med anledning av prop. 1989/90:28 om vård i vissa fall av barn och ungdomar

Motion 1989/90:So4 av Lars Werner m. fl. (vpk)

av Lars Werner m. fl. (vpk)
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So4

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1989/90:28 om vård
i vissa fall av barn och ungdomar

Propositionen behandlar ett förslag till ny lag om tvångsvård av barn och
ungdom.

I februari 1986 överlämnade socialberedningen sitt betänkande om Barns
behov och föräldrars rätt — Socialtjänstens arbete med utsatta familjer. I
denna utredning lämnade beredningen förslag till en helt ny lag om tvångsomhändertagandet
av unga (LTU). Mot att på vanligt sätt låta remissbehandla
utredningens förslag så beslutade regeringen att utreda socialberedningens
utredning. Vi kan inte tolka detta på annat sätt än att regeringen
varit ytterst missnöjd med de förslag som lämnats och beställde ett för tidsandan
mer passande lagförslag. En lag som mer kunde tillmötesgå repressionen
och resursnjuggheten mot vissa samhällsgrupper. Detta fick man också
i utredningen. Översyn av LVU (Ds S 1987:3). Det blev den gamla barnavårdslagen
i en modernare språkform.

Regeringen återställer nu till fullo det som kallades tumskruvsprincipen.
Med en rad indikationer kan man nu i den praktiska tolkningen göra en
trappa av mer och mer ingripande åtgärder. Steg ett, bedömning av psykiska
misshandel. Steg två, sexuellt utnyttjande. Steg tre, fysisk misshandel. Steg
fyra, drogmissbruk. Steg fem brottslighet etc.

Till trappan knyts sedan arsenalen av åtgärder; övervakare (kontaktperson),
familjehem, storfamilj, skolhem, behandlingshem, ungdomsvårdsskola
(§ 12-hem), fängelse. (Dvs låta någon underårig ta ett fängelsestraff.)

Nu är det också fritt att blanda och ge eftersom man kommer att ha samma
indikationer för både miljö- och beteendefallen. Det är i det närmaste bara
en semantisk skillnad mellan regeringens förslag och den gamla barnavårdslagen.
Den användes också bara när frivilligheten tröt.

Trots avigsidorna med indikationstänkandet är vi beredda att acceptera ett
sådant om det fanns en bättre markering mellan vård och straff samt om lagen
hade en vårdideologisk inriktning i stället för som nu en teknisk, juridisk.

Vi har tagit del av socialberedningens oremitterade förslag och finner att
den har vårdkvaliteer som saknas i det förslag som nu lämnats. Beredningens
förslag är i avgörande stycken ett lämpligare dokument för en sociallagstiftning
än regeringens proposition. Den visar på ett tydligt sätt socialtjänstlagens
intentioner om att det är de ungas behov som skall styra vård- och be

handlingsinsatserna. Deras förslag tar också bättre till vara föräldrarnas Mot. 1989/90

rättssäkerhet och anger vilket stöd de behöver vid ett omhändertagande. So4

När det gäller enskildheter i propositionens lagförslag anser vi att begreppet
”omedelbart omhändertagande" bör utgå och ersättas med "tillfälligt
omhändertagande” eftersom det under denna tid pågår en utredning och
inget definitivt beslut är fattat.

Utredningar som görs i LVU-sammanhang travar oftast negativa argumenteringar
på varandra. Detta görs för att styrka behovet av de föreslagna
åtgärderna. En anmaning i lagen att utredningen skall innehålla en avvägning
mellan positiva och negativa sidor av klientens livssituation skulle ge ett
objektivare utredningsförfarande, förbättra relationerna till utredarna och
även öka motivationen hos den enskilde för de kommande vård- eller behandlingsinsatserna.

Det som kallas niellanvärdstvånget och som infördes 1 juli 1985 står kvar
i regeringens förslag. Det har visat sig att socialnämnderna i ytterst liten omfattning
använder sig av detta och därför inte har någon'praktisk betydelse.

Det kan utan saknad utgå ur lagen. Ett tvång i ett inledningsskede, vilket
nästan alltid mellantvånget är, skapar undantagslöst motstånd, misstro, förbittring,
ja kanske vanmakt hos den som berörs av åtgärden. Vi föreslår att
den ersätts med en möjlighet till ett frivilligt kontraktsförfarande mellan
myndighet och föräldrar/omhändertagen. Det skulle kunna bidra till bättre
relationer med föräldrarna och markera deras betydelse vid ett omhändertagande.

När det gäller de olika ombuden som föreslås i propositionen anser vi att
detta ytterligare bör tänkas över. Däremot skall familjen eller den som skall
omhändertas kunna begära ett ombud eller kontaktperson och då kunna ha
möjlighet att välja vem de vill ha som stödjare.

I propositionen verkar vårdens kvalité vara av underordnad betydelse.

Denna är nästan helt utmönstrad i det tilltänkta förslaget. Lagstiftaren lämnar
denna del fri till nästan vad som helst. Vårdens innehåll borde här ha fått
ett större utrymme.

Vi har i dag ca 10000 barn och ungdomar som blir föremål för samhällsvärd.
Omkring 3000 tvångsvårdas varav 900 på grund av det egna beteendet,
dvs de missbrukar och slåss. Det är den grupp ungdomar som vi nu gett tillmälet
”värstingar”. Något har gått snett - i samhället, hemma, eller hos dem
själva. Samhället har råd att ta fram en fungerande vård och behandling som
kunde skräddarsys för var och en av dessa 900. Det skulle ge dem ett värdigare
liv och ett bättre samhällsklimat.

Enligt vår mening är vårdfrågan väsentlig när det gäller denna lilla grupp.

Det handlar dä om en helhetssyn, omprioriteringar, ökade ekonomiska resurser
samt ett tvärbehandlingstänkande.

Både erfarenhet och forskning visar på att vård- och behandlingsinsatserna
måste differentieras. Det behövs en rad alternativ för att var och en
skall fä den vård de behöver. Problemen ser ut att vara ytterst komplexa och
har en svåröverskådlig sammansättning av psykologiska, psykiatriska, pedagogiska,
sociologiska, fysiologiska och medicinska faktorer. Därtill finns de
etiska och juridiska överväganden som kommer in i bilden. Trots detta arbe

11

tar man mycket enskilt inom varje disciplin med vård och behandling av Mot. 1989/90

denna ungdomsspillra, en grupp som troligen aldrig varit mindre än i dag. So4

Det behövs en samlad forskning för att finna alternativen och den differentiering
som behövs.

År 1983 överlämnade staten huvudmannaskapet för sina institutioner till
socialtjänsten. Da förstördes deras möjligheter att inom sig finna adekvata
vårdformer. Vi anser att staten bör återta huvudmannaskapet för någon eller
några institutioner och där i samråd med behandlande expertis på tidigare
angivna områden utveckla värden och behandlingen för den grupp unga sorn
denna proposition handlar om.

Slutligen. Trots ett ständigt sjunkande behov av tvångsåtgärder, en halvering
sedan är 1981. kommer förslag efter förslag till skärpt lagstiftning där
målgruppen är de s. k. unga lagöverträdarna. I en tidsperiod där ungdomsbrotten
stabiliserats borde samhället i större utsträckning inrikta sina insatser
pä värdens och behandlingens innehåll och mindre pä lagbyggeri och en
ökad repression. Vi föreslår därför en kraftig revidering av propositionens
lagförslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1989/90:28 om värd
i vissa fall av barn och ungdomar.

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag för värd av
barn och ungdomar, i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 14 november 1989

Lars Werner (vpk)

Ylva Johansson (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Bertil Måbrink (vpk)

Gudrun Schyman (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

gotab 99199, Stockholm 1989

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1989-11-14 Bordläggning: 1989-11-15 Hänvisning: 1989-11-16

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)