Förbud mot amalgam

Motion 1988/89:So526 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

av Birger Schlaug m.fl. (mp)
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:So526

av Birger Schlaug m.fl. (mp)
Förbud mot amalgam

Debatten om amalgam som tandfyllningsmaterial har pågått sedan länge
och känns igen från debatterna om PCB, DDT, hormoslyr etc. Myndigheterna
har under lång tid förnekat problemet, förlöjligat kritiker och så
småningom börjat glida i sin uppfattning.

Det är värt att notera att det åter igen är enskilda individers kamp mot
myndigheter och beslutsfattare som fört frågan framåt och som fört upp
debatten till den höga nivå den i dag befinner sig på.

Miljöpartiet de gröna varnar för att amalgamfrågan kan vara en av de
största miljö- och hälsofrågorna och att samhället måste ta itu med problemen
nu.

De som drabbats av skadeverkningar av amalgam har under många år
utsatts för myndigheters och beslutsfattares totala ointresse och oförståelse.
Ofta har det handlat om ett rent förnedrande bemötande. Istället måste vi
nu slå vakt om den lilla drabbade människans rätt till hjälp i en svår
situation.

I allt fler forskningsrapporter påvisas att kvicksilverånga frigörs från
amalgamfyllningar. Vi vet att människor är olika känsliga för kvicksilverånga.
Kvicksilverånga frigörs från amalgamet främst vid tuggning och när
det kommer i kontakt med t.ex, heta drycker.

I dag är det möjligt att spåra kvicksilver i blodceller hos människor som
har symptom på kvicksilverförgiftning. En orsak till att amalgamproblemet
ökat är förmodligen att den allmänna miljöförstöringen med hög tungmetallhalt
i luft, vatten och mat leder till kombinationseffekter.

Socialstyrelsens uppfattning har glidit under åren. Numera påpekar man
problemet och varnar gravida kvinnor att låta laga sina tänder med amalgam
som tandbehandlingsmaterial. Men man hävdar vidare att det inte
finns bevis för att kvicksilverexponering via amalgam kan leda till sjukdom.
Socialstyrelsens tes är alltså att det inte är bevisat - och denna tes följs av
nästa tes: är inte farligheten bevisad skall man inte åtgärda problemet.

Miljöpartiet de gröna menar att bevisbördan bör vara omvänd.

Vi hävdar att det som nu krävs är att amalgam förbjuds, att en avvecklingstid
fastställs, att denna awecklingstid sätts till 3 år och att forskning
och utveckling under denna tid intensifieras.

Genom att besluta om förbud inom 3 år kommer arbetet med att utveckla
alternativ att påskyndas. För detta krävs ökade resurser - i budgetsammanhang
handlar det emellertid om mycket små insatser i förhållande till annat.

Ingen myndighet har i dag ansvar för tandbehandlingsmaterial. Det innebär
att vem som helst kan sälja i stort sett vad som helst på den dentala
marknaden. Detta är inte rimligt! På marknaden finns i dag tandbehand

lingsmaterial som innehåller en mängd direkt olämpliga ämnen som vanligen
är kringgärdade med hårda bestämmelser. Tandbehandlingsmaterial
måste därför underkastas samma bestämmelser som andra läkemedel, bl.a.
för att klarlägga biverkningar.

För att komma tillrätta med amalgamfrågan är det viktigt att patienterna
hos tandläkaren får full information om tänkbara alternativ. Det är också
viktigt att tandläkaren rättar sig efter patientens vilja. Och därmed också
rätten att avböja viss behandling. Socialstyrelsen framhåller i de allmänna
råd man har gett ut att tandläkare alltid bör informera patienten. Med
anledning av att detta råd inte alltid följs bör socialstyrelsen skärpa skrivningen
och påpeka att det är tandläkarens skyldighet att informera.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
amalgam bör förbjudas som tandbehandlingsmaterial,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
avvecklingstid för amalgam bör fastställas till 3 år,

3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att intensifiera utvecklingen av ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial
och att 11 milj. kr. under en treårsperiod ställs till
förfogande,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
tandbehandlingsmaterial skall betraktas som läkemedel och därmed
bl.a. underställas biverkningskontroll,

5. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att skärpa de allmänna råden till tandläkare så att tandläkare
informerar patienter om de alternativ som finns för tandbehandling.

Stockholm den 24 januari 1989
Birger Schlaug (mp)

Marianne Samuelsson (mp) Anita Stenberg (mp)

Mot. 1988/89
So526

9

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1989-01-25 Bordläggning: 1989-02-01 Hänvisning: 1989-02-02

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (10)