Liberal jämställdhetspolitik

Motion 1999/2000:A807 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
1 Inledning
Liberalism utgår från den enskilde individen. Det är en självklarhet att
alla - oavsett kön - ska få forma sina liv och växa som människa.
Insikten om att män och kvinnor fortfarande har olika möjligheter gör att
arbetet för ett mer jämställt samhälle är ett prioriterat politikområde för
Folkpartiet liberalerna.
Liberaler har också en lång och stolt tradition på jämställdhetsområdet.
Några axplock: John Stuart Mill var 1869 tidigt ute när han gav ut en bok om
kvinnans underordnade ställning. Den första riksdagsmotionen om kvinnlig
rösträtt och valbarhet väcktes av liberalen Fredrik Borg och följdes sedan
upp av Nils Edéns regering, som lade det förslag som gav kvinnorna dessa
mänskliga rättigheter. Den frisinnade Kerstin Hesselgren blev Sveriges första
kvinnliga riksdagsledamot 1921. Folkpartiet liberalerna var först med att
kräva en särskild jämställdhetslag 1970 och 1994 godkände riksdagen Bengt
Westerbergs jämställdhetsproposition "Delad makt - delat ansvar", som
blivit mycket betydelsefull.
Det finns emellertid fortfarande mycket kvar att önska. Fortfarande har
både kvinnor och män små möjligheter att forma sina egna liv efter egna
önskemål och drömmar, fortfarande hindras vi ständigt av fördomar och
förväntningar som grundas i stereotypa könsroller. Kvinnor och män har
dessutom inte lika stora möjligheter att reellt bestämma över sina liv; vi lever
i ett samhälle där mannen är norm, vilket innebär bland annat att kvinnor
upplever att de slår i ett glastak.
Den liberala jämställdhetsutmaningen består i att se till att kvinnor får mer
makt över sina egna liv. Detta liberala arbete kommer i hög grad att ske i
konfrontation mot dem som anser att kvinnans frigörelse går genom mer av
makt åt staten och samhällsapparaten snarare än genom mer makt åt kvinnan
själv.
Liberal feminism handlar om just detta; att se strukturer som lägger hinder
i vägen för kvinnor kopplat med en vilja att åtgärda detta med lösningar som
utgår från den enskilde individen.
Folkpartiet liberalerna tar därmed avstånd från den kollektivistiska syn
nuvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg gjorde sig till repre-
sentant för när hon vid ett seminarium om våld mot kvinnor i Stockholm, den
23 september 1999, uttalade: "Män som grupp, som kollektiv har ett ansvar
för den struktur vi lever i. Detta innebär också att de har ett ansvar för att
för-
ändra den rådande strukturen."
Folkpartiet liberalerna menar att alla, oavsett kön, har ett ansvar.
2 Rättvis lön - oavsett kön
Kvinnor lönediskrimineras. Det är sannolikt den mest uppenbara och
spridda formen av könsdiskriminering som lever kvar. Att avskaffa de
löneskillnader som bara kan förklaras av kön framstår därför, vid sidan
av insatser för att radikalt minska våldet mot kvinnor, som den viktigaste
uppgiften i vår jämställdhetspolitik.
Löneskillnadsutredningen lade fram sitt slutbetänkande för några år sedan.
Betänkandet lämnade ett bra faktaunderlag för debatt och politiska beslut.
Inget tyder på att utredningens slutsatser blivit inaktuella sedan de pre-
senterades. Det är därför hög tid att dra slutsatser av utredningens viktigaste
besked - att mellan 1 procent och 8 procent av löneskillnaderna mellan män
och kvinnor inte kan förklaras på något annat sätt än att kvinnor
diskrimineras - trots att lagstiftning sedan länge förbjuder könsdiskrimine-
ring. Också några av de faktorer som med denna uppdelning hänförs till
sakligt berättigade löneskillnader behöver analyseras och förändras. Om
kvinnor exempelvis väljer att gå ner på deltid är det en saklig grund att ge
dem lägre lön och kanske också att gå förbi dem när högre tjänster ska
besättas. Men det faktum att kvinnor i högre grad än män väljer deltid är
självfallet ett uttryck för traditionella könsroller. Därför är frågor om
pappaledighet och möjlighet att köpa hushållstjänster till rimliga priser av
mycket stor betydelse för att utjämna mäns och kvinnors förutsättningar på
arbetsmarknaden.
2.1 Flerårsplan för bättre löneutveckling
Det blir allt svårare att rekrytera kvalificerad personal till de viktiga
uppgifterna i offentlig sektor. Det märks redan tydligt på lärarområdet.
De som kan få bättre betalda jobb på annat håll hoppar av och det är svårt
att locka de bästa studenterna till lärarutbildningen. Det är också
oroväckande att avhoppen från lärarutbildningen är många.
Folkpartiet liberalerna har gjort klart att vi arbetar för höjda lärarlöner och
att vi är beredda att se på andra kvalificerade yrkeskategorier inom den
offentliga sektorn på samma sätt. Politiker har ett ansvar också som
arbetsgivare inom den offentliga sektorn.
I Stockholms stadsfullmäktige ingår Folkpartiet liberalerna i den styrande
majoriteten och har där drivit igenom att mer pengar i kommunens budget
skall användas till att höja lärarnas löner. Även i Svenska Kommunförbundet
har Folkpartiet liberalerna arbetat för att lärarlönerna skall höjas.
Folkpartiet liberalerna vill att staten tillsammans med Landstingsförbundet
och Svenska Kommunförbundet utformar en flerårsplan för att lösa det
strukturproblem som utgörs av att de kvinnodominerade yrkena i offentlig
sektor är sämre betalda än jämförbara yrken i den privata sektorn. Det
kommer naturligtvis att medföra ökade kostnader för de offentliga arbets-
givarna. Därför är det svårt att klara detta i en avtalsrörelse. Men kursom-
läggningen, den nya inriktningen, måste läggas fast. Särskilt yrken med stort
eget ansvar och krav på akademisk utbildning - som läkare, sjuksköterskor
och lärare - behöver få en bättre löneutveckling.
2.2 Främja rekrytering av fler män till vård och skola
Det är ett problem inom skolan, förskolan, äldrevården och sjukvården
att andelen män i personalen är så liten. Nu börjar till och med det
tidigare så statusfyllda läkaryrket förlora i ställning och bli ett
kvinnoyrke.
Det har inte varit lönebildningsaspekten som varit den avgörande för
Folkpartiet liberalerna när vi föreslagit åtgärder för att öka andelen män i den
offentliga sektorn. Men historiskt verkar det finnas ett samband mellan hög
andel kvinnor inom ett yrkesområde och svag löneutveckling. Vår förhopp-
ning är att den processen också fungerar åt motsatt håll. Det kan diskuteras
vad som kommer först: hönan eller ägget? Många menar att det är
nödvändigt att först höja lönerna för att på det sättet locka fler manliga
sökande. Andra hoppas på att fler män i yrkeskollektiv och fackföreningar
underlättar positiva förhandlingsutfall.
2.3 Konkurrens ger rättvis lön
Kvinnor har lägre inkomster än män generellt sett. En delförklaring är att
många arbetar deltid, men också att många kvinnor arbetar i kvinno-
dominerade yrken inom den offentliga sektorn. Den könssegregerade
arbetsmarknaden består. Nästan 8 av 10 kvinnor arbetar i yrken som är
kvinnodominerade; motsvarande gäller för män. Bara en av tio av alla
som jobbar arbetar i yrken med jämn könsfördelning.
Kanske är det inte lika uppmärksammat att lika många kvinnor arbetar i
kommuner och landsting som på den privata arbetsmarknaden. På en
kommunanställd man går det hela fyra privatanställda. Här står det att finna
en stor del av förklaringen till att kvinnor har lägre löner.
I praktiken råder det en monopolsituation inom stora delar av den offent-
ligt finansierade sektorn. Det resulterar i att lönerna hålls nere och ett slags
näringsförbud i de sektorer där traditionellt kvinnor har erfarenhet och
kompetens. Ska lönerna bli rättvisa krävs att anställda i vård och skola får ta
del av den dynamik som ligger i att de får fler arbetsgivare att välja mellan.
Låga löner förklaras alltså inte bara av attityden på arbetsmarknaden
gentemot kvinnor, utan på arbetsmarknadens funktionssätt.
Detta är inget teoretiskt tankeexperiment, utan kan illustreras med sjuk-
sköterskornas situation. Lönerna för Vårdförbundets privatanställda medlem-
mar är högre än för de som är anställda av kommuner och landsting. Vid en
jämförelse - oavsett ålder och befattning - är medellönen 4 procent högre för
dem som arbetade i privat sektor 1996. Lönespridningen är också större
bland de privatanställda.
Kvinnor måste ges möjligheten att själva kunna välja arbetsgivare och
själva kunna bestämma arbetsformerna. Och sist - men inte minst viktigt -
kunna konkurrera på en marknad för att nå upp till männens lönenivåer.
Lönespridningen är också större bland de privatanställda. En kommunal-
anställd tandsköterska tjänar i snitt 6 000 kronor mindre i månaden än en
privatanställd kollega. Likaså en ekonom, ingenjör, vårdchef eller annan
tjänsteman som är kommunalanställd och kvinna.
Ett annat exempel på att denna dynamik fungerar är flygvapnets Viggen-
piloter. De lyckades för några år sedan förhandla till sig rejäla lönelyft först
sedan hotet att de annars skulle söka sig till en annan arbetsgivare, SAS, var
reellt. Kanske ser vi ett embryo till en liknande effekt nu när bristen på
sjuksköterskor i kombination med sjuksköterskeflykt till Norge och fram-
växten av privata sjuksköterskepooler pressar upp sjuksköterskelönerna. I
Umeå sade till exempel nyligen ett trettiotal sjuksköterskor upp sig i protest
och är i dag anställda av uthyrningsföretag. Resultatet är att de nu arbetar på
sin gamla arbetsplats med flera tusen kronor mer i månadslön. Det finns en
stor sprängkraft i att öppna för småskalighet inom offentlig sektor.
Folkpartiet liberalerna vill bryta de offentliga de facto-monopolen och göra
det möjligt för fler arbetsgivare att utföra offentligt finansierade tjänster
inom bl a vård och skola. Kvinnors arbetsmarknad skulle bli betydligt
tryggare om de, inom de yrken där de är överrepresenterade, tilläts förverkli-
ga sina idéer. Släpps kvinnlig skaparkraft loss leder det till bättre kvalitet
för
barn, sjuka och gamla genom att dessa kan välja den typ av service, omsorg
eller utbildning som passar dem själva bäst. Det leder till lägre kostnader för
skattebetalarna och det utvecklar den offentligt finansierade servicen. Det
leder dessutom - vilket är mycket viktigt både för tryggheten och dessa
yrkens status - till att kvinnor som arbetar inom dessa sektorer får fler
arbetsgivare att välja mellan. De är därmed inte är utelämnade till en enda
arbetsgivare. Det leder också till möjligheter för avknoppning eller
expansion till en rent kommersiell servicesektor.
En av de viktigaste jämställdhetsreformerna handlar om att reformera den
offentliga sektorn. Om kvinnor startade företag i samma utsträckning som
män tidigare har gjort, och anställer var sin person, så skulle detta ge cirka
400 000 nya jobb. Så länge kvinnor som arbetar inom vård, omsorg, utbild-
ning och service inte ges möjlighet att förverkliga sina idéer utanför de
offentliga monopolen hämmas mycket skaparkraft. Det är inte bara jäm-
ställdhetsfientligt, det är också ett gigantiskt resursslöseri.
2.4 Stimulera ett stort utbud av hushållstjänster
Grunden till frihet är att överhuvudtaget ha jobb. En ekonomiskt
oberoende kvinna är en kvinna med lönearbete - inte obetalt hemarbete.
Den klassiska utgångspunkten när man analyserar välfärd är att man utgår
från individens val mellan konsumtion (arbete) och fritid. Men det är inte så
enkelt. Många, framför allt kvinnor, utför mycket arbete utan att få lön.
Många par uppger att de lever i ett jämställt förhållande - tills den dag de
blir
tre. I barnfamiljer sköter oftast mamman markservicen. Vuxna arbetar
ungefär 60 timmar varje vecka. Män får lön för 41, kvinnor för 27. För att
fördelningen ska bli jämnare måste mansrollen förändras, men så även
arbetsmarknaden.
Folkpartiet liberalerna vill göra skatteändringar för att möjliggöra ett rikt
utbud av hushållstjänster. Dels för att många arbetslösa män och kvinnor ska
få en lön, dels för att familjer där båda makarna har krävande arbeten ska
kunna fungera utan att någon behöver ge upp sina yrkesambitioner. En
skatteändring skulle också innebära att diskrimineringen i tjänstesektorn
bryts. Regeringens politik spär tyvärr på diskrimineringen. Varför skulle
regeringen annars ställa sig bakom ett ROT-avdrag som underlättar för köp
av traditionellt manliga servicearbeten, men inte ett RUT-avdrag som
underlättar för köp av servicearbete inom traditionellt kvinnligt dominerade
yrkesområden?
Förra jämställdhetsministern Marita Ulvskog anser att varje kvinna ska
putsa sina fönster själv men ser gärna att skattereduktion används för att män
ska anställa andra män att måla samma fönster (som alltså inte får putsas!).
För oss liberaler går inte detta ihop.
Ett ytterligare argument för att stimulera hushållsnära tjänster är att det ger
kvinnor möjligheter att starta eget och ägna sig åt entreprenörskap likvärdiga
med vad män inom den traditionellt manligt dominerade servicesektorn har.
Inte minst skulle en stor grupp, f f a kvinnor, som arbetar svart med samma
typ av tjänster få  pensions- och sjukpenningrättigheter.
Politiker kan varken skapa eller förutse var de framtida jobben finns.
Mycket tyder dock på att en expansion av den vita tjänstesektorn är både
nödvändig och önskvärd. För att få igång en sådan utveckling krävs enligt
vår mening kraftigt minskade skattekilar.
2.5 Uppmuntra män att dela på ansvaret för barnen
Pappor tar bara ut 11 procent av föräldrapenningen. Under 1998 tog 137
750 män ut i genomsnitt 27 dagar - att jämföra med att 286 882 kvinnor
var mammalediga i snitt 113 dagar. Året före, 1997, tog män ut knappt 4
miljoner dagars föräldraledighet - kvinnor tog ut drygt 34 miljoner.
Visserligen är det obalans i uttaget av föräldraförsäkringen, men samtidigt
är det viktigt att slå fast att fler pappor i dag tar ut föräldraledighet än
före
införandet av mamma- och pappamånaden. Att fler män tar större ansvar för
sina barn måste få fortsatt stöd.
Könsrollerna måste brytas underifrån och med praktisk handling. Det går
inte att enkom prata sig till ett samhälle där män och kvinnor har samma
möjligheter. Vi måste ge människor verktyg att verkligen bestämma själva.
Mamma- och pappamånaden är och har varit ett sådant verktyg.
Sedan regeringen sänkte ersättningen i föräldraförsäkringen har andelen
män som tar vara på sin föräldraledighet minskat. Vi vet att det ojämna
uttaget av ledighet i föräldraförsäkringen är en av huvudförklaringarna till att
kvinnor halkar efter lönemässigt. Detta, och det faktum att många män gärna
skulle vilja vara hemma med barnen om familjen hade råd med det, visar hur
viktigt det är att inte urholka ersättningen i föräldraförsäkringen.
Mamma- och pappamånaden är en nyckel till frihet. Och för att ytterligare
snabba på jämställdheten i småbarnsfamiljer vill Folkpartiet liberalerna åter-
införa höjd ersättningsnivå till 90 procent i mamma- och pappamånaden. Vi
anslår därför 160 miljoner kronor mer än regeringen till utgiftsområde 12
anslag A 2 Föräldraförsäkring.
Socialdemokraternas brist på insikt avslöjas då man inte inser vilken
strategisk betydelse som en jämnare fördelning av uttaget av föräldraledig-
heten har för jämställdhetsutvecklingen på lång sikt. Att regeringen valde att
ta bort den högre ersättningen i mamma- och pappamånaden var ett bakslag
för jämställdheten. Vi har i vårt budgetalternativ reserverat medel för att höja
ersättningen till den tidigare högre nivån. Det är också viktigt att betona
vilken betydelse det kan ha att män i ledande position visar, inte minst
arbetsgivare, att ett ansvarsfullt och tufft arbete går utmärkt att förena med
ett engagerat föräldraskap där pappaledigheten tas tillvara. Fler män i
näringsliv, politik och samhälle måste uppmuntras att våga gå före och
förena karriär med pappaansvaret.
2.6 Förbättra möjligheterna att driva diskrimineringsmål i
enskilda fall
Den juridiska vägen kan också användas för att komma åt en orättvis
lönestruktur. Vi är väl medvetna om den metodens begränsningar i en
ekonomi där lönerna sätts och ska sättas - på en marknad.
Diskriminering är ett brott och i ett rättssamhälle måste brott kunna be-
ivras. Å andra sidan är det uppenbart att utslag i domstol aldrig kan räcka för
att bli av med lönediskrimineringen.
Det har emellertid visat sig att de som tagit upp mål under åberopande av
förbudet mot lönediskriminering i flera fall har misslyckats i Sverige.
EU har ett utbyggt regelverk som säkrar principen om lika lön. EG-rätten
gäller över nationell lagstiftning och har prövats vid en rad tillfällen av
domstol. Det visar sig att domstolsutslagen har gått i rätt riktning - varit
till
det underrepresenterade könets fördel. Ett exempel är det uppmärksammade
och prejudicerande Defrennefallet, där en flygvärdinna erhöll löneförhöjning.
Fallet avgjordes av EG-domstolen redan 1976, vilket kan jämföras med att
Jämställdhetsombudsmannen och jämställdhetslagen tillkom den 1 juli 1980
i Sverige. Innan dess fanns ingen lagstiftning på detta område. Sedan 1980
har JämO drivit flera mål till Arbetsdomstolen för att pröva lön för likvärdigt
arbete, men har ännu inte vunnit något avgörande fall. Bevissituationen är
ofta mycket komplicerad. Den arbetsvärdering som krävs tar betydande
resurser i anspråk. JämO har en nyckelroll i detta avseende, även om det
naturligtvis är önskvärt att också fackförbunden är aktiva. Folkpartiet
liberalerna har varit positivt till de ökade resurser regeringen har tillfört
JämO. De behövs för att säkra att de rättsliga processerna förs med bästa
möjliga underlag.
2.7 Tillsätt en ny lönediskrimineringsutredning
Om Folkpartiet liberalernas strategi för rättvisa löner genomförs med full
kraft de närmaste åren är det sannolikt att löneskillnaderna mellan män
och kvinnor minskar. Men hur mycket? Räcker detta eller behövs det
mer? Den som arbetar med lönediskrimineringsfrågor blir snart
medveten om hur starka krafter i form av nedärvda mönster och
traditionella synsätt som hindrar resultat. Vi tror därför att det skulle vara
bra med ännu en statlig utredning med uppgift att följa utvecklingen och
eventuellt komma med förslag till ytterligare åtgärder. En idé som
framförts på senare tid, bland andra av folkpartisten Antonia Ax:son
Johnson, är att bygga in ett ekonomiskt incitament i skattesystemet för en
ur könssynvinkel bra lönestruktur i företag och förvaltningar. Folkpartiet
liberalerna har inte på detta stadium någon klar uppfattning om huruvida
den idén håller. Vi tror på marknadsekonomi och vet att ekonomiska
styrmedel ofta är effektivare än diktat och regleringar. Det är också lätt
att hitta tekniska invändningar som skulle göra det svårt att i praktiken
avgöra vilka arbetsgivare som skulle komma i åtnjutande av
skatterabatten. En annan fråga som behöver analyseras vidare är
jämställdhetsplanernas betydelse i lönebildningen. Mycket tyder på att
dessa planer, som är obligatoriska på arbetsplatser med fler än tio
anställda, inte fått den positiva effekt på lönebildningen man skulle
önska. Självklart ska det följas upp att företag upprättar
jämställdhetsplaner och att planerna efterlevs. Kanske bör planerna
utformas annorlunda, så att principerna för företagets eller förvaltningens
lönepolicy går att utläsa ur planen. Med en tydlig och nedpräntad policy
hur lönen baseras, exempelvis utbildning och arbetslivserfarenhet, och
vilket som väger tyngst vid lönesättning blir en eventuell
lönediskriminering lättare att påvisa. Det måste bli hårdare krav på aktiva
åtgärder från företagens sida. Folkpartiet liberalerna vill införa sanktioner
mot de företag som inte efterlever jämställdhetsplanerna. Även detta bör
en ny utredning analysera och ta ställning till.
Diskriminering i arbetslivet gäller också synen på kvinnor. Respekten för
kvinnor är påtagligt låg i det svenska näringslivet. Detta bör också ses över
av en lönediskrimineringsutredning.
Ytterligare en uppgift för en utredningen är att undersöka amerikanska
lösningar. Utredaren bör studera Equal Employment Opportunity Agent,
EEOA, och hur det arbetar. Alla former av diskrimineringsärenden kan
anmälas till EEOA, vilket har sanktionsmöjligheter. Bevisbördan ligger då
helt och hållet på arbetsgivaren. Om arbetsgivaren inte är samarbetsvillig
eller får fler anmälningar mot sig har EEOA rätt att gå in och göra en total
revision av företaget. De flesta företag är rädda för detta och därför är de
mycket noga med att inte dra på sig anmälningar och framför allt att sam-
arbeta om de ändå blir anmälda.
3 Kvinnofrid
Bara i början av september 1999 har tre unga kvinnor brutalt bragts om
livet av män i deras omedelbara närhet. Åtta barn berövades sin mamma.
Det egna hemmet är för många kvinnor den farligaste miljön att vistas i.
Kvinnovåldet skördar offer varje dag, i alla samhällsklasser. Detta är
oacceptabelt. Samhället måste ta ett ännu större ansvar. Misshandeln rör
oss alla.
3.1 Kvinnor blir misshandlade av närstående män
Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, anmäldes 1997 19 093
misshandelsbrott mot kvinnor. Men då ska man komma ihåg att
anmälningsbenägenheten är lägre om kvinnan är bekant med den som
misshandlar. Många av de brott kvinnor utsätts för syns alltså inte i
statistiken.
BRÅ uppger också att antalet polisanmälda våldsbrott under de senaste tio
åren har ökat med över 40 procent. Ökningen gäller såväl det våld som riktas
mot män som det som riktas mot kvinnor. Av statistiken liksom från flera
andra datakällor framgår dock att våld mot män och våld mot kvinnor delvis
har olika struktur. I nästan åtta av tio fall (78 procent) av de under år 1997
polisanmälda våldsbrotten mot kvinnor är gärningsmannen sedan tidigare
bekant för offret. Vid våld mot män är motsvarande andel 35 procent. Det är
också betydligt vanligare att det våld som riktas mot kvinnor utspelas
inomhus än vad fallet är när män faller offer för misshandel. I mer än sju av
tio fall av kvinnomisshandel begås brottet inomhus, medan motsvarande
andel för män är fyra av tio fall.
Det är således betydligt vanligare att kvinnor utsätts för våld av någon med
vilken de har eller har haft någon form av relation och att det sker inomhus,
många gånger utan att andra än gärningsmannen och offret är närvarande.
3.2 Kvinnomisshandel är mångfasetterad
Misshandeln kan delas upp i sexuell, psykisk och fysisk misshandel. Den
så kallade lagen om kvinnofrid som trädde i kraft 1 juli 1998 gav
domstolarna möjlighet att bedöma en hel process - en närstående eller
tidigare närstående person ska dömas om gärningarna varit ett led i en
upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt
skada personens självkänsla - och inte bara enskilda våldsyttringar.
Under det första halvåret med den nya så kallade kvinnofridslagen dömdes
sammanlagt 37 personer. Av dessa hade 24 personer kvinnofridsbrott som
huvudbrott. De övriga hade ett allvarligare brott, till exempel grov miss-
handel, som huvudbrott.
Majoriteten av dem som dömdes för brott mot kvinnofridslagen fick
fängelse. Gällande rätt är emellertid i dag att psykisk misshandel är straffbar
om gärningen medför en medicinsk effekt. Vid mindre allvarliga former av
psykisk misshandel är det svårt att bevisa att en medicinskt påverkbar effekt
har ett sådant samband med gärningen att det går att döma till ansvar. Det är
värdefullt om också sådan "lindrig" psykisk misshandel blir kriminaliserad,
men det är svårt att hitta en rättssäker lagteknisk konstruktion. Frågan bör
därför bli föremål för förnyat utredande.
3.3 Stöd brottsoffret
Polis och vårdpersonal måste få den utbildning och de resurser som krävs
för att klara av sina uppgifter att upprätta ordning, hjälpa och vårda. Det
är viktigt att de frågar kvinnor om de utsätts för misshandel och grundligt
undersöka saken om misstanke finns. Det är även av stor vikt att de
förmår misshandlade kvinnor att polisanmäla förövaren. Dessa kvinnor
måste också få hjälp i form av kristerapi.
Brottsoffrens ställning måste stärkas. Kvinnor som utsätts för förföljelse,
trakasserier, våld och hot om våld lever i en ständig otrygghet och måste
beredas största möjliga rörelsefrihet. För att trakasserade kvinnors rörelse-
frihet skall öka är det enligt vår uppfattning högst rimligt att vidga det
område som åklagaren har möjlighet att låta omfattas av besöksförbudet. Vi
menar att detta område i ett första steg bör bli så stort att det omfattar del
av
kommun(er). En sådan utvidgning kunde exempelvis ske genom en ändring i
2 § lagen om besöksförbud på så sätt att "närheten av" ersätts med "del av
kommun som innefattar". I ett andra steg är vi inte främmande för att resa
frågan om ytterligare begränsning i rörelsefriheten för den som återkom-
mande överträder ett besöksförbud. Grundlagens och Europakonventionens
bestämmelser har dock betydelse för frågan som därför måste bli föremål för
en mer ingående analys. Även att dra in körkortet skulle prövas.
Vi ställer oss helt bakom tanken på att män som inte respekterar besöks-
förbud när de är på fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. Regeringen
har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om
huruvida den teknik som för närvarande finns är tillförlitlig och om över-
vakningen är praktiskt genomförbar. Den 1 mars 1999 presenterade BRÅ
rapporten "Elektronisk övervakning vid besöksförbud. Teknikens möjlig-
heter och begränsningar". Enligt vår uppfattning är den förstudien i det
närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med besöksförbud som
varnar om de närmar sig kvinnornas hem används nämligen redan i en del
delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos regeringen begära sådana
lagförslag som innebär att män som överträder besöksförbud kan förses med
elektronisk fotboja.
I extremfall kan polis eller vakter punktmarkera män som återkommande
bryter besöksförbudet. Kvinnor som så önskar skall ha rätt till vapenlicens
för tårgasspray. De målsägande som vill skall kunna få en stödperson som
informerar om rättegångsförfarandet och stöttar inför konfrontationen med
den åtalade.
Kvinno-, mans- och brottsofferjourer bör få mer statlig hjälp att finansiera
sin verksamhet. Folkpartiet liberalerna anslår därför 4 respektive 6 miljoner
kronor mer än regeringen för dessa ändamål.
Varje år gifter sig utländska kvinnor med svenska män och flyttar till
Sverige. Naturligtvis blir tillvaron för de flesta i Sverige bra, men för några
blir livet ett helvete. De sistnämnda har svårt att ta sig ur sitt vardagliga
fängelse eftersom de hotas av utvisning om de har vistats mindre än två år i
Sverige. En prövning om att få stanna bör utan dröjsmål kunna genomföras
för dessa kvinnor. Kvinnor som hamnat i denna situation bör få stanna i
Sverige om de så önskar, förutsatt att det inte rör sig om ren skeninvandring.
3.4 Alla har ett ansvar för att stävja våld mot kvinnor
Det är viktigt att understryka att allt inte kan lösas på politisk väg. Det
civila samhället har en nyckelroll för att komma tillrätta med
kvinnomisshandeln. När familjemedlemmen, grannen, vännen eller
arbetskamraten höjer handen - höj då blicken. Alla måste våga fråga om
hur blåmärken och brutna armar har uppkommit. Det ska inte vara i sin
ordning att inte reagera. Många misshandlade kvinnor undrar om det de
blir utsatta för är normalt eller deras fel. Målet måste vara att alla - män
som kvinnor - ska vara fullt medvetna om att det inte är det.
4 Fler kvinnliga företagare
I dag är bara var fjärde företagare en kvinna. Samtidigt visar en SKOP-
undersökning, som utförts på uppdrag av Folkpartiet, att potentialen för
fler kvinnliga företagare är stor. I undersökningen svarar var tredje
kvinna att hon någon gång funderat på att "bli sin egen", men avstått. En
viktig förklaring torde vara att de tillfrågade anser att företagsklimatet
försämrats under de senaste fyra åren.
SKOP frågade: "Om du tänker på de senaste fyra åren. Vad tror Du? Har
det blivit lättare eller svårare att driva eget företag?" 40 procent svarade att
det blivit svårare. 15 procent anser att det blivit mycket svårare, medan 30
procent anser att det blivit litet lättare (både män och kvinnor). Under-
sökningen visar också att intresset är lika stort bland privat anställda som
bland offentligt anställda - där kvinnorna dominerar - att starta eget. Av de
tillfrågade som arbetar inom de kvinnodominerade vård- och skolsektorerna
har 30 procent någon gång funderat på att starta eget. Samtidigt framgår
tydligt att erfarenheterna av eget företagande är lägre bland kvinnor och
offentligt anställda.
Att det är svårare för kvinnor att förverkliga sina företagsidéer hänger i
hög grad samman med det dogmatiska motståndet hos Socialdemokraterna
och Vänsterpartiet att tillåta privata alternativ inom områden där kvinnor
traditionellt har kompetens och erfarenhet. I praktiken råder ett slags
näringsförbud för kvinnor. En politik som släpper loss det kvinnliga tjänste-
företagandet betyder mycket, inte bara för kvinnors sysselsättning, löneut-
veckling och företagande, utan även för kvaliteten i de offentligt finansierade
verksamheterna.
En viktig uppgift för jämställdhetspolitiken är att göra det möjligt, lönsamt
och meningsfullt för fler kvinnor att göra verklighet av sina företagsplaner i
alla delar av ekonomin.
Folkpartiet liberalerna har ett program för fler företagare i Sverige. En del
av de förslagen har särskild betydelse för kvinnligt företagande:
4.1 Sänkta arbetsgivaravgifter i hela den privata tjänstesektorn
Jobben i den privata tjänstesektorn hålls tillbaka av det höga skatteuttaget
på arbete. Sänkta arbetsgivaravgifter med 5 procentenheter sänker
kostnaderna för anställningar i den sektor där merparten av de nya jobben
behöver komma och i branscher där kvinnor är verksamma.
4.2 F-skattsedel åt alla som vill ha
Reglerna för utfärdande av F-skattsedel är som skräddarsydda för att
stoppa småföretagare i tjänstesektorn. Regeringen har uppmärksamma
problemet, men misslyckats att åtgärda det. Folkpartiet liberalerna anser
att alla som vill bör få F-skattsedel.
4.3 Förenklat tjänsteföretagande
Den som vill starta ett eget företag möts ofta av en mur av blanketter,
byråkrati och misstänksamhet. Det krävs en rejäl rensning i det regelverk
som omgärdar företagandet. Folkpartiet liberalerna vill göra det lättare
att registrera företag, exempelvis via Internet, och förenkla deklarations-
och bokföringsregler så att de flesta småföretagare kan klara detta på
egen hand, vilket inte är fallet i dag.
4.4 Räkna dagislämning vid reseavdrag
Den tid det tar att köra barn till och från daghemmet på väg till jobbet
måste få räknas in när man gör reseavdrag.
4.5 Avskaffa sambeskattningen
Sambeskattningen av makar i förmögenhetsbeskattningen är en kvarleva
i skattesystemet från den tid då kvinnor inte betraktades som egna
ekonomiska subjekt. Detta är helt oacceptabelt. Kvinnor måste fullt ut
betraktas som myndiga individer. Denna syn på kvinnor bör även
avspeglas i förmögenhetsbeskattningen, och som en konsekvens av detta
bör sambeskattningen av makar upphöra.
5 Skolan lägger grunden
Jämställdhet är både en kunskapsfråga och en pedagogisk fråga. Arbetet
med att förbättra jämställdheten måste bli en integrerad del av
undervisningen i skolan. Som ett första steg måste denna kunskap
förmedlas till blivande lärare. Jämställdhet måste genomsyra allt arbete i
skolan, i klassrummen, mellan elever och mellan lärare, i skolans ledning
och i skolans styrsystem. För att även nå resultat på kortare sikt bör
jämställdhetsfrågor lyftas fram i lärarnas fortbildningsprogram. En
förbättrad kunskap om och insikt i de brister i jämställdheten som finns i
dagens samhälle måste förmedlas och diskuteras i klassrummet.
5.1 Långsiktigt och målmedvetet arbete krävs
Vill vi förändra attityder och värderingar så skall vi starta ett aktivt
målmedvetet arbete i förskolan och skolan och fortsätta genom
högskolan. Det är i förskola och skola som grunden läggs för hur barnen,
när de blir vuxna, ser på likheter och skillnader mellan könen. Möter t ex
barnen i förskolan och skolan vuxna män och kvinnor som praktiskt visar
att de tar jämställdheten på allvar? Möter de kvinnor som rektorer lika
ofta som män? Möter de män som syokonsulenter och lågstadielärare?
Har de läroböcker som ger exempel på att både kvinnor och män har
präglat vår historia? Syns både kvinnor och män i läroböckernas
illustrationer? Ser de flickor som arbetar med datorer och pojkar som tar
hand om småbarn i sina läroböcker? Får flickor lika mycket av lärarens
tid och uppmärksamhet som pojkar? Först när vi sanningsenligt kan
svara ja på dessa frågor finns en chans att barnen som vuxna har
självklara, jämställda värderingar och attityder. I dag är det tyvärr inte så
att vi kan svara ja på frågorna ovan. Men frågan som kvarstår är hur vi
tar oss dit. Vägen är lång och mödosam, vunna erfarenheter fortlever inte
av sig själva, varje generation måste uppmärksammas och vinnas för
jämställdheten.
Institutet för framtidsstudier har genomfört en intervju med cirka 1000
tonåringar. Av resultatet framgår att könsskillnaderna i attityder och
värderingar lever kvar, fortfarande skall pojkarna ägna sig åt teknik och
flickorna åt vård. Områden som fortfarande värderas olika är löner, arbets-
värdering, utbildning. Detta betyder att vi hittills konserverat de bestående
attityderna. Folkpartiet liberalerna har lång tradition i arbetet med jämställd-
het. Vår vision om ett jämställt samhälle innebär att män och kvinnor fritt
kan utvecklas utan att hindras av - ofta omedvetna - diskriminerande
attityder. Män som vill vara med sina barn eller vårda människor skall
respekteras. Samma sak gäller för kvinnor som vill arbeta som poliser eller
militärer.
Alla påverkar vi vägen mot ett jämställt samhälle. Som föräldrar, mor- och
farföräldrar, dagispersonal, lärare eller syofunktionärer deltar vi i en process
som gör att flickor uppfostras lika traditionellt i dag som under förra seklet.
Detta visar sig i att flickor generellt sett väljer samma yrke som mamma och
mormor gjorde (om dessa hade ett yrkesarbete). Detta sker, trots att vi i dag
lever ett helt annat liv än förr. En av de stora förändringarna som skett är att
både män och kvinnor yrkesarbetar. De flesta är medvetna om att i dagens
samhälle behöver både mäns och kvinnors yrkesinsatser för familjeekonomi,
för hemmets vård och för att utveckla ett bra samhälle. Vi vet också att både
mäns och kvinnors insatser behövs för att ge barnen en bra uppfostran och
trygg identitet. Om vi vill bryta gamla traditioner och uppnå stabila för-
ändringar skall vi inte tro att enstaka kampanjer räcker. Insatser måste göras i
alla led i våra attityder till pojkar respektive flickor i hemmet, i skolan, i
högre utbildning och på arbetsmarknaden. Vi vet i dag mer om hur pojkar
och flickor utvecklar sin identitet och att det sker på olika sätt. En
beskrivning tagen ur tidningen Skolvärlden låter så här i korthet:
Man kan säga att flickor blir flickor genom närhet och likhet. Pojkar blir
pojkar genom olikhet och självständighet. Detta märks redan på lågstadiet.
Flickor vill bli och göra som fröken/mamma, de lyder, sitter tysta och väntar
på uppgifter, följer skolans regler och hjälper fröken att hålla ordning på de
"bråkiga" pojkarna. Pojkar bråkar, är högljudda, ifrågasätter, tar för sig och
"mopsar", tänjer gränser från första stunden.
 När flickor sedan når gymnasiet premieras inte längre deras "duktighet",
tysthet och snällhet. Där premieras andra kvaliteter. Där uppskattas de
som diskuterar och deltar i debatten, utmärker sig, tar ordet, tar initiativ,
kalla det gärna att bråka konstruktivt. Allt är sådant som pojkarna övat
sig på från skolstarten (även om de fick skäll för det i grundskolan). Om
flickor redan från grundskolan hade med sig en stabilare identitet skulle
gymnasieåren för deras del inte bli så tysta. Om klassrummet redan i
grundskolan kunde förvandlas till en arena där flickor tränas till att känna
frihet, att ta plats och lägga av sin duktighet/snällhet skulle mycket vara
vunnet för framtiden.
Det finns stort utrymme för olika initiativ från skolornas sida. Ett exempel
vore att skolor tog initiativ till att undervisa flickor och pojkar var för sig
i
vissa delar av olika ämnen/kurser. Syftet skall vara att stärka flickornas
identitet och självuppfattning och samtidigt låta pojkarna visa och släppa
fram sina ömsinta sidor. För säkerhets skull vill vi betona att detta inte
betyder att vi önskar införa pojk- och flickskolor.
Under senare tid har det kommit larmrapporter från flera skolor i landet
där ett oacceptabelt språkbruk används elever emellan. Folkpartiet liberaler-
na anser att det är oerhört viktigt att skolledning och lärare agerar, med
riksdagens stöd, med disciplinåtgärder mot de elever som inte visar respekt
för sina skolkamrater.
5.2 En jämställd högre utbildning
Kvinnor måste ha samma möjlighet som män att göra forskarkarriär och
nå toppen även inom den högre utbildningen. Regeringen har tyvärr ett
alltför kvantitativt sätt att se på jämställdheten. Rekryteringsmål och
könsfördelning är mätinstrument; Folkpartiet liberalerna anser inte att
detta är tillräckligt. För att kunna åtgärda jämställdhetsbristerna inom
högskole- och universitetsvärlden måste de osynliga hindren och de
bakomliggande strukturerna analyseras.
I dag satsar såväl kvinnor som män på doktorandstudier, men kvinnors
möjligheter att efter disputation göra karriär och nå professur är betydligt
sämre än männens. I flera fall har det i efterhand visat sig oförklarligt varför
en manlig sökande satts före en kvinnlig. Mycket talar för att det finns
osynliga strukturer i det akademiska systemet som lägger hinder i vägen för
kvinnorna. En genomgång för ett par år sedan av hur Medicinska forsknings-
rådet behandlade ansökningar från kvinnor resp män ger stöd för detta
antagande. Vi anser därför att en genomgång med genusperspektiv bör göras
av de senaste årens professorstillsättningar där såväl kvinnor som män varit
placerade bland de tre främsta kandidaterna. Hur har t ex sakkunniga valts,
finns skillnader i bedömning av forskningens originalitet, pedagogisk
skicklighet etcetera, som kan hänföras till om man är man eller kvinna?
Modell för en sådan genomgång kan vara analysen av Medicinska forsk-
ningsrådet. För att fler kvinnor skall rekryteras till höga akademiska
positioner måste osynliga strukturer och hinder utredas.
5.3 Barntillägget i svux och svuxa
Riksdagen avskaffade barntillägget hösten 1995. Folkpartiet liberalerna
protesterade högljutt och invände att detta beslut skulle minska antalet
studerande, inte minst kvinnor. I september 1994 studerade 37 000 med
stöd från svuxa (särskilt vuxenstudiestöd). Denna siffra har sjunkit
successivt. Bakom minskningen ligger att barntillägget på 1000 kronor
per barn togs bort. Många vuxna har inte längre råd att studera utan
måste söka kompletterande socialbidrag. Kommunerna kan då vägra att
ge socialbidrag som komplement till svuxa utan hänvisar till
studiemedel. Detta i sin tur betyder att den som skall läsa in
grundskolenivån hänvisas till att låna pengar, cirka 20 000-25 000
kronor per termin, vilket inte står i rimlig proportion till studiernas nivå.
För arbetslösa och/eller ensamförsörjande kvinnor var barntillägget tungan
på vågen. När det togs bort kunde de inte fortsätta att studera. Skall livslångt
lärande vara annat än en retorisk fras bör regeringen lägga fram förslag som
stärker de ekonomiska villkoren för föräldrar. Barntillägget bör införas i
väntan på att ett mera heltäckande förslag.
6 Hela lönen, halva makten, delat ansvar - även i
försvaret
Den så kallade "folkförsvarstanken" är en myt utan
verklighetsförankring. Den saknar grundläggande respekt för den
enskilde individens frihet och integritet. Den bör en gång för alla
förpassas till historiens skräpkammare. Totalförsvarsplikten bör i
fortsättningen utformas så att könsneutral pliktuttagning kommer att
gälla för hela totalförsvaret.
Kvinnor har i dag rätten att frivilligt fullgöra värnplikt utan att behöva
binda sig för en fortsatt officerskarriär och kvinnor som mönstrat kan numera
också ingå i utbildningsreserven. Det är bra men det räcker inte. Samma
grundkrav på deltagande av rikets totala försvar måste ställas på både
kvinnor och män. Vi måste nu likställa flickor med pojkar även inom
Försvarsmaktens område. Vi måste som ett litet land tillvarata all den
kompetens som vi förfogar över och inte välja bort halva nationen innan vi
ens har prövat dugligheten. Därför menar vi att underlaget för värn-
pliktstjänstgöring skall utökas att gälla såväl kvinnor som män.
Den allmänna värnplikten bör med andra ord omfatta även kvinnor.
7 Hälsa och kön
Inom medicinen liksom inom andra discipliner har forskningen tidigare
varit fokuserad mest på män och mäns problem. Resultaten från dessa
studier har ofta generaliserats, utan att detta ifrågasatts, till att gälla
också
för kvinnor. Också den epidemiologiska forskningen över hälsoproblems
förekomst har utförts på och av män och baserats på manlig erfarenhet.
Statistik har inte varit könsuppdelad och i studier där kvinnor funnits
med har man ofta utgått från det manliga som norm. Forskningen har inte
varit värdeneutral eller objektiv, varken i val av vetenskapliga metoder,
frågeställningar eller studieobjekt. Under de senaste åren har dock en
förändring skett. Mer satsas på att ta reda på hur olika sjukdomstillstånd
yttrar sig hos kvinnor och vilka behandlingar som medför bäst resultat
för kvinnor. Men fortfarande är den kunskap vi har om diagnos och
behandling av olika sjukdomar generellt sett större för män än för
kvinnor.
Man har också funnit att det finns medicinska diagnoser för en större del
av de symptom män brukar söka för än för kvinnor. Därmed får män oftare
en diagnos för de symptom de presenterar när de söker vård än vad fallet är
för kvinnor.
7.1 Sjukdomsmått i ett genusperspektiv
Den bild man får av ohälsan i ett land är beroende av de ohälsomått som
används för att beskriva den. Används dödsorsaksstatistiken ser det
gynnsamt ut för kvinnor. Kvinnor lever cirka fem år längre än män. Men
studerar man sjukligheten får man en annan bild.
Kvinnor söker oftare öppen vård och har fler sjukdagar än män. Kvinnor
förtidspensioneras oftare än män och uppvisar oftare otillfredsställda
vårdbehov. Mycket talar för att rehabiliteringsinsatserna för män är mer
omfattande än för kvinnor. Kvinnor köper ut mer läkemedel än män.
Samtidigt visar statistiken att kvinnor ordineras äldre och billigare preparat
än männen.
Sjukdomspanoramat skiljer sig åt mellan könen. Hjärt-kärlsjukdom står för
22 procent av dödligheten bland män under 65 år och 13 procent av
dödligheten bland kvinnor. Nyare forskning talar för att stress beroende på
skilsmässa eller andra familjeproblem och stress på arbetsplatsen är - jämfört
med män - särskilt viktiga riskfaktorer för kvinnor.
Medan lungcancer minskar bland män ökar den bland kvinnor, vilket med
all sannolikhet beror på förändringen i rökvanor. Unga kvinnor med kort
utbildning och/eller monotont arbete är en särskilt viktig målgrupp för
tobakspreventivt arbete om man får döma av de rökvaneundersökningar som
utförts.
När det gäller sockersjuka tyder tillgängliga data på att kvinnors
vårdbehov är sämre tillgodosett än mäns. Samtidigt tycks kvinnor lättare
acceptera sin diabetes än män. De tar också ett större ansvar för
behandlingen av sin sjukdom. Män däremot lägger ett större ansvar på
sjukvården, på sin hustru etcetera. Socialgruppstillhörighet tycks spela större
roll för dödligheten bland kvinnliga diabetiker än för manliga. Forskning
behövs för att belysa interaktionen mellan ålder, kön och social bakgrund hos
män respektive kvinnor när det gäller vård, behandling och dödlighet i
diabetes.
Inom psykiatrin har man genomfört anmärkningsvärt få studier över
könsperspektivets betydelse för psykiska sjukdomar och deras behandling.
Vi vet att kvinnor oftare behandlas med psykofarmaka än män. Det finns
data över vilka hälsoproblem som förorsakar förskrivningen men mycket
liten forskning om de bakomliggande orsakerna. Det behövs också forskning
när det gäller behandlingsresultaten och riskerna för läkemedelsberoende.
Ätstörningar (anorexi och bulimi) är vanligare hos flickor än hos pojkar.
Här är förhållandet det motsatta - vi vet mer om flickors ätstörningar än
pojkars. Av alla unga kvinnor mellan 15 och 25 år lider ca 5 procent av
ätstörningar, fördelade på tre grupper: självsvält (anorexia nervosa), hets-
ätning (bulimia nervosa) och ätstörningar utan närmare specifikationer.
Ätstörningar är sannolikt också en av de psykiatriska sjukdomar som har
högst dödlighet. Det finns ingen enskild behandlingsform som passar alla
personer som lider av ätstörningar. Här behövs mer forskning både om
bakomliggande orsaker och om hur man bäst kan hjälpa dessa patienter. I det
här fallet är pojkarna en bortglömd grupp, och de måste således också ingå i
de studier som genomförs.
Osteoporos (benskörhet) är ett växande folkhälsoproblem, framför allt hos
kvinnor. Varje år drabbas 70 000 män och kvinnor av benskörhet. Enbart de
direkta sjukvårdskostnaderna beräknas överstiga 2,6 miljarder kronor per år.
Hälften av alla 50-åriga kvinnor kommer sannolikt att få benbrott på grund
av benskörhet. Möjligheterna att förebygga, diagnosticera och behandla
osteoporos har avsevärt förbättrats under senare år. Trots detta finns det klara
brister i vården på grund av okunskap och stora variationer i omhänder-
tagandet.
Det finns tydliga könsskillnader när det gäller läkemedelsanvändning som
kan återspegla olika sjukdomsförekomst hos de båda könen, men också kan
bero på att man behandlar samma tillstånd olika hos män respektive kvinnor.
Här behövs mer forskning om vad som ligger bakom data och vilka
konsekvenser olikheterna för med sig för patienterna.
Kvinnor drabbas oftare än män av läkemedelsbiverkningar. Det kan dels
bero på att kvinnor använder mer läkemedel än män, dels på att kvinnor
reagerar annorlunda än män på vissa mediciner. Forskning bör därför
stimuleras om skillnader mellan kvinnors och mäns benägenhet att reagera
med biverkningar på olika läkemedel.
Fibromyalgi är ett tillstånd som är grundligt beskrivet hos kvinnor men det
förekommer också hos män. Forskningen har framför allt koncentrerats till
kvinnor men måste nu utsträckas till att omfatta också männen.
7.2 Upprätta en handlingsplan för en jämställd hälso- och
sjukvård
Många av de brister som redovisats ovan uppmärksammades av den
senaste borgerliga regeringen. Det ledde till att den som en av sina sista
åtgärder på initiativ av Folkpartiet liberalerna tillsatte en utredning om
bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården (dir.
1994/95). Utredningen skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och män bemöts
när de söker vård och hjälp inom hälso- och sjukvården och föreslå
åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur kvinnor och
män bemöts och behandlas inom vården i den mån dessa skillnader har
sin grund i könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell sjukdomsbild
och aktuellt vårdbehov.
Utredningen kom med sitt betänkande (SOU 1996:133) redan 1996. Här
rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården.
Bland åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli
föremål för fortsatt forskning för att öka våra kunskaper om kvinnors
speciella behov. Utredningen tog också upp behovet av utbildning av hälso-
och sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader både när det gäller
sjukdomsförekomst och behandling samt rehabilitering. Regeringen har
visserligen i några sammanhang tagit upp en del av de förslag utredningen
lade fram men något helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som ställts
har man inte tagit. Vi anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan
över hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att
vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd.
7.3 Kvinnlig könsstympning
WHO uppskattar att omkring 130 miljoner flickor och kvinnor utsatts för
omskärelse. Två miljoner beräknas årligen vara i riskzonen för detta
ingrepp. De flesta av dessa kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det
finns också kvinnor i andra delar av världen som utsatts för detta ingrepp.
Omskärelse leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska
som psykiska skador. Genom att omskärelse också förorsakar
komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande
barn. WHO, Unicef och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder
och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig
omskärelse. Sverige måste aktivt bidra till detta arbete.
Trots att könsstympning är förbjuden i Sverige har det här ändå före-
kommit könsstympning. Allt bör göras för att främja en utveckling av
behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den
ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra i detta
arbete som också kan komma kvinnor i andra länder till godo.
Riksdagen har tidigare uttalat sig om vikten av att förebygga att
könsstympning utförs. Socialstyrelsen bör fortlöpande följa vad som händer
och slå larm om nya fall skulle dyka upp.

8 Hemställan

8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen angivits om en flerårsplan för att höja löneläget inom
offentlig sektor för kvinnodominerade yrkesgrupper med längre
utbildning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av fler män inom vården och skolan,7
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffandet av de facto-monopolen inom den
offentliga sektorn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade skatteregler för ett rikt utbud av
hushållsnära tjänster,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en höjd ersättning i mamma- och pappa-
månaden,5
6. att riksdagen till utgiftsområde 12 anslag A 2 Föräldraförsäk-
ring för budgetåret 2000 anvisar 160 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 17 089 000 000 kr,5
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om JämO:s nyckelroll när det gäller rättsliga
processer i lönediskrimineringsmål,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättandet av en ny lönesdiskriminerings-
utredning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en kriminalisering av "lindrig" psykisk miss-
handel blir föremål för förnyat utredande,3
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att polis och vårdpersonal måste få den utbild-
ning och de resurser som krävs för att klara av sina uppgifter att
upprätta ordning, hjälpa och vårda misshandlade kvinnor,3
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det område som en åklagare har möjlighet att
låta omfattas av besöksförbudet bör vidgas,3
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kvinnor som så önskar skall ha rätt till
vapenlicens för tårgasspray,3
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att män som inte accepterar utdömt besöksförbud
skall kunna förses med elektronisk fotboja,3
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de målsägande som vill skall kunna få en
stödperson som informerar om rättegångsförfarandet och stöttar inför
konfrontationen med den åtalade,3
15. att riksdagen till utgiftsområde 9 anslag B 10 Bidrag till organi-
sationer för budgetåret 2000 anvisar 4 000 000 kr utöver vad rege-
ringen föreslagit eller således 68 341 000 kr,6
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att prövning om att få stanna i Sverige bör kunna
genomföras utan dröjsmål för misshandlade kvinnor med utländskt
medborgarskap som ingått äktenskap med en svensk man,5
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sänkta arbetsgivaravgifter,5
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att alla som vill skall få F-skattsedel,2
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förenkling av det regelverk som omgärdar
företagande,2
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att reseavdrag skall få räknas på den tid det tar
att köra barn till och från dagis,2
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffandet av sambeskattningen,2
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans viktiga roll när det gäller att lägga
grunden för ett jämställt samhälle,7
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att osynliga strukturer och hinder mot
kvinnor inom den högre utbildningen klarläggs,7
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återinförande av barntillägg i svux och svuxa,7
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en könsneutral värnplikt,4
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en handlingsplan för hur hälso- och sjukvården
skall utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli
jämställd,6
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en uppföljning av de förebyggande insatserna
mot könsstympning.6

Stockholm den 4 oktober 1999
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Helena Bargholtz (fp)
Runar Patriksson (fp)
1 Yrkande 4 hänvisat till FiU.


2 Yrkandna 18-21 hänvisade till SkU.
3 Yrkandena 9-14 hänvisade till JuU.
4 Yrkande 25 hänvisat till FöU.
5 Yrkandena 5 och 6 samt 16 och 17 hänvisade till SfU.
6 Yrkande 15, 26 och 27 hänvisade till SoU.
7 Yrkandena 2 och 22-24 hänvisade till UbU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (54)