Inrättande av fiskevårdsfond

Motion 2003/04:MJ422 av Åsa Domeij och Ingegerd Saarinen (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vilka aspekter som bör beaktas om en fiskevårdsfond inrättas.

Bakgrund

Utredningen ”Utvärderingen av det fria handredskapsfisket” (SOU 2001:82) påtalade vikten av en ökad finansiering av fiskevården. Idag finansieras fiskevården via ett särskilt anslag hos Fiskeriverket. Anslaget motsvarar inte alls de behov som finns regionalt, de ansökningar som årligen inkommer till Fiskeriverket från landets länsstyrelser motsvarar ett behov som är ca 4 ggr större än dagens anslagsnivå.

Utredningen föreslog att en fiskevårdsfond skulle upprättas, och att fondmedlen skulle erhållas genom uttag av en fiskevårdsavgift.

Viktigt med legitimitet

En fiskevårdsavgift måste utformas så att en hög legitimitet uppnås hos den breda sportfiskande allmänhet som enligt SOU 2001:82 beräknas svara för över 90 procent av intäkterna, och det måste vara mycket tydligt att fondmedlen förvaltas på ett sätt som gynnar fiskbeståndens fortsatta utveckling. Inbetalning av medlen kommer oundvikligen att vara beroende av att de parter som bygger upp fonden ser en tydlig nytta med fiskevården. Här finns goda lärdomar att dra av olika lokala projekt, t.ex. i Vättern.

Vilka bör betala avgiften?

Samtliga parter som i någon form nyttjar fiskeresursen bör erlägga avgiften, den bör dock vara olika utformad för olika grupper. För näringsidkare som yrkesfisket respektive fisketurismentreprenörer bör avgiften vara högre och stå i proportion till fiskets försäljningsvärde/faktureringsvärde. För den sportfiskande allmänheten kan avgiften vara i storleksordningen 100–200 kronor/år. Det kan vara skäligt att vissa grupper, t.ex. yrkesfiskare utanför kustzon och fiskerättsägare som fiskar på eget vatten, skall undantas från avgiften. Detta bör särskilt övervägas vid införandet.

Regional hantering

Medlen måste i hög utsträckning hanteras regionalt, så att det finns en tydlig koppling mellan inbetalad avgift och utförda åtgärder. Fiskeriverket och flera andra remissinstanser anser att de länsvisa insatserna bör omfatta ca 75 procent av influtna medel. Genom ett starkt fokus på regionalt användande blir det också naturligt att länsstyrelserna blir huvudsakliga förvaltare av medlen. På länsstyrelsen finns en naturlig integrering av yrkesfiske-, sportfiske- och miljöfrågor, något som saknas på de centrala myndigheterna i frågan. Fiskeriverket företräder i dagsläget i första hand fiskeriintressena, medan Naturvårdsverket i första hand företräder naturvårdsintresset.

Särskilda samrådsgrupper bör skapas för fördelning av medlen. Erhållna medel bör hanteras av regionala samrådsgrupper där intressenter för kommuner, sportfiske, fiskerättsägare, yrkesfiske inklusive fisketurism samt naturvård finns representerade. Medel för nationella projekt bör hanteras på motsvarande sätt genom ett nationellt råd med Naturvårdsverket och Fiskeriverket som gemensam förvaltare. Därigenom fås naturlig koppling till Naturvårdsverkets ansvar för det övergripande miljömålsarbetet och fritidsrörelserna samt Fiskeriverkets ansvar för fiskets miljöfrågor, fiskevård och fiskeresurserna.

Administration och tillsyn

Frågor om administration och tillsyn bör även fortsättningsvis ligga på Fiskevårdsanslaget. En sådan konstruktion skulle öka betalningsviljan och tydliggöra att inbetalade medel oavkortat går till fiskevård. För att särskilt poängtera detta kan det vara lämpligt att fiskevårdsanslaget och fiskevårdsfonden hanteras av olika parter. Det kan därför vara lämpligt att annan part än Fiskeriverket, t.ex. Kommerskollegiet, tar in medlen för att därefter fördela medlen till de olika länsvisa samarbetsgrupper respektive det nationella rådet.

Stockholm den 6 oktober 2003
Åsa Domeij (mp)	Ingegerd Saarinen (mp)