Handikappolitiken

Motion till riksdagen
1988/89:So252

av Olof Johansson m.fl. (c)
Handikappolitiken

Mot.

1988/89

So252-254

Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för centerpartiets
politik. Det innebär att alla människor skall ha lika rätt till information och
kunskap, till insyn och inflytande, till service och stöd, till arbete och

boende.

För de flesta svenskar är det självklart att ha tillgång till allt detta. Vi finner
det naturligt att kunna nyttja bostäder, fritidsanläggningar, skilda kommersiella
anläggningar osv. Det är naturligt för oss att kunna använda kollektiva
transportmedel. Vi ser det som självklart att få kunskap och information via
massmedia. Vi kräver möjligheter att välja utbildning och yrke.

För gruppen handikappade i vårt samhälle är detta inte lika självklart.
Stora klyftor råder mellan handikappade och andra i samhället. Nya
handikapp gör sig alltmer gällande genom bl.a. förändringar i miljön. Inför
en sådan utveckling har alla ett personligt ansvar.

För centerpartiet är det självklart att slå fast: alla människor måste
garanteras en social och ekonomisk grundtrygghet. Det innebär att alla
människor skall kunna leva i en social gemenskap under ekonomiskt
acceptabla förhållanden.

De insatser som fordras för att på sikt möjliggöra ett samhälle tillgängligt
för alla måste bedömas i ett nationalekonomiskt sammanhang. Så sker inte i
dag. Först då kommer handikappade människor att rätt värderas i samhället.

Handikappades situation

Handikappade människor har en lägre levnadsnivå än andra grupper i
samhället. Välfärden fördelas inte rättvist i vårt land.

Handikappade har en lägre bostadsstandard, begränsade möjligheter till
utbildning, svårare att få arbete och sysselsättning samt sämre möjligheter till
en varierad och rik fritidsverksamhet. Fortfarande finns olika hinder som
försvårar för handikappade att få del av samhällets service.

Särskilt allvarligt är skillnader i boendestandard mellan handikappade och
andra samt den låga sysselsättningsgrad som olika handikappgrupper har.
Dessa - och andra skillnader - kan inte undanröjas så länge handikappfrågor
ses som en avgränsad del av samhällsarbetet. Först när samhällsplaneringen
utgår från att alla självklart skall ha tillgång till välfärdsutbudet kommer
skillnaderna mellan handikappade och andra att minska.

1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. Nr So252-254

Handikapputredningen

Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk utredning på handikappområdet.
Det är värdefullt att en allsidig belysning av handikappolitiken
därigenom kan komma till stånd. Enligt vår mening är det viktigt att
utredningens arbete kan bedrivas på ett allsidigt och förutsättningslöst sätt.
Därvidlag är dét viktigt att de generella s.k. O-direktiven för statliga
utredningar i detta fall inte uppfattas som en restriktion, vilken överordnas
centrala handikappolitiska mål. Ofta innebär en offensiv satsning på
handikappområdet ökade möjligheter i arbetslivet för den handikappade och
minskade kostnader för t.ex. färdtjänst och hemtjänst. Riksdagen bör ge
regeringen till känna vad som anförts beträffande inriktningen av handikapputredningens
arbete.

Samhällsplanering

Vårt samhälle präglas av koncentration av olika funktioner, vilket lätt leder
till isolering. Den storskaliga samhällsplaneringen medverkar till en uppdelning
av livets olika funktioner. Befolkningsomflyttningarna under 60-talet
innebar att bostadsbyggandet forcerades. Krav på en god boendemiljö fick
stå tillbaka inför kraven på nya bostäder. Boende och arbete separerades.
Arbetsplatserna koncentrerades till vissa områden och följden blev långa
arbetsresor och krav på en omfattande utveckling av olika kollektiva
transportmedel.

Samhällsservicen centraliserades på liknande sätt. Kommunsammanläggningarna
medförde en koncentration av samhällsservice till centralorter eller
andra större tätorter. Skolor, äldreomsorg och institutionsvård separerades
från boendet. Sambandet mellan boende, arbete och service bröts, isoleringen
ökade.

En sådan utveckling drabbar särskilt de människor som av olika skäl är
beroende av att leva och vistas i omedelbar närhet till sin bostad. Det gäller
äldre, handikappade och barn. Tyvärr sker samhällsplaneringen fortfarande
enligt samma mönster.

Storkommunerna ledde till en försämring av enskilda människors möjligheter
att få information och därmed kunna påverka samhällsservicens
utformning. Samtidigt resulterade kommunsammanläggningen i att de
kommunala förtroendemännens och tjänstemännens kunskaper om enskilda
människors levnadsförhållanden försämrades.

Utvecklingen styrs därför mer utifrån generella uppfattningar om behov
och önskemål än utifrån lokala förhållanden och förutsättningar. Införande
av kommundelsnämnder är ett erkännande av att denna planeringsmodell
misslyckats. Rätt använd kan försöket leda till en samhällsorganisation som
tar tillvara människors kunskaper, erfarenheter och initiativförmåga.

En planering av samhället så att olika hinder kan undanröjas fordrar
kunskap om olika gruppers behov. Här är särskilt erfarenheter och insikter i
handikappade människors situation nödvändig för alla som deltar i samhällsplanering.
Det bör klart slås fast att handikapporganisationerna skall vara
remissinstans i alla frågor som kan påverka deras situation.

Mot. 1988/89

So252

2

Boende

Alla människor vill kunna påverka val av bostadsort och boendemiljö. För de
flesta är detta också möjligt. Människor utan handikapp finner det fullständigt
självklart att själva kunna påverka boendemiljön.

Målet för handikappolitiken är integrering i samhällslivet. Det ställer krav
på miljön i vidaste mening samt hänsynstagande från medmänniskorna.
Målet skall vara att bereda möjlighet att bo i en egen bostad. Bostaden skall
kunna anpassas till de särskilda behov som den boende har. Den service i
form av omsorg och tillsyn som behövs, skall tillhandahållas genom
kommunens eller landstingens försorg. Möjligheterna att påverka boendemiljö,
servicegrad och när, och av vem, kommunens service skall ges, ari dag
begränsade för många som har detta hjälpbehov. Det är viktigt att varsamt
och i samråd med serviceanvändaren besluta om vilka åtgärder som skall
göras. Den enskildes integritet måste respekteras.

Många handikappade saknar möjligheter att välja boendeform. Många
har fått tillgång till en anpassad bostad och viss service. Utbyggnaden av
servicen har dock inte alltid kunnat ske så att den motsvarat den handikappades
rimliga krav. Alla har inte möjligheter till dagliga och vardagsnära
kontakter utanför bostaden. Ensamhet och isolering kan då bli fallet.

Samhällets service till handikappade utgår inte alltid från den enskildes
krav på insatserna. Hänsyn tas ofta inte till faktorer som andra människor i
samhället betraktar som självklara. Senast under hösten 1988 fick riksdagen
genom särskilt beslut korrigera ett regeringsförslag, vilket skulle försämrat
möjligheterna till handikappanpassning av lägenheter.

Allergikernas tilltagande problem uppmärksammas bl.a. i en särskild
utredning. Vi har krävt ökade insatser för sanering av s.k. mögelhus i en
annan motion.

Utbildning

Handikappade människor har särskilt stora behov av en kvalitativt och
kvantitativt god utbildning, anpassad till deras behov. De kan annars drabbas
av dubbla handikapp. Utbildningen bör leda till en yrkesutbildning som en
grund för ett rikt vuxenliv. Särskilda insatser för handikappade att få
information och erfarenheter om samhällsarbete och samhällsorganisation är
nödvändiga. Här är utveckling av olika tekniska hjälpmedel en förutsättningför
att kunna få möjligheter att ta del av och påverka samhället.

Olika stödinsatser inom grund- och gymnasieskolan förbättrar möjligheterna
till en god utbildning för alla. Insatserna måste differentieras utifrån de
skilda behov som olika handikappade har. Det är viktigt att SÖ fyller sin roll
som tillsynsmyndighet i detta sammanhang.

Handikappade elever skall så långt möjligt integreras i skolan. Undantag
måste finnas för vissa grupper, exempelvis hörselskadades och gravt
rörelsehindrades behov av bra gymnasieutbildning. Staten måste här ha ett
övergripande ansvar. Integration innebär att dessa elever skall behandlas
lika som andra. Skolan har ett ansvar för att alla elever får möjligheter att
delta i de olika aktiviteter som ordnas. Det gäller både tillfälliga inslag som
friluftsdagar och studiebesök, och mer kontinuerlig verksamhet som skolid

Mot. 1988/89

So252

3

1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrSo252-254

rott och datakunskap. Det är självklart att handikappade elever har lika stora
behov som andra att delta i skolans kontakter med arbetslivet via exempelvis
PRAO-verksamheten. Inte minst viktigt är det att skolan kan tillhandahålla
anpassade läromedel.

För handikappade är möjligheterna till fortsatt utbildning, vidareutbildning,
särskilt viktig. Arbetslivet förnyas och förändras i allt snabbare takt,
vilket ställer ökade krav på arbetstagarnas flexibilitet. Det gäller särskilt
grupper som av olika skäl har större svårigheter än andra att ta del i den
vidare- och fortbildning som i dag anordnas.

Stödet till studieförbunden skall underlätta för förbunden att integrera
handikappade i cirkelverksamhet. Det kan ske genom en utveckling av det
särskilda stödet för handikappverksamhet, så att eventuella merkostnader
för att öka tillgängligheten i verksamheten finansieras av budgetmedel.
Studiecirkelformen är ett bra sätt att skapa gemenskap med andra.

För ett fåtal svårt handikappade elever kommer det även i fortsättningen
att vara nödvändigt med undervisning i specialskolor. Undervisningen måste
organiseras i anslutning till vanliga skolor, så att de handikappade eleverna
kan delta i delar av den ordinarie verksamheten.

F.n. finns exempelvis specialskolor för döva på fem platser. Tyvärr har
kvalitetsaspekterna i denna utbildning inte nog beaktats, vilket innebär att de
döva genom bristande utbildning, utöver sitt fysiska handikapp, också förses
med ett utbildningshandikapp. En åtgärd som skulle öka tillgången på
kompetenta teckenlärare är att ge redan verksamma döva teckenlärare
behörighet även om de formellt inte är behöriga.

Handikappades tillgång till arbetslivet

Rätten till arbete skall gälla alla vuxna människor i samhället. Det är också
målet för arbetsmarknadspolitiken. Verkligheten visar att allt fler människor
slås ut från arbetsmarknaden. Många har även svårigheter att erhålla arbete.

Kraven på de arbetssökande har stigit. Det avspeglas i arbetslöshetsstatistiken
gällande handikappgruppen. Trots stödåtgärder för att underlätta
inträdet på arbetsmarknaden och trots den arbetsmarknadsrättsliga lagstiftningen
är vissa handikappgrupper missgynnade. De behandlas inte jämlikt i
arbetslivet. Centern utvecklar ytterligare sin syn om handikappades rätt till
arbete i en särskild motion där bl.a. samhällsinsatser behandlas.

Arbetsmarknaden måste bli öppen i ordets egentliga bemärkelse. Det
ställer ökade krav på insatser bl.a. från skolans sida. Skolan bör ha skyldighet
att tillsammans med de arbetsvårdande myndigheterna underlätta övergången
från skola till arbete.

Alla unga handikappade och nyhandikappade skall ha alternativ försörjning
till förtidspension så länge de deltar i rehabilitering. Ersättningen måste
utformas så att den ekonomiskt inte missgynnar enskilda handikappade i
förhållande till de som har pension. Regeringen har uppenbarligen planer att
presentera ett förslag som kommer att försvåra en aktiv rehabilitering.
Införande av ett rehabiliteringsstöd som är lägre än förtidspension är en
orättvis och olycklig lösning. Dessutom bör ersättningen ha karaktären av
lön i stället för stöd. Centerpartiet hävdar att ersättningen inte får understiga

Mot. 1988/89

So252

4

pension samt att den bör benämnas rehabiliteringslön. Regeln bör vara att
förtidspension inte får beviljas förrän försök till rehabilitering har genomförts
och utvärderats.

Förtidspensionering skall ej utgöra ett hinder för inträde i arbetslivet.

Alla ungdomar behöver få erfarenheter av det praktiska yrkeslivet som en
del av sin utbildning/introduktion på arbetsmarknaden. För ungdomar med
funktionsnedsättningar är detta angeläget. Det är inte acceptabelt att som nu
varje år 2 000 människor mellan 20 och 30 år förtidspensioneras. Ungdomarna
måste få möjligheter att pröva vilka arbetsområden som kan vara möjliga
att förena med handikappet. Anpassad utbildning och anpassning av
arbetsplatsen är avgörande för möjligheterna till sysselsättning. Det är en
handikappads arbetsförmåga och inte handikappet som sådant som skall vara
utgångspunkten. En förändring i synsätt, både hos arbetsgivare och arbetskamrater,
behövs.

Lönebidragens nuvarande avtrappningskonstruktion måste förändras så
att arbetstillfällen i större utsträckning kan tillskapas i näringslivet. Samtidigt
som sysselsättning med lönebidrag ges en mera långsiktig karaktär är det
angeläget att pröva en viss ökad flexibilitet och individuell anpassning i
bidragsnivån. Centerpartiet motsätter sig vidare att taket för lönebidragsanställningar
i ideella organisationer sänks. Eftersom alternativet för den
handikappade ofta är samhällsekonomiskt mera kostsamt finns också av
detta skäl orsak att slopa taket.

Samhalls verksamhet är viktig för att handikappade skall få ett bra arbete.
Arbetet ger social gemenskap, vilket är betydelsefullt för den personliga
utvecklingen. Det är därför viktigt att Samhalls rehabiliteringsambitioner
kan drivas med full kraft, bl.a. genom bättre möjligheter till en långsiktig
planering av verksamheten. Det är också viktigt att öka genomströmningen
genom Samhall, bl.a. för att därigenom skapa ökade möjligheter till
nyanställning och minskad kö till arbete. Detta kan ske bl.a. genom att ökad
uppmärksamhet riktas mot förutsättningarna på den arbetsmarknad som kan
erbjudas utanför Samhalls verksamhet.

Kommunikationer

Goda möjligheter att kunna förflytta sig från en plats till en annan krävs för
att människor skall kunna fungera i samhället. Många handikappade är
direkt beroende av särskilda insatser för att klara arbetsresor och övriga
resor. Färdtjänst och bilstöd är nödvändiga som komplement till de allmänna
färdmedlen.

Den nuvarande begränsningen för bilstöd är enligt centerns uppfattning
inte rimlig. En egen bil innebär för många handikappade ökad frihet och ett
oberoende som färdtjänsten inte kan tillgodose. Beslutet om utvidgat bilstöd
var därför mycket angeläget.

Särskilt anmärkningsvärt var det dock att kostnaderna för samhällets
färdtjänst inte vägs mot kostnaderna för ett bilstöd i varje enskilt fall. Om en
handikappad vägras bilstöd eftersom han/hon inte har ett arbete men i stället
tillerkänns rätt till en betydligt kostsammare färdtjänst innebär detta en
förlust. Den s.k. 49-årsgränsen får denna effekt. Det innebär att samhället

Mot. 1988/89

So252

5

tar hänsyn till handikappades egna önskemål och inte heller söker utnyttja
tillgängliga resurser optimalt.

Vi anser också att nuvarande inkomstgränser för bilstöd är för snäva.
Anskaffningskostnaden för en handikappanpassad bil överstiger vanligen
avsevärt kostnaden för ett normalt bilköp. Till det kommer att många på
grund av sitt handikapp inte kan använda en billig småbil utan måste välja en
dyrare och större.

De kollektiva trafikmedlen skall utvecklas så att tillgängligheten för
handikappade ökar. Transportrådet har i uppdrag att utfärda föreskrifter för
handikappanpassning av kollektiva färdmedel. Dessvärre kan vi konstatera
att rådets föreskrifter inte mer än marginellt ökar tillgängligheten. Som ett
exempel kan nämnas att de mer anpassade personvagnarna i SJ inte ger
möjligheter för rullstolsbundna att själva kunna nyttja tåg.

Riksfärdtjänstens nuvarande organisation är tungrodd och byråkratisk för
alla berörda parter. Översynen av verksamheten bör syfta till att riksfärdtjänsten
organiseras så att handikappades möjligheter till längre resor
underlättas.

Handikappades kostnader för resor med allmänna färdmedel får inte
överstiga andra gruppers. Det gäller alla transportmedel. En kartläggning av
handikappades reella kostnader för inrikes resor bör ingå i den aktuella
översynen.

Rehabilitering, vård och omsorg

Aktiva åtgärder för att öka möjligheterna till rehabilitering är nödvändiga.
Detta gäller inte minst gruppen nyhandikappade. Ansvaret för rehabiliteringsinsatserna
åvilar flera olika myndigheter. Samarbetet mellan försäkringskassa,
arbetsförmedling, sjukvård och olika handikapporganisationer
behöver utvecklas. Över huvud taget är det viktigt att handikappades egna
erfarenheter kan påverka rehabiliteringen. Erfarenheter från rehabiliteringsverksamhet
i handikapporganisationers regi måste tas tillvara.

Vi anser att sjukvårdshuvudmännen skall ge handikapporganisationernas
behandlingsenheter möjligheter att arbeta antingen genom direkt stöd eller
genom att landstingen sluter samarbetsavtal med enheterna.

En fråga som betyder mycket för de handikappade är att sjukresorna får
räknas in i högkostnadsskyddet för sjukvård och läkemedel. Handikapputredningen
bör kunna lämna förslag i denna del.

God tillgång till tekniska hjälpmedel är nödvändig eftersom de styr
möjligheterna till eget boende och arbete. Här måste även service av
hjälpmedel ske snabbt i de fall de behöver åtgärdas. Det är inte acceptabelt
att handikappade får vänta i år på hjälpmedel som är avgörande för deras
livskvalité.

Socialtjänstlagen anger att kommunerna har ett absolut ansvar för
medborgarnas sociala service. Den kommunala hemtjänsten skall, som vi
tidigare framhållit, utgå från att servicetagarnas integritet och självbestämmande
bevaras. För många handikappade är det viktigt att själva kunna
påverka vem som skall ge servicen och när den skall utföras.

Den snabba avvecklingen av institutionsboende till följd av ny lagstiftning

Mot. 1988/89

So252

6

har ofta gått bra. Men för vissa har utflyttningen inte kommit att motsvaras av
en tillräcklig utbyggnad av service. Det finns skäl att understryka att takten i
utflyttningen från institutionerna inte får vara så hög att enskilda handikappade
kommer i kläm. Det måste klargöras att utflyttning från institution ej
får ske om det inte kan antas innebära en förbättring av den handikappades
livssituation.

För vissa familjer är möjligheten till personlig vårdare en förutsättning för
att såväl familjen som den handikappade skall ha en bra livskvalité. Föräldrar
till handikappade barn kan känna sig helt utelämnade och övergivna därför
att samhället inte förmår möta deras situation på ett positivt sätt. Den
verksamhet som på sina håll nu bedrivs sker dock helt på kommunalt
initiativ. Enligt vår mening bör handikapputredningen pröva förutsättningarna
för att utveckla denna verksamhet.

F.n. är det inte formellt möjligt att kombinera vårdbidrag med föräldraförsäkringens
sjukledighetsregler. Detta innebär en orimlig situation när barnet
t.ex. blir akut sjukt. Tyvärr tvingas man ofta lösa frågan på ett oegentligt sätt,
t.ex. genom egen sjukskrivning. Enligt vår mening kan man därför, utan
ökade kostnader, slopa nuvarande hinder.

Vi anser, mot bakgrund av den diskriminerande verklighet som många
handikapp leder till, att handikapputredningen skall pröva formerna för en
ombudsmannaverksamhet, vars uppgift skall vara att tillvarata de handikappades
rättigheter i förhållande till den diskriminerande attityd de möter på
samhällslivets alla olika områden. Till stöd för en sådan ombudsman behövs
en särskild lagstiftning.

Fritid och kultur

Tillgängligheten till olika fritids- och kulturaktiviteter är viktig för att ge
handikappade en god livskvalité.

Enligt SCB:s undersökning av de handikappades levnadsförhållanden
deltar handikappade i liten omfattning i de fritidsaktiviteter och det
kulturutbud som finns. Studiecirkelverksamhet som samhället understödjer
nyttjas allt för litet av handikappade. Tillgängligheten, ämnesvalet och
statsbidragssystemet kan vara några skäl till detta.

Trots uttalade ambitioner kan vi notera att möjligheterna för handikappade
att få tillgång till ett rikt och varierat utbud av fritidsaktiviteter är
begränsade.

Turistanläggningar är ofta dåligt anpassad för handikappade människor.
Även attityderna gentemot handikapp är i vissa fall avvisande. Enligt vår
mening är det angeläget att handikappades möjligheter att uppleva nya
miljöer, att ha tillgång till turistanläggningar samt att ha tillgång till
nödvändig service vid semesterresa prövas och utvecklas.

Information och insyn

Den tekniska utvecklingen inom mediaområdet ger möjligheter att öka
tillgängligheten och tillgången på information för handikappade. Tillgång på
information och kunskap påverkar direkt möjligheterna till insyn och
inflytande för enskilda individer.

Mot. 1988/89

So252

7

Utgivning av taltidningar, särskilda radioutsändningar med nyheter från
dagliga tidningar, liksom textade TV-program m.m. är exempel på insatser
som successivt måste förbättras och byggas ut. Principen skall vara att
information skall vara tillgänglig för alla. Ansvaret för detta måste i första
hand läggas på samhället. Ett förstahandsmål bör vara att 50 taltidningar ges
ut.

Postens och televerkets service till syn- och hörselskadade är en viktig del i
dessa public serviceföretags verksamhet. Det är naturligt att verken eftersträvar
rationalitet i sin verksamhet. Det får emellertid inte innebära att
tjänster som ljudbrev, texttelefon och nummerupplysning försämras.

Det är viktigt att forskning och utveckling allmänt beaktar de handikappades
förutsättningar. Det nya samhälle som växer fram baseras i viktiga
avseenden på ny teknik och nya möjligheter. Det kan också innebära nya
hinder för människor som redan har problem.

Anslagen till handikapporganisationerna har förstärkts. Vi anser detta
vara riktigt med tanke på den informativa och pådrivande funktion som
organisationerna har. Det gäller både kontakt med medlemmar och informationsinsatser
riktade till en bredare allmänhet och beslutsfattare.

De handikappade - en resurs på arbetsmarknaden

På arbetsmarknaden och i samhällslivet betraktas funktionsnedsättningar
vanligen som en belastning snarare än som en tillgång. Det medför att
handikappade inte bara måste ha en teoretisk och formell kompetens för
olika aktiviteter utan också ofta vara överkvalificerade för att kompensera
funktionsnedsättningen. Detta synsätt måste ändras.

Handikappades erfarenheter i vård och rehabilitering kan bättre tas till
vara. Det kan ske både genom att handikappade direkt arbetar inom
sektorerna eller genom att utveckla omfattande informationssystem från
handikappgrupper till vård och rehabiliteringsverksamhet.

I all samhällsplanering är handikappades kunskaper viktiga och en
tillgång.

Den tekniska utvecklingen måste styras så att dess positiva effekter kan
utnyttjas. Det gäller exempelvis ny datateknik som rätt använd kan sprida
arbetstillfällen oavsett boendeform och bostadsort.

Inom kultursektorn är det viktigt att stödja olika kulturformer. Handikappades
möjligheter att arbeta som kulturarbetare bör förbättras. Det kan ske
bl.a. genom att de stödformer som finns för kulturarbetare i större
utsträckning än hittills också kommer sökande med funktionsnedsättningar
tillgodo.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappades möjligheter att påverka
samhällsplanering,1 ]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om handikappades självbestämmande vad gäller
boende och service.

Mot. 1988/89

So252

8

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om kvalitetsfrågorna i skolan och anpassning av läromedlen
för handikappade,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om handikappades integration i skolan samt behov
av särskilda resurser för en god gymnasieutbildning,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av
statligt stöd till studieförbundens handikappverksamhet,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om handikappades tillgång till arbetsmarknaden,1]

[att riksdagen beslutar slopa taket för lönebidragsanställningar i
ideella organisationer,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts beträffande de centrala ämbetsverkens tillsynsansvar på
handikappområdet,

[att riksdagen beslutar att vårdbidrag och ersättning enligt
föräldraförsäkringen skall kunna utgå samtidigt enligt det anförda,4]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om takten i och förutsättningarna för avinstitutionalisering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om eget boende för handikappade och service för livskvalitet,

5. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att handikapputredningens
direktiv vidgas enligt det anförda.

Stockholm den 23 januari 1989
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

'1988/89 :Bo524
21988/89:Ub260
31988/89 :A245
41988/89:Sf306

Mot. 1988/89

So252

9