Liberal europapolitik

Motion 2003/04:K419 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Mål. För svenska liberaler är de främsta målen med samarbetet inom Europeiska unionen fred, frihet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Många av de problem och utmaningar som de svenska och europeiska samhällena möter är till sin natur internationella. Lösningarna på de gränsöverskridande utmaningarna finns i tätare samarbete över nationsgränserna. Folkpartiet liberalerna har en tydlig Europastrategi och förordar ett federalt system i Europeiska unionen (EU) med tydligt ansvarsutkrävande och en klar uppdelning av beslutsbefogenheterna mellan medlemsstaterna och unionen.
Utvidgningen. EU: s östutvidgning är färdigförhandlad och bara ratificeringen i nationella parlament återstår att genomföra under 2003–04. De nya ländernas medlemskap skall nu förverkligas på plats och i praktiken. Några viktiga aspekter är att den fria rörligheten för personer, inklusive den för arbetskraft, skall gälla lika för alla medborgare i nya som gamla medlemsländer. Det är utomordentligt viktigt att Sverige inte väljer att tillämpa den begränsning som främst Tyskland och Österrike genomdrivit. Demokratin och rättstatens principer och institutioner liksom respekt för mänskliga rättigheter skall hävdas i alla medlemsländer. Ekonomierna skall präglas av näringsfrihet, stabilitet, frihet från korruption, och god företagsstyrning. Allt detta innebär utmaningar och träget vardagsarbete under avsevärd tid. EU:s fortsatta utvidgning gäller närmast Rumänien och Bulgarien. EU är dock öppet för alla demokratiska länder som delar unionens mål och som ligger helt eller delvis i Europa. Turkiet ingår förhoppningsvis, genom interna reformer, om några år i kretsen. Nära samarbete med medlemsperspektiv bör utformas för länder på Balkan, i Moldavien, Ukraina och Vitryssland.
Demokrati och legitimitet. EU-samarbetet och EU:s institutioner måste öka sin demokratiska legitimitet hos unionens medborgare. Öppenheten och insynen behöver förbättras, liksom möjligheterna för medborgarna att få direkt inflytande. Ett starkare politiskt ledarskap beträffande EU-frågorna krävs i Sverige. Lika klandervärt som det idag är att vara okunnig om FN bör det bli beträffande EU.
Federalt system i EU. Folkpartiet liberalerna förordar ett federalt system i EU. Det skulle möjliggöra både ett effektivare ansvarsutkrävande än idag och en tydligare kompetensuppdelning mellan medlemsstater och unionen. Den centrala makten begränsas till de gränsöverskridande frågorna, medan övriga politiska frågor – som utgör huvuddelen av alla politiska beslut, naturligtvis – bör ligga kvar hos medlemsländerna. Federalism bygger på principen att maktdelning mellan unionen och medlemsländerna regleras i grundlag. Ett federalt system innebär en i grundlag reglerad makt- och ansvarsfördelning mellan medlemsländerna och unionen, som därigenom blir ett värn mot centralistiska tendenser eftersom det är medlemsländerna som äger rätten att ändra grundlagen. Författningen skall vara så utformad att den är fullt begriplig för unionens medborgare. Det sommaren år 2003 framlagda förslaget till ny grundlag är ett viktigt steg i rätt riktning. Folkpartiet liberalernas syn på grundlagsförslaget utvecklas i en särskild motion. De som utövar politisk makt i EU är ansvariga inför unionens medborgare. Öppenhet och insyn skall vara grundprinciper för EU-samarbetet och unionens institutioner. De nationella parlamenten, såväl som EU-parlamentet, bör få ökad makt över beslutsprocesser och beslut i EU. Det av unionens medborgare direktvalda EU-parlamentet bör i lagstiftningsfrågor bli likställt med ministerrådet, som är regeringarnas organ för beslutsfattande, och de två bör utvecklas till två kamrar i ett tvåkammarparlament. EU bör få ökade möjligheter att fatta beslut med kvalificerad majoritet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik, asyl- och invandringspolitik, gränsöverskridande miljöproblem och bekämpande av internationell brottslighet och terrorism. Krav på enhällighet skall begränsas till ett fåtal frågor som ändringar i EU:s grundlag och frågan om ny medlem i unionen.
Riksdagen och EU-frågorna. Riksdagens arbete med EU-frågor måste förbättras. Riksdagen bör skapa bättre insyn och driva en öppet utövad kontrollmakt i EU-frågor och därigenom ge sitt bidrag för att höja kunskapen och legitimiteten hos medborgarna beträffande Europasamarbetet. EU:s framtidskonvent har föreslagit en metod för nationella parlament att hävda sin syn på närhetsprincipen. Den bör också – som en bieffekt – kunna användas för att engagera utomstående för EU-frågorna. Riksdagens EU-nämnd, som utövar den parlamentariska kontrollen över regeringens ställningstaganden i EU-samarbetet och som regeringen skall informera om alla frågor inför ministerrådsmöten och toppmöten, bör som grundregel hålla sina sammanträden öppna för medier och allmänhet. Riksdagens fackutskott bör vara mer engagerade, mera kunniga och frågvisa när det gäller EU-aspekterna på utskottens politikområden. Fackutskottens hållningar måste komma fram tydligt i utfrågningarna av fackministrar, höga ämbetsmän och statsministern i EU-nämnden. Riksdagen bör på olika sätt öka inslaget av EU-aspekter i sina debatter och offentliga utfrågningar. Svenska Europaparlamentariker bör kunna delta i vissa riksdagsdebatter och därigenom tillföra kunskap och europeiska perspektiv.
Eurosamarbetet. Penningpolitiken bör handhas på ett överstatligt sätt inom den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Inflationsmålet för den gemensamma centralbanken (ECB) bör långsiktigt definieras av Europaparlamentet tillsammans med medlemsländernas regeringar (Eurorådet). ECB bör öka sin öppenhet framför allt beträffande inflationsbedömningar och direktionens protokoll. Folkpartiet respekterar utslaget i folkomröstningen 2003. Det innebär att Sverige står utanför eurosamarbetet under överskådlig tid. Samtidigt är det uppenbart – som nej-sidan i folkomröstningskampanjen också ofta påpekade – att förutsättningarna och väljaropinionen på sikt kan förändras t ex på grund av den politiska och ekonomiska utvecklingen i vår nära omvärld, liksom i vårt eget land. Sverige skall i arbetet med en ny EU-grundlag inte begära något undantag för en nationell penningpolitik.
Gemensam handels- och jordbrukspolitik. Idag riskeras hela det globala multilaterala regelsystemet för världshandeln i WTO av EU:s och USA:s jordbruksprotektionism. En avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken i EU skulle på ett kraftfullt sätt kunna bidra till förbättringar för stora delar av världens fattiga landsbygdsbefolkning, men även för konsumenterna i EU. Senare års utveckling med delvis höjda handelshinder mot länder utanför EU:s närområde – inte minst u-länder – bör vändas i sin motsats. EU spelar en nyckelroll, och bör omgående ta initiativet till en omstart av WTO:s s.k. utvecklingsrunda. EU kan framför allt göra sin insats när det gäller lägre handelshinder för import till i-länderna av jordbruksprodukter och enklare industrivaror, samt nedmontering av EU:s och USA:s omfattande system av s.k. antidumpningsåtgärder. Att eliminera EU:s exportsubventioner på jordbruksprodukter är bara början av ett sådant reformarbete. EU:s jordbrukspolitik måste fokusera på konsumenternas behov av säkrare, bättre och billigare livsmedel. Det innebär liberalisering och avreglering inom unionen och inte enbart nedmontering av yttre gränshinder. Europas miljö skulle dessutom gynnas av det avreglerade och mindre intensivt drivna jordbruket, med svagare incitament för jordbrukarna att använda bekämpningsmedel, handelsgödsel m.m. EU behöver en gemensam livsmedelspolitik – innefattande bl.a. en livsmedelsmyndighet med skarpa befogenheter. Detta blir särskilt viktigt när EU utvidgas. EU:s regelsystem får dock inte i praktiken utformas så att det utestänger de nya medlemsländerna från att exportera jordbruksprodukter och färdiga livsmedel till dagens EU-länder.
Gemensam inre marknad. Den inre marknaden skall vårdas genom en stark konkurrensmyndighet, domstol och tydliga regler för rörlighet för personer, tjänster, varor och kapital. Konkurrenspolitikens mål och kriterier behöver moderniseras, och dessutom samordnas med USA:s. Det gemensamma EU-biståndet måste effektiviseras och riskerna för korruption tas på djupaste allvar. Huvuddelen av biståndspolitiken bör tills vidare, och kanske för alltid, beslutas och administreras av medlemsländerna. Den gemensamma biståndspolitiken behandlas utförligare i Folkpartiets motion av den 19 september 2003 med anledning av regeringens biståndspolitiska proposition.
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. EU:s samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken bör fördjupas och vid behov utvidgas. EU bör öka sin kapacitet att också i praktiken leda och ansvara för att målen om fred, frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och effektiv terroristbekämpning kan upprätthållas även i det egna närområdet. EU ska dock inte utveckla något med Nato parallellt eller konkurrerande försvar. Sverige bör ingå i Nato så snart som möjligt. Den transatlantiska länken bör vårdas och stärkas och skall även fortsättningsvis vara en grundbult i Europas och Sveriges säkerhetspolitik.
Gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma flyktingpolitiken måste bli mer human och generös än idag. Tyvärr är strömningarna i Europa snarast motsatta. Asylrätten ska värnas inom ramen för en gemensam flyktingpolitik med minimiregler. Den gemensamma flyktingpolitiken ska bl.a. motverka överströmningseffekter mellan länderna.
Gemensam brottsbekämpning. EU måste driva på arbetet med att utveckla samarbetet avseende brottsbekämpning, särskilt beträffande narkotika och slavhandel med kvinnor och barn. Europol ska fortsätta att utvecklas mot att bli en effektiv europeisk polisorganisation, och en oberoende europeisk åklagarmyndighet ska inrättas.
Gemensam miljöpolitik. Målet ska vara att EU ska bli världens bästa miljöorganisation. En gemensam miniminivå på koldioxidskatt bör införas för att reducera utsläppen och minska växthuseffekten. EU bör vidareutveckla system för handel med utsläppsrätter. Skatter på utsläpp och handel med utsläppsrätter bör dessutom samordnas.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Europa för fred, frihet och demokrati 8

5 Ett medborgarnas Europa 8

5.1 Mer demokrati 9

5.2 Mer information och debatt 9

6 Europeiska konventet om EU:s framtid 10

7 Större öppenhet 10

8 Utvidgningen 11

8.1 Motverka A- och B-lag i EU 12

8.2 Ökad flexibilitet 12

9 Ett federalt Europa 13

9.1 Rätt frågor på rätt nivå 13

10 Flyktingpolitiken 14

11 Utvecklings- och biståndspolitiken 16

12 Utrikes- och säkerhetspolitiken 17

12.1 Den transatlantiska länken 18

13 Den inre marknaden 19

14 Sysselsättning 20

15 Jordbrukspolitiken 20

16 Regionalpolitiken 21

17 Brottsbekämpning 22

17.1 Bekämpa slavhandel med kvinnor och barn 22

18 Miljön 23

19 Livsmedelssäkerhet 24

20 Narkotika, tobak och alkohol 25

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka EU:s legitimitet och förtroende hos unionens medborgare samt åtgärder för ökad öppenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla medborgare i ett utvidgat EU skall kunna resa, arbeta och leva på samma villkor, vilket innebär att Sverige inte bör tillämpa s.k. övergångsregler inför de nya medlemsländernas inträde i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett federalt system för EU, där endast gränsöverskridande frågor behandlas på EU-nivå, samt där makt- och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna och unionen tydligt regleras i en europeisk författning.
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att grundregeln bör vara att riksdagens EU-nämnds sammanträden skall vara öppna för allmänhet och medier.
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att fackutskotten bör djupare engagera sig i EU-aspekterna inom det egna politikområdet.
Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om att svenska EU-parlamentariker bör ges möjlighet att delta i vissa debatter i Sveriges riksdag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för ökad solidaritet och öppenhet gentemot omvärlden genom den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka och effektivisera EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att stärka den transatlantiska länken och Natosamarbetet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka den inre marknaden.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om världshandeln och åtgärder för att liberalisera och avreglera den gemensamma handels- och jordbrukspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förbättra och effektivisera kampen mot internationell brottslighet, inte minst slavhandel med kvinnor och barn.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för en bättre och effektivare miljöpolitik samt livsmedelssäkerhet.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot narkotika-, tobaks- och alkoholmissbruk.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en moderniserad konkurrenslagstiftning, samordnad med USA:s.3

1Yrkande 1 hänvisat till SfU.

2Yrkandena 8 och 9 hänvisade till UU.

3Yrkandena 10, 11 och 15 hänvisade till NU.

4Yrkande 12 hänvisat till JuU.

5Yrkandena 13 hänvisat till MJU.

6Yrkande 14 hänvisat till SoU.

4 Europa för fred, frihet och demokrati

För oss liberaler är de främsta målen med samarbetet inom den europeiska unionen (EU) fred, frihet och demokrati. EU är det viktigaste verktyget för att finna lösningar på sådana problem som vi har gemensamt i Europa. Utöver en stabil fred mellan tidigare fiender, har vi européer EU och dess föregångare att tacka för en rad framgångar. Gränser mellan människor och länder har rivits. Grunden har lagts för en dynamisk ekonomi. Ett genuint och brett ekologiskt ansvarstagande växer sig allt starkare.

Folkpartiet liberalernas vision för Europa är en kontinent som ger alla människor nya möjligheter. Den enskilda människans livschanser bygger på personliga valmöjligheter och på förankringar i olika gemenskaper. Politikens uppgift är att skapa goda villkor och spelregler för samverkan människor och gemenskaper emellan, och för att därmed ge individen frihet att växa. Visionen om individens frihet och möjligheter är grunden till att vi liberaler ser EU-samarbetet som en ödesfråga för Europas länder och deras medborgare.

5 Ett medborgarnas Europa

Det europeiska projektet är i alla avseenden unikt och har inga modeller eller ramar att följa. De senaste åren har samarbetet tagit flera steg i federal riktning – inrättandet av en gemensam valuta, en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och ett närmare samarbete på det inrikes och rättsliga området. Denna utveckling har sin grund i de faktorer som en gång gav upphov till EU och som i stora delar är och troligen länge framöver kommer att vara drivande i EU-integrationen: gränsöverskridande problem som kräver gränsöverskridande lösningar och institutioner och nationalstatens otillräcklighet som organisation för att klara medborgarnas säkerhet, välstånd, miljö, osv.

Samtidigt är regioner, kommuner, städer och den egna nära omgivningen för de flesta människor den primära källan för identifikation. Vi liberaler menar att det gränsöverskridande samarbetet och den lokala identifikationen inte får stå i motsats till varandra, utan bör ses som komplement. En tolkning av resultatet av folkomröstningen om euron 2003 är att vi misslyckats på denna punkt.

Nationalstaterna har haft en viktig – men också katastrofal – roll i Europas konfliktfyllda historia. Inom ramen för nationalstaten har demokratin, marknadsekonomin och välfärdsstaten kunnat utvecklas. Men nationalstaternas konsolidering har också lett till rivalitet, krig, konflikt och etniska motsättningar. I takt med internationaliseringen förändras särskilt den europeiska nationalstatens roll. Den utmanas underifrån av starkare lokala och regionala folkligt förankrade organ, från sidan av gränsöverskridande samarbete med andra stater och uppifrån av internationella organisationer.

Det är därför en stor utmaning att finna nya former för deltagande och demokratisk maktutövning på global nivå. EU är ett unikt exempel på en delvis överstatlig demokrati, en demokrati som inte på något sätt är färdig eller fullkomlig utan hela tiden söker nya former. Kraven på en bättre fungerande demokrati inom EU måste kunna förenas med en ökad effektivitet i EU:s arbete.

5.1 Mer demokrati

EU måste öka sin legitimitet och sin acceptans hos Europas medborgare. Det är uppenbart att detta idag saknas, vilket inte minst nej-segern i den svenska eurofolkomröstningen vittnar om, men också det dåliga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen.

5.2 Mer information och debatt

Fundamentalt för att öka EU:s legitimitet och demokratiska förankring är information och debatt. Det finns idag ett stort behov av arenor för Europadebatt såväl i Sverige som i EU. Ett skäl till EU-skepsisen i Sverige är att partier, i första hand de som är splittrade internt i Europafrågan, brustit i att förklara varför EU alls finns, vad länderna gör i EU-samarbetet och varför Sverige bör vara med. Det har saknats en svensk debatt om varför EU är viktigt för Sverige. Inte sällan diskuteras de europeiska frågorna enbart utifrån en snäv nationell nyttosynpunkt istället för att diskuteras utifrån gemensamma europeiska intressen och värderingar.

Alla beslutsfattare i Sverige måste anstränga sig mera för att sätta sig in i Europapolitikens betydelse och möjligheter för den egna verksamheten och därmed göra EU mer vardaglig. Politiker som arbetar med EU-frågor har en mycket viktig uppgift att sprida arbetet till andra, att öka kunskapen om
Europasamarbetet och i Sverige driva på en diskussion om Europafrågor. Behovet av öppenhet, seminarier, utbildningar och forskning är fortfarande stort. Folkbildning om Europafrågor bör drivas kontinuerligt.

EU-nämnden är riksdagens organ för kontroll av och samråd med regeringen i EU-frågor. I början av sommaren 2003 höll riksdagens EU-nämnd för första gången ett öppet sammanträde för allmänhet och medier, där statsminister Göran Persson redogjorde för regeringens hållning inför EU-toppmötet i Grekland. EU-nämndens sammanträden bör som grundregel ha öppenhet för medier och allmänhet. Mer öppenhet ger ökad kunskap och därmed ökad legitimitet för EU-arbete.

Riksdagens fackutskott är idag i många fall för litet engagerade i EU-frågor. De bör ägna mer tid och resurser åt att informera sig om aktuella EU-frågor på sitt område, aktuell Europadebatt och sist men inte minst svenska regeringens och myndigheters diskussioner, hållningar och formella förhandlingspositioner i EU-sammanhang. Därefter bör fackutskotten, med de politiska partierna som kanal, säkerställa att deras frågor och synpunkter kommer fram i överläggningarna i EU-nämnden, både när fackministrar och höga ämbetsmän utfrågas och när statsministern utfrågas.

Ett steg för att öka kopplingen mellan den svenska och den europeiska politiken vore att ge EU-parlamentarikerna ett eget formaliserat och öppet forum för återrapportering. På så sätt skulle EU-parlamentarikernas roll bli mer tydlig och EU föras närmare medborgarna. I Nederländerna har idag de holländska EU-parlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det egna nationella parlamentet. Vi anser att de svenska EU-parlamentarikerna bör ges en sådan möjlighet i den svenska riksdagen.

6 Europeiska konventet om EU:s framtid

Ett viktigt arbete för att uppnå större acceptans vad gäller EU är debatten om EU:s framtida grundlag. Konventsformen som metod har enligt Folkpartiet varit lyckad. Konventet har nu avslutat sitt arbete och lagt fram ett förslag till ett samlat konstitutionellt fördrag.

Folkpartiet har krävt att EU måste göras tydligare för allmänheten och att unionen måste reformera sitt arbete för att uppnå ökad öppenhet, ett mer effektivt arbetssätt och ökad demokratisk kontroll. Detta blev också några av konventets slutsatser. EU blir nu enklare att förstå. Medborgarnas rättigheter och skyldigheter slås fast tydligare och besluten kommer att involvera riksdagen i större utsträckning än tidigare. Det är nu medlemsländernas ansvar att föra konventets förslag vidare till en riktig författning för alla EU:s medborgare blir tydligt. Folkpartiet återkommer med en mer genomarbetad analys av konventets förslag i samband med riksdagens behandling av regeringens skrivelse av den 2 oktober 2003.

7 Större öppenhet

Under Sveriges ordförandeskap, våren 2001, antogs nya offentlighetsregler. Liberalerna i Europaparlamentet spelade en viktig roll i processen. Ett viktigt steg i riktning mot ökad öppenhet och tillgänglighet togs därmed. Men ännu återstår en rad problem. Känsliga handlingar som hemligstämplats, exempelvis med hänvisning till allmän säkerhet eller internationella relationer, kan undantas från offentlighetsprincipen och behöver inte diarieföras. Författaren till ett känsligt dokument är den som beslutar om det får lämnas ut. Detta är regler som står i strid med den princip som finns i Sverige.

Vi liberaler menar att det bland annat är genom ökad öppenhet och insyn som medborgarnas förtroende för unionen kan vinnas. För att säkra öppenheten i EU: s institutioner bör strävan vara att införa en offentlighetsprincip av den modell som används i Skandinavien. Insyn och ett gott agerande gentemot medborgarna måste vara ledstjärnor för EU: s institutioner. Öppenhet bör vara regel, sekretess undantag, i stället för tvärtom. Meddelarfriheten ska garanteras. Möjligheten för allmänheten att få tillträde till offentliga möten i parlamentets och rådets byggnader måste förbättras.

En stadga för EU-parlamentarikerna, syftande till att bringa ordning i frågor som rör parlamentarikernas löner, pensioner och reseersättningar, ska inrättas.

När ministerrådet sammanträder som lagstiftande organ bör dessa möten vara offentliga.

På det nationella planet bör Sverige upprätthålla vår hittillsvarande tolkning av offentlighetsprincipen. Svensk hantering av EU-dokument ska följa svenska lagar och rättspraxis när det gäller offentligheten, oavsett hur en handling klassats av ett EU-organ. Om unionsorganen bestrider vår rätt att tillämpa offentlighetsprincipen ska vi strida i EG-domstolen för vår öppenhet. Vi liberaler ser också öppenhet som den mest effektiva åtgärden mot korruption och oegentligheter.

8 Utvidgningen

I maj 2004 kommer tio nya medlemsländer att träda in som fullvärdiga medlemmar i Europeiska unionen.

Utvidgningen är av fundamental betydelse för hela regionens ekonomiska stabilitet, tillväxt och framtida välstånd. All erfarenhet säger att stabila rättsliga och andra institutioner i kombination med vidgade marknader ger stora ekonomiska vinster. Det innebär att nya affärsmöjligheter öppnas för såväl exportörer som importörer. Ett EU som innefattar i princip hela kontinenten skapar en dynamisk marknad. Det innebär naturligtvis krav på omställningar inte minst i de gamla EU-länderna.

Vi liberaler vill att EU skall vara öppet för alla demokratiska länder som delar de mål för unionen som är inskrivna i EU:s traktattexter och vars innebörd utformats närmare under decenniernas lopp, och som helt eller delvis ligger i Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Turkiet, Ukraina och Vitryssland är mogna som fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin grund i Romfördraget, hålls levande och öppen. Länder som vill träda in i EU måste, givetvis, uppfylla de grundläggande politiska och ekonomiska kriterier för medlemskap som EU slagit fast. Detta innebär krav på institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter, krav på fungerande marknadsekonomi liksom förmåga att överta och följa EU:s regelverk.

Inom ramen för Wider Europe/Nya grannlandsinitiativet behandlas frågan om hur relationerna och möjligheterna till samarbete mellan EU och de ”nya” grannarna Ukraina, Vitryssland och Moldavien kan stärkas. Folkpartiet är positivt inställt till grundtanken i förslaget, nämligen vikten av att skapa gemensamma grundvärderingar. Det innebär framför allt att främja den demokratiska utvecklingen i länderna och utvecklingen mot fungerande rättstater. Av särskild vikt är också betoningen på handelspolitiska åtgärder, t.ex. ett ökat marknadstillträde för länderna. Att EU skapar fora för dialoger och olika typer av ömsesidiga åtaganden som knyter dessa länder närmare till EU är viktigt för att sprida stabilitet och fred ytterligare.

Ett utvidgat EU ger oss i unionen också större möjligheter att till exempel arbeta för en bättre miljö, ta krafttag för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet – inklusive slavhandel med kvinnor och barn samt terrorism – och verka för möjligheter till en sundare och mer hållbar kostföring. En naturlig konsekvens av ett utvidgat EU är också ökade möjligheter till ömsesidigt berikande kulturella och vetenskapliga impulser.

8.1 Motverka A- och B-lag i EU

Befolkningen i några EU-länder fruktar en massimmigration från till exempel Polen och Ungern. Kulturella och språkliga hinder talar dock för att migrationen från öst till väst kan komma att bli relativt låg, men ändock mycket betydelsefull för många människor i de nya EU-länderna. Västra Europa behöver av främst demografiska skäl arbetskraftsinvandring för att upprätthålla nuvarande ekonomiska utveckling och klara levnadsstandard och god service och hindra högre skattetryck. Försörjningsbördan för, och skattetrycket på, den arbetande delen av befolkningen kan annars komma att öka orimligt.

Det bör bli en självklarhet att alla medborgare i Europa kan resa, arbeta och leva på samma villkor. Det får inte råda något tvivel om att regeringen står fast vid sin uppfattning om att fri rörlighet för arbetstagare från nya medlemsländer bör tillämpas redan från anslutningsdagen, utan senare reträtt, och att arbetstagare från dessa länder skall ha möjlighet att arbeta i Sverige på samma villkor som övriga medlemsstaters medborgare. Detta ställningstagande innebär sålunda att regeringen bör ta avstånd från de förslag som presenteras i Rollén-utredningen som skulle försvåra för medborgare från nytillkomna EU-länder att arbeta i Sverige. Det innebär det att regeringen förbinder sig att inte införa några s.k. övergångsregler. Regeringen måste verka för att de nya medlemsländerna inte behandlas som ett B-lag inom unionen.

8.2 Ökad flexibilitet

En fråga som med jämna mellanrum dyker upp i samband med utvidgningsprocessen är om det är möjligt att förena länder som är så olika i ett samarbete som EU. Kan det europeiska samarbetet fördjupas genom närmare valutasamarbete och en gemensam asylpolitik, samtidigt som det breddas till att omfatta fler medlemmar? Folkpartiet liberalerna menar att så kallad flexibel integration, det vill säga att olika länder rör sig i olika hastigheter mot samma mål, kan vara aktuell som en av ett medlemsland frivilligt vald övergångslösning. I princip är dock olika grader av medlemskap olyckligt och bör därför heller inte institutionaliseras. Genom att tillåta några länder att gå vidare och fördjupa samarbetet inom ett visst område, kräva att dessa länder alltid skall vara öppna för nya medlemmar i sitt fördjupade samarbete och att inga medlemsländer skall kunna bromsa ett närmare samarbete mellan andra kan integrationen i hela EU gå framåt bl.a. på den empiriska erfarenhetens grund. Så länge som unionens gemensamma mål främjas inom ramen för sådant närmare samarbete, och så länge som inget medlemsland utesluts från att delta om det så önskar, kan vi övergångsvis acceptera sådana lösningar.

Ett viktigt undantag är dock den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Här bör EU tala med en röst. Folkpartiet anser därför att det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte ska vara möjligt för några länder att ha andra mål för sin politik eller gå före. I det här sammanhanget bör det också påpekas att vi liberaler menar att de europeiska demokratiernas säkerhet även fortsättningsvis i huvudsak ska garanteras genom ett samarbete inom Nato, i vilket Sverige snarast bör bli medlem.

Flexibiliteten bör ses som en övergångslösning för de länder som inte är mogna eller väl förberedda för att ingå i ett djupare samarbete. Också genom nära samarbetsavtal kan länder knytas närmare den europeiska gemenskapen och få del av den demokratiska stabilitet och ekonomiska utveckling som ett potentiellt medlemskap kan medföra. På så sätt skulle till exempel länderna på Balkan successivt kunna knytas allt närmare i ett fördjupat samarbete syftande till fullt medlemskap i EU.

9 Ett federalt Europa

Vi liberaler ser EU som ett samarbete i ständig förändring och i behov av reformer under trycket av t ex utifrån kommande nya utmaningar och krav från unionens medborgare. Utvidgningen österut innebär att EU:s institutioner och arbetsformer behöver förändras för att EU i framtiden skall fungera effektivt. Samtidigt finns det ett växande behov av att tydliggöra ansvarsförhållandet mellan EU, den nationella, regionala och lokala nivån. EU skall inte ägna sig åt allt. Medlemsländer, nationella parlament och Europaparlamentet måste idka självdisciplin när det gäller att lyfta nya uppgifter till EU-nivån särskilt om EU ska kunna fungera med 27 eller fler medlemsländer. Principen överallt ska vara att besluten ska fattas så nära den enskilde medborgaren som möjligt, och helst av allt av den enskilde själv.

9.1 Rätt frågor på rätt nivå

Där det inte är möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska politiska nivån. Folkpartiet liberalerna vill bygga en europeisk union som agerar kraftfullt där internationellt och europeiskt samarbete är önskvärt. På övriga områden vill vi att beslutsrätten ligger kvar i varje medlemsland. Ansvarsfördelningen mellan de olika nivåerna måste ständigt ses över.

EU bör koncentrera sig på de gränsöverskridande frågorna. Viktiga exempel är fred och säkerhet genom EU:s gemensamma utrikespolitik, fri rörlighet för människor över gränserna inom EU, bättre förutsättningar för ekonomiskt välstånd genom bl.a. den inre marknaden, europeiskt ansvar för fattiga människor i fattiga länder genom EU-politiken för migration, handel, mänskliga rättigheter och bistånd, och arbetet med en bättre europeisk och global miljö. Frågor som till exempel grundskola, barnbidrag, dagisavgifter, skatter (utom miljöavgifter), föräldraledighet, turism etc bör däremot kvarstå som nationella angelägenheter.

Frågan om jordbrukspolitiken som gemensam politik är bekymmersam om försök till substantiella reformer med avreglering av gränshinder och interna stöd ständig skall blockeras till förfång för såväl världens fattiga som konsumenterna inom EU.

Folkpartiet förordar således en form av ett federalt system i EU. Federalism i vår mening bygger på principen att maktdelningen mellan unionen och medlemsstaterna klargörs på ett tydligt sätt och regleras i EU:s grundlag. Genom att maktdelningen läggs fast i en europeisk författning blir den ett värn mot centralistiska tendenser.

10 Flyktingpolitiken

De senaste årens skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. I dag skyfflas människor runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. För att se till att alla länder tar sitt ansvar krävs det gemensamma regler i unionen. Folkpartiet liberalerna står därför bakom arbetet inom EU om att skapa en gemensam flyktingpolitik. Den gemensamma politiken skall utformas med minimiregler som bevarar det enskilda landets möjlighet att föra en mer solidarisk politik. En gemensam flyktingpolitik som utformas på detta sätt medför att alla medlemsländer tvingas ta ansvar.

Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU befinner sig i en formativ fas. De senaste åren har dock fokus kommit att hamna på hur EU ska kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi ska kunna hjälpa människor i behov av en fristad. Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en mänsklig rättighet. Den tendens som kan skönjas att Europa sviker sitt humana uppdrag är mycket allvarlig. Andra länder och regioner ser på Europa som en förebild och tar efter den praxis som bildas i Europa. En mer restriktiv europeisk flyktingpolitik riskerar därför att leda till en kraftigt förvärrad flyktingsituation i världen genom att fler länder följer Europas exempel.

Europasamarbetet har alltsedan starten präglats av att visioner satts upp, som många ifrågasatt om de verkligen kan förverkligas. Det spännande med samarbetet är att många av de högt ställda målen, trots tillfälliga motgångar, har uppnåtts. Vad gäller flykting- och invandringsfrågor har dock de humana visionerna allt som oftast lyst med sin frånvaro. Detta måste ändras. Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar vi strid med dem som vill bygga ”Fästning Europa”. Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer internationalismen.

Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EU-samarbetet om den inre marknaden. Man kan säga att den fria rörligheten för personer innehåller olika delar varav flera har förverkligats såsom den gemensamma arbetsmarknaden, etableringsrätten och erkännandet av utbildningar. Men däremot har kontrollen av personer vid gränserna inte avskaffats. Schengensamarbetet innebär att kontrollen vid de inre gränserna avskaffas för de EU-länder som ansluter sig.

Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. Den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i juni 1997 fick till resultat att de s.k. Schengenreglerna görs till en del av EU-fördragen. I Schengenavtalet ingår bl.a. inrättande av en gemensam europeisk flyktingpolitik. Rättigheterna för tredjelandsmedborgare som lever i unionen måste stärkas. Vi anser att samma rättigheter och skyldigheter ska gälla för medborgare från ett tredjeland som lagligen vistas i unionen som för EU-medborgare överallt i unionen.

EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är inget alternativ utan utgör ett komplement till att ge människor som faktiskt flyr skydd.

Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik som bättre fördelar flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. En enskild medlemsstat ska alltid ha möjlighet att ha en liberalare flyktingpolitik än vad de gemensamma reglerna föreskriver. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är i dag.

Dublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU: s medlemsländer om vilken stat som har ansvaret för prövningen av en ansökan om asyl som framställs i något av EU-länderna. Förhandlingarna om den s.k. Dublin II-konventionen, vilken skall ersätta den tidigare Dublinkonventionen, slutfördes under hösten 2002. Genom Dublin II kommer frågan om asylland bli en del av EU:s gemenskapspolitik.

Dublinkonventionen bygger på tanken att alla medlemsstater har samma förutsättningar att ge skydd åt asylsökande. En asylsökande ska därför som huvudregel få sin ansökan prövad i det första land där han kan få skydd. En förutsättning för att Dublinkonventionen ska uppnå sitt syfte är att gemensamma minimiregler införs, en harmonisering av EU-ländernas asylrätt.

Det finns dock problem med utformningen av Dublinkonventionen som den ser ut i dag. För det första är reglerna i konventionen mycket komplicerade och svårförutsägbara för den asylsökande. Detta innebär att rättssäkerheten för den enskilde blir lidande. Enligt Dublinkonventionens regler blir det första EU-land dit den sökande kommer ansvarigt för prövningen, även om det bara har varit fråga om en genomresa. Denna bestämmelse är ytterst svårförutsägbar för de asylsökande. De kan vara på väg till Sverige för att söka asyl just här eftersom de har vänner eller släktingar i landet. De råkar ta fel färdmedel eller fel färdväg och återsänds till Tyskland eller Danmark.

För det andra är tidsfristerna vid tillämpningen av konventionen ett problem. Tidsfristerna ska garantera att den asylsökande inte behöver vänta under en alltför lång tid innan frågan om ansvarigt land är avgjord. I praktiken accepterar EU-länderna ofta att överta ansvaret för en asylansökan även om en tidsfrist har överskridits. Den asylsökande kan inte åberopa att tidsfristen har överskridits och att han därför har rätt att stanna i det land där han har sökt asyl. Det är endast den stat som ska överta prövningen som kan göra denna invändning. För den enskilde asylsökande innebär detta att han kan få vänta under en mycket lång tid i ett land innan hans asylansökan överhuvudtaget börjar prövas.

I sammanhanget är det viktigt att slå fast att regeringen inte kan smita undan sitt ansvar för den svenska flyktingpolitiken genom att gömma sig bakom EU-samarbetet. Sverige ska vid behov utnyttja de möjligheter som finns att föra en mer human politik än vad som följer av det gemensamma regelverket. Så har dock hitintills mycket sällan varit fallet. Som exempel kan nämnas den ytterst restriktiva praxis som utvecklats vad gäller att göra avsteg från Dublinkonventionen. Det mest talande exemplet är ett beslut från Utlänningsnämnden om att avvisa en 16-åring till Norge trots att nämnden konstaterade att avvisningen riskerade att leda till att pojken tog sitt liv. Efter medietryck ändrade nämnden sitt beslut, men det hindrar inte att exemplet visar att Sverige i betydligt högre grad borde tillämpa möjligheten att göra undantag från tillämpningen av Dublinkonventionen. Det måste finnas större utrymme för att av starka humanitära skäl, t.ex. på grund av sjukdom eller familjeanknytning, låta asylprövningen ske i Sverige.

11 Utvecklings- och biståndspolitiken

För oss liberaler är det viktigt att EU:s internationella ansvar inte stannar vid gränserna. Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. Den europeiska unionen bygger på gemensamma värderingar som bl. a kommer till uttryck i fördragen. Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret för mänskliga rättigheter är grundläggande för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även biståndspolitiken. Vi har i en särskild motion den 19 september 2003 framfört vår syn och våra förslag beträffande EU: s biståndspolitik.

I framtiden måste EU-institutionerna fokusera mer på demokrati och mänskliga rättigheter. Det bör ske inom ramen för en sammanhållen och konsekvent strategi. Sannolikt går inte detta med mindre än att man beslutar sig för en genomgripande reform av biståndspolitikens mål och institutioner.

Frågor om mänskliga rättigheter måste bli viktigare inom EU:s utvecklingspolitik. EU:s politik på detta område måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.

EU-biståndet har kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna försvårar på flera sätt genomförande av biståndsinsatser och kontroll av dessa. Folkpartiet menar att Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökande utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik pågår. Bland annat kommer administrationen av biståndet att koncentreras till mottagarländerna i högre grad än tidigare. Det är positivt. Administrationen har i alltför hög utsträckning varit centrerad till Bryssel och pengar har bokstavligen pumpats in i mottagarländerna utan fullständig kontroll och utvärdering. Biståndsutbetalningar har kraftigt försenats, vilket givetvis har lett till svåra negativa konsekvenser för mottagarländerna. Den byråkratiska hanteringen och centraliseringen av EU:s bistånd har lett till att fusk och oegentligheter uppstått. Arbetet med att reformera EU:s biståndspolitik måste fortgå och påskyndas.

EU bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den absolut viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa ska gå i spetsen i kampen för global frihandel. Genom EU:s handelsavtal med länderna i tredje världen har handelshinder avskaffats på många varor, men knappast på de varukategorier som är viktiga för exportländerna. Systemen med preferensavtal är också krångliga och svåra att administrera i både exportländerna och EU. Till exempel har EU stränga handelshinder för teko-, stål- och jordbruksprodukter. EU-kommissionen har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland klagar på konkurrensen utifrån. Detta bör Sverige bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är önskvärt både för dem och för EU:s konsumenter. EU måste snarast möjligt avskaffa kvoterna inom bl.a. tekoområdet och driva på så att världens tekohandel blir fri 2005. EU:s system för antidumpningsåtgärder måste inskränkas väsentligt.

Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande och destabiliserande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där många u-länder är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder genom att detta subventioneras och skyddas mot importkonkurrens. Den gemensamma jordbrukspolitiken är djupt osolidarisk och måste omgående liberaliseras.

12 Utrikes- och säkerhetspolitiken

För oss liberaler är det av grundläggande betydelse att hela tiden hålla i minnet att EU bildades för att bryta en tusenårig tradition av krig. Fred är och förblir det allra djupaste syftet med samarbetet.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) bygger på respekt för internationella konventioner, mänskliga rättigheter, bistånd, handel och nationsbyggande. Genom GUSP har viktiga insatser kunnat göras på Balkan, i Afghanistan och Kongo.

Efter EU:s misslyckande på Balkan i början av 1990-talet framstår det som oerhört angeläget att EU har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde och i tid kunna tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande insatser. Genom Amsterdamfördraget fick EU ökade befogenheter inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett viktigt steg var inrättandet av posten som EU:s generalsekreterare som EU:s högste representant för utrikespolitiken. Denna person leder bl.a. analys- och planeringsenheten.

EU fick också möjligheter att utföra humanitära insatser, fredsbevarande samt fredsskapande uppgifter. Dessa uppgifter specificerades vid toppmötet i Helsingfors i december 1999. Där beslöts att EU ska införa en militär och civil kapacitet för att genomföra krishantering och fredsbevarande uppgifter. En styrka på minst 60 000 soldater ska idag kunna vara redo att sättas in för dessa uppdrag liksom 5 000 poliser och 300 administratörer. EU ska också ha en ständig politisk säkerhetskommitté och införa en samordningsmekanism för civil krishantering.

Folkpartiet beklagar den splittring i EU, främst orsakad av Frankrike, som uppstod till följd av de händelser som ledde fram till Irakkrigets utbrott 2003. Även om förhållandet mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland, liksom mellan Europa och Nordamerika, nu sakta repareras, illustrerar splittringen det stora behovet av en stärkt EU-politik på utrikesområdet.

Ett problem är att GUSP idag leds från två olika institutioner, dels från ministerrådet genom den höge representanten, dels från kommissionen genom den ansvarige kommissionären för utrikespolitiken. Därför välkomnar Folkpartiet konventets förslag om att man skall slå ihop dessa delar till en, för att på så vis effektivisera arbetet och tydliggöra att EU talar med en och samma röst i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Arbetet med GUSP måste drivas framåt med kraft och beslutsamhet.

Även den civila krishanteringen måste stärkas och behovet av till exempel poliser, åklagare och jurister är stort på Balkan.

Vi liberaler menar också att det är viktigt att EU:s säkerhetspolitik utvecklas så att även de alliansfria länderna kan delta. Beslut i säkerhetspolitiska frågor bör tas med majoritet, men möjligheten till konstruktivt veto, det vill säga att ett land kan välja att stå utanför men inte hindra de andra att gå vidare, bör kvarstå.

12.1 Den transatlantiska länken

För oss liberaler är det självklart att Natolänken mellan Europa och Nordamerika spelar en fundamental roll, inte bara för utvecklingen av EU:s krishanteringsförmåga utan även för Sveriges roll i det europeiska säkerhetsbyggandet. Det är viktigt att bibehålla USA:s fortsatta engagemang i den nordatlantiska regionen. Dock bör en bättre arbetsfördelning arbetas fram. EU-länder som Tyskland, Frankrike och Belgien bör genom att modernisera sina försvarsmakter, minska värnpliktsarméernas storlek och bättre axla ansvaret för sitt eget närområde öka sin militära samverkansförmåga med USA och Storbritannien, och avsätta resurser för detta.

Men, Folkpartiet vill inte att EU utvecklar ett parallellt försvar med egna säkerhetsförpliktelser. Strävan ska vara att bygga en alleuropeisk säkerhetsordning vilande på ett tätt och jämbördigt samarbete mellan EU och USA. Sverige ska ge sitt bidrag till denna ordning bl.a. genom omgående medlemskap i Nato.

13 Den inre marknaden

Vi liberaler menar att samarbetet inom EU utgör en ovärderlig grund för Sveriges fortsatta ekonomiska utveckling och välfärd. Nationsgränserna betyder idag allt mindre, och internationellt samarbete är avgörande för vår möjlighet att bygga ett ekonomiskt uthålligt och välmående samhälle.

Den inre marknaden och den ekonomiska integrationen utgör på flera sätt grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Skattepolitiken utgör en viktig del i den ekonomiska politiken, och dess funktion är att finansiera offentliga utgifter. Eftersom den offentliga sektorn är av olika storlek och inriktning i de olika EU-länderna anser vi inte att det finns anledning att lägga beslut om skattesatser på en gemensam EU-nivå. Vilket skattetryck och vilken kombination av olika skatter som ett enskilt land väljer ska vara upp till varje enskilt medlemslands parlament att avgöra. Det skall inte fördölja att det i praktiken blir en konvergens genom gränshandel och människors och företags rörlighet. Vi har sett det beträffande sprit- och cigarettskatterna. Eftersom Folkpartiet av folkhälsoskäl förespråkar en högprislinje på dessa varor är detta ett växande problem. Konvergensen beträffande skatt på internationellt mycket rörligt kapital medför förhoppningsvis en snar anpassning av de svenska kapitalskatterna.

Vi vill dock lyfta fram ett viktigt undantag. Det är nödvändigt att införa gemensamma miniminivåer för miljöavgifter för att komma åt gränsöverskridande miljöförstöring. Av samma motiv som vi vill använda oss av majoritetsbeslut för regler i syfte att komma åt andra gränsöverskridande problem kan vi behöva använda ekonomiska styrmedel i form av miljöavgifter. Vi anser exempelvis att det är nödvändigt att införa en gemensam miniminivå för en koldioxidskatt i EU-länderna för att motverka växthuseffekten. Det beslutet måste dock samordnas med EU-beslut om handel inom EU med utsläppsrätter för koldioxid och ett beslut om handel även inom Sverige av samma slags utsläppsrätter.

Vilka skattesatser och vilket skattesystem ett enskilt land har är av stor betydelse för det landets ekonomi och möjligheterna till jobb och tillväxt. Det land som har höga skatter måste erbjuda motsvarande stora fördelar för att inte företag och individer ska välja att etablera sig på andra ställen i världen eller inom EU.

Den fria rörligheten för kapital gör att människor har möjlighet att placera sina pengar var de vill. Den fria rörligheten för varor och tjänster gör att människor i princip kan göra sina inköp varifrån som helst. En viss harmonisering av skatterna på arbete, företagande och konsumtion kommer – som sagt – att ske på grund av gränshandel, individers rörlighet, företagens rörlighet och annat som kan göra skattebaserna internationellt mer rörliga än förr. Just EU:s betydelse för det större skeendet med allt rörligare skattebaser bör dock inte överdrivas.

EU:s medlemsländer har beslutat att med hjälp av mätbara kriterier, så kallad benchmarking, göra regelbundna uppföljningar av det nationella arbetet inom social- och arbetsmarknadspolitiken. Vi tror att detta är en bättre väg att gå än att i detalj lagstifta om en enda europeisk politik. Länderna har mycket att lära av varandra, och vi liberaler är emot en uppifrån kommande likriktning av t ex grundskola, barnbidrag, dagisavgifter och föräldraledighet. Frågor av denna karaktär ska inte tillhöra EU:s uppgifter. Här bör närhetsprincipen tillämpas så långt det är möjligt. Det blir då rätt nivå för att utkräva ansvar.

Folkpartiet värnar den fria forskningen och är därför kritiskt till de centraliseringstendenser som kan skönjas vad gäller EU:s forskningspolitik. Den fria forskningen har från effektivitetssynpunkt visat sig överlägsen den politiskt styrda forskningen. Sverige bör motverka alla tendenser till en centralisering av EU:s forskningspolitik.

14 Sysselsättning

Vi liberaler vill verka för en bättre fungerande arbetsmarknad och högre sysselsättning. Arbetslösheten är ett stort mänskligt, socialt och ekonomiskt problem i Europa idag. Samtidigt som Europa har arbetslöshet, finns arbetskraftsbrist inom olika sektorer. Det innebär dock inte att vi anser att det kan inrättas en gemensam sysselsättningspolitik. Sysselsättningen tillhör de frågor som bäst löses nationellt eller regionalt.

För att klara arbetslösheten måste företag på Europamarknaden stå starka i konkurrensen. Fortfarande utgör höga skatter, begränsningar av arbetskraftsinvandringen och krångliga regler på arbetsmarknaden hinder för företagande och investeringar i Europa, inte minst i Sverige. Dessa hinder mot en väl fungerande inre marknad måste elimineras om Europa ska kunna behålla sin konkurrenskraft och bekämpa en fortsatt ökning av arbetslösheten.

15 Jordbrukspolitiken

En central aspekt av EU:s och medlemsländernas ekonomier är den gemensamma jordbrukspolitiken. Folkpartiet vill med emfas poängtera att om EU även framöver ska kunna fungera som en motor för ekonomisk utveckling och välfärd i Europa, om miljön ska värnas, och om u-länderna ska ges möjlighet att växa genom att de tillåts sälja jordbruksprodukter till EU:s medlemsländer utan handelshinder krävs omfattande liberaliserande reformer av unionens jordbrukspolitik. Problemen med den förda europeiska jordbrukspolitiken är många. Den präglas av kraftig överproduktion. Detta medför dumpade världsmarknadspriser, som slår ut jordbruk i u-länder – och omöjliggör framväxten av en lokal livsmedelsproduktion för export. Jordbruksproduktionen i Europa är kraftigt specialiserad och subventionerad. Detta har medfört negativa effekter på miljön och i några fall äventyrat människors och djurs hälsa. Metoderna har rest allvarliga etiska frågor om förhållandet mellan människa och djur.

Jordbrukspolitiken måste avregleras och kraftigt förändras så att den tar större hänsyn till jordbrukets roll i det naturliga kretsloppet och dess konsekvenser för djur, miljö och biologisk mångfald. Reformarbetet brådskar.

Folkpartiet liberalerna vill se en snabb WTO-uppgörelse om avreglering av Europas och USA:s jordbruksmarknader med slopade handelshinder, fritt marknadstillträde för exportörer från fattiga länder och en minskning av jordbrukssubventionerna med 70 procent. USA:s nya jordbrukspolitik är mycket oroande som dåligt föredöme för Europas jordbruksprotektionister.

EU:s handelsministrar har visserligen kommit överens om att successivt avskaffa handelshinder för import av varor från de 48 minst utvecklade länderna i världen. Men först år 2009 skall importen för samtliga jordbruksvaror vara tullfri, och överenskommelsen innefattade inte alla u-länder, utan bara de minst utvecklade. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning helt otillräckligt om ett avskaffande av handelshinder måste ske betydligt mer skyndsamt och innefatta alla länder.

EU:s export-, inkomst- och produktionsstöd bör avskaffas liksom alla former av handelshinder. Detta bör ske till senast år 2015, det år är när FN:s Millenniemål skall vara uppfyllt. Genom ökad import till EU t ex av livsmedel kan priset även på inhemskt producerade produkter falla. Det tjänar konsumenterna och miljön på. Det krävs även skärpta regler för europeisk matproduktion: nej till långa djurtransporter, nej till antibiotika i djurfoder och högre avgifter på bekämpningsmedel med miljöpåverkan.

16 Regionalpolitiken

Även EU:s regionalpolitik måste reformeras. Reglerna är alltför krångliga. De skapar en blanketthysteri och leder till ökade kostnader, byråkrati och ineffektivitet.

Solidariteten inom unionen talar för att rikare länder stöder fattigare; det motiverar förekomsten av en gemensam regionalpolitik. Men regionalpolitiken måste få en annan utformning och inriktning, inte minst sett i perspektivet av unionens östutvidgning. Folkpartiet anser att endast de delar av regionalpolitiken som handlar om överföring av medel från medlemsländer med högre levnadsstandard till dem med lägre får finnas kvar. Övrigt regionstöd ska skötas av medlemsländerna själva.

EU ska inte stödja allt. Regionalpolitiken måste ha tydliga mål. Inför utvidgningen är det viktigt att stödet till kandidatländerna prioriteras – dock inom nuvarande budgetramar. Det ekonomiska stödet till de nuvarande EU-medlemsländerna ska minska till förmån för kandidatländerna. Företagsspecifika stöd bör inte alls förekomma.

17 Brottsbekämpning

För att på ett effektivt sätt komma till rätta med den grova organiserade brottsligheten är ett intensifierat EU-samarbete nödvändigt. I kampen mot människohandel, narkotika, penningtvätt, terrorism osv. måste EU-länderna samarbeta. För att förhindra att människor kan planera och begå brott i de EU-länder som inte har kriminaliserat brottet i den nationella lagstiftningen är en viss harmonisering av EU-ländernas lagstiftning nödvändig. Gemensamma ramverk för utlämning och arrestering kan rätt avvägda vara viktiga verktyg i kampen mot brotten. Dessa frågor är komplicerade och analyseras närmare i Folkpartiets motion med anledning av regeringens skrivelse om EU:s nya grundlag av den 2 oktober 2003.

För att kunna bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten krävs det en viss överstatlighet inom polis- och åklagarsamarbetet. Detta samarbete måste dock ha tydliga och kraftfulla kompetensramar. Möjligheten till operativa insatser av både Eurojust och Europol måste hållas öppna för framtiden. På sikt är det inte omöjligt med en särskild europeisk polis- och åklagarmyndighet.

Det omfattande brottsförebyggande arbete som sker i EU-samarbetet, och potentialen i det samarbetet, bör utnyttjas bättre. Det handlar om att ta till vara möjligheterna i olika program, jämföra och utvärdera bästa praxis. Detta är minst lika viktigt som det rena brottsbekämpande arbetet.

Inom narkotikaområdet finns det olika värderingar och politik i de olika medlemsstaterna. Folkpartiet accepterar inte lagstiftning som skulle släppa fram vad som på en del håll i förringande syfte kallas lätta droger eller s.k. coffee shops inom EU.

17.1 Bekämpa slavhandel med kvinnor och barn

En allvarlig typ av kriminalitet och ett flagrant brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är slavhandeln med kvinnor och barn. Denna vämjeliga företeelse är ett växande problem i Europa. Det är framför allt östeuropeiska och ryska kvinnor och barn som utnyttjas i sina hemländer eller som förs till andra länder i Europa där de tvingas arbeta som prostituerade. Slavhandeln med kvinnor styrs av internationella ligor och utgör en stor del av den organiserade brottsligheten. Många av kvinnorna har sålts till bordeller i EU-länderna, medan andra kvinnor hamnar i sexindustrin i andra länder.

Sedan några år tillbaka finns det konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt att upprätthålla bestämmelserna då nationella domstolar ofta saknar befogenheter att vidta åtgärder. Inom det utvidgade EU är det viktigt att Sverige driver kravet på EU och medlemsländerna att alla bör lägga mer resurser och politiskt — särskilt rättspolitiskt — engagemang på att bekämpa kvinnohandel, utbildning, polis- och åklaragarinsatser. Europa behöver också tillåta arbetskraftsinvandring så att unga kvinnor i desperat jakt på inkomster inte skall behöva riskera att hamna i kriminella ligors klor. Vi utvecklar vår syn och våra krav närmare i vår motion om liberal offensiv mot människohandel för sexuella ändamål.

18 Miljön

Vi liberaler är övertygade om att EU har unika möjligheter att minska de gränsöverskridande miljöproblemen. Miljön är ett typexempel på frågekomplex där hållbara lösningar endast finns på internationell nivå. Möjligheterna till bindande överstatliga beslut, och att ställa länder till svars som inte följer reglerna, bör inom miljöområdet utnyttjas till fullo av EU. Med rätt beslut på rätt nivåer kan EU utvecklas till världens bästa miljöorganisation.

Genom att vi i EU fattar gemensamma beslut om miljöskydd i industri och andra samhällssektorer vet alla länder att deras industrier inte blir utsatta för konkurrens av industrier med lindrigare krav inom unionen. Då blir det lättare att få med alla länder på strängare miljöregler. Om varje land skulle fatta beslut om regler var för sig skulle det bli mycket svårare att ställa lika långtgående krav eftersom orättvis konkurrens alltid skulle tas upp som motargument.

Växthuseffekten är ett allvarligt miljöproblem. Utsläppen av växthusgaser måste därför minskas radikalt framöver. Europa har alla förutsättningar att gå i spetsen för en miljövänlig klimatpolitik. Men för att göra detta möjligt måste EU-länderna först lösa miljöskattefrågorna. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken måste ses som instrument i miljöpolitiken och inte som en skatteintäktsfråga. De bör lyftas över till den typ av beslut som blir överstatliga och bindande genom majoritetsbeslut i ministerrådet. Ett skäl till att länder inte vill skärpa koldioxidskatterna på enbart nationell nivå är att det riskerar att försämra konkurrenskraften för den inhemska industrin. Det är därför angeläget att EU beslutar om en lägsta nivå för en koldioxidavgift i EU-länderna.

En europeisk koldioxidavgift kommer inte att vara nog för att klara utmaningen. Utsläpp av växthusgaser är i princip en komponent i all handel mellan medlemsländerna. Kyotoprotokollet skapar möjligheter för länder att klara sina åtaganden genom att handla med utsläppsrätter. Metoden har använts med stor framgång för att reducera svavelutsläppen i USA. Metoden måste dock samordnas med skatterna på koldioxid bl.a. eftersom värdet på utsläppsrätterna beror på skatterna och baserna är olika. Att fördela utsläppsrätter på en marknad har stora fördelar jämfört med administrativa regleringar, men också jämfört med skatter och subventioner. För det första leder det till det mål som har satts upp – ska vi bara släppa ut 60 ton koldioxid kommer det inte att finnas fler rättigheter att köpa. För det andra innebär utsläppshandel att det är den som släpper ut växthusgaser som betalar. Därmed får företag och hushåll incitament att påverka den tekniska utvecklingen i rätt riktning. Det blir lönsamt att tillämpa och forska mer om ny teknik och testa innovationer som minskar utsläppen.

Folkpartiet anser att EU också bör kunna spela en fundamental roll i miljöskyddsfrågor rörande varor. EU har till exempel varit pådrivande och helt avgörande för att få bättre avgasregler i alla medlemsländer. EU måste driva på i arbetet för att se till att varor inte är miljöfarliga, eftersom den gränslösa marknaden begränsar möjligheten till nationella särregler. Det gäller inte minst regler och förbud i fråga om miljöfarliga ämnen, till exempel kadmium, kvicksilver och vissa flamskyddsmedel.

I det partiella vakuum som uppstått på den internationella arenan efter det att Kyotoavtalet förkastats av Bushadministrationen i USA anser vi liberaler att det är av större vikt än någonsin att EU tar ett såväl globalt som lokalt initiativ på miljöområdet.

Kärnsäkerheten i Ryssland, i östra och centrala Europa utgör ett viktigt mål för EU:s biståndsinsatser. Den bristande säkerheten i kärnkraftverken där är ett allvarligt miljöhot mot hela vår kontinent, likväl som det utgör en direkt och påtaglig fara för människorna i den omkringliggande regionen. Målen måste vara att främja en säker energiproduktion. Bättre hushållning med elenergi och effektivare energidistribution skulle minska den totala energianvändningen. Genom framför allt Rysslands WTO-medlemskap om några år kommer dess subventionering av energikonsumtion att minska.

19 Livsmedelssäkerhet

Vi liberaler vill verka för säkrare och sundare livsmedel i EU. Målet bör vara att utforma en gemensam europeisk livsmedelspolitik som gör det möjligt för människor att känna trygghet med vad de äter – oavsett om de befinner sig på Algarvekusten i Portugal eller i finska Karelen. Dioxinskandalen i Belgien och fallen med galna ko-sjukan i stora delar av Europa visar att påståendet från producenthåll är falskt om att vi i Europa visserligen betalar mer för våra livsmedel men mot detta skulle stå att EU-producerade skulle vara säkrare. En gemensam europeisk livsmedelspolitik är nödvändig för att vi effektivt ska kunna ta itu med säkerhetsproblemen.

Folkpartiet menar att för att vi som konsumenter ska kunna vara säkra på vad vi köper måste kraven på korrekt information vara absoluta. Det är därför nödvändigt att bl.a. utveckla ett system för kontroll av märkningen. Producenten och försäljaren ska kunna bevisa att alla påståenden som görs om en vara är korrekta. EU bör införa en basnivå för livsmedelssäkerheten. Ett strikt och fullständigt säkerhetssystem måste vara lika för alla producenter i alla led i livsmedelskedjan inom hela unionen. Då innebär det inga handelshinder och ingen skillnad i konkurrenskraften mellan företagen – alla får samma basförutsättningar.

EU behöver ett gemensamt regelverk för kontroll av livsmedel. De lokala inspektörerna måste ha ett starkt regelverk i ryggen. Men efterlevnaden av kontrollen ska ske lokalt, regionalt och nationellt. För att kunna garantera att den nationella kontrollen alltid fyller de uppställda kraven måste det ske en kontroll av kontrollanterna. Därför behövs det en europeisk livsmedelsmyndighet, ”ett matens FBI”, som ska kunna göra ”flygande” kontroller, det vill säga kunna agera inom ett medlemsland både för att kontrollera livsmedelssäkerheten i sig och för att kontrollera hur den nationella myndigheten sköter sina åligganden.

Rättssystemet är i princip en nationell angelägenhet. Det gäller även livsmedelsområdet. Folkpartiet menar att det dock finns fall då det är nödvändigt att ha sanktionsmöjligheter på EU-nivå. Det handlar till exempel om när ett problem uppstår i ett land och landets egna myndigheter uppenbarligen saknar förmåga eller vilja att ta i tu med frågan. I dessa fall måste EU:s livsmedelsmyndighet ha juridisk rätt att ingripa. Den bör också, i likhet med EU:s konkurrensmyndighet, ges möjlighet att föreslå kommissionen vilka sanktioner, till exempel böter, som bör tillgripas vid en överträdelse av reglerna.

Vi liberaler menar dock att det självklara kravet på att samtliga livsmedel måste vara säkra inte får medföra att den traditionella och regionala matkulturen i Europa går förlorad. Dessa produkter måste även fortsättningsvis få framställas på sedvanligt manér – även om detta innebär att hela EU:s regelverk inte kan efterlevas under tillverkningen eller tillagningen. Detta förutsätter emellertid ett certifierings- och/eller licensieringsförfarande samt att produkterna tydligt märks. På detta sätt garanteras mångfalden inom EU, samtidigt som valet är den enskilde konsumentens.

Målet måste vara det självklara – att all mat ska vara ofarlig. Ett sådant system borde givetvis vara globalt. Men det som vi har makt och huvudsakligt ansvar för är den europeiska marknaden.

20 Narkotika, tobak och alkohol

Användning av tobak, alkohol och narkotika blir idag allt vanligare bland främst ungdomar. Detta utgör ett stort hot, inte minst mot folkhälsan.

För oss liberaler är det viktigt att påpeka att EU inte bör bestämma ländernas narkotika-, alkohol- och tobakspolitik. Tobak bör omgående elimineras från EU:s gemensamma jordbrukspolitik och alla stöd för tobaksproduktion tas bort.

Varje land bestämmer självt med vilka lagar och metoder det vill föra kampen mot narkotikan. Men politik utformas inte i lufttomma rum. Vi påverkas av synsätt i vår omvärld och reagerar både på vad våra grannar gör och vad de inte gör.

Narkotikapolitiken är en stor stridsfråga i Europa, och Europaparlamentet är ett slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora och det finns heller ingen anledning att vi skulle göra det. Att införa en mer tillåtande narkotikapolitik är inte förhandlingsbart. Det krävs ändock att politiker, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. Det är också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i drogpolitiken bevaras. Folkpartiet menar att det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det en ökad risk för att den holländska modellen kommer att prövas istället. Motståndet mot en sådan trend är dock inte förhandlingsbar för svenska liberaler. Sverige måste visa upp sig inom EU i denna fråga, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent, och visa och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig. Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk drogpolitik är jämförelsevis effektiv och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik.

Vi måste också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan bl.a. Nederländerna och Sverige.

Genom regeringens misslyckande i förhandlingarna med EU-kommissionen om de svenska införselreglerna har vi fått en situation där en stor del av befolkningen kan föra in en betydande del av sin årskonsumtion av vissa sorter av alkoholdrycker. I takt med att införselreglerna liberaliseras kommer en allt större del av den individuella årskonsumtionen att utgöras av importerad alkohol. I en sådan situation blir det mycket svårt att fortsättningsvis hävda den hittills förda prispolitiken som ett effektivt instrument för att begränsa alkoholkonsumtionen. Regeringens misslyckande kommer att leda till att den svenska alkoholpolitiken inte längre kommer att kunna begränsa alkoholkonsumtionen med medicinska såväl som sociala skador till följd. Det viktigaste som kan göras just nu för att begränsa folkhälsoskadorna av en ökad alkoholkonsumtion är att sträva efter att upprätthålla den aktiva prispolitiken och detaljhandelsmonopolet så långt det är möjligt. Med tanke på tendensen till att ungdomars konsumtion av alkohol ökar är det synnerligen viktigt att återigen poängtera det alkoholförebyggande arbetet bland yngre.

I många västländer intensifieras nu arbetet med åtgärder mot tobaksbruket, och rökningen minskar nu långsamt i dessa länder. Samtidigt ökar den kraftigt i centrala och östra Europa och i tredje världen. Svensk tobaksindustri verkar aktivt i Baltikum, och Sverige bör där liksom i östra och centrala Europa och i tredje världen aktivt stödja dessa länder i arbetet mot tobaksbruk. Likaså bör Sverige aktivt stödja WHO i dess arbete mot tobaken. Subventionerna till EU:s tobaksodlare ska avskaffas. Sverige måste verka för att EU ska betrakta alkohol och tobak som en hälsofråga och inte som en jordbruksfråga.

Stockholm den 7 oktober 2003
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Marita Aronson (fp)
Anna Grönlund (fp)	Lennart Kollmats (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Erik Ullenhag (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Carl B Hamilton (fp)
Cecilia Wigström (fp)	Birgitta Ohlsson (fp)
Gabriel Romanus (fp)	Gunnar Nordmark (fp)