Kapitalets fria rörlighet

Motion 1998/99:Fi214 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)
Under andra världskriget införde industriländerna regleringar
på sina kapitalmarknader. Dessa regleringar behölls efter
kriget och började avvecklas först under 1980-talet.
Valutaströmmarna reglerades, vilket innebar att finansiellt
kapital inte fick lämna landet utan tillstånd. Räntenivån
bestämdes på hemmamarknaden av det politiska systemet.
Svenska förhållanden
I Sverige sattes räntan lågt för att stimulera investeringar.
För att se till att det finansiella kapitalet huvudsakligen gick
till investeringar, infördes placeringstvång för stora
finansiella ägare (i bostadsobligationer) och
hushållskrediterna reglerades. Genom valutaregleringen hade
det finansiella kapitalet inget alternativ till att placera i
svenska värdepapper med låg ränta.
Den låga räntan medförde också låga kapitalavkastningskrav i
produktionen. Kapitalets andel av förädlingsvärdet kunde därför hållas lågt
vilket innebar att löneandelen kunde hållas högt.
Denna period med reglerad kapitalmarknad innebar att det finansiella
kapitalet hade liten ekonomisk makt. Detta har sin förklaring i att den
ekonomiska makten bestäms av hur behövd man är i produktionssystemet
och hur mycket man själv behöver produktionssystemet. Produktions-
systemet behövde det finansiella kapitalet till investeringar samtidigt som det
finansiella kapitalet genom valutaregleringen var helt beroende av det
inhemska produktionssystemet. Genom att det svenska finanskapitalet inte
hade något placeringsalternativ till den svenska marknaden hade det därför
liten ekonomisk makt. Detta förhållande gav det politiska systemet stor makt
över det svenska finanskapitalet.
Under valutaregleringens tid bestod valutaströmmarna huvudsakligen av
finansiellt kapital som hade samband med utrikeshandeln eller direkt-
investeringar i utlandet. Under 1980-talet avreglerades valutamarknaden
successivt vilket medförde att handeln med värdepapper ökade mycket
snabbt. Svenska finanskapitalister började i stor utsträckning placera i
utlandet och utlänningar började i stor utsträckning placera i Sverige. Dessa
bruttoströmmar är stora, men genom att de är ungefär lika stora, blir effekten
på kapitalbalansen och valutareserven liten.
Den stora handeln med värdepapper innebär stora valutarisker. Detta har
bidragit till att derivatmarknaden exploderat för att hantera dessa risker. En
stor del av handeln på derivatmarknaden är dessutom spekulation i
växelkursrörelser. Derivathandeln med valutor är nu större än handeln på
spotmarknaden, och sammantaget är deras omsättning 30 gånger större än
utrikeshandeln. På 1960- och 1970-talen var omsättningen på valuta-
marknaden endast ungefär lika stor som utrikeshandeln.
Omsättningen på den svenska valutamarknaden (hur stora mängder SKR
som köps och säljs) är 1-2 procent av den totala omsättningen på världens
valutamarknader, vilket motsvarar den svenska ekonomins storlek i
förhållande till de övriga ländernas.
Ett vanligt sätt för finanskapitalet att erhålla hög real avkastning är att
kräva ett stabilt penningvärde. Finanskapitalet kräver för närvarande låg och
lika inflation i industriländernas ekonomier. Annars går räntan upp. Detta
krav har inneburit att industriländerna nu är utsatta för en inflations-
restriktion.
Staten och nationen har ett stort upplåningsbehov. När staten förlägger en
del av sin upplåning i Sverige i stället för i utlandet, kommer kapital-
marknaden att i stället sköta om nationens utlandsupplåning och därefter låna
ut till staten. Finanskapitalet tar då en växelkursrisk i stället för staten,
och
tar betalt för detta genom att kräva en högre ränta i Sverige.
Genom att svenska staten inte själv lånar upp till hela utlandsskulden,
utsätts den svenska ekonomin extra mycket för finanskapitalets krafter.
Dessa krafter blir extra stora i orostider och ger då en väsentligt högre ränta
än vad som hade blivit fallet om staten i större utsträckning lagt om sin
upplåning till utlandet.
Kapitalmarknadens avreglering har ändrat maktförhållandena i
ekonomierna och i politiken. Finanskapitalet har nu betydligt större makt än
tidigare. Denna maktförskjutning blir extra markerad i Sverige genom
nationens utlandsskuld och den statliga upplåningspolitiken.
Denna maktförskjutning, som är en effekt av avregleringen, beror dock
huvudsakligen inte på dessa politiska beslut. Dessa har endast levererat vad
andra krafter krävt. Avreglering har skett mer eller mindre på alla områden i
ekonomin. Marknadskrafterna släpps fram betydligt mer än tidigare som
styrmedel för ekonomin och inslaget av normpolitik är alltför stort.
Det finns flera förklaringar till att marknaderna avregleras. En vanlig
förklaring är att de reglerade ekonomierna visade sin oförmåga under 1970-
talet, då de ekonomiska problemen bestod av hög arbetslöshet och hög
inflation, s.k. stagflation. Därmed skulle ekonomiska regleringar ha spelat ut
sin roll och det ansågs dags för marknadskrafterna att ta över.
En annan förklaring är att den tekniska utvecklingen har försvårat
kontrollen av kapitalmarknaden och att avregleringen redan i praktiken hade
inträffat.
En tredje förklaring handlar om behovet av strukturomvandling. Denna
blir särskilt stora ungefär vart 40:e år och för att detta ska ske krävs att
marknadskrafterna släpps fram. Regleringar skulle vara ett hinder för
strukturomvandling.
En fjärde förklaring handlar om att alla andra länder har avreglerat och då
var det omöjligt för Sverige att ensamt behålla regleringarna.
Den internationella aspekten
Globaliseringen, internationaliseringen av ekonomierna, ökar
konkurrensen vilket försämrar möjligheterna för
blandekonomins politik. Men det är värre än så. De
värderingar som styr den internationella ekonomins
utformning har också blivit mer marknadsinriktade och
främjar nu konkurrens mer än tidigare. Det har skett ett
globalt maktskifte.
Efter kriget var den Keynesianska synen förhärskande och blandekonomin
utvecklades. I det politiska systemet hade full sysselsättning (intern balans)
högsta prioritet. Nu har man gått tillbaka till de prioriteringar som rådde före
1930-talet, nämligen extern balans. Det innebär att fast penningvärde och
starka offentliga finanser åter har högsta prioritet. Det har bidragit till att
de
flesta industriländer nu har massarbetslöshet, liksom de hade under
mellankrigstiden, då de också prioriterade extern balans.
Nu är förstås inte hög inflation och dåliga offentliga finanser lösningen på
massarbetslöshetsproblemet. Det viktiga är vad som har högsta prioritet.
Efter andra världskriget hade full sysselsättning högst prioritet. Detta
medförde sunda statsfinanser och gick att kombinera med måttlig inflation.
När däremot fast penningvärde och starka offentliga finanser har högsta
prioritet är risken stor att priset blir massarbetslöshet.
Den globala maktbalansen förblev i stort oförändrad under 1950- och
1960-talen. Det blandekonomiska systemet i Västeuropa producerade en
jämn och hög tillväxt, med både intern och extern balans. Dessa decennier
brukar kallas för de gyllene åren.
Den försvagning som USA genomgick märktes i att den ekonomiska
internationella stabiliteten upphörde. Växelkurssamarbetet i Bretton Woods-
systemet bröt samman. OPEC-länderna kunde kraftigt höja oljepriset och
skickade starka inflationsimpulser till västländerna. OPEC:s agerande kan
också ses som ett inslag i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och
då riktat mot USA. Sovjetunionen, som var en stor oljeexportör, vann även
ekonomiskt på oljeprishöjningarna.
Västeuropas blandekonomi kunde inte hantera oljeprishöjningarna och
höga löneökningar genomdrevs för att försöka bevara reallönerna. Detta var
en felaktig politik som endast resulterade i hög inflation och stigande
arbetslöshet. De gyllene åren var slut och blandekonomins förmåga att
organisera ekonomin började ifrågasättas.
Politikerinflytandet minskades. Marknader avreglerades och marknads-
lösningar började släppas fram. I EU:s "enhetsakt" från 1986 betonades
vikten av att marknaderna avreglerades.
Världen var inte längre uppdelad i två block och USA är nu ensamt om det
militära herraväldet i världen. I enlighet med den kombinerade makt-
resursmodellen påverkar USA:s syn därför nu det sätt som den inter-
nationella ekonomin organiseras på. Även de olika nationella ekonomierna
påverkades av detta. Marknadslösningar fick alltmer utrymme i både den
internationella och de nationella ekonomierna. Blandekonomin fick allt
mindre utrymme.
De erfarenheter som kan dras av utvecklingen så här långt är att banker
och finansmarknad, och i någon mån företagen, inte har förmått hantera
avregleringen på ett bra sätt. Många politiker och vissa centralbanker
försöker nu undvika en finansiell härdsmälta som skulle kunna få samma
allvarliga följder som depressionen på 30-talet. Den rådande ordningen kan
inte sägas uppfylla de krav på ekonomisk effektivitet, stabilitet och
demokratisk legitimitet som är naturliga att ställa i en demokratisk värld.
Även marknadens aktörer tycks ha kommit fram till att den helt fria
marknaden innebär alltför stor osäkerhet, på något annat sätt kan man
knappast tolka det faktum att sedan några veckor har inställningen till den
anarkistiska marknaden svängt 180 grader bland världens ledande politiker.
Den skadliga labiliteten kan motverkas på flera sätt.
- Ingvar Calssons förslag till finansiering av FN kan genomföras. Detta
kan ses som en variant av Tobinskatten.
-
- Genomlysningen av relevanta aktörer kan förbättras.
-
- Reserveringskrav på bankerna.
-
- Reservkrav på bankernas valutapositioner.
-
- Reservkrav på all utlåning i inhemsk valuta till valutautlänning
-
-  Staten omprövar sin upplåningsstrategi med statens
övertagande av valutarisken som följd.
Tidigare var marknaden massivt regleringsfientlig, men under trycket av
den akuta osäkerheten som nu råder är utrymmet för handling betydligt större
utan negativa förtroendereaktioner från marknaden.
I dag kan ingen sägas sitta på den perfekta lösningen, men diskussionen
måste komma igång på allvar med det snaraste. Därför bör regeringen ta de
initiativ som krävs för att fortast möjligt lyfta frågan på alla de inter-
nationella mötesplatser där den kan vara relevant.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av stabilisering av kapital- och valutamarknaderna.

Stockholm den 28 oktober 1998
Bengt-Ola Ryttar (s)
Per Erik Granström (s)

Barbro Hietala Nordlund (s)

Laila Bäck (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)