Fristående skolor

Motion 2003/04:Ub427 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 3

4 Dagsläget 4

5 Hoten mot friskolorna 6

5.1 En rättvis granskning 6

5.1.1 Bra skolor skall uppmuntras, dåliga måste i sista hand kunna stängas 8

5.2 Rättvisande beräkningsunderlag och förutsägbarhet 8

5.3 Etableringsfrihet 9

5.4 Friskolornas frihet 10

5.5 Rätt att bedriva fritidsverksamhet 10

6 Gör alla skolor till fria skolor 10

6.1 ... för att premiera kunskapsinhämtning 11

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn och godkännande av fristående skolor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerställa att de fristående skolorna inte skall utsättas för att kommunerna har insyns- och granskningsrätt i de fristående skolorna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt kvalitetsinstitut.

4. Riksdagen begär att regeringen återinför riksprislistan för gymnasieutbildningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av riksnorm för grundskoleutbildning.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunalt veto mot friskoleetableringar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om friskolornas frihet.

8. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning att se över entreprenadlösningar på skolans område.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begreppet friskolor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt till fritidsverksamhet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationell skolpeng för att göra alla skolor till fria skolor.

3 Inledning

Moderaternas mer övergripande syn på utbildning och skola finns i partimotionen Utbildning för varje elev, Ub276.

Under riksdagsåret har regeringen aviserat en proposition efter Skollagskommitténs (SOU 2002:121) avslutande. I samband med riksdagsbehandlingen av denna avser vi återkomma till synpunkter på lagstiftning och villkor för bland annat landets friskolor. Denna motion innehåller därför huvudsakligen övergripande och aktuella resonemang om friskolornas villkor.

Det har nu gått drygt tio år efter friskolereformens införande. Friskolorna har vitaliserat Sverige.

Elever och föräldrar har fått valfrihet att utveckla varje individs egna drömmar och förutsättningar. Tack vare friskolornas intåg har utbudet och mångfalden i Skol-Sverige ökat.

För lärare och skolledare har nytänkande premierats. Möjligheten att välja arbetsgivare har bidragit till att läraryrket ter sig mer attraktivt för många.

För kommunerna har det ställts krav på omprövning. Inte minst i glesbygd har vissa kommuner förmått använda detta till att öka attraktionskraften för inflyttning och behålla en del mindre skolor. Detta har skapat en mer dynamisk utbildningsmiljö och ökad närhet för eleverna. Andra kommuner har sorgligt nog förr valt att gräva ned sig i närmast planekonomiska fundament och på alla sätt motarbeta förnyelse och mångfald. I de kommunerna har friskolorna och valfriheten motarbetats och omsorgen om den egna kommunorganisationen satts före möjligheten att förnya kunskapsförmedlandet.

Den stora och grundläggande skillnaden mellan kommunerna handlar om att vissa politiskt definierat sin roll visavi barnen i kommunen och andra till den kommunala organisationen. Det vi vill uppnå är att bästa skola vinner oavsett driftsform. Nacka har kommit mycket långt i det avseendet. Upphöjs den kommunala driftsformen till ett mål i sig räcker det ju med att man just bara arrangerar skolverksamheten i kommunens regi. Men flertalet är nog ense om att skolpolitikens mål ytterst handlar om att eleverna lär sig och trivs i skolan.

Friskolorna har också haft betydelse för företagandet. Med friskolereformen gavs ökade möjligheter till industriutbildningar som blivit mycket populära. Skolentreprenörer har bidragit till att människor som tidigare inte drivit egen verksamhet nu tagit saken i egna händer och gått från att vara anställda till att bli företagare eller del i ett kooperativ.

Detta är en spännande och utvecklande kraft som inte bara berör skolvärlden utan oss alla; där Sverige bättre kan fånga och utveckla kunskap och förmågor, med ökad bildning och ömsesidig förståelse. Många gånger har friskolor lyckats bättre än de likriktande kommunala skolorna i integrationshänseende. Problem med arbetsmiljö och mobbning tillåts inte fortgå i skolor som hela tiden prövas på en konkurrensutsatt marknad.

4 Dagsläget

Det finns mycket som är bra med den svenska skolan. Svenska elever har generellt sett inte sämre kunskaper än elever i andra länder. Det finns också tydliga positiva förändringar. I många kommuner har elevernas resultat förbättrats kraftigt. Sex av de kommuner som 1992 låg bland de 20 kommuner som hade lägst genomsittligt meritvärde hade till år 2001 klättrat upp över rikssnittet. Det gäller vara medveten om att den tillgängliga statistiken på området i normalfallet inte är relativ utan statisk, vilket bör påverka signifikansen. Den enda undersökning som gjorts av elevers betygsutveckling – ESO-rapporten Betyg på skolan Ds 2001:24 – visar att de skolor som förbättrar elevers prestationer mest inte alltid är de som ger höga betyg till att börja med. Bland de tolv gymnasieskolor som låg i topp över förbättring av elevernas resultat var hälften friskolor.

Inte minst har valfriheten inom skolan givit stimulans för skolans utveckling. Den svenska friskolereformen har rönt internationell uppmärksamhet, och Norge är just nu på väg att införa ett system efter svensk förebild. En aktuell rapport från Skolverket beskriver hur lärare, elever och föräldrar anser att friskolorna vitaliserat hela skolväsendet. Valfriheten är också mycket populär. 90 procent av alla föräldrar anser att man skall ha rätt att välja skola. Konkurrensen från friskolorna har också lett till bättre resultat i de kommunala skolorna.

Men allt fungerar inte väl i den svenska skolan. Medan vissa kommuner lyckats förbättra resultaten i skolan går utvecklingen åt det motsatta hållet på andra platser. I sex av de kommuner som 1992 låg bland de 20 kommuner som hade lägst genomsittligt meritvärde hade resultaten fallit ytterligare till år 2001. Medan vissa kommuner tycks axla ansvaret för skolan är situationen bekymmersam på många andra håll. Både kostnaderna för skolan och elevernas resultat varierar starkt. Det finns dock inte något tydligt samband mellan kostnader och resultat, inte ens om man tar hänsyn till att elevsammansättningen i kommunerna varierar.

Skillnaderna i resultat mellan olika kommuner är betydande. Den kommun som ligger på plats tio från toppen har mer än 20 procent bättre meritvärden i genomsnitt än den kommun som ligger på plats tio från botten. Nu är det inte märkligt att elevernas resultat blir olika i olika kommuner eftersom elevsammansättningen varierar, men även om hänsyn tas till andelen elever med annat modersmål än svenska eller andelen elever med högutbildade föräldrar med mera, så kvarstår stora skillnader. Hur kommer det sig att Haninge, Kalix, Håbo och Timrå ligger på tio-i-botten-listan, när Nacka, Arjeplog, Lycksele, Sorsele och Orsa ligger på tio-i-topp-listan?

Kostnadsskillnaderna mellan olika kommuner är ännu större och lika svåra att förklara. Det finns självfallet ett samband mellan till exempel hur glesbefolkad en kommun är och hur höga kostnaderna är. På samma vis blir kostnaderna för lokaler högre i storstäder. Men även sedan denna typ av kostnadsskillnader och skillnader som beror på elevsammansättningen räknats bort skiljer det över 25 procent eller 20 000 kronor per elev och år mellan de kommuner som har högst respektive lägst kostnader – och det finns inget samband mellan kommunernas kostnader för skolan och elevernas resultat.

I skolor i Stockholmsområdet med elever från hela Storstockholm finns det skolor med elever som har en årlig skolpeng på 45.000 kr som lägst och 70.000 kr som högst.

Det går att dra två slutsatser av de stora skillnaderna mellan landets kommuner. För det första avgörs elevernas möjligheter att få en god skolutbildning av i vilken kommun han eller hon råkar bo. Eftersom möjligheterna att välja en friskola i praktiken är mycket olika i olika kommuner så beror även valfriheten på var eleven bor. Medan vissa kommuner aktivt informerar om både friskolor och kommunala skolor och i allt strävar efter att villkoren skall vara likvärdiga, så blir friskolor och valfrihet motarbetade på andra håll. Det finns dessutom tecken som tyder på att brister i den kommunala skolan kan vara ett skäl till att friskolor etableras, vilket gör att om kommunen lägger hinder i vägen blir valfriheten minst där den behövs mest.

Den andra slutsatsen från de stora skillnaderna i kostnader och resultat mellan landets kommuner är att det bör finnas utrymme för att höja kvaliteten på undervisningen i många kommuner utan att kostnaderna behöver stiga. Enligt en analys skulle kostnaderna för skolan kunna minska med mellan 4 och 10 procent, utan att kvaliteten blev lidande.1 Omvänt innebär detta att en betydande kvalitetshöjning skulle kunna åstadkommas med oförändrade kostnader.

Detta är bilder från ett splittrat Sverige. På alltför många håll har långt socialdemokratiskt maktinnehav på platser med hög arbetslöshet och låg tillväxt skapat en negativ spiral och det byggs murar runt den offentliga servicen – inklusive skolan – så att den inte konkurrensutsätts. Detta ökar kvalitetsproblemen istället för att minska dem.

Detta avspeglas väl i hur friskoleutvecklingen gått. Den har i princip enbart skett på platser som har eller har haft borgerligt styre. Tyvärr innebär detta också att kvalitetsskillnaderna i skolan troligtvis kommer att bli större och likvärdigheten blir alltmer urholkad. Detta är en konsekvens av att Socialdemokraterna förhindrar konkurrensutsättning och istället förordar monopol.

Moderaterna vill att alla elever i Sverige skall erbjudas en likvärdig utbildning. Vi vill skapa förutsättningar för att varje individ, oavsett var han eller hon bor, oavsett bakgrund eller kön och oavsett vilken skola han eller hon väljer skall kunna lägga en högkvalitativ kunskapsgrund för sitt livsprojekt.

Det är en av anledningarna till att vi vill införa en nationell skolpeng. Med en nationell skolpeng styr eleven och dennes vårdnadshavare vem som skall få utbildningsuppdraget för just denne elev, inte politiska beslut fattade för ett kollektiv. På så sätt uppnås valfrihet som i sig säkrar mångfald och kvalitetsutveckling. Med en nationell skolpeng säkras också friskolornas likabehandling gentemot de kommunala skolorna, det blir mer rättvis konkurrens och en bättre fungerande utbildningsmarknad som kommer att stimulera utvecklingen i Kunskaps-Sverige.

Idag går 5,7 procent av landets skolpliktiga elever i en fristående grundskola och cirka 8,2 procent av landets gymnasieelever i en fristående gymnasieskola (avser läsåret 2002–2003). Det är alltså en liten del av landets elever som går i friskolor. I ett stort antal kommuner finns fortfarande inga fristående skolor, och i hela landet är de kommunala skolorna fortfarande helt dominerande. Inte ens i de kommuner där störst andel elever går i friskolor går mer än en tredjedel av gymnasieeleverna och en femtedel av grundskoleeleverna i friskola.

Utvecklingen har gått snabbt under de senaste tio åren. Läsåret 2002–2003 fanns 528 verksamma fristående grundskolor och 194 fristående gymnasieskolor, 29 fristående särskolor och 18 fristående gymnasiesärskolor. Totalt innebär det att det 2002/2003 fanns 769 fristående skolor.

Emellertid har denna positiva expansion avstannat. Ansökan om att få starta fristående skolor har avtagit snabbt efter de friskolefientliga utspel som de senaste socialdemokratiska regeringarna gjort. Med osäkerhet kring vilka lagar och förutsättningar som skall gälla så väljer många drivna entreprenörer att avstå från att bilda friskolor och söker sig istället till andra områden. Det är oroväckande eftersom den kraft och det nytänkande som skulle kommit skolvärlden tillgodo nu istället kanaliseras bort därifrån.

Ändå har friskolorna kommit för att stanna. De är uppskattade av elever, föräldrar, lärare och skolpersonal. Att göra återställare på friskolereformen går inte. Att förbjuda alternativ i Skol-Sverige skulle inte längre vara möjligt. Däremot har vi under senaste tiden sett en mer subtil hantering av friskolorna – och det i negativ riktning.

Vi är oroade över det bemötande som Friskole-Sverige får av den socialdemokratiska regeringen. Attackerna mot den framgångsrika friskolereformen sker på flera sätt.

5 Hoten mot friskolorna

5.1 En rättvis granskning

Under våren 2003 fick de fristående skolorna, främst de konfessionella skolorna, stark kritik. Den bild som SVT förmedlade i bland annat ”Dokument inifrån” visade sig senare vara kraftigt vinklad. Detta kröntes med en bekymrad utbildningsminister som verkar se alla svårigheter som påtalats.

Därefter har Skolverket givits uppdraget att utföra särskild granskning av just de konfessionella skolorna. Detta är i sig en särbehandling som vi ifrågasätter.

Undervisning i svenska skolor skall vara icke-konfessionell. Däremot kan skolan ha en konfessionell inriktning så länge det inte utestänger någon eller inverkar på undervisningen. De invändningar som anförs mot konfessionella skolor handlar sällan om att skolor drivs i kristen eller muslimsk anda, utan att de drivs i strid med skollag och andra svenska lagar och regler. Rektorer och skolledare som inte följer skollagen skall inte få driva skolor. Det spelar ingen roll om de verkat på friskolor eller i kommunala skolor – lagarna skall följas.

Kvalitetsinstitutet skall ges en självständig ställning och därmed svara för mer fristående kvalitetsuppföljning fritt från den politiska sfären. Varje skola skall granskas med jämna mellanrum vad gäller undervisningskvalitet och resultat. Återkommande granskning borde ske minst vart tredje år. Alla rapporter skall vara offentliga och det bör ligga i institutets ansvar att aktivt informera om analyser och slutsatser.

Tillsyn av att fristående skolor efterlever de regler som gäller för skolverksamheten skall även i fortsättningen ligga på Skolverket. Vi anser att tillsyn och godkännande av fristående skolor hör ihop. Vi anser också att fristående skolor skall deltaga i de nationella proven på samma villkor som kommunala skolor och i övrigt vara skyldiga att som i dag deltaga i den uppföljning och utvärdering som genomförs av Skolverket. Skolor som får offentligt bidrag skall årligen lämna en ekonomisk redovisning till Skolverket.

Regeringen anser att fristående skolor skall vara skyldiga att deltaga i den uppföljning och utvärdering som en kommun gör av det kommunala skolväsendet. Vi delar inte den uppfattningen. Det är inte acceptabelt att kommunerna som själva driver egna skolor samtidigt utövar tillsyn eller granskning av fristående skolor, i synnerhet inte när de dessutom, enligt Socialdemokraterna, skall ges ökat inflytande över om fristående skolor överhuvudtaget skall godkännas eller få fortsätta sin verksamhet.

Det ligger i varje skolas eget intresse att verksamheten utvärderas och vi ser positivt på att fristående skolor erbjuds möjlighet att ingå i kommunens kvalitetsuppföljning, inte minst därför att det ger god information om olika skolor för elever, föräldrar, och allmänhet, men det kan inte vara ett krav. Problematiken understryker behovet av att utveckla en oberoende utvärdering av skolornas verksamhet, vilket vi föreslagit i en annan motion om ett fristående nationellt utvärderingsinstitut.

Friskolorna granskas av Skolverket, men i huvudsak handlar granskningen om huruvida de formella kraven för ett godkännande är uppfyllda. Finns tillräckligt många behöriga lärare? Är skollokalerna tillfyllest? Sker undervisningen i enlighet med skollagens och läroplanens krav? Om eleverna uppnår kunskapsmålen undersöks inte.

Kontrollen av de kommunala skolorna är ännu sämre. I praktiken bygger systemet på att kommunerna själva skall utvärdera om de tycker att de fullgör sina skyldigheter. I vissa kommuner finns väl utarbetade kvalitetsgranskningssystem. På andra håll finns ingen granskning alls. Den nationella kvalitetsgranskningen bygger på en vällovlig ambition, men är för uddlös och riktas inte mot varje enskild skola.

5.1.1 Bra skolor skall uppmuntras, dåliga måste i sista hand kunna stängas

Om alla elever och föräldrar skall kunna välja skola på lika villkor förutsätter detta att informationen om skolornas verksamhet, resultat, kvalitet och utveckling är offentlig och kontinuerlig och tillgänglig för alla föräldrar. Därför har vi även föreslagit inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut med uppgift att löpande utvärdera skolan.

Precis som med elevers prestationer är det av yttersta vikt att så tidigt som möjligt upptäcka om en skola är på väg i fel riktning. Med regelbundna granskningar och återkommande uppföljningar så skall en skolas kvalitet aldrig kunna bli oacceptabelt låg utan hinna fångas upp dessförinnan. Brister skall påpekas tidigt för att kunna åtgärdas tidigt. Liksom friskolorna idag granskas och kan få svart på vitt vilka åtgärder som måste vidtas för att de skall komma upp till tillräcklig standard, måste även de kommunala skolorna återkommande få den assistansen i sitt utvecklingsarbete.

Alla skolor skall behandlas lika. Av detta följer att staten skall godkänna alla skolor och också kunna dra in tillståndet – och rätten till bidrag – för skolor som inte uppfyller de grundläggande kvalitetskraven.

5.2 Rättvisande beräkningsunderlag och förutsägbarhet

Ersättningsnivån till de fristående skolorna är ett sätt att underlätta eller helt slå undan benen för redan etablerad verksamhet. Det är också ett sätt att uppmuntra friskoleetableringar eller att omöjliggöra alternativ i den egna kommunen. När friskolereformen infördes den 1 juli 1992 fick alla friskolor rätt till kommunala bidrag och etableringsfrihet infördes. År 1997 togs det procentuella schablonbidraget bort och istället skulle kommunerna lämna bidrag till friskolorna enligt samma principer som gällde för de kommunala skolorna.

Sedan detta möte framstår det än klarare att systemet inte fungerar på ett sådant sätt att de fristående gymnasierna ges förutsättningar att verka på samma villkor som de kommunala. Många kommuner har ännu i september inte slutligt fastställt de bidragsbelopp som skall gälla för 2003, och andra kräver tillbaka medel från skolor därför att kommunen anser att det bidrag som betalats under vårterminen överstiger kommunens budgeterade kostnader. Vissa kommuner använder även bidragen som medel för att konkurrera ut de fristående gymnasierna. Systemet fungerar heller inte när innehållet i det program det fristående gymnasiet anordnar egentligen inte alls är detsamma som i det kommunala program som bestämmer bidragets storlek.

Vi moderater vill i avvaktan på en statligt finansierad nationell skolpeng att den så kallade riksprislistan skall återinföras. Vi har tidigare varnat för riskerna med att ändra ersättningssystemet och ser nu med oro på konsekvenserna. Det finns många exempel på etablerade skolor vars framtida verksamhet omöjliggörs eftersom kommunerna använder beräkningsunderlag som omöjliggör vidare drift. Två exempel på detta är musikskolan Rytmus i Stockholm och Industrigymnasiet i Västerås som riskerar att inte kunna fortsätta sin verksamhet. Detta drabbar givetvis i första hand de elever som funnit stimulans och intresse i studierna på respektive skola.

Genom riksprislistan garanteras istället eleverna att skolorna har en långsiktighet. Rättssäkerheten för de fristående skolorna stärks också med en riksprislista eftersom det vid tvister om beräkningsgrunder finns en av staten fastställd norm att utgå från.

Vi anser också att regeringen borde ge Skolverket i uppdrag att utforma en normalprislista för grundskolan för att skapa ett normvärde, som skulle kunna ligga till grund för överenskommelser. Detta behövs dels vid eventuella tvister, där det ofta antyds att den kommunala genomsnittberäkningen kan ha sina dolda brister. Ytterligare ett skäl till detta är att stimulera friskoleetableringar i kommuner där det inte finns några alternativ då eftersom den erbjudna kommunala skolpengen är så låg att fristående utövare inte anser sig kunna garantera en tillräcklig kvalitet.

5.3 Etableringsfrihet

I andra skildringar har just friskolorna – trots att endast 5,2 % av alla grundskoleelever går i friskola – fått bli boven för tillkortakommanden i de kommunala budgetarna. Förmodligen har en del kommuner inte på ett framsynt sätt kunnat dimensionera förändringar i elevtillströmningen till den kommunala skolan. I en del fall har friskolorna fått bli boven för utebliven leverans av frikostiga vallöften och beskyllts vara de som ”äter upp” den kommunala skolbudgeten. Detta är inte bara ogint utan också nonsens. Det visar på oförmåga att kunna planera. För kommunernas hårt trängda ekonomi kan istället friskolorna innebära en möjlighet att sprida risker och snabbare kunna anpassa elevantal och behov av skolplatser.

För företag är det helt naturligt att rikta resurser till enheter som fungerar bra och bygga ut dessa för att därigenom maximera kvalitet och vinst. En kommunal organisation agerar ofta tvärtom och stryper resursflödet till framgångsrika enheter för att istället rikta det till de minst framgångsrika. Detta sker under alla möjliga goda avsiktsdeklarationer men bidrar till att hämma de duktiga från att växa och de dåliga blir kvar och får fortsätta förbruka resurser med dålig avkastning.

Förutom problem med rimliga ersättningsnivåer och avsaknad av en riksprislista hotas också etableringsfriheten. Socialdemokraterna och Vänstern vill att kommunerna i princip skall ges vetorätt till nyetableringar och konkurrens från fristående alternativ. Riksdagen har vid flertal tidigare tillfällen uttalat sig mot kommunal vetorätt för friskoleetableringar. Det finns all anledning att upprepa det kravet.

Det föreligger ett behov av att öppna upp för entreprenadverksamhet inom skolområdet. Den snabba kunskapsutvecklingen och komplexiteten i skolans uppdrag innebär ökade svårigheter att tillgodose kraven på ämneskompetens. Vi menar att reglerna för såväl kommunala skolor som fristående måste ge skolorna ökade möjligheter att använda specifik kompetens exempelvis genom undervisning på entreprenad. Det pedagogiska ledningsansvaret är dock alltid skolans. För fristående skolor saknas möjligheten att lägga ut viss undervisning på entreprenad, varför vi föreslår att frågan utreds.

5.4 Friskolornas frihet

I Skollagskommitténs betänkande görs stora ingrepp i friskolornas nuvarande frihet. När avsikten var att minska detaljregleringen inom skolans område, visar det sig att betänkandet istället har landat i att öka regleringen för de fristående skolorna. Det är riskabelt att med ekonomisk styrning tvinga fristående skolor att följa exakt samma regelverk som det offentliga skolväsendet. Själva idén med friskolor är att erbjuda alternativ och bidra till mångfalden i skolsystemet.

Dessutom föreslås att begreppet fristående skolor skall bytas mot ”enskilda skolor”. Det vore olyckligt att nu ändra benämningen, som då mer skulle antyda att det rör sig om privata skolor. Så är ju inte fallet, friskolorna finansieras på samma sätt som de kommunala och har inte särskilda inträdeskrav eller avgifter utan är öppna för alla.

5.5 Rätt att bedriva fritidsverksamhet

Idag nyttjar de allra flesta den kommunala skolbarnsomsorgen. För de allra flesta är det både praktiskt och tryggt att skolan och fritidsverksamheten har samverkan och att fritidsverksamheten finns i anslutning till skolan. Vi vill värna att fristående skolor på lika villkor som kommunala skolor skall få rätt att ordna och få ersättning för fritidsverksamhet. Friskolor skall dock inte ha en skyldighet att erbjuda fritidsverksamhet.

6 Gör alla skolor till fria skolor

En kommunal skola är inte fri. Den tvingas följa den kommunala skolledningens direktiv. Den kan inte fritt förfoga över sina resurser. Kommunerna styr de samlade resurserna politiskt. Från elevernas perspektiv är den kommunala skolan ofta något man blir tilldelad snarare än något man väljer själv. Där man bor skall man normalt också studera. Den sammanhållna skolan som den kommunala skolverksamheten ofta benämns blir därmed också segregerande. Bostadspolitikens orättvisor fortplantas in i unga människors utbildning.

Så kan inte den viktiga utbildningen få skötas. Vi föreslår att en genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska skolan genomförs. De bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor. Praktiskt kan detta ske genom att finansieringsansvaret för skolan flyttas från kommunerna till staten. En nationell skolpeng införs.

Den nationella skolpengen ger skolledningen möjlighet att lägga skolans pengar där de gör störst nytta. För höga lokalkostnader kan till exempel bytas mot bättre läromedel eller mer stimulerande arbetsvillkor för lärarna. Skolpengen undanröjer de hinder som de kommunala skolorna i dag har att tillgodose just sina elevers intressen.

Det hävdas ibland att friskolornas utveckling gjort att kommunala skolor fått stänga. Även om sådana farhågor sällan besannats borde olyckan av att en oattraktiv skola inte klarar elevernas och föräldrarnas krav ses i ett mer konstruktivt perspektiv.

När makten flyttas från politiker till eleverna och föräldrarna finns det inte skäl att förfasa sig om valen går i en annan riktning än vad de kommunala politikerna tänkt sig. En nedlagd skola motsvaras ju av att eleverna någon annanstans funnit ett bättre val; allt naturligtvis under förutsättning att konkurrensvillkoren är lika. Att det blir så garanteras av att skolpengen görs nationell.

Det stora problemet i dag är att många elever saknar möjlighet att ta sig ifrån en skola som inte motsvarar kraven. Skulle en skola med den valfrihet vi vill introducera läggas ner förorsakar detta möjligen problem för den kommunala skoladministrationen, men inte för de elever som funnit och valt en bättre väg till kunskapen. Tanken med en kontinuerlig kvalitetsuppföljning är dock att problem och brister skall rättas till lång innan de blir grund för nedläggning.

6.1 ... för att premiera kunskapsinhämtning

Det allmänna har ett ansvar för att alla unga får möjlighet att tillägna sig de kunskaper ett gott och berikande liv kräver. Detta statens åtagande är lika för alla elever.

Staten kan emellertid inte ge någon kunskaperna. Det är den enskilde själv som genom ofta hårt arbete måste utveckla de kunskaper han eller hon behöver, respektive har särskild fallenhet för att tillägna sig.

Ju mer personlig utbildningen är, desto större är också förutsättningarna för att den skall bli framgångsrik. Den industrialistiskt sammanhållna metod genom vilken undervisningen hittills förmedlats måste få ge vika för en undervisning riktad till varje elev individuellt. Det ställer krav på en skola som minst av allt är monopolistisk till sin karaktär.

Med ett personligt perspektiv på skolans uppgift blir det tvärtom naturligt att eftersträva en organisation med så stor variation som möjligt, inom den yttre ram som läroplanen anger. Alla skolor måste vara fria att uppfylla sina elevers förväntningar. En sådan skola blir mer hänsynsfull gentemot sina elevers läggning och intressen men också mer stimulerande för sina medarbetare. Lärarna blir – åter – skolans medelpunkt.

Den vitalitet som varje skola på detta sätt ges möjlighet att utveckla kommer direkt eleverna till godo. Men skolorna kommer också att berika varandra. Sammantaget kommer skolorna att utgöra ett långt mycket mer dynamiskt skolsystem än det Sverige har i dag.

Det hela kan också uttryckas så här: Det är inte rättvist att dagens kommunala skolor inte får chansen att verka på samma villkor som friskolorna. Det vill vi ändra på.

Stockholm den 6 oktober 2003
Gunilla Carlsson (m) i Tyresö
Per Bill (m)	Anna Ibrisagic (m)
Tobias Billström (m)	Ewa Björling (m)
Tomas Högström (m)

[1]	Waldo, Staffan (May 2003) ”Efficiency in Education”, Underlag för slutseminarium, Lunds universitet. (s. 47)