Landsbygdens utveckling

Motion 1992/93:Jo253 av Lennart Brunander m.fl. (c)

av Lennart Brunander m.fl. (c)
Inledning
Ett Sverige i regional balans kan inte åstadkommas med
enskilda regionala insatser utan kräver en helhetssyn som
tar tillvara och utvecklar hela landets resurser.
Männniskor och företag måste ges likvärdiga
utvecklingsmöjligheter i hela landet. Regional balans är en
förutsättning för att människor skall ges största möjliga
frihet i val av arbete och bostad.
Den viktigaste resursen är människornas egen
intiativkraft, vilja och förmåga till arbete och utveckling.
För att ta tillvara denna resurs så måste nödvändiga
förutsättningar skapas i alla delar av landet.
Storstadens mångfald och dynamik är en bra grund för
utveckling. Men samtidigt finns det en mängd problem med
en alltför stark koncentration till städerna.
Både stad och landsbygd tjänar på att landet är i regional
balans. Genom att koncentrationen och anhopningen till
storstäderna minskas ges där möjlighet till en positiv
miljöoch välfärdsutveckling samtidigt som övriga områden
ges ökade möjligheter till arbetstillfällen och utvecklad
service.
Vi är idag inne i en period med hög arbetslöshet och svag
samhällsekonomi. För att vända utvecklingen skall vi
investera för framtiden. De satsningar som görs på att bygga
ut kommunikationerna är ett viktigt led i detta arbete. Det
är nu vi skall utnyttja de förutsättningar detta skapar till en
bättre regional balans.
Det är nu viktigt att ha en beredskap för att inte göra
om 60- och 80-talens misstag som ledde till överhettning av
storstadsregionerna. För att det skall vara möjligt att ge
hela Sverige en bra utveckling måste landsbygdens
utvecklingsmöjligheter förbättras, då kan
konjunkturvändningen utnyttjas på bästa sätt. Därför
handlar denna motion framför allt om landsbygdens
utveckling.
Landsbygden som resurs
Landsbygden är en resurs, inte en belastning, för hela
landet. Förutsättningen för en framgångsrik stad är en
omgivande landsbygd präglad av mångfald, dynamik och
hög utvecklingsförmåga. Landsbygden med dess människor
representerar en stor och viktig samhällsresurs. En
landsbygd med ett rikt och öppet kulturlandskap och ett
aktivt näringsliv är en stark utvecklingskraft i samhället.
Livsmedelsproduktionen måste ske så nära
konsumenten som möjligt för att garantera en god kvalitet
och minska sårbarheten. Därför är det viktigt att det finns
ett fungerande jordbruk i alla delar av landet vars produkter
konkurrerar på en fungerande marknad.
Jordbrukets uppgift är inte begränsad till att producera
livsmedel av hög kvalitet utan även att i allt större
utsträckning fungera som producent av biomassa för
användning som energi- och industriråvara samt garantera
att ett rikt kulturlandskap kan bibehållas.
Industrisamhället har hämtat sin kraft främst ur ändliga
resurser som fossila bränslen och mineraler. I dag ser vi de
problem som det leder till i form av miljöförstöring och
utarmning av naturresurserna.
För att nå en hållbar utveckling måste råvarorna i allt
större utsträckning hämtas från åkern, skogen och havet.
Det ger stor utvecklingskraft åt landsbygden som ges en helt
ny chans genom den tekniska utvecklingen som till stor del
bygger på biologiskt material och biologisk kunskap.
Vattenkraft, skog och skogsindustri, jordbruk och fiske
är långsiktiga och ekonomiskt viktiga grundstenar för
välståndet i landet. Skogsindustrin är t.ex. den av landets
näringar som inbringar de största exportinkomsterna.
En ökad användning av inhemska bränslen, energiskog
och satsning på biologiska drivmedel som t.ex.
motoralkoholer skulle avsevärt förbättra arbetsmarknaden
i de områden som drabbats hårt av minskande antal
arbetstillfällen. Omställningen av energisystemet och en
ökad användning av förnyelsebara resurser skulle därmed
bidra till utveckling och breddning av arbetsmarknaden på
landsbygden.
Förutom dessa användningsområden är biomassan en
viktig råvara för den biotekniska industrin. Styrmedel
behövs för att underlätta uppkomsten av en fungerande
marknad för nya miljövänliga material och produkter
baserade på biologisk råvara.
Värdering av jordbrukets kollektiva nyttigheter
Antalet hotade och sårbara arter i odlingslandskapet
ökar ständigt. För att kunna bevara en biologisk mångfald
är det nödvändigt att finna ett system som gör det lönsamt
att inte bara bruka den mark som ger den högsta
avkastningen.
Förutom att jordbruket producerar mat och råvaror
skapar det även kollektiva nyttigheter, såsom
kulturmiljövärden, varierad landskapsbild,
rekreationsvärden och bättre beredskap. Dessa värden är
av det slaget att alla har fri tillgång till dem. Problemet är
att det inte funnits någon modell för ''prissättning'' av dessa
kollektiva nyttigheter även om de har stor efterfrågan i
samhället. Det behövs ett värderingssystem som ger
signaler om samhällets efterfrågan och som kompenserar
jordbruket för denna produktion på ett kostnadseffektivt
och rättvist sätt.
Jordbrukaren måste bedriva en produktion där de
företagsekonomiska intäkterna är större än de
företagsekonomiska utgifterna. Någon ersättning för de
kollektiva nyttigheterna som ''produceras'' ges inte. Genom
ett system som värderar de kollektiva nyttigheterna blir det
företagsekonomiskt intressant att även bruka t.ex. hag- och
ängsmarker.
För att detta skall vara möjligt måste det finnas ett sätt
att betala det arbete som på bästa sätt utnyttjar de värden
som är knutna till jordbrukets markanvändning. Det gäller
inte bara den biologiska mångfalden utan även
kulturmiljövärden, landskapsbild, rekreaktions- och
beredskapsvärden samt andra s.k. kollektiva nyttigheter i
jordbruket.
Genom att finna ett system som kan prissätta dessa
kollektiva nyttigheter blir det ekonomiskt möjligt för den
enskilde jordbrukaren att bruka sina marker så att dessa
värden inte går förlorade.
Bevarandet av den biologiska mångfalden är också en
viktig del för att Sverige skall leva upp till de beslut som togs
i samband med miljökonferensen i Rio.
Kommunikation och service
Goda kommunikationer och bra service är en
förutsättning för att hela Sverige skall leva. Investeringar
för att förbättra person- och godstransporterna är av
avgörande betydelse för att ge möjlighet till utveckling i alla
delar av landet. Det arbete som gjorts för att underlätta för
snabba kommunikationer genom övriga Europa ställer än
högre krav på väl fungerande och snabba kommunikationer
i Sverige.
Centern har under många år varit pådrivande för
investeringar i vägar och järnvägar. I regeringsställning har
vi fullföljt denna politik. I årets budgetproposition uppgår
den sammanlagda investeringen till 13 miljarder vilket visar
att infrastrukturinvesteringar är ett prioriterat område för
regeringen. Denna satsning kan jämföras med den
genomsnittliga nivån under 1980-talet som låg på ca 4
miljarder per år.
Det är dock mycket viktigt att dessa satsningar inte bara
görs i de trafikintensiva områdena. För en positiv utveckling
av landsbygden krävs att ökade resurser ges till de
lågtrafikerade områdena. Länsvägnätet har ofta svag
bärighet och består i stor utsträckning av grusvägar. Ökade
resurser måste avsättas så att standarden på dessa vägar kan
höjas. Dessutom måste länstrafikanslagen i första hand
användas för reparation och underhåll av eftersatta sträckor
på länsvägnätet. Detta är en förutsättning för att
utvecklingskraften skall kunna tas tillvara i dessa områden.
Även tillgången av post- och teletjänster måste
garanteras på landsbygden. Tillgängligheten och priset för
dessa tjänster måste vara likvärdiga över hela landet. Innan
avregleringen av dessa och andra tjänster sker måste
landsbygdens krav garanteras.
Utbildning och forskning utgör en stark drivkraft i den
regionala utvecklingen. En hög utbildnings- och
forskningsnivå är en förutsättning för att Sverige skall
kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.
Utbildningsväsendets uppbyggnad och lokalisering har
mycket stor betydelse för landsbygdens utveckling.
Kraftfulla satsningar på lokaler och utrustning för
undervisning och forskning, inte minst vid de mindre
högskolorna, är av grundläggande betydelse.
Den snabba utveckling som skett inom data- och
telekommunikationsområdet skapar helt nya
förutsättningar för lokalisering i nya områden. Gamla
traditionella lokaliseringsfaktorer som t.ex. närhet till
marknaden och goda transportmöjligheter får allt mindre
betydelse. I stället blir andra faktorer som närhet till
naturen, frisk luft, fin boendemiljö och tillgång till stabil
arbetskraft allt viktigare. Detta öppnar nya möjligheter för
landsbygd och mindre orter.
Initiativ och lokal demokrati
För att på bästa sätt ta tillvara landsbygdens resurser är
det nödvändigt att demokratin verkligen fungerar. De
människor som bor på orten måste ges möjlighet att själva
få bestämma hur deras ort skall kunna utvecklas och
resurserna utnyttjas. Genom att ge de enskilda
människorna delaktighet i beslutsprocesser som rör lokala
och regionala frågor så kan man ta tillvara det engagemang
och den kunskap som finns på orten.
Runt om i landet finns det i dag 2.000 till 3.000
bygdeutvecklingsgrupper som arbetar för lokal utveckling
av olika slag. Det handlar om byggande och reparation av
bostäder, åtgärder för att rädda nedläggningshotade butiker
och skolor, organisering och drift av barn- och äldreomsorg,
upprustning av vägar och förbättring av andra
kommunikationer m.m. Genom dessa och andra åtgärder
har åtskilliga årsarbeten skapats. Folkrörelserådet -- Hela
Sverige skall leva -- har varit pådrivande i denna utveckling.
Denna lokala kraft gör att människor känner delaktighet
och medansvar i sin bygds utveckling. Det är av största vikt
att samhället satsar på dessa utvecklingsgrupper i
landsbygden. Inte minst kommunerna måste ta tillvara och
stödja bygdegruppernas initiativ och arbete.
Länsstyrelserna och kommunerna har ett stort ansvar för
landsbygdens utveckling. Samarbetet mellan kommuner,
länsstyrelse, landsting och de boende på landsbygden måste
förbättras och effektiviseras. Det är vår uppfattning att den
lokala och regionala demokratin måste utvecklas. Folkets
inflytande i beslutsprocessen måste öka. Det kan bl.a. ske
genom delning av stora kommuner och införandet av
direktvalda länsparlament med ansvar för regionens
utveckling.
Riskkapital
För att ta till vara och uppmuntra de initiativ som finns
på landsbygden är det av grundläggande betydelse att det
finns tillgång till riskvilligt kapital. 80-talets
spekulationsvåg, som vi nu ser de negativa resultaten av, var
framför allt ett resultat av en överhettning i de tättbefolkade
regionerna. I dag är problemet att det är svårt att finna
någon som vill satsa kapital på nya idéer och projekt. Detta
drabbar inte minst landsbygden.
Regeringens arbete med att förbättra för de små och
nystartade företagens tillgång till riskvilligt kapital är ett
steg i rätt riktning. Den nyinstiftade nyföretagarfonden bör
samordna sin verksamhet med utvecklingsfonden för att nå
bästa möjliga effekt. Nyföretagarlånen får inte begränsas
till att bara gälla aktiebolag utan måste även ges till
kooperativa företag och ekonomiska föreningar.
Det är av största vikt att de regionala riskkapitalbolagen
prioriterar de små företagen i sin verksamhet. Deras uppgift
måste vara att tillgodose nya och befintliga småföretags
kapitalbehov för investeringar som inte genast ger
avkastning men som långsiktigt stärker och utvecklar
företagen. Det är mycket viktigt att den instans som fattar
beslut om krediter finns nära marknaden och har god
kännedom om de lokala förutsättningarna.
Tillgång till en fungerande lånemarknad är inte bara
nödvändigt för små- och nyföretagen utan också för den
enskilda människan. Lånemöjligheterna för t.ex.
bostadsbyggande måste radikalt förbättras för att
landsbygden skall kunna utvecklas.
Europaintegrationen
Den europeiska integrationsprocessen kommer i stor
utsträckning att gynna den ekonomiska utvecklingen. Men
integrationen kommer också att innebära att vi måste höja
ambitionsnivån inom regionalpolitiken för att även
fortsättningsvis kunna garantera landsbygdens utveckling.
Vi måste även fortsättningsvis ha nationell beslutanderätt
över hur vi väljer att utforma vår regionala
utvecklingspolitik.
EES-avtalet berör endast de regionalpolitiska
företagsstöden som i vissa avseenden kan komma att
behöva modifieras. Men Sverige kommer även efter ett
EES-avtal att kunna bedriva en fortsatt aktiv regional
utvecklingspolitik.
EG har betydande regionalpolitiska ambitioner men
risken finns att den inre marknaden gynnar vissa regioner
mer än andra. Kravet på fri konkurrens, utan snedvridande
statliga subventioner, kan också skapa svårigheter för vår
regionala utvecklingspolitik.
I de kommande EG-förhandlingarna måste Sverige
kräva att vi även efter ett eventuellt EG-medlemskap ges
möjlighet att bedriva en politik som uppfyller
regeringsförklaringens mål att hela Sverige skall leva.
Sverige måste få genomslag för begrepp som långa avstånd,
gles bebyggelse och hårt klimat. Det finns bra
förutsättningar för att detta skall bli möjligt. De nationella
stöden bland EG:s nuvarande medlemsländer är
omfattande.
I förhandlingarna måste vi också se till att vi får del av
EG:s struktur- och regionalpolitiska satsningar genom de
s.k. strukturfonderna i Gemenskapens budget.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om landsbygden som resurs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biologisk mångfald och värdering
av jordbrukets kollektiva nyttigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunikation och service på
landsbygden,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillvaratagandet av
bygdeutvecklingsgruppernas engagemang,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillgången på riskvilligt
kapital,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen av den lokala
demokratin,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Europaintegrationens effekter
på landsbygdsutvecklingen. m4

Stockholm den 26 januari 1993

Lennart Brunander (c)

Kjell Ericsson (c)

Marianne Andersson (c)

Elving Andersson (c)

1 Yrkande 3 hänvisat till TU

2 Yrkande 5 hänvisat till NU

3 Yrkande 6 hänvisat till KU

4 Yrkande 7 hänvisat till UU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (14)