Kvinnors alkohol- och narkotikamissbruk

Motion till riksdagen
1988/89 :So229

av Ulla Pettersson m.fl. (s)

Kvinnors alkohol- och narkotikamissbruk

Kvinnors bruk och missbruk av alkohol ökar. I den grupp på mellan 50 000
och 100 000 som anses tunga missbrukare (uppskattat antal bl.a. i proposition
1987/88:147 Tvångsvård av vuxna missbrukare m.m.) ingår numera
även kvinnor vilket med få undantag inte var fallet för några decennier
sedan. Såväl i dryckesmönster som i missbrukets uppkomst, upptäcktsrisk,
omfattning och konsekvenser skiljer sig kvinnorna från männen.

Även beträffande narkotikamissbruk finns skillnader mellan manligt och
kvinnligt beteende främst genom den omfattande prostitutionen bland
kvinnliga missbrukare. Man vet också att läkemedelsmissbruk är ett till
stora delar kvinnligt problem.

En utvecklingstendens man kan se är att gränserna mellan olika missbruksgrupper
luckras upp. Biandmissbruk med t.ex. alkohol och lugnande
medel är en ganska vanlig missbruksform för kvinnor.

Många missbrukare har svåra upplevelser bakom sig. För kvinnor handlar
det ofta om erfarenheter där könsidentiteten skadats eller hindrats att
utvecklas i positiv riktning. Kvinnliga missbrukare utsätts mycket ofta för
sexuellt förtryck och våld. För dessa kvinnor är det oerhört viktigt att det
stöd och den behandling som samhället erbjuder ger möjlighet till bearbetning
av denna problematik.

En annan aspekt på kvinnligt missbruk som ger skäl till särskilda insatser
är att barn som föds av missbrukande mödrar löper risk att skadas redan på
fosterstadiet. Uppgifterna varierar något men man brukar räkna med att
omkring 300 barn varje år föds med skador eller missbildningar som kan
relateras till missbruk hos modern. Cirka 100 av barnen har grava skador.
Informationen om dessa risker till blivande mödrar, liksom till de män som
samtidigt blir fäder, når ibland inte fram eller har dålig effekt.

Av ovanstående följer att stöd och vård till kvinnliga missbrukare och till
kvinnor i riskzonen måste utformas delvis annorlunda än motsvarande
metoder som utgår från mäns behov. I dag har man på många håll insett att
kvinnor behöver fredade områden även inom missbruksvården för att inte
hamna i samma förtryckta situation som de så ofta har erfarenhet av
tidigare. Särskilda institutioner eller separata avdelningar för kvinnor och
män förekommer ofta. Tyvärr framförs dock fortfarande jämställdhetsargument
för att blanda män och kvinnor på institutioner utan möjligheter
till särskilda insatser för kvinnor. Det finns mycken okunskap om det
kvinnliga missbruket även bland professionella behandlare. Till problemet
hör att ingen enhetlig utbildning för behandlingsassistenter inom missbruksvården
finns. Utbildning ges vid ett antal folkhögskolor men behovet är
större än så. Personal som redan finns på behandlingshem och andra in

Mot. 1988/89
So229

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en särskild information om kvinnligt
missbruk till beslutsfattare och personal inom all missbruksvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en särskild utbildning av behandlingsassistenter
där kunskap om kvinnligt missbruk skall ingå,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av särskild planering för insatser mot
kvinnligt missbruk i kommunernas vårdresursplaner,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av utökad forskning om kvinnligt missbruk.

Stockholm den 23 januari 1989

Ulla Pettersson (s)

Maj-Lis Lööw (s) Margareta Winberg (s)

stitutioner liksom inom öppenvården behöver fortbildning och specialinriktad
utbildning om kvinnors behov i en missbrukssituation.

De vårdresursplaner som enligt socialtjänstförordningen skall finnas i
varje kommun tar sällan upp kvinnors speciella behov. I många kommuner
har man ganska nyligen börjat arbeta fram sådana planer och kvalitét och
ambitionsnivå varierar mycket. Det bör framledes klart framgå att åtgärder
mot kvinnligt missbruk skall finnas med i de kommunala planerna.

Ett av de största problemen på området är förmodligen att den kunskapsgrund
som krävs för att skapa ett system av adekvata åtgärder mot kvinnligt
missbruk inte räcker till och i den mån den finns inte är samlad och
systematiserad. Särskilda forskningsinsatser behövs på detta område.

4