Integrationspolitiken

Motion 2001/02:Sf400 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

  • Integration handlar om att bryta segregation och utanförskap. Det finns grupper i dagens Sverige som på olika sätt är marginaliserade och utestängda från många av samhällets områden. Invandrarna är en av dessa grupper.

  • Målsättningen med den liberala integrationspolitiken är att ge människor ökad makt och möjlighet att forma sitt liv och sin framtid i samverkan med andra människor.

  • Folkpartiets bärande tanke när det gäller integrationspolitiken vilar på tre pelare: utbildning, arbete och företagande.

  • Utbildningen i skolan måste anpassas efter den enskilda elevens behov och förutsättningar. Olika exempel i våra egna storstadsregioner visar att när kraften och engagemanget hos framför allt skolledning och lärare släpps loss kan man skapa en skola som lockar fler och som ger goda studieresultat.

  • Att ha ett arbete är av avgörande betydelse för att för nå makt över den egna vardagen. Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras. Genom att stimulera jobb inom tjänste- och servicesektorn ökar utbudet av arbetstillfällen, även för dem som saknar utbildning och arbetslivserfarenhet.

  • För att få fler invandrare i arbete krävs en strategi för jobb genom företagande. De politiska åtgärder som krävs för ett bättre företagarklimat är i huvudsak generella. Lägre skatter på arbete och investeringar och mindre krångel för företagen är lika viktiga för invandrarföretag som för företagsamheten i stort.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utanförskapets orsaker.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att angripa de strukturer i samhället som skapar utanförskap.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om arbetsmarknadspolitiken.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att satsa på tjänstesektorn.2

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om invandrare och företagande.1

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om F-skattsedel.3

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om mikrolån.2

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskrimineringsombudsmannens verksamhet.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att bryta segregationen för invandrarkvinnor.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skolans roll i arbetet för att bryta segregationen.4

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om svenskundervisningen.4

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om invandrargruppernas delaktighet.

1 Yrkandena 3 och 5 hänvisade till AU.

2 Yrkandena 4 och 7 hänvisade till NU.

3 Yrkande 6 hänvisat till SkU.

4 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till UbU.

Inledning

Att häva utanförskapet är en av vår tids största och viktigaste politiska utmaningar. I dagens Sverige sitter många människor fast i maktlöshet och segregation. Klyftorna mellan de människor som har makt och möjlighet att påverka sitt liv och sin tillvaro och de som upplever segregation och utanförskap har under den senaste tiden ökat. Många av dessa saknar arbete, egen försörjning och kunskaper som är attraktiva på arbetsmarknaden.

Huvudorsakerna till människors utanförskap bottnar i sociala faktorer. Många människor saknar arbete och har stora svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden så som den ser ut idag. Utanförskapet kan förklaras på flera sätt. En stor del av denna grupp människor är invandrare eller har invandrarbakgrund och har av olika skäl svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Med bristande språkkunskaper och få kontakter i det svenska samhället kan vägen till ett jobb vara lång. En bidragande orsak kan också vara att många nyanlända flyktingar som kommit till vårt land inte har fått möjlighet att arbeta och utbilda sig medan de väntat på uppehållstillstånd. De har redan från början fastnat i bidragsberoende och utanförskap. Andra har hamnat i denna situation på grund av långtidsarbetslöshet eller långvariga sjukskrivningar; ibland handlar frågan om flera samverkande faktorer.

Folkpartiet menar att integrationspolitikens huvuduppgift måste vara att angripa de strukturer som försvårar för dessa människor, vare sig de är svenskar eller personer med invandrarbakgrund, att ta sig ur den isolering som utanförskapet innebär. Integrationspolitiken syftar till att ge människor makt – över sitt liv och sin vardag. Att inte ha ett arbete innebär avsaknad av fast inkomst, vilket leder till ett sämre eller obefintligt socialförsäkringsskydd, avsaknad av a-kassa osv. Lösningen blir långvarigt socialbidragstagande. Samtidigt försvårar det möjligheterna att ta makt över sin egen livssituation. Utan fast inkomst är det så gott som omöjligt att få ett hyreskontrakt eller att ta ett banklån för att köpa sin bostad.

Den skarpa segregationen vi ser runt om i vårt land är i grunden social. Arbetslöshet, brist på utbildning, tillgång till service: fattigdomen är snarare än etniciteten avgörande. Men det går aldrig att frikoppla problemanalysen från det faktum att dessa sociala faktorer i betydligt högre grad drabbat människor med invandrarbakgrund. Nyanlända flyktingar såväl som tredje generationens invandrare drabbas av bristande möjligheter att själv styra över sitt bostadsval. Därigenom är deras barn styrda till de skolor som redan har en mycket hög andel barn med annat språk än svenska. Så går det sociala arvet vidare.

Stora delar av det politiska etablissemanget har under de senaste åren präg­lats av uppgivenhet inför segregationen. Den svenska invandrar- och integrationspolitiken har alltid åberopat solidaritet och generositet som sina grundstenar, ändå har avståndet mellan majoritetsbefolkning och minoriteter ökat och konflikterna blivit allt skarpare. Vi i Folkpartiet tror att denna paradox har sin förklaring i en politik som i decennier varit byggd på förmynderi och bidragsberoende. Det är ”det starka samhället” med sina myndigheter, organisationer och folkrörelser som ska lösa individens eller den svaga lilla gruppens problem. Den enskilde individen förväntas inte att själv vilja eller kunna ta itu med sina svårigheter. För att kunna bryta vanmaktens och isoleringens vallar måste vi, ur liberal synvinkel, satsa på individen.

Utbildning murbräcka mot segregation

De flesta bostadsområden i Sverige är ganska segregerade, dvs. människorna som bor där har ungefär samma inkomstnivå och tillhör samma socialgrupp. De områden där låginkomsttagare och bidragsberoende lever är generellt mera utsatta. Många barn och ungdomar riskerar att växa in i föräldragenerationens upplevda utanförskap. Kriminaliteten ökar. Den negativa spiralen kan dock brytas. Skolan kan bli en murbräcka för ökad social rörlighet och mot segregation och utslagning.

Utbildningen i både grund- och gymnasieskolan måste anpassas efter den enskilda elevens behov och förutsättningar. Skolan ska ge utmaningar och stimulans åt alla så att lusten att lära hålls levande. Ingen ska få lämna grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Olika exempel i våra egna storstadsregioner visar att när kraften och engagemanget hos framförallt skolledning och lärare släpps loss kan man skapa en skola som lockar fler och som ger bra studieresultat. Det måste inte vara så att skolor i utsatta områden är mindre attraktiva än andra. Det finns tvärtom många intressanta exempel på skolor med inriktning på avancerade kunskapsprogram när det gäller främmande språk, naturvetenskap, idrott och estetiska ämnen samt ett gott samarbete mellan skolledning, elever och föräldrar. Rinkebyskolan kan nämnas som ett exempel. En enveten skolledning ville inte acceptera att deras utsatta läge resulterade i en sämre skola för barnen.

Det goda samspelet mellan skolledning, lärare, elever och föräldrar har bidragit till att också barn från andra delar av storstaden sökt sig till just dessa skolor. En lyckad skola blir alltså en attraktiv samlingsplats för alla, och skolans framgång bidrar till att positivt förändra bostadsområdets rykte.

Det är människorna själva som genom sitt agerande kan förändra sin sociala miljö. Rinkebyskolans framgångar betyder inte bara en prestigevinst för hela bostadsområdet utan också en förbättring av skolans ekonomi. I och med att antalet elever växer ökar också skolans resurser. Allt detta visar att uppifrån utformade åtgärder och hård central styrning inte utgör en garanti för lyckade resultat. Det är visserligen bra att regeringen nyligen föreslog 500 miljoner kronor till förstärkningar med vuxen personal i skolorna. Vi tycker ändå att det viktigaste är att skolan får en ny prestige i lokalsamhället, att en stark inriktning på kunskap och bildning inspirerar arbetet, att samverkan med föräldrarna utvecklas och att lärarna är välutbildade.

Folkpartiet liberalerna lade sommaren 2000 fram en särskild rapport om skolan som murbräcka mot segregation. I rapporten påpekas att en ny skolpolitik på sikt kan betyda en enorm vinst för i dag segregerade bostadsområden. Skolpolitiken måste läggas om för att befria skolan från vilseledande ideologiska krav. Vi har haft nog av den ”instrumentella” synen på skolan, synsätt som i första hand såg skolan som ett instrument för vissa politiska processer. Erfarenheterna visar i praktiken att bestämda kvalitetskrav på skolarbetet ger mycket lyckade resultat och bidrar till att utveckla skapande arbetsmiljöer i skolorna. I verkligheten fungerar en sådan skola som en magnet eftersom elever från andra bostadsområden söker sig dit över ganska stora avstånd.

En annan intressant slutsats kan dras ur en nyligen presenterad undersökning från kommittén Välfärdsbokslut, vilken visar att skolans resultat i första hand påverkas av familjernas sociala bakgrund och av deras studietraditioner, och att den etniska bakgrunden i sig inte är negativ. Det mest talande i förhållande till denna sistnämnda undersökning är den förvåning den väckte: detta visar att negativa förväntningar automatiskt kopplas till olika sorters verksamhet som pågår bland invandrare. Gäller det invandrarbarn och skolor i invandrartäta områden väntar man sig att resultaten ska vara dåliga. Det är antagligen denna attityd vi i första hand måste bekämpa om vi vill att integrationspolitiken ska befrias från diskriminerande fördomar.

Svenskundervisningen behöver större flexibilitet och mångfald

Till invandrarpolitikens stora misstag räknas en minskning av antalet timmar i svenskundervisningen under en rad av år och en ökad centralisering av undervisningen. Större flexibilitet och mångfald är absolut nödvändigt om undervisningen ska kunna nå goda resultat bland varierade grupper studerande med olikartade förutsättningar. De som kan och vill lära sig svenska snabbt måste ges möjlighet att studera i egen takt. Att behärska skrivspråket är extra viktigt för människor som arbetar inom olika kunskapsyrken. Det mesta av nutidens professionella kommunikationer går via IT, alltså via det skrivna ordet. Om många högutbildade invandrare som i dag är arbetslösa ska få en möjlighet att rehabilitera sig efter år av frånvaro från sin professions arbetsfält behöver de tillgång till utbildningar som sätter tyngdpunkten på skrivspråket. Särskilda träningsprogram med betoning på skrivspråk och yrkesspråk bör utformas.

För invandrare med tillfälliga arbeten eller praktik på någon arbetsplats bör det finnas möjlighet till deltidsstudier med anknytning till det egna arbetet. Likaså bör givetvis svenskstudierna kunna ske i annan ”naturlig” miljö, särskilt för dem som inte är vana vid teoretiska studier. För lågutbildade är de praktiska yrkesstudierna avgörande. Genom ett system med studiecheckar kan individen välja den svenskutbildning som passar henne bäst. Den skulle omöjliggöra monopolisering av undervisningen eller fixering vid alldeles för omfattande program såsom exempelvis Kunskapslyftet. Konkurrens mellan studiearrangörer kan ge upphov till ständiga förbättringar, och elevernas ini­tiativ och ansvar skulle få direkt uttryck i deras val av studieplats. Arbetet med skrivspråket skulle kunna undanröja många hinder som i dag möter vissa utländska yrkesgrupper. Lärare, jurister och veterinärer tvingas oftast genomgå en helt svensk utbildning innan de börjar betraktas som ”behöriga” inom det egna yrket. En väsentlig förbättring skulle ske om en mångfald av kompletterande korta kurser fick prövas fram och etableras vid högskolor och universitet.

I Stockholms stad har den borgerliga politiska ledningen åstadkommit en förändring genom att lägga sfi-studierna på anbud, d.v.s. genom att bryta den offentliga sektorns monopol på området. Vi menar att detta är ett viktigt steg mot mångfald och kvalitet i sfi-undervisningen.

Arbete – nyckeln till integration

Att ha ett arbete är av avgörande betydelse för att nå makt över sin vardag. Att kunna försörja sig själv och sina nära med eget arbete ger självrespekt och en kontroll över den egna livssituationen. Arbetet ger inte bara försörjning, det ger ett kontaktnät, ett sammanhang och en identitet.

Folkpartiet anser att dagens arbetsmarknadspolitik måste reformeras. Att avstå från att förnya vore att svika alla dem som idag på ett eller annat sätt kommit i kläm i den stelbenta arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknaden måste också breddas. Genom att stimulera jobb inom tjänste- och servicesektorn ökar utbudet av arbetstillfällen, även för dem som saknar utbildning eller inte har arbetslivserfarenhet. (Se Folkpartiets näringspolitiska motion.)

Många invandrargrupper har en mycket besvärlig situation på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är mycket hög trots att invandrare ofta har en hög utbildning och därför lätt borde få jobb. Det är ett enormt slöseri med mänskliga resurser att t.ex. läkare med utländsk examen kan ha svårt att få jobb i Sverige. Vad som krävs för att förbättra invandrares situation på arbetsmarknaden är att det svenska samhället slutar att betrakta invandrarna som ett problem utan istället se dem som en tillgång. Det gäller också att se helheten i ett perspektiv utifrån den enskilda individen. Statliga projektpengar kan aldrig lösa problemen i ett invandrartätt område så länge som den enskilde lämnas utanför beslutsprocessen och besluten i stället fattas i Rosenbad eller i något kommunhus.

Tyvärr får många invandrare inte jobb inom sitt yrke. Istället hänvisas de till yrken inom andra områden där utbildningskraven är mycket lägre. Arbetsförmedlingar och arbetsgivare bör gemensamt ta itu med dessa problem och genom exempelvis informationskampanjer m.m. förmå fler att anställa invandrare. Det är av vikt att betona att många invandrare är en stor tillgång som företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige. Vi liberaler tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder såsom skattefria zoner, specialinriktade pengar m.m. i invandrartäta områden. Det måste istället till generella åtgärder som är lika över hela Sverige för att få fler jobb och företag. Det är också viktigt att invandrarföretag kan få en god tillgång till riskkapital. Ett växande problem är att nyanlända flyktingar och långtidsarbetslösa invandrare inte är välkomna hos arbetsförmedlingen. Många förmedlingar skriver helt enkelt inte in dessa kategorier av sökande utan de är hänvisade till socialbidrag. Socialtjänsten skickar individen på sfi-undervisning och efter det kommer hon/han till arbetsförmedlingen igen som inte gör något, och när något görs har svenskkunskaperna gått förlorade. En ny omgång sfi väntar osv. Denna rundgång måste stoppas.

Reformera AMS i dess nuvarande form

När AMS bildades efter andra världskriget var intentionen att myndigheten skulle förverkliga regeringens arbetsmarknadspolitik. Sedan dess har mycket hänt. Det svenska näringslivet har utvecklats. Sverige har blivit ett kunskapssamhälle. Antalet människor med utländsk bakgrund har ökat kraftigt. Det ställer helt nya krav på arbetsmarknadspolitiken.

Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, presenterades i somras rapporten ”Invandrare och myndigheter – möten som hjälper eller stjälper?” som baseras på djupintervjuer med tjugo invandrare om deras möten med svenska myndigheter. Nästintill samtliga intervjuade hade en mycket kritisk bild av arbetsförmedlingar. Förutom bristande eller felaktig information, likgiltighet och arrogans vittnar de intervjuade om direkt diskriminering från arbetsförmedlarna. Rapporten visar också att möten med sociala myndigheter (på flyktingförläggningar, flyktingmottagningar och socialkontor) i de flesta fall utföll negativt. Enligt rapporten var det endast ett fåtal invandrare som erbjöds en anställning som motsvarade deras utbildningsbakgrund. Denna rapport är ytterligare ett kvitto på det vi så ofta ser som ett starkt misslyckande för den svenska integrationspolitiken.

Folkpartiet menar att AMS har ett alltför detaljerat regelverk som inte gett de lokala arbetsförmedlingskontoren, platsförmedlarna och de arbetslösa tillräcklig frihet och flexibilitet. Vi föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, reformeras från grunden. Det som blir kvar på central nivå blir en förhållandevis liten organisation för rena myndighetsuppgifter och tillsyn.

Delar av ”servicefunktionen” i arbetsmarknadspolitiken, som jobbförmedling och yrkesutbildning, kan till stor del genomföras av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. Vi räknar med en framväxt av en rad nya aktörer som privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar – kanske i fackförbundsregi – privata utbildningsföretag, ideella föreningar, kooperativ, nätverk och nya bemanningsföretag etc. En sådan förändring måste genomföras på ett sätt som inte äventyrar den sociala dimensionen av arbetsmarknadspolitiken.

En av de viktigaste liberaliseringar som genomfördes under 1990-talet var avskaffandet av förbudet mot privat arbetsförmedling. Det öppnade Sverige för personaluthyrningsföretag, vilket haft en rad positiva effekter. På goda grunder kan man påstå att uthyrningsföretagen har minskat arbetslösheten, ökat tillväxten, minskat segregationen och pressat upp orimligt låga kvinnolöner, till exempel i vården.

Stärk den arbetssökande

Regeringen presenterade för en tid sedan en arbetsmarknadsproposition. Syftet med propositionen var att ersätta en rad olika arbetsmarknadsåtgärder med en kontinuerlig sådan, den s k aktivitetsgarantin. Propositionen, arbetsmarknadsutskottets betänkande och AMS-dokument som informerar om den s.k. nya arbetsmarknadspolitiken talar genomgående om arbetslösa som får anställning eller erbjuds utbildning och praktik och om en arbetsmarknadspolitik som ger människorna kompetens. Individerna själva framställs som mer eller mindre passiva mottagare av arbetstillfällen, utbildning, åtgärder och kompetens. De förväntas inte ta del i utformningen av de planer och handlingar de ska delta i, ännu mindre att själva lägga grunden för program som öppnar deras eget inträde i ett aktivt inkomstbringande liv.

Några konkreta förslag för att få fler invandrare i arbete:

  • Från passivitet till arbete via bemanningspooler. Vi föreslår att en jobbgaranti bör gälla för personer som fastnat i långvarigt socialbidragsberoende. Vi ser gärna framväxten av bemanningspooler, en verksamhet som administreras av ett uthyrnings- eller bemanningsföretag, eller andra kompetenta organisationer. Avtalet mellan myndigheten och bemanningpoolen ska vara utformat så att det ligger i poolens intresse att så snabbt som möjligt få de personer som omfattas av garantin i reguljärt arbete. Erfarenheter från de exempel som finns i Sverige på att privata bemanningspooler engagerats för långtidsarbetslösa talar för att möjligheterna att få ut personerna i ordinarie arbete är goda.

  • Bryt bidragsberoendet. En av de största utmaningarna för integrationspolitiken är att bryta bidragsberoendet. Huvudprincipen bör vara att inga människor ska leva på bidrag någon längre tid. De medel man får för sitt uppehälle bör motsvaras av en arbetsinsats av något slag. Rätten att ställa krav på motprestation av personer som får socialbidrag finns redan idag. Det skulle bland annat innebära att den som är arbetsför men vägrar anvisat arbete via en bemanningspool får reducerad eller indragen ersättning. Det är viktigt att i sammanhanget påpeka att det alltid måste göras en individuell bedömning.

Folkpartiet har med kraft hävdat att arbetsmarknadspolitiken är och förblir en statlig angelägenhet. Det får aldrig bli så att kommunen är den som har huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Vi liberaler ser med oro på att det finns kommuner runt om i landet som bygger upp en allt större arbetsmarknadsförvaltning. Risken finns för att kommunal arbetsmarknadspolitik tränger ut ”riktiga” kommunala jobb, men också jobb på den privata marknaden. Inom t.ex. byggsektorn riskerar jobb att trängas ut om kommunalt sysselsatta arbetslösa utför renoveringar på kommunala hus. Marknadsekonomi och klara regler i offentlig upphandling måste hävdas.

Detta hindrar dock inte att lokala arbetsmarknadsprojekt utifrån individens förutsättningar måste uppmuntras och stödjas. Dessa behöver inte vara begränsade till projekt som arbetsförmedlingen eller Lernia driver. Vi ser gärna att arbetsförmedlingen köper kurser och utbildningar från entreprenörer och då gärna från sådana som provar nya grepp för att få folk i arbete eller hjälper dem att starta eget företag. Framgångsrika exempel går att finna i initiativ startade av olika invandrargrupper – Integrationscentrum för Kvinnor i Göteborg, Stiftelsen Kunskapsforum och Internationella Företagarföreningen i Sverige (IFS) är exempel på spännande projekt.

Jobb genom företagande

För att få fler invandrare i arbete krävs en strategi för jobb genom företagande. Det dåliga företagarklimatet i Sverige är ett av de främsta skälen till utanförskap. För många invandrare skulle lättnader i beskattning och regelverk innebära en lösning från definitiv utslagning. De hinder som gör att få vågar starta eget och att företagen inte växer är ännu högre för den som redan startar från en sämre position på arbetsmarknaden. Med ett företagarvänligare klimat skulle många invandrartäta områden kunna förvandlas till tillväxtzoner. De politiska åtgärder som krävs för ett bättre företagarklimat är i huvudsak generella. Lägre skatter på arbete och investeringar och mindre krångel för företagen är lika viktiga för invandrarföretag som för företagsamheten i stort. Många av miljarderna som årligen beviljas AMS går till utbildningar, åtgärder och praktik, men efter ett decennium av denna sorts satsningar har inte anställningar och nya företag blivit fler.

Det krävs också specifika insatser på några områden för att riva de hinder som i synnerhet drabbar invandrare som vill starta företag. Till viss del handlar det om att göra de generella villkoren anpassade till förortens villkor, till viss del om att skapa likvärdiga förutsättningar som de flesta andra har och till viss del om att göra specialinsatser. Många invandrare kan inte hoppas på en fast anställning ens om konjunkturen hastigt och intensivt förbättras. Vi vet av erfarenhet att vid rekrytering av fast anställd arbetskraft prioriteras folk med någorlunda färsk arbetslivserfarenhet. Den som inte har haft ett arbete på många år eller kanske inte har kommit i närheten av en svensk arbetsplats har ingen chans att bli anställd. Under år med god ekonomi och med stora behov av arbetskraft – 1999 och 2000 – har en rad invandrare kunnat få betalt arbete, vilket självklart var både glädjande och hoppingivande. Men då konjunkturen vänder, vilket inträffat nu, hotas de flesta av dessa nyanställda att falla tillbaka i långvarig arbetslöshet. ”Siste in, först ur” är en lag som ofta försvagar invandrarbefolkningens position i arbetslivet.

Några konkreta krav för att förbättra företagandet:

  • Satsa på tjänstesektorn. Tjänstesektorn är en snabbt växande sektor. I storstäderna är detta extra tydligt. Inom tjänstesektorn finns allt ifrån enklare service till avancerad konsultverksamhet. I storstädernas utsatta förorter och bland invandrare finns nya kulturimpulser, ett annat tänkande, kunnande och annan tradition, vilket kan bli en stark motor i en dynamisk tjänstesektor. En politik för sänkt skatt på arbete, minskade skattekilar och en fungerande näringspolitik för förorten är därför mycket viktig.

  • Förenkla självdeklaration för egenföretagare. Enmans- och fåmansföretag bör kunna välja att lämna ”förenklad företagsdeklaration”, precis som en löntagare kan lämna förenklad självdeklaration. Dagens deklarationsregler är inte anpassade efter det moderna tjänsteföretagandet. Till den förenklade deklarationen kopplas ett enkelt och tydligt system för inbetalning av moms, sociala avgifter och preliminärskatt, så att enkelhet präglar hela relationen till skattemyndigheten. På så vis kan även bokföringen förenklas.

  • F-skattsedel åt alla. En blivande enmansföretagare riskerar idag att uppfylla nästan samtliga kriterier för ett avslag på en ansökan om F-skattsedel. Vi menar att den enskilde själv bör få avgöra om han/hon är ”anställd” eller uppdragsgivare. Alla som vill ska kunna få en F-skattsedel.

  • Starta eget-paket. En blivande entreprenör ska inte behöva ägna dagar och veckor åt att söka orientera sig i blankett- och skattedjungeln. Starta eget-paket ska finnas tillgängliga på alla skattekontor.

  • Mikrokrediter i stället för starta eget-bidrag. För att skapa nya arbetstillfällen bör vi skapa s.k. mikrokrediter, enkla, lättbegripliga och lätt kontrollerbara former av lån och garantier. Dessa krediter bör ”öronmärkas” till arbetslösa grupper och individer som ordentligt förberett sitt inträde på arbetsmarknaden. Sådana finansieringsmodeller saknas idag.

Ge makt åt människorna

Vi liberaler förespråkar ett arbetssätt som direkt inspireras av underifrån kommande initiativ och handlingar. Arbetsförmedling och socialbyrå kan fungera som kontaktbyggare och förtroendeskapande partners för både arbetssökande och arbetsgivare, men inte som myndigheter som fastlägger lösningar för långtidsarbetslösa individer och grupper.

Sverige behöver en ny kurs i integrationspolitiken. En ny kurs med frigörelse av den enskildes initiativ och respekt för de nya små och fristående grupperna måste till. Vi måste i större utsträckning söka inspiration och stöd hos invandrarbefolkningen, öppna dialogen med landets nya invånare och lyssna på deras förslag. En politik där spelrummet för individens och den nya gruppens initiativ och handling måste bli betydligt större än i dagens reglerade och många gånger överorganiserade samhälle.

  • För oss liberaler handlar integration om att människor måste få makt över sin egen tillvaro, om jobb och egen försörjning och om utbildning som väg till ökad makt och innanförskap. Målsättningen från liberalt håll gällande integrationspolitiken är att var och en ska ta makten över sitt liv och själv kunna forma sin framtid i samverkan med andra människor. Den viktigaste kraften kommer alltid från människorna själva.

  • Detta mål kan enbart nås om dialogen mellan människor med olika etnisk bakgrund blir intensiv, kontinuerlig och förs på jämlika villkor. Politiska partier och organisationer, religiösa och humanitära sammanslutningar, etniska, kulturella och andra typer av grupperingar med andra målsättningar måste ges ökat inflytande för att tillsammans åstadkomma konkreta förbättringar för en ökad dialog. Idag är det kanske än mer viktigt att alla berörda aktörer i samhället som arbetar för integration integreras i en ömsesidig dialog.

  • Specialiserade arbetsförmedlingar och självständiga grupper. Specialisering av arbetsförmedlingar och flera privata förmedlingar kan hjälpa olika grupper av arbetssökande med speciella behov. Konkurrerande arbetsförmedlingar ökar de arbetssökandes och arbetsgivarens valmöjligheter och skapar nya vägar för de arbetslösa in i arbetslivet. Arbetsförmedlingar som specialiserar sig på invandrare kan bidra till effektivare stöd till de sökande än vad fallet är idag. Utvecklingen av självständiga aktivitetscentra för utländska arbetslösa startade och drivna av de berörda behövs. Om aktivitetscentra tillåts utveckla långa och kontinuerliga program har dessa centra realistiska chanser att sätta i gång rehabilteringsprogram som med tiden kan förvandlas till riktiga jobb.

Den svenska integrationspolitiken har under de senaste decennierna präglats av ambitionen ”att ta hand om ”. Så länge som denna ambition fortsätter att existera, kan vi inte tala om en verklig integration. Ingenting kommer att förändras om inte minoriteternas grupper och individer får praktiska möjligheter att själva agera, ta initiativ, förverkliga sina egna drömmar och planer och verka för att tillfredsställa egna behov. Integration kan inte nås så länge som de människor som förväntas integrera sig i samhället, de som ibland kallas de nya svenskarna – ibland utomlandsfödda, ibland invandrare – inte får tala och agera för sig själva. Vi liberaler tror inte att en verklig förnyelse i samhället och arbetslivet kan åstadkommas genom centrala beslut. Centrala beslut, uppifrån kommenderade problemlösningar och arbetsmodeller författade vid byråkraternas skrivbord leder inte till resultat i vardagen. Vi förespråkar istället lösningar som direkt inspireras av underifrån kommande ini­tiativ och handlingar. Det är bara de berörda människorna själva som i handling kan finna svar på integrationens svårtolkade frågor.

Diskrimineringsombudsmannens, DO:s, verksamhet

Bland de människor som lever i utanförskap finns många med en annan etnisk bakgrund. Integrationspolitiken syftar till att bryta de strukturer som hindrar människor av alla kategorier att delta på arbetsmarknaden och ha makten över sitt liv. Men parallellt med dessa system som måste förändras drabbas människor med annan etnisk bakgrund av en diskriminering. Det innebär att de behandlas annorlunda bara för att de tillhör en viss etnisk grupp, har en speciell tro eller på annat sätt avviker från majoritetsnormer. I dessa fall är det angeläget att den enskilde kan få upprättelse.

Den nuvarande lagstiftningen mot etnisk diskriminering i arbetslivet infördes 1994 och förbättrades 1999 med stöd från Folkpartiet. Den nya lagen är ett stort steg framåt mot en effektivare och mer rättssäker lagstiftning mot diskriminering. Ändå har tillämpningen av den nya lagen inte åstadkommit dramatiska förändringar i arbetslivets strukturer.

En ny situation har uppstått under den senaste tiden: antalet anmälningar och klagomål som hamnar på DO:s och fackföreningarnas bord har växt lavinartat. Lagen börjar bli känd och de diskriminerade börjar kräva sin rätt, vilket återspeglas också i antalet avslutade förlikningar som träffas. Men DO är fortfarande i dag, trots förstärkningar, en liten myndighet och riskerar att bli förlamad av den ström av anmälningar som kommer in. Lösningen på denna fråga ligger antagligen i utveckling av ett nätverk av organisationer som på gräsrotsnivå arbetar för att försvara invandrarnas och de arbetslösas mänskliga rättigheter. Också i detta sammanhang är det viktigt att en plattform skapas för engagerade och kompetenta arbetsgrupper från invandrarbefolkningen. Om utlänningar bosatta i landet har praktiska möjligheter att organisera sig och försvara egna intressen, om de har tillgång till ekonomiska resurser och regelverk som bildar en realistisk plattform för konsekvent och kontinuerlig aktivitet, då erövrar grupper tidigare utsatta för diskriminering, trakasserier eller hot makt över sina liv.

Arbetsgrupper och organisationer skapade i diskriminerade sektorer av samhället – hos traditionella minoriteter som samer, romer och invandrare – kan lätt bli aktiva förtrupper i bekämpningen av diskriminering. När det gäller stöd för lokalt arbete, stöd till brottsoffer, rådgivning och stöd till kommuner och lokalt brottsförebyggande arbete är dialogen med minoriteterna oerhört värdefull. Att systematiskt köpa kunskapstjänster på antidiskrimineringens område direkt från de berörda gruppernas experter och konsulter är ett säkert sätt att i praktiken omöjliggöra diskrimineringens fortlevande.

Relationen mellan de diskriminerade och AMS

I regeringens nationella handlingsplan mot diskriminering från våren 2000 (2000/01:59) gav regeringen AMS ett särskilt uppdrag om bland annat utbildningssatsningar riktade mot arbetsförmedlare och annan personal inom AMV rörande mekanismerna bakom diskriminering och de gällande reglerna på området. Syftet med handlingsplanen är att motverka diskriminering i arbetslivet i stort. Vi liberaler påpekade redan under våren att uppdragets beskrivning är otillfredsställande. Flera rapporter och undersökningar (Riksdagens revisorer, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering IFAU, SNS) har beskrivit den känsla av frustration, missnöje och ibland intensiv misstänksamhet som har spritt sig bland människor när det gäller kontakterna med en rad olika myndigheter.

Likaså har Statskontoret i en rapport från 2000 bevisat att de 100 miljoner som AMS under flera år har fått för att underlätta invandrarnas inträde i arbetslivet – genom att till exempel knyta svenskundervisningen till praktik i arbetslivet – inte har utnyttjas så som det var planerat och att användningen av detta belopp inte tydligt har redovisats.

I den nuvarande budgetpropositionen reserveras på nytt 100 miljoner 2001–2003 för ett brett program för att öka sysselsättningen bland invandrare. Av dessa 100 miljoner går 70 miljoner till AMS för att finansiera köp av kompletterande utbildning inom bristyrken inom utgiftsområde 13 Arbetsmarknadspolitik. Enligt vår uppfattning är det tveksamt om denna myndighet är lämplig för att genomföra sådana uppdrag. Bristyrken som i första hand bör uppmärksammas ligger inom vård och skola, och där har AMS hittills visat klena resultat. Det som behövs är ett systematiskt arbete med olika experimentella modeller som så småningom kan ge upphov till kompletterande utbildningar på högskolor och universitet. Just här skulle det finnas utrymme för en utveckling av de försök som tidigare gjorts i samband med satsningar från EU:s socialfond.

Bryt segregationen för invandrarkvinnor

En stor del av kvinnorörelsens mest ivriga förespråkare har glömt bort de mest utsatta kvinnorna, nämligen invandrarkvinnorna. En förutsättning för att överhuvudtaget bli en del av samhället är att man behärskar språket. Många invandrarkvinnor lever idag ett mer isolerat liv jämfört med svenska medsystrar och har många gånger svårt att komma in på arbetsmarknaden såväl som i andra samhälleliga gemenskaper då de inte behärskar det svenska språket.

Utan svenskkunskaper blir kvinnan ofta helt utlämnad åt sin man eller andra släktingar – en förutsättning för att kvinnor ska kunna delta i svenskundervisning på sfi (svenska för invandrare) är att det finns barntillsyn. Fler och fler barn erbjuds nu plats på språkskolor; denna verksamhet kan kombineras med mammagrupper. Erfarenheter från sådan verksamhet har visat mycket goda resultat. Ett viktigt krav som vi anför är att det måste finnas information på kvinnornas hemspråk på exempelvis sfi, om vilka hjälpmedel det finns för de kvinnor som blivit utsatta för våld. Barnavårdscentralen, BVC, och Mödravårdscentralen, MVC, är andra viktiga kanaler som än mer kan och måste användas för att bryta isolering.

Många kvinnor är hemma med sina barn. Att uppmuntra dessa kvinnor att delta i aktiviteter i närheten av sina barn skulle leda till att fler kvinnor fick lära sig svenska språket och därmed vara ett steg på vägen i att bryta deras isolering. Röda korset har ordnat gruppmöten i invandrartäta områden där syftet har varit att svenska och utländska kvinnor ska få träffas och utbyta erfarenheter. Socialtjänsten har i vissa av dessa grupper haft personal på plats för att ordna barnpassning, så att kvinnor verkligen kan koncentrera sig på varandra.

Ökad dialog måste prägla integrationspolitiken

Politiker och debattörer diskuterar ofta svåra problem relaterade till kvinnors situation i isolerade invandrargrupper: könsstympning av flickor, systematiskt våld mot unga kvinnor, hög dödlighet bland spädbarn med alldeles för låg vikt inom exempelvis den somaliska gruppen. Få verkar förstå att sådana svåra frågor har sitt ursprung i bristfällig eller obefintlig kommunikation med resten av samhället, i bitterhet hos lågutbildade människor som söker sin identitet i destruktiva traditioner. Problemen kan aldrig finna en lösning så länge som de inblandade själva inte blir ansvarsfulla och respekterade aktörer i samspelet med övriga aktörer i samhället. För att åstadkomma en verklig förbättring måste en kedja av radikala förändringar på flera politiska fält skapas. Självklart måste då ekonomiska resurser avsättas till invandrarorganisationer och företag.

Könsstympning av kvinnor är en mycket brutal form av övergrepp. Könsstympning utförs ofta som en initiationsrit för unga flickor. På grund av frågans känslighet finns det inga exakta uppgifter att tillgå. För att kunna fastställa strategier bör EU ge stöd till dokumentering och jämförande forskning. Med hänsyn till behovet att hjälpa till med rehabilitering för de många stympade kvinnor som lever i något av Europas länder är det mycket angeläget att sjukvårdspersonal, såsom barnmorskor, läkare, socialsekreterare och lärare ges ökad kunskap om frågan.

Integrationsverkets roll

Integrationsverkets främsta roll bör, enligt vår uppfattning, vara att agera medlare och förmedlare av kunskap och kontakter i integrationsarbetet. Planer och program ska utformas och genomföras av målgrupperna själva. Verket bör stimulera och stödja denna verksamhet och skapa allt flera mötesplatser för att stimulera nerifrån kommande initiativ. För att kunna spela denna roll behöver verket en helt annan ekonomi än det har nu. Hela beloppet som Integrationsverket årligen kan dela ut till landets alla invandrarorganisationer ligger på en låg nivå, ca 20 miljoner. När hundratals miljoner redan har kastats in i den offentliga ”ta-hand-om”- politiken via Storstadssatsningen och när miljarder går till en enorm apparat, d.v.s. AMS, som hittills inte har kommit med tillfredsställande svar på den plågsamma frågan om invandrarnas kroniska arbetslöshet, då är de 20 miljonerna som delas ut till invandrarnas egna aktioner snarare bevis på diskriminering än medel för att bekämpa diskrimineringen.

Stödet från EU:s sociala fonder

Enbart 1 procent av de projekt som genomfördes med stöd från Europeiska socialfonden mål 3 och Employment under perioden 1995–1999 var initierade och styrda av invandrargrupper, fast dessa projekt, enligt de ursprungliga EU-dokumenten, var avsedda att skapa nya möjligheter för s.k. utsatta grupper och bland dem just arbetslösa invandrare. Efter 1999 blev situationen för fristående arbetsgrupper från invandrarbefolkningen ännu svårare. Arbetsmarknadspolitiken omstrukturerades så att inga deltagare kunde rekryteras från arbetsförmedlingarna, och nya EU-projekt kunde inte sättas i gång eftersom arbetet med styrande svenska dokument var ständigt försenat. År 2000 kan betraktas som ett förlorat år för integrationsarbetet. När nya initiativ äntligen blev möjliga 2001, visade det sig att en rad arbetsförmedlingar vägrade samarbeta med invandrarnas organisationer: nu skulle själva förmedlingarna göra allt arbete med till exempel aktivitetsgarantin.

En märklig situation uppstår på detta vis: å ena sidan har Sverige förplik­tigat sig att följa EU:s rekommendationer angående arbetet med europeiska socialfonder, å andra sidan vägrar en del av Sveriges myndigheter inom AMS-systemet att samarbeta med aktörer som representerar målgruppen arbetslösa invandrare och som vill agera för att själva skapa sig makt över sina liv när de finner inträde i arbetslivet. En av EU:s ledande principer – Empowerment – sätts ur spel: alltså principen om egen makt hos dem som i dag upplever sig själva som maktlösa.

De nya svenska bestämmelserna som reglerar arbetet med EU-stödet inom det nybildade ESF-rådet bör också ses över. I Stockholmsregionen, där många svåra problem finns, behöver de diskriminerade gruppernas delaktighet i samhällslivet kraftigt uppmuntras, men de får bara 3 miljoner kronor om året inom det s.k. Insatsområde 4. I jämförelse med de stora belopp som går till Storstadssatsningen eller till finansiering av aktivitetsgaranti är denna tilldelning upprörande. Antagligen är denna löjliga summa resultat av en omedveten diskriminering, ett sätt att bara satsa symboliskt på handlingar som inte strängt dirigeras av den offentliga sektorns representanter.

Det behövs en decentralisering av politisk och administrativ tanke och handling. Låt människor själva komma med initiativ, och ställ ekonomiska resurser till deras förfogande. Låt nya grupper få del av satsningarna så att de själva kan finna lösningar på sina problem. Ge de arbetslösa – svenska och med alla sorters bakgrunder – en chans att själva ta itu med sina svårigheter.

Stockholm den 5 oktober 2001

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Ana Maria Narti (fp)

Runar Patriksson (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)