stora, och sjukvården blir
i flera sammanhang sannolikt gränssättande för vad totalförsvaret kan åstadkomma.
Det är därför utomordentligt angeläget att sjukvården kan utnyttja
personalen så effektivt som möjligt efter beredskap.

Fördelningen av sjukvårdspersonal mellan militär och civil sjukvård måste
ägnas stor uppmärksamhet. Bara det antal läkare som oundgängligen behövs
inom den militära sjukvårdsorganisationen bör få undantas från civil sjukvård
vid mobilisering. Övriga läkare bör undantas från militär placering och
i stället övas i den civila sjukvårdens krigsuppgifter.

Folkpartiet kan mot denna bakgrund godta tanken att läkare för försvarsmakten
väljs ut bland befälsuttagna värnpliktiga som redan genomgått
grundutbildning. Folkpartiet anser dock att möjligheten till uppdelad utbildning
bör finnas kvar i den mån inte behovet täcks den första vägen.

Brigaderna och förbandsomsättningssystemet

Med de förutsättningar vi här angivit i fråga om utbildningens inriktning och
behovet att inrikta armén mot omkring 20 brigader ser folkpartiet det möjligt
att begränsa arméns fredsorganisation och åstadkomma betydande rationaliseringar.
Inriktningen i fråga om brigadantalet förutsätter ett samtidigt
ekonomiskt tillskott.

Den krigsorganisatoriska handlingsfriheten finns genom att man kan variera
utbildningsinnehållet vid fredsförbanden. För fältförbanden bör utbildning
ske i bataljon. Starka skäl inte minst ekonomiska - talar för en förbandsomsättning
på omkring åtta år (plus tid i personalreserv). Men variationer
både uppåt och nedåt bör vara möjliga, t.ex. i samband med nytillförsel
av viktigare materiel eller om speciella utbildningsbehov bättre kan tillgodoses
vid avsteg från den normala förbandsomsättningen. Militärbefälhavare
och krigsförbandschefer bör få handlingsfrihet.

För att få fungerande förband med god anda och för att utbildningen ska
ge bästa möjliga resultat bör strävan vara att utbilda kompletta förband. Det
innebär att manskap, värnpliktigt befäl, reservbefäl och aktivt befäl bör
bilda en enhet under grundutbildningen och sedan följas åt när kompaniet
eller bataljonen efter ett antal år överförs till territorialförsvaret. Men denna
lösning är knappast möjlig vid kort förbandsomsättning, eftersom man av
effektivitetsskäl vill använda befälet längre tid i fältförband. Kort förbandsomsättning
innebär därför täta skiften av befäl, vilket är stick i stäv mot strävan
att ha sammanhållna förband. Vi ser detta som en stor nackdel.

Ska man utbilda i bataljon bör ett normalt brigadproducerande förband ha
en utbildningsvolym motsvarande omsättning av två brigader. Då kan man få 9

en bra förbandsomsättning samtidigt som beläggningen år för år blir ungefär
lika stor. Två brigader har också sedan 40-talet varit det normala vid arméns
infanteriregementen. I och med att antalet brigader nu minskas i syfte att få
ökad kvalitet, frigörs utbildningskapacitet för direktutbildning till territoriellt
försvar. Det normala vid brigadproducerande förband i framtiden blir
därför ansvaret för utbildning av en brigad och ett antal försvarsområdesförband.
Men möjlighet finns att som hittills utbilda två brigader vid ett antal
fredsförband, förutsatt att man har tillräcklig befälskader. Det gränssättande
för antalet brigader är ekonomin, inte antalet fredsförband. Även om operativa
skäl skulle kräva upp till 25 brigader, går det att organisera detta inom
ramen för en minskad fredsorganisation. Folkpartiet fäster stor vikt vid den
handlingsfrihet i fråga om antalet framtida brigader som ÖB anger i FU 88.

Fredsorganisation

Behovet av att frigöra medel för kvalitetsförstärkningar, vår syn på principer
för utbildningstider för värnpliktiga, förbandsomsättning och flexibilitet i
fredsorganisationen gör sammantaget att folkpartiets uppfattning ligger i
linje med ÖB:s tankar om arméns grundorganisation. Regeringens ovilja att
binda sig för ett tillräckligt brigadantal och rimlig kvalitet för krigsförbanden
är inte förenlig med denna syn.

Folkpartiets bedömning är att inte ens de rationaliseringar vi föreslår är
tillräckliga för att kunna få en rätt balanserad armé. En höjning av planeringsramen
för tiden efter 1991 är därför nödvändig på motsvarande sätt som
vi i år föreslagit förstärkningar utöver regeringens förslag för budgetåren
1989/90 och 1990/91. Utan nödvändiga kvalitetsförbättringar är det omöjligt
att inför personalen motivera så stora organisatoriska förändringar.

Om man gör en sammanställning av behovet av att frigöra medel för kvalitetsförstärkningar,
vår syn på principerna för utbildningstider för de värnpliktiga,
förbandsomsättning och flexibilitet i fredsorganisationen visar det
sig att folkpartiets uppfattning ligger i linje med ÖB:s tankar om arméns
grundorganisation. Eftersom regeringen i proposition 1989/90:9 inte ansett
sig kunna redovisa sin syn på vilket antal brigader som skall ingå i en framtida
krigsorganisation och inte heller ger en rimlig kvalitet för krigsförbanden
uppnår man inte en organisation som på ett tillfredsställande sätt kan
lösa försvarets uppgifter.

Med folkpartiets utgångspunkt har det mot denna bakgrund på samma
sätt som vid ställningstagandet i försvarskommittén inte funnits behov av att
djupare penetrera eller att nu ta ställning till vilka förband som bör behållas
om man bara till en begränsad del godtar ÖB:s sammanhängande förslag i
FU 88.

Vi föreslår sammanfattningsvis att riksdagen avvisar de riktlinjer för förändringar
i arméns grundorganisation som regeringen föreslår och i stället
ställer sig bakom de riktlinjer för utveckling av det militära försvaret som
redovisats i denna motion.

Mot. 1989/90

FÖ15

10

Ansvar för territorialförsvarsförband

Det förelåg enligt folkpartiet en brist i FU 88 genom att den inte var samordnad
med marinen. Det var enligt vår mening viktigt att konstaterad överkapacitet
i dess utbildningsorganisation kunde tas med i bedömningen av arméns
fredsorganisation.

Fördelarna med att kunna utnyttja marina förband för utbildning av försvarsområdesförband
är mycket påtagliga, främst för förband ingående i det
territoriella försvaret. Lokalt rekryterade förband med krigsuppgift i regionen
bör få sin utbildning där. För detta talar både beredskap, utbildningseffektivitet
och ekonomi.

Det är därför positivt att regeringen nu lägger förslag om att utbildning av
territorialförsvarsvärnpliktiga genomförs inom marinen och flygvapnet och
att man därmed tillvaratar marinens utbildningskapacitet.

Folkpartiet fäster stor vikt vid att försvaret av våra mest känsliga infallsportar
förstärks, så att viktiga hamnar snabbt kan skyddas av lokalt rekryterade,
helst grundutbildade förband, som ges en för det aktuella området
skräddarsydd utbildning.

I propositionen redovisas en relativt fullständig bild av arméförbandens
utbildning och förbandsomsättning. Nya inriktningar föreslås avseende såväl
fält- som territorialförsvarsförband. Som framgår av propositionen finns anledning
att samtidigt med dessa beslut även parallellställa vissa frågor avseende
marin- och flygvapenförband. Till del är dessa områden berörda i
propositionen men enligt folkpartiets uppfattning finns det anledning för
riksdagen att tydligare uttala sin mening i dessa frågor.

Av propositionen framgår att marinens och flygvapnets fulla utbildningskapacitet
bör utnyttjas för att vid sidan av nuvarande utbildning även grundutbilda
territorialförsvarsvärnpliktiga. Folkpartiet instämmer i detta förslag.
Enligt folkpartiets uppfattning finns det emellertid också skäl att riksdagen
uttalar sitt gillande av den ÖB-inriktning som innebär att flygvapnet respektive
marinen övertar organisationsansvaret för de territorialförsvarsförband,
som har till uppgift att skydda anläggningar och baser eller som är en del av
kustförsvarets fasta krigsorganisation.

För flygvapnets del torde det närmast handla om värnförband och försvarsplutoner
vid flygbaser och stridsledningsanläggningar. För marinens del
torde det i ett första steg handla om kustnära värnförband och försvarsplutoner,
men även andra förband inom kustartilleribrigaderna m.m. bör successivt
överföras till marinen.

Genom det ändrade organisationsansvaret uppnås den entydighet i krigsförbandschefernas
styrning som ÖB har lagt så stor vikt vid. Därtill kommer
att krigsförbandscheferna får ökade möjligheter att på enklare sätt påverka
territorialförsvarsförbandens utformning och utveckling på sikt. Bättre förbandsavvägningar
kan också ske mellan territorialförsvarsförband och andra
förband inom flygvapnet och marinen.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen med avslag på propositionen i den del den behand

lar förändringar i arméns grundorganisation godkänner de riktlinjer
för utveckling av det militära försvaret som angivits i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktrekrytering av värnpliktiga till civilförsvaret,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av värnpliktiga läkare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att territorialförsvarsvärnpliktiga
fortsättningsvis skall utbildas jämväl inom
marinen och flygvapnet samt att marinen och flygvapnet parallellt
med detta efter hand skall överta det organisatoriska ansvaret för territorialförsvarsförbanden
inom de fast kustförsvarade områdena, vid
baser samt vid andra marin- eller flygvapenanläggningar.

Stockholm den 25 oktober 1989

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Anne Wibble (fp)

Hans Lindblad (fp)

Mot. 1989/90

Föl5

12

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Försvarsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1989-10-25 Bordläggning: 1989-10-27 Hänvisning: 1989-11-06

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)