om jordförvärvslagen

Motion 1987/88:Jo268 av Lennart Brunander m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo268

av Lennart Brunander m. fl. (c)
om jordförvärvslagen

Våren 1987 antog riksdagen ett förslag om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230). Därvid anförde jordbruksministern att förslaget tog sikte på att
jordförvärvslagen skall vara så utformad att den

- slår vakt om familjejordbruket,

- begränsar juridiska personers förvärvsrätt,

- tar till vara sysselsättningsmöjligheterna i jord- och skogsbruket i glesbygder,
samt

- främjar skogsbrukets rationalisering.

I propositionen föreslogs också en ändring av prisprövningen. I den
tidigare lagen skulle förvärvstillstånd vägras om köpeskillingen eller annan
ersättning inte endast obetydligt översteg egendomens värde med hänsyn
till dess avkastning och övriga omständigheter. Lagen stadgade också att
förvärvstillstånd skulle vägras om det kunde antas att förvärvet huvudsakligen
syftade till en placering av kapital.

Enligt den nu gällande lagen får förvärvstillstånd vägras om det är uppenbart
att köpeskillingen eller annan ersättning avsevärt överstiger egendomens
marknadsvärde. Skyddet mot kapitalplaceringar avskaffades.

Under behandlingen av propositionen observerade jordbruksutskottet
detta och anför i betänkandet JoU 1986/87: följande: ”Ett av huvudsyftena
med jordförvärvslagstiftningen är att stärka sambandet mellan brukande
och ägande. Av motiven i propositionen framgår att även den reviderade
priskontrollbestämmelsen är avsedd att motverka köp som görs i kapitalplacerande
syfte. I likhet med jordbruksministern vill utskottet framhålla att
denna bestämmelse inte är den enda som motverkar kapitalplaceringar som
strider mot lagens syften. Av särskild betydelse är de begränsningar som
enligt 5 § gäller för förvärv av juridiska personer samt de krav på bosättning,
brukande och yrkeskunskap som gäller enligt 6 § Utskottet konstaterar
således dels att det framlagda lagförslaget inte innebär någon ändrad syn på
förvärv i kapitalplaceringssyfte, dels att jordförvärvslagen även framgent ger
möjlighet att förhindra sådana förvärv."

Av detta framgår således att ett beslut om ändring i jordförvärvslagen i
enlighet med propositionens förslag därmed inte skulle innebära någon
ändrad syn på förvärv i kapitalplacerande syfte. Som tidigare skulle sådana
förvärv motverkas och förhindras. Riksdagen följde utskottet.

De intentioner som riksdagen hade vid beslutstillfället - och som kommer
till uttryck bl. a. i det av riksdagen antagna betänkandet - skall avspeglas i
de föreskrifter och rekommendationer om tillämpningen av jordförvärvsla

gen som regeringen och Lantbruksstyrelsen beslutar om. Av en promemoria,
dagtecknad den 24 juni 1987, från Lantbruksstyrelsen framgår dock:
”Det framgår vidare att någon risk för allmän osund prisutveckling för
närvarande inte anses föreligga, varför avslag av denna anledning inte bör
förekomma förrän förhållanden i detta avseende ändras. Avslag bör därför
endast förekomma då både högt pris och kapitalplacering samtidigt är för
handen. Detta innebär att avslag enligt § 4 första stycket 4 åtminstone i ett
inledningsskede bör förekomma i få fall.”

Lantbruksstyrelsens tolkning av jordförvärvslagen avviker därmed på
väsentliga punkter från riksdagsbeslutet. Så som promemorian utformats
framgår att jordförvärvslagens stadganden om prisprövning ej anses tilllämpliga
tills vidare samt att förvärvstillstånd inte skall vägras för köp i
kapitalplacerande syfte.

Detta strider mot vad jordbruksutskottet i sitt betänkande i anledning av
propositionen uttalade.

Samhället har slagit fast att familjejordbruket, där kombinations-, deltids-
och fritidsjordbruk ingår, skall värnas. Ett familjejordbruk är ett företag
där företagaren är beroende av företagets avkastning för sin försörjning.

Dramatiskt ökande fastighetspriser

Priserna för alla slag av jord- och skogsfastigheter har ökat. Det gäller
särskilt de alira minsta fastigheterna, de medelstora och stora familjejordbruken
samt för skogsfastigheter. I närheten av de största städerna har det
förekommit att köpeskillingen fastställs upp till fem gånger taxeringsvärdet.

När det gäller priserna på de allra minsta fastigheterna kan en del av
prisutvecklingen förklaras med en anpassning till gällande villapriser på
orten.

För familjejordbruken och skogsfastigheterna är situationen en annan.
En yrkesverksam familjejordbrukare har i dag små möjligheter att delta i
köpslåendet på fastighetsmarknaden. Han är beroende av ett pris på fastigheten
som står i relation till fastighetens avkastningsvärde, eftersom han är
beroende av företagets avkastning för sin försörjning. I ett antal fall har det
också förekommit att jordbrukaren vänt sig till lantbruksnämnden för att få
garantilån och därvid fått beskedet att nämnden inte kan godkänna lån till
det belopp som sedermera blir köpeskillingen. I dessa fall har samma
lantbruksnämnd inte funnit anledning att vägra den kapitalstarka köparen
förvärvstillstånd trots att det vid köptillfället stått helt klart att köparen inte
haft för avsikt att bruka fastigheten och att det varit osäkert om han ens
avsett att någonsin bosätta sig på den.

Bo-bruka-principen hävdas därmed inte i någon utsträckning. Förvärvstillstånd
medges ofta under förutsättning att köparen bosätter sig på fastigheten.
Lantbruksnämnderna har dock små möjligheter att utöva påtryckningar
mot köparen att uppfylla villkoret. Endast i vissa speciella fall kan
nämnden häva köpet.

Ett villkorat förvärvstillstånd måste kunna hävdas. Regleringen av lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämndernas arbete bör därför kompletteras
med särskilda insatser för att hävda villkoren. Detta kan ske genom att

Mot. 1987/88

Jo268

12

lantbruksnämnderna får befogenheter att vid vite kräva villkorsuppfyllelse.
Vitets storlek bör anknyta till fastighetens taxeringsvärde, utgå årligen till
dess villkoret uppfylls eller nämnden beslutar annat, samt vara av en storlek
som medför kännbara ekonomiska effekter för den försumlige.

För skogsfastigheter gäller, enligt jordförvärvslagens nuvarande utformning,
en favorisering av enskilda köpare, därefter för juridiska personer
verksamma på orten (dvs. lokala skogsföretag och sågverk) och i sista hand
juridiska personer i allmänhet. Denna ordning tillämpas inte. Skogsbrukare
som är intresserade av att köpa till skogsmark konkurreras ut. Inte heller de
lokala skogsföretagen kan hävda sig i konkurrensen. Köpare av en till
försäljning utbjuden skogsfastighet blir vanligen ett skogsbolag som inte har
minsta anknytning till orten.

Detta gäller regelmässigt om den salubjudna fastigheten har mogen skog.
Även när det gäller skogsfastigheter gäller att fastighetsköp genomförs för
att placera kapital och på detta sätt undgå förmögenhetsbeskattning.

Sammanfattningsvis finns det fog för att påstå att tillämpningen av jordförvärvslagen
står i dålig överensstämmelse med riksdagens beslut vilket
kan leda till en förändring av jord- och skogspolitiken i en riktning som
strider mot riksdagens fastlagda mål.

Hemställan

Med hänvisning vad i motionen anförs hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpningen av jordförvärvslagens stadganden
om prisprövning,

2. att riksdagen beslutar att jordförvärvslagen (1979:230) 4 § skall
tillföras en punkt 5 med lydelsen:

5. om det kan antas att förvärvet sker huvudsakligen för kapitalplacering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta tillämpningsbestämmelser av villkorsuppfyllelse.

Stockholm den 26 januari 1988
Lennart Brunander (c)

Kerstin Göthberg (c) Stig Josefson (c)

Karl-Anders Petersson (c) Bertil Jonasson (c)

Karl-Erik Olsson (c) Agne Hansson (c)

Mot. 1987/88

Jo268

13

Graphic Systems Stockholm 1988