med anledning av framst. 2004/05:RRS19 Riksrevisionens styrelses framställning angående arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige

Motion 2004/05:So24 av Annika Qarlsson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringens förslag till preciseringar av målen för den nationella strategin om barnkonventionens förverkligande bör utformas så att statens och kommunernas roller inte blandas samman, underifrånperspektivet inte kränks och möjligheterna att förankra och tillämpa barnkonventionen i den lokala demokratiska processen inte skadas.

Barnkonventionen och dess funktion

Antagandet av barnkonventionen utgör ett viktigt framsteg i arbetet för att förbättra barns villkor såväl globalt som i vårt eget land. Eftersom barn inte själva äger förutsättningar eller politiska rättigheter för att bevaka sina politiska intressen åligger detta ansvar dels barnens familjer och anhöriga (i de fall barnen har sådana), dels det vuxna samhället i dess helhet och då särskilt offentliga beslutsfattare och myndigheter. Barnkonventionen innebär att barnets bästa fått en starkare ställning på den politiska dagordningen och att allt mer hänsyn tas till barnets perspektiv i beslutsfattande och myndighetsutövning.

Barnkonventionens viktigaste funktion är att utgöra ett redskap för att främja att barns perspektiv blir uppmärksammat och kommer in i samhällets beslutsfattande på olika nivåer. Såväl i Sverige som i andra länder har barnkonventionen inneburit en inspirationskälla i den politiska debatten och ett trumfkort för opinionsbildare och politiker som från olika politiska utgångspunkter är engagerade för att förbättra barns villkor.

På den kommunala nivån och i civilsamhället har barnkonventionen bidragit till att stärka barnens ställning. Barnkonventionen är levande i den politiska debatten i flertalet kommuner och har inspirerat till att barns rättigheter och perspektiv fått en starkare ställning i hela vårt samhälle. Lösningarna varierar dock, men det är en styrka och inte en brist eftersom barns behov skiljer sig åt och lokala förutsättningar varierar. Det finns många olika sätt att stärka barns ställning och verka för barnens bästa.

För att barnkonventionen ska få maximal effekt till förmån för ett mer barnvänligt samhälle är förankringen i den lokala politiken, i civilsamhället och bland medborgarna avgörande, främst därför att barns verklighet påverkas av alla människors beteende i vardagen och att barnkonventionens värderingar därför bör bäras av alla vuxna människor och "internaliseras" såväl i familjerelationerna som på dagis, i skolan, i föreningslivet och i andra relationer mellan människor. Därtill är det ovedersägligen i första hand på den kommunala nivån som flertalet kontaktytor mellan barn och offentlig verksamhet finns. Det är kommunerna som bedriver mycket av den offentliga verksamhet som berör barn. Det är också kommunernas socialtjänst som bedriver merparten av det sociala arbetet för barn med problem. Barnkonventionens lokala förankring genom samtal, diskussion och beslutsfattande i kommuner, politiska partier och andra organisationer har stor potential att bidra till att förbättra barns villkor.

Barnkonventionen är inte ett otvetydigt dokument som leder fram till bestämda krav på politiska åtgärder. Det är bra eftersom frågan om hur barns intressen bäst tillgodoses är en politisk fråga som besvaras mycket olika av personer med varierande ideologiska föreställningar. Olika barn har också olika behov. Följderna skulle kunna bli allvarliga om barnkonventionens moraliska status användes för att låsa fast vissa föreställningar eller perspektiv om vilka politiska lösningar som bäst främjar barns intressen. Generellt sett skulle ett sådant tillvägagångssätt gynna sådana politiska föreställningar som fokuserar på statliga eller offentliga lösningars betydelse för barns livskvalitet, och missgynna perspektivet - som bland annat Centerpartiet står för - att de mänskliga nätverken runt barnen, som endast indirekt påverkas genom den förda politiken, i själva verket är det viktigaste.

Barnkonventionen bör fortsätta att vara ett allmänt hållet dokument som bidrar till att generellt öka medvetenheten om barnperspektivet i samhällsdebatt och politik. Ett sådant synsätt innebär att den demokratiska processen i folkrörelser, kommuner och politiska partier har ett egenvärde eftersom den bidrar till att bredda och förankra denna medvetenhet.

Om regering och riksdag i alltför hög grad reglerar hur barnkonventionen ska tillämpas på den lokala politiska nivån innebär det att denna demokratiska förankringsprocess försvagas. Barnkonventionen blir då en fråga för professionella tjänstemän och i minskande utsträckning ett föremål för politisk debatt och tolkning. Risken för standardiserade lösningar som inte tar hänsyn till olika barns behov och till skiftande lokala förutsättningar skulle likaledes öka. Därigenom skulle i praktiken barnkonventionens syfte förfelas.

Riksrevisionens granskning

Riksrevisionens granskning av barnkonventionens tillämpning är starkt präglad av ett traditionellt implementeringsperspektiv där barnkonventionen och den av regeringen antagna strategin för dess förverkligande ses som styrande dokument som regelmässigt ska förverkligas i förvaltningen, från kommuner till statliga verk. Det är begripligt utifrån de ideal som i allmänhet bör känneteckna Riksrevisionens arbetsmetod men innebär att granskningen riskerar att bli blind för aspekter som ligger utanför myndighetsutövning och regeltillämpning. Det är viktigt att riksdagen vid sin politiska bedömning av granskningsrapporter är medveten om denna begränsning.

Det är troligt att Riksrevisionen underskattar barnkonventionens faktiska genomslag bland medborgarorganisationer, i de lokala demokratiska strukturerna och i människors värderingar. Därigenom är kritiken delvis förfelad och de föreslagna rekommendationerna riskerar att få en delvis kontraproduktiv effekt.

Riksrevisionens rekommendationer och förslag

Riksrevisionen har formulerat en rad rekommendationer som är redovisade i framställningen. Den första rekommendationen, som går ut på att regeringen bör formulera mer precisa mål som kan operationaliseras, kan tyckas behjärtansvärd. En sådan precisering måste dock ske i medvetenhet om att barnkonventionen i första hand är ett processverktyg som förfelas om man i alltför hög grad försöker konkretisera den i ett sakpolitiskt innehåll eller reglerar aktörernas arbete i alltför statiska former. Liknande invändningar kan riktas mot den fjärde rekommendationen om att kraven på myndigheterna bör preciseras eftersom "befintliga krav inte är verksamhetsanpassade". Barnkonventionen är ett värderingsdokument, inte en sakpolitisk agenda som kan och bör preciseras i myndighetsuppdrag.

Den tredje rekommendationen innebär att regeringen bör låta utvärdera genomförandet på statlig och kommunal nivå eftersom "det finns betydande kunskapsbrister i dessa avseenden". Det är rimligt att de statliga insatserna utvärderas. De kommunala insatserna bör dock utvärderas inom ramen för den kommunala demokratin och förvaltningen, något som redan är fallet. Om barnkonventionen ska bidra till att barnkonventionens värden och barnperspektivet förankras i den lokala demokratin, i civilsamhället och bland medborgarna måste kommunerna äga denna process. I enlighet med Centerpartiets underifrånperspektiv är kommunernas arbete med barnkonventionen inte ett uppdrag från den nationella nivån utan ett eget ansvar som definieras i skärningspunkten mellan barnkonventionens internationellt erkända värden och den lokala demokratiska processen. Fler nationella regleringar försämrar förutsättningarna för en bra process. Från denna utgångspunkt avvisar vi också nationella regleringar beträffande barnkonsekvensanalyser i den kommunala verksamheten. Sådana antyds i den femte rekommendationen.

Även den sjätte rekommendationen att "regeringen bör ägna förhållandena inom kommunerna särskild uppmärksamhet" och närmare bestämt "se över hur staten skall kunna stödja och påverka kommunerna" är tveksam. Regeringens ansvar bör inskränka sig till den nationella nivån medan kommunerna har ansvar för de lokala processerna. Detta står naturligtvis inte i motsättning till att nationella myndigheter kan bidra till ett erfarenhetsutbyte eller med andra former av processtöd.

Utgångspunkten för Centerpartiets bedömning är inte ett ifrågasättande av barnperspektivets och barnkonventionens betydelse. Tvärtom. Men vi anser att dess potential måste förverkligas i en levande demokratisk och social process, inte genom centralstyrning och standardiserade uppifrånlösningar som tar ifrån de lokala aktörerna lusten och modet att arbeta med barnkonventionen.

Sammanfattningsvis anser Centerpartiet att rekommendationerna i flera avseenden innebär en sammanblandning av kommunernas och statens roller, att underifrånperspektivet kränks och att barnkonventionens möjligheter att förankras i den lokala demokratiska processen skadas. Den centralstyrning som förordas i rekommendationerna medför att barnkonventionen blir mer av en myndighetsprocess och mindre av en demokratisk och social process där barnens bästa blir en levande värdering som bärs av alla vuxna och tillämpas i alla sammanhang där barn vistas.

Regeringen bör utforma sina förslag till preciseringar av målen för den nationella strategin om barnkonventionens förverkligande så att statens och kommunernas roller inte blandas samman, underifrånperspektivet inte kränks och möjligheterna att förankra och tillämpa barnkonventionen i den lokala demokratiska processen inte skadas i enlighet med vad som ovan anförts. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Stockholm den 31 mars 2005
Annika Qarlsson (c)
Kenneth Johansson (c)	Jan Andersson (c)
Margareta Andersson (c)	Birgitta Carlsson (c)
Sofia Larsen (c)	Birgitta Sellén (c)
Claes Västerteg (c)