med anledning av prop. 1989/90:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1989/90:Fi69 av Anne Wibble m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Fi69

av Anne Wibble m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:150
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1990/91, m.m.
(kompletteringsproposition)

Regeringen redovisar i kompletteringspropositionen sin syn på den kommunala
ekonomin och föreslår vissa åtgärder med anledning av den tidigare
propositionen om skattereformen. Folkpartiet har i en motion under allmänna
motionstiden (1989/90:Fi308) redovisat sin allmänna syn på den kommunalekonomiska
utvecklingen och dessa resonemang upprepas inte nu.

I korthet innebär de förslag vi har redovisat tidigare - under många år att
volymökningen i kommunsektorn måste begränsas till ca 1 %, att kommunala
skattehöjningar måste undvikas, att reglerna för statsbidrag måste
göras mer generella samt att statlig detaljreglering och offentliga monopol
måste avskaffas. Vi har också redan tidigare påpekat att vår bedömning tyder
på att sjukvården och därmed landstingen måste tillåtas expandera i rimlig
takt. Vi står självfallet fast vid dessa uppfattningar.

I några avseenden tycks nu regeringen ha övergivit sitt motstånd mot våra
förslag. Det gäller främst omvandlingen av statsbidragen till mer generella
”påsar” med pengar i stället för de detaljbidrag som finns idag. Regeringen
aviserar en parlamentarisk utredning med direktiv som överensstämmer
med en sådan generell ansats. Vi välkomnar förändringen, även om den är
senkommen.

Vi finner det angeläget att utredningen strävar efter att lägga sådana förslag
att den kommunala utdebiteringen inte behöver bli högre än 30 %. Först
därigenom kan skattereformens syfte om ”hälften kvar” bli en realitet för
alla landets medborgare. En sådan förändring medverkar också till att
minska spännvidden i dagens utdebiteringar.

I andra avseenden syns ingen vilja till förändring hos regeringen. Det gäller
främst synen på offentliga monopol och motståndet mot enskilda alternativ.
En sådan förändring skulle skapa en fördjupad välfärd för enskilda människor
genom att en reell valfrihet skulle uppkomma. Genom konkurrens
i produktionen av de sociala tjänsterna skulle samtidigt stora ekonomiska
fördelar vinnas. Inom alla andra områden erkänner regeringen, åtminstone
i princip, att konkurrens och avreglering främjar en hög effektivitet, men
i fråga om de sociala tjänsternas produktion vidhåller den sitt dogmatiska
motstånd.

En förändring aviseras och den är bra. Det gäller statsbidrag till personalkooperativa
daghem. Om nu regeringen äntligen har bestämt sig för att

medge sådana på samma finansiella villkor som för kommunala dagis är det Mot. 1989/90

obegripligt varför förslaget dröjer. Som framgår nedan anser vi att även da- Fi69

gis som privata företag skall ges samma villkor.

Regeringens tvehågsenhet framgår av vad som sägs om kommunala utvecklingsfrågor.
Här konstateras att enskilda kommuner och landsting har
gjort försök med alternativa verksamhetsformer och åtskillnad mellan beställar-
och producentrollen. Regeringen vågar sig emellertid inte på ett
ställningstagande - att detta är bra och bör uppmuntras - utan säger bara
att erfarenheterna skall sammanställas och analyseras. Effekten blir att den
nödvändiga förnyelsen försenas ytterligare.

För undvikande av missförstånd vill vi poängtera att våra förslag inte innebär
långtgående privatisering av tjänsternas finansiering. I allt väsentligt bör
dessa vara solidariskt finansierade genom skatter och socialförsäkringsavgifter
på samma sätt som för närvarande. Det blir alltså inte fråga om att ”låta
plånboken styra" behovet av sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, vilket har
hävdats i vulgärdebatten. Tvärtom är det dagens system som kan sägas ha
sådana effekter.

Vad däremot gäller produktionen av de sociala tjänsterna anser vi som
nämnts att stora fördelar står att vinna genom at' stimulera konkurrens och
enskilda alternativ. För den enskilde är det enligt vår uppfattning särskilt
angeläget med valfrihet när det gäller så personliga tjänster som sjukvård,
läkarbehandling, barnomsorg m.m. För många människor torde det t.ex.
uppfattas som viktigare att själv få välja doktor än att få välja plåster, viktigare
att själv få välja barnomsorgsform än att få välja blöjsort.

Om enskilda alternativ stimuleras kommer också arbetsmarknaden att
breddas. De som så vill får då praktiska möjligheter att starta eget i stället
för att vara anställda. Det är alls inte osannolikt att detta kan leda till att ett
antal personer som lämnat sjukvårdsarbete och liknande då kan finna de nya
verksamhetsformerna så lockande att de återgår till yrket. Detta skulle vara
en stor fördel för samhället.

I fråga om konkurrens inom produktionen står som nämnts stora samhällsekonomiska
vinster att göra. Det handlar om att göra alla kommuner
och landsting till frikommuner, att uppmuntra skiljandet av beställarfunktion
från producentfunktion, att avskaffa Lex Pysslingen med flera åtgärder.

Det är förmodligen omöjligt att i siffror uppskatta hur stora produktivitetsvinster
sådana förändringar skulle medföra, men all erfarenhet tyder på att
de är mycket stora. Med hänsyn till dagens brister inom de sociala tjänsterna
är det mycket angeläget att sådana förändringar kan genomföras. Först då
och i kombination med ökad valfrihet kan människor uppleva att de faktiskt
får valuta för skattepengarna.

Regeringen motarbetar konkurrens men vill trots detta sätta ett mål för
produktivitetsökningen i kommunsektorn, på ca 2 % per år. Det framgår
inte på vilken sätt detta mål skall kunna realiseras - där hänvisas enbart till
något kommande gemensamt arbete mellan regeringen och kommunförbunden.
Det är vår uppfattning att om ett sådant mål motsvaras av minskad resurstilldelning
utan stimulansen av extern konkurrens kommer både kvalitet
och kvantitet på tjänsterna att minska. Vi anser målet angeläget men det

13

går inte att förverkliga genom administrativa beslut utan bara genom verklig Mot. 1989/90
konkurrens. Fi69

I regeringens kalkyler synes antas att primärkommunernas expansion är
snabbare än landstingens, 2 % jämfört med 1 % under 1990 och troligen en
liknande relation även under kommande år. Enligt vår uppfattning skulle
detta medföra oacceptabla konsekvenser för sjukvården. Vi anser det rimligare
att primärkommuner och landsting tillåts expandera i samma takt.

Det ekonomiska läget i kommunsektorn är mycket bekymmersamt. Vi
kan emellertid konstatera att förslaget om full kompensation för den s.k. arbetsgivarperioden
inom sjukförsäkringen har positiva effekter genom att
kostnadsökningen motsvaras av sänkta arbetsgivaravgifter. Den sammanlagda
effekten på prisnivån av den tillfälliga momshöjningen, de sänkta arbetsgivaravgifterna
och den sänkta räntenivån som det s.k. krispaketet mellan
folkpartiet och regeringen innebär torde snarare bli en dämpning än det
motsatta. Detta är också positivt för kommunsektorn.

De konkreta förslagen i propositionen är tre. Ett tillfälligt kommunalt
skattestopp under 1991 och 1992 föreslås, för att undvika att den sänkta inkomstskatten
i skattereformen tas till intäkt för höjda kommunalskatter. Sådana
skulle nämligen motverka de positiva effekterna av skattereformen. Vi
stöder förslaget om ett tvåårigt kommunalt skattestopp, liksom den möjlighet
till undantag vid s.k. skatteväxling som föreslås. Det är ett ovedersägligt
faktum att de höjningar av kommunalskatterna som skett inför 1990 för
drygt 3 miljoner invånare har reducerat värdet av skattereformens första
steg, både för den enskilde och för samhället som helhet.

En viktig effekt av skattereformens genomförande kan bli att många som
idag arbetar deltid önskar förbättra sin ekonomi genom längre arbetstid. Det
är angeläget att kommuner och landsting har beredskap för sådana önskemål
och inrättar fler heltidstjänster med flexibilitet i utnyttjandet av antal timmar.
Detta skulle underlätta kommunsektorns personalproblem. Eftersom
rekrytering och introduktion är dyrt skulle även en väntad minskning av
överrörligheten på arbetsmarknaden kunna reducera kostnaderna.

Därutöver föreslår regeringen vissa åtgärder för att skapa ett neutralt utfall
mellan stat och kommun av skattereformen. Som vi tidigare har påpekat
är detta en viktig del av skattereformen.

Vi accepterar att ca 900 milj.kr. i kompensation för slopad kommunal garantibeskattning
avskaffas från och med kalenderåret 1991. Det är bra att
regeringen inte avskaffar kompensationen för slopad företagsbeskattning,
eftersom denna till mycket stor del går till storstäderna, som har en extremt
besvärlig ekonomisk situation.

I övrigt föreslås en s.k. avräkningsskatt, beräknad som en avgift på det
totala skatteunderlaget. Vi delar propositionens uppfattning att avgiften bör
beräknas på det totala skatteunderlaget, dvs. eget skatteunderlag med tillskott
av underlag enligt skatteutjämningssystemet.

Den valda tekniken kommer att leda till neutralitet mellan staten och hela
kommunsektorn i fråga om skattereformens effekter. Däremot kommer utfallet
inte att bli neutralt för enskilda kommuner och landsting. Vissa kommer
att vinna, andra förlora finansiella resurser. I viss mån är detta en effekt
av att dagens momsregler snedvrider valet mellan egen regi och entreprena- 14

der, vilket inte blir fallet i det nya skattesystemet. Denna slopade snedvrid- Mot. 1989/90
ning ser vi som angelägen. Fi69

Vad gäller storleken på den föreslagna avgiften gör vi samma bedömning
som regeringen, i vart fall för åren 1991 —93. För åren 1994 och därefter förefaller
det oklart om hänsyn har tagits till de ökade positiva dynamiska effekter
som då uppkommer. Eftersom neutraliseringen bygger på samma principer
som finansieringskalkylen i skattereformen anser vi det rimligt att staten
tillgodogör sig de dynamiska effekterna under genomförandefasen, dvs.
åren 1991-93. Det är också denna period som redovisas i finansieringskalkylen.
För de år som därefter följer anser vi däremot att kommuner och
landsting bör få del i de positiva samhällsekonomiska effekter som skapas.

Dessa kan väntas visa sig i form av reallöneökningar som blir större än om
någon skattereform ej hade genomförts. När skatteunderlaget på detta sätt
växer mer än eljest bör också avräkningsskattesatsen något reduceras. Detta
skulle kunna tala för att vänta med att lägga fast avräkningsskattesatsen för
dessa senare år. Till saken hör emellertid också att den tvååriga eftersläpningen
i kommunernas reglering av skatt med staten innebär att åren
1991-93 i praktiken starkt påverkar de båda nästföljande åren. En ytterligare
faktor att beakta i sammanhanget, vilket också anförs i propositionen,
är naturligtvis den allmänna osäkerhet som måste vidlåda beräkningar så
långt in i framtiden.

Inför 1993 är det regeringens förhoppning att ett nytt statsbidragssystem
skall kunna genomföras. I det sammanhanget kommer självfallet omfattande
diskussioner att behöva föras med kommun- och landstingsförbunden
om storleken på de aktuella statsbidragen.

Av hänsyn till kommunernas och landstingens behov av någorlunda fasta
planeringsförutsättningar är det dock rimligt att nu klargöra storleksordningen
av avräkningsskatten. Vi kan därför acceptera propositionens lagförslag.
Samtidigt måste det finnas en möjlighet att göra korrigeringar om mer
väsentlig ny information om den ekonomiska situationen framkommer. Det
är också troligt att en bättre bedömning av storleksordningen av de dynamiska
effekterna från och med 1994 kan göras om någon tid. Vi anser att
riksdagen bör göra ett tillkännagivande till regeringen att en sådan korrigering
kan bli nödvändig.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den kommunala
ekonomin som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av avreglering och slopade monopol,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om expansionstakten hos primärkommuner resp.
landsting.

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

15

tionen anförts om möjlighet att korrigera i avräkningsskatten för till- Mot. 1989/90

kommande dynamiska effekter och om nya fakta framkommer. Fi69

Stockholm den 10 maj 1990

Anne Wibble (fp)

Ingela Mårtensson (fp) Lars De Geer (fp)

Lars Leijonborg (fp) Ylva Annerstedt (fp)

gotab 96694, Stockholm 1990