Förbättrad omvårdnad

Motion till riksdagen
1988/89: So546

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Förbättrad omvårdnad

Det kan tyckas att en utveckling av den medicinska vården skulle medföra
mindre krav på omvårdnaden. Så är det dock inte alls. Snarare är situationen
den motsatta. De patienter som i dag vistas på våra akutsjukhus är
ofta mera vårdkrävande än patienterna var för bara några tiotal år sedan.
En orsak till detta är att dagens förbättrade och mera avancerade behandlingsmetoder
kräver mera övervakning, intensivare eftervård och mera
omfattande psykologiskt stöd till patienterna från vårdpersonalen.

Modema behandlingsmetoder innebär dessutom ofta sofistikerade avvägningar
mellan risker och vinster för patienterna. Därmed ger de också
upphov till svåra etiska ställningstaganden. Det är läkarna som ytterst gör
dessa avväganden men besluten påverkar personalens relation till patienterna
och därmed omvårdnadsarbetets innehåll.

Kvaliteten i omvårdnaden har diskuterats och kritiserats senare år.Trots
att ambitionerna för vården höjts bl. a. i lagstiftningen har problemen
inom vården inte minskat. Kritiken handlar om dålig kvalitet i omhändertagandet
av patienter som t. ex. bristande tillsyn, misstag eller felaktigheter
i omvårdnadsarbetet, brister i samband med matning och matdelning,
bristande smärtlindring, dålig eller bristande information, bristande samarbete
mellan vårdavdelningar och hemsjukvården. Vårdpersonalen, inte
minst de omvårdnadsansvariga sjuksköterskorna, upplever dessa brister
och känner en ständig oro för att misstag skall begås. Det innebär att
många sjuksköterskor i dag arbetar med en ständig känsla av otillräcklighet
eller stress.

Omvårdnad bygger på kunskaper, relationer, tillit och
förtroende

Omvårdnad innebär att hjälpa någon att tillgodose sina allmänmänskliga
och personliga behov. Varje människa har förmåga till omvårdnad och ger
också på ett självklart sätt sådan till barn, föräldrar, anhöriga och vänner.

Omvårdnad inom hälso- och sjukvården ges under andra förutsättningar
än i vardagslivet. I vården finns inte de självklara naturliga relationerna
mellan vårdare och patient som är en förutsättning för omvårdnaden.
Vårdaren måste därför söka skapa en sådan förtroendefull relation. Smärta,
ångest, avancerad teknik och främmande miljöer är exempel på faktorer
som kan försvåra denna uppgift.

Omvårdnad inom hälso- och sjukvården är att hjälpa patienten att bli

frisk, att må väl trots sjukdom eller att få en fridfull död. Omvårdnaden Mot. 1
berör människans alla dimensioner, såväl fysiska, psykiska som sociala So546
och andliga. Omvårdnadens betydelse för patientens välbefinnande hade
Florence Nightingale på sin tid klart för sig, men under lång tid efter henne
har omvårdnaden negligerats och nedvärderats.

Till viss del beror detta dels på den kunskapssyn och tradition som råder
i samhället, dels på att omvårdnad av hävd varit kvinnors område. Historiskt
sett fick kvinnorna oftast sin utbildning inom hemmets väggar. Det
var där flickorna lärde sig att vårda äldre anhöriga, småsyskon och grannar.

Omvårdnadsarbete bygger till vissa delar på förtrogenhetskunskap eller
tyst kunskap. Sjuksköterskor t. ex. är därför ovana att i ord beskriva sina
egna praktiska kunskaper. Medan de tekniska sjukvårdsuppgifterna kan
beskrivas i ord saknar den ”mjukare” delen av vården till stor del ett
språk. Dessutom saknar omvårdnaden fortfarande entydiga begrepp för de
arbetsuppgifter som ingår. Detta är säkert bakgrunden till att forskning
och utveckling i omvårdnad har släpat efter.

Vårdpersonal måste få fördjupad kunskap inför frågan om liv och död,
människosyn och livsåskådning. Kraven på personalen ökar, när de ställs
inför ”nya” religioner och synsätt, inte minst ifrån våra invandrare.

Brister i omvårdnaden leder till onödigt fysiskt och psykiskt lidande,
förlängda vårdtider, försämrad rehabilitering och sämre livskvalitet, både
för patienten och dennes anhöriga.

Brister i omvårdnaden kan vi exemplifiera med de brister som finns när
det gäller att lindra smärtor. Trots att socialstyrelsen informerat om behandlingen
av t. ex. cancersmärtor har inte alla landsting startat smärtlindringsprogram.
Personalens kunskaper om smärtor och smärtlindring är
enligt vår mening inte tillfredsställande. Samarbetet mellan olika personalkategorier
som behandlar patienter med smärtor är inte tillräckligt utvecklat.
Därför krävs ett samarbete där primärvården liksom de anhöriga är
självklara parter.

I hälso- och sjukvårdslagen framhålles omvårdnadsarbetets betydelse
för vårdkvaliteten liksom betydelsen av trygghet och kontinuitet.

Skall vi kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens krav och intentioner
krävs förändringar i vårdutbildning, personalfortbildning, bredare
rekryteringsbas, klarare ansvarsfördelning, organisationsutveckling, ledarskapsutveckling
och förbättrade möjligheter till omvårdnadsforskning
och utvecklingsarbete.

Vårdetik

Värdefrågor som etik och människosyn ställs på sin spets inom medicinsk
vård och omvårdnad. Etik handlar om värderingar. Vårdarbete bygger till
stor del på relationer mellan människor. Synliga och osynliga värderingar
präglar alla relationer. Konsten att vårda kräver teoretiska kunskaper men
också praktiskt och känslomässigt kunnande som är väl integrerat i en
genomtänkt humanistisk människosyn.

Medicinsk etik handlar om etiska frågor ur läkarens ansvarsperspektiv

medan vårdetik berör all vårdpersonals beteende och normsystem. Målet
för medicinsk etik och vårdetik är det samma, bekämpa sjukdomar och
begränsa lidande på ett etiskt genomtänkt sätt. Hur man gör det kan vara
olika utifrån olika ansvarsperspektiv.

Etik, människosyn och mänsklighetsideal måste teoretiskt diskuteras i
utbildningen. Men begreppen måste också fyllas med konkret innehåll,
dvs. relateras till de praktiska arbetsuppgifterna. Det kan vara svårt för
filosofer och teoretiska etiker att förstå de konkreta, praktiska etiska
dilemman som vårdpersonal ställs inför dagligen vid matning, lavemangsgivning,
helavtvättningar i sängen, i kontakter med ledsna och sörjande
anhöriga.

Vi måste våga ta konsekvenserna av att vårdyrken inte är yrken bland
alla andra. De kräver speciella förutsättningar av sina utövare. För att bli
en bra klinisk läkare, en bra sjuksköterska, sjukgymnast eller undersköterska
krävs förutsättningar och förmåga till att utveckla inlevelseförmåga.
Empati är mänsklig mognad, sensibilitet och beredskap och vilja till relation
med patienter.

I sin avhandling 1985 skrev psykologen Ulla Holm, Uppsala om empati:

” förutsättningarna för empati grundläggs tidigt, redan före ett års

ålder och utvecklingen fortsätter hela livet”.

Hon säger också ” i varje kull studenter finns några som inte har

förutsättningar att lära sig hantera de psykologiska krav som relationer till
patienter ställer”.

Hon refererar flera internationella undersökningar som visar att blivande
läkare kan tappa sin förmåga till empati under utbildningens gång.
Orsak till det är enligt Holm den ”ensidigt intellektuella naturvetenskapliga
inriktningen på utbildningen som medför att studenten använder intellektuella
metoder för att lösa problem och glömmer bort att det också finns
känslokunskap”.

Etiskt förhållningssätt i omvårdnaden handlar om både intellektuella
och känslomässiga kunskaper.

Vi menar att det är viktigt att se över vårdutbildningarna med avseende
på vad de kräver av sina utövares förmåga att utveckla och behålla sin
empatiska inställning till patienter/medmänniskor.

Förläng gymnasieskolans vårdlinje med tredje året snarast

Vi vill att den ökning av utbildningsplatser enl ÖGY som föreslås i årets
budgetproposition i första hand tilldelas vårdlinjen i gymnasieskolan. Det
tredje året ger en efterlängtad och nödvändig kunskapshöjning i allmänna
ämnen, exempelvis matematik, engelska, svenska och vårdetik.

Nyexaminerade undersköterskor som kommer direkt från vårdlinjen
liksom sjuksköterskor som har den som bakgrund vittnar om att de känner
sig ha för dåliga baskunskaper. Både undersköterskor och sjuksköterskor
skräms av ansvaret när de arbetar utan erfarna kollegors stöd lördag/söndag
eller nätter. Resultatet blir att de söker sig andra arbeten bort från
vården.

Antalet fall hos ansvarsnämnden har ökat. Felen grundar sig ofta på

Mot. 1988/89

So546

16

Mot. 1988/89

So546

Praktisk-klinisk utbildning

Den praktisk-kliniska delen av vårdutbildningarna — både gymnasiets och
högskolans — försiggår på vårdavdelningar, vårdcentraler. Eleverna handleds
av den personal som finns på enheterna. Handledning ingår i personalens
arbetsuppgifter. För denna arbetsuppgift har de sällan utbildning.

De kliniska praktikperioderna är omfattande och viktiga inslag i vårdutbildningarna.
De knyter ihop teori med praktik, formar elevernas etiska
förhållningssätt, deras attityder och inställning till patienter och till omvårdnadsarbetet.
Eleverna måste garanteras bra praktisk utbildning av
handledare som är intresserade av sin uppgift och kunniga nog för att dela
med sig till elever. Vid planering av bemanning tas sällan hänsyn till att
elevhandledning är en väsentlig arbetsuppgift i vårdarbetet. Detta leder till
att personalen upplever elevhandledning som svår och betungande. Detta
påverkar eleverna som känner sig dåligt omhändertagna.

På många håll i landet görs insatser för att förbättra denna situation,
t. ex. genom handledarutbildning för undersköterskor och sjuksköterskor.
Man har också försökt att arvodera handledningsuppgifterna extra som en
uppmuntran.

Det behövs nytänkande, t. ex. klinikbundna lärartjänster lärare på avdelningarna
som både har hand om elever och inskolning av ny personal
eller tjänster som delas mellan avdelningsarbetet och utbildningsuppgifter.

Målet är att stärka sambandet mellan teoretisk utbildning och praktisk
verksamhet och samarbetet mellan skolan och avdelningen.

Bredda rekryteringsbasen

Vi menar att rekryteringsbasen till vårdyrkena kan och bör breddas. Den
ettåriga vårdinriktade kompletteringskursen bör finnas kvar som alternativ.
Planeringsramen för hälso- och sjukvårdslinjen bör tillföras 450 nya
platser (enl UHÄs förslag) jämfört med propositionens förslag om 225.
Dessa 450 platser bör tillföras som treårig utbildning. Vi vill också att
försöksperioden skall anses vara avslutad och den treåriga utbildningen
permanentas som alternativ studiegång inom ramen för hälso- och
sjukvårdslinjen. Erfarenheterna av försöksperioden är mycket goda. Kostnaderna
för de nya platserna beräknas till ca 2 milj. kr. vilket ryms inom
den ökade kostnadsram folkpartiet begärt för gymnasieskolan.

dåliga förkunskaper i bl. a. matematik. Det understryker att förlängningen
av vårdlinjen måste ha högsta prioritet.

Ungdomar som söker sig till vårdlinjen bör erbjudas en prövotid, t. ex.
första terminen. Vill man efter prövotiden inte fortsätta vårdlinjen skall
tiden/utbildningsinnehållet kunna tillgodoräknas för annan gymnasieutbildning.

En förlängning av vårdlinjen till tre år kombinerat med en prövotid bör
innebära att de som utbildats har en mera realistisk syn på vad vårdarbetet
kräver av sin utövare.

17

Det bör finnas flera vägar för människor med annan bakgrund än
vårdlinjen att utbilda sig till vårdyrken. Då bör också rekrytering av äldre
människor som tidigare arbetat inom helt andra branscher kunna intensifieras.
Det innebär att inslagen av individuella studiegångar utifrån tidigare
utbildning och erfarenheter måste öka.

Statligt huvudmannaskap

De skäl för en förändring av huvudmannaskapet för de medellånga vårdutbildningarna
som bl. a. folkpartiet förde fram i en reservation till UbU
1984/85:27 gäller fortfarande och är i dag än angelägnare. I reservationen
sägs:

Följande skäl för ett enhetligt statligt huvudmannaskap kan föras fram,
ett effektivt resursutnyttjande, en starkare anknytning till forskning, en
enhetlig utbildningskvalitet samt en bättre överblick och samordning.
Även enligt utbildningsministerns uppfattning är det angeläget att skapa
förutsättningar för en samverkan mellan läkarutbildningen och de kommunala
vårdutbildningarna. Utskottet anser att den bästa samverkan mellan
dessa utbildningar skapas om de får en enhetlig statlig huvudman.
Frågan bör därför utredas.

Statligt huvudmannaskap föreslog också Huvudmannaskapskommittén
i slutbetänkandet, SOU 1981:9.

Vi håller fast vid att ett gemensamt statligt huvudmannaskap för de
kommande vårdutbildningarna på sikt bör genomföras.

Forskning i omvårdnad

Omvårdnadsforskning inriktas på själva vårdprocessen, på den situation
och miljö där vården äger rum, på relationer och samspel mellan patienter
och personal. Omvårdnadsforskare har intresserat sig även för forskning
om vårdutbildning och vårdorganisation. Kännetecknande är att omvårdnadsforskarna
gärna tar upp problem som den medicinska forskningen
hittills inte betraktat som intressanta eller ens forskningsbara. Ett exempel
är professor Astrid Norbergs forskning om svårt sjuka patienters ät- och
matningsproblem.

De medellånga vårdutbildningarna blev högskoleutbildningar 1977 med
kommunerna (oftast landstingen) som huvudman. Utbildningarna skall,
liksom de statliga högskolornas, vara vetenskapligt grundade, forskningsanknutna
och forskningsförberedande. Kommunala högskolan ansvarar
inte för forskarutbildning. De som önskar sådan måste registrera sig vid
någon fakultet inom den statliga högskolan. Detta kan ge problem vid
forskning och utveckling av de medellånga utbildningarnas karaktärsämnen
(t. ex. omvårdnad, sjukgymnastik, social omsorg, arbetsterapi, laboratoriemetodik
eller hörselvård) och kräver därför en god samordning
och välutbyggd forskningsanknytning mellan grundutbildning och forskning.

Ett annat problem är att tio år efter det att högskolereformen genomfördes
har omvårdnadsforskningen ännu inte fått sådan ställning att det
hunnit tillkomma tjänster för dem som går igenom forskarutbildning.

Mot. 1988/89

So546

18

Rutiner saknas också för hur forskarnas resultat skall göras tillgängliga för
all personal. Hittills finns statliga, fasta resurser till forskning om omvårdnad
i Linköping och i Umeå.

Vi anser att omvårdnadsforskningen skall byggas ut. 1 forsta hand vill vi
satsa på resurser som universiteten kan tillföra mellantjänster och rekryteringstjänster
typ högskolelektorer och forskarassistenter. Ytterligare professurer
bör tillföras allt eftersom kompetens utvecklas.

Inom medicinska forskningsrådet bör snarast inrättas en särskild avdelning
för omvårdnad, social omsorg, arbetsterapi, hörselvård och sjukgymnastik.
Avdelningen skall disponera egna medel och självklart göra egna
prioriteringar.

Omvårdnad som forskningsfält etablerades på riksdagens initiativ. Det
är angeläget att riksdagen nu uttalar att det är dags att gå vidare och
utveckla denna forskning. Regeringen bör presentera förslag med denna
innebörd i den kommande forskningspolitiska propositionen. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vårdlärare

Uppsala och Malmö har varit föregångare i att utveckla distansundervisning
för vårdlärare. Den verksamheten har gjort det möjligt att bli vårdlärare
och samtidigt kunna bo kvar hemma. Den har också tilldragit sig
internationellt intresse. Och har klara regionalpolitiska fördelar.

Planering för att förändra hela vårdlärarutbildningen har pågått sedan
1977, då vårdhögskolorna startades. Utbildningen skall enligt planerna
förlängas till fyra terminer och delas i en utbildning för högskolelärare och
en för lärare på gymnasieskolans vårdlinje.

Enligt tidigare planer skulle de nya utbildningarna ha startat hösten
1989. I årets budgetproposition anges att starten får anstå i väntan på att
förändringarna i gymnasieutbildningen genomförs. Vi menar att den nya
vårdlärarutbildningen för blivande lärare inom högskolan bör startas snarast.
Lärarutbildningen har ju inte förändrats trots att vårdhögskolorna
startades 1977.

Riksdagen bör även avvisa regeringens förslag till indragning av 30
nybörjarplatser. Kostnaderna för platserna beräknas till 1 milj. kr., vilket
ryms inom den ökade kostnadsram folkpartiet föreslagit för högskolan. Ett
förslag om minskning bör grundas på en analys av varje regions behov och
rekryteringsförutsättningar och förutsättningar för att bedriva utbildning
på distans.

Det bör ankomma på UHÄ att utföra en sådan analys.

Personalpolitik som hjälp till att förändra strukturer i vården

Det finns starka samband mellan vårdens utveckling och strukturförändring
och personalutveckling.

Vi menar att de landsting som har detta klart för sig kommer att klara av
dagens problem och framtidens krav och samtidigt behålla sin personal.

Strukturomvandlingen bör till stor del kunna ske med hjälp av fortbild

Mot. 1988/89

So546

19

ning och samtidig förändring av de grundläggande vårdutbildningarna.
Fortbildningen kommer att öka i betydelse, vilket kan ses i en rad utredningar
och betänkanden som riksdagen tagit ställning till redan.

Målet att den lägsta kompetensen för arbete med patienter skall vara
undersköterska är dock fortfarande avlägset. Nya vägar måste prövas för
att nå målet. Systematiserad personalfortbildning i kombination med olika
grader av uppdragsutbildning kan vara en väg.

I Sverige saknas en rekryteringsgång och utbildningsgång för den som
vill avancera i det direkt patientvårdande arbetet. Det gäller sjuksköterskor,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, hörselvårdsassistenter, biträden
och social service. En högre ambitionsnivå än i dag för kvalitet i vårdarbetet
förutsätter sådana rekryteringsmöjligheter.

Det bör vara en angelägen uppgift för UHÄ och vårdhögskolorna att
utveckla en kvalificerad utbildning som t. ex. leder till licentiatexamen i
omvårdnad. Samtidigt måste det vara en lika angelägen uppgift för landstingen
att utveckla tjänster som kräver en sådan bakgrund.

Självklart innebär god personalpolitik också konkurrenskraftiga löner
och andra materiella förmåner liksom en bra arbetsmiljö.

Omvårdnad kan bedrivas även utanför den offentliga sektorn

En bra arbetsmiljö kan också innebära att ha flera arbetsgivare att välja
mellan. Det kan vara berikande för den offentliga sektorn att människor
skaffar sig erfarenheter av privat driven omvårdnad och tvärtom. I vår
motion om den offentliga sektorns förnyelse har vi föreslagit att även
människor med utbildning i omvårdnad skall kunna starta egen verksamhet
inom sitt kompetensområde. Exempel på det är barnmorskor som
bedriver förebyggande mödravård i egen regi och sjuksköterskor som
organiserar långvårdskliniker/hemsjukvård. Det finns också exempel på
att socialassistenter bedriver förebyggande social vård i egen regi.

Ansvarsfördelning och ledning

Ansvarsfrågorna inom hälso- och sjukvården är komplicerade. Resurs- och
organisationsansvaret har arbetsgivaren-huvudmannen. Yrkesansvaret är
individuellt och gäller såväl vårdbiträden som läkare. Alla står under
socialstyrelsens tillsyn. Alla har ett självständigt ansvar för sitt yrkesmässiga
handlande inom sitt kompetensområde. Utöver detta har överläkare ett
lagfast medicinskt ledningsansvar som innebär ett yttersta ansvar för att
underställd personal fullgör sina medicinska åligganden. Det är inte självklart
att medicinskt och administrativt ledningsansvar behöver sammankopplas.

Det administrativa ledningsansvaret kan mycket väl bäras av annan
personal än läkare. Förutsättningen är att denna person har tillräcklig och
nödvändig utbildning för uppgiften. På sjukhem och i hemsjukvården är
det enligt vår uppfattning t.o. m. lämpligare att en sjuksköterska åläggs
administrativt ledningsansvar eftersom arbetsuppgifema främst gäller omvårdnad.

Mot. 1988/89

So546

20

På geriatriska kliniker med i huvudsak rehabiliterande inriktning kan på
samma sätt en sjukgymnast eller arbetsterapeut bära det administrativa
ledningsansvaret.

Avdelningsföreståndarna skall, enligt vår uppfattning, bära ett totalt
driftsansvar för sin avdelning. Detta innebär ansvar för patienternas omvårdnad,
personal, ekonomi och administration och att hon/han är direkt
underställd klinikchefen.

Det är inte heller till nackdel för rekryteringen av välutbildad sjukvårdspersonal
att det öppnas nya karriärvägar. Vi behöver bra yrkesfolk som
stannar kvar i sjukvården.

En organisation som stöder omvårdnaden

Dagens vårdorganisation är uppbyggd främst för att stödja den medicinska
vården.

Högt arbetstempo, ökad användning av avancerad teknik, stora vårdbehov
hos de flesta patienter och hög personalomsättning ställer enorma krav
på dagens vårdpersonal. Brister i organisationen kan i viss mån överbryggas
av kunnig och intresserad personal men inte hur långt som helst.

Det är hög tid att söka komma till rätta med de uppenbara bristerna. Det
s. k. rondsystemet lever förfarande kvar på många håll. Det bygger på en
arbetsfördelning som utgår från olika praktiska handlingar, som skall
utföras med eller runt patienten. Ingen vårdare har en helhetsbild av
patienterna. Organisationen är därmed ett hinder för möjligheterna att
skapa kontinuitet och därmed hindras en meningsfull relation till patienterna.
Olika försök bör uppmuntras i syfte att öka vårdpersonalens möjligheter
att ta ett individuellt omvårdnadsansvar för varje enskild patient
som med parvård-/egensköterskemodellen.

Parvård-/egensköterskemodellen för en bättre omvårdnad

På mångå vårdavdelningar i landet pågår försök med en mer omvårdnadsvänlig
organisationsmodell. En modell benämns egensköterska eller
parvård, den syftar till att skapa bättre kontinuitet och förbättrad kommunikation
mellan patient och vårdare.

Försöksverksamheten i Östergötland visade att egensköterskemodellen
ger bättre patienttillfredsställelse och ökad trivsel bland personalen. Den
innebär att varje patient har sin egen sjuksköterska. Hon/han ansvarar för
patientens omvårdnad från inskrivning till utskrivning. Till hjälp finns en
undersköterska. Avdelningen indelas i fyra enheter med ca sju patienter i
varje enhet. I varje enhet finns två sjuksköterskor och två undersköterskor.
Avdelningens sjukvårdsbiträden genomgår en förkortad undersköterskeutbildning.
Individuell vårdplanering är ett nyckelbegrepp.

Läkarna poängterar att egensköterskemodellen sparar mycket tid för
dem och att avdelningsarbetet flyter lugnare och smidigare än tidigare.
Sjuksköterskorna har fått förbättrad information och kunskap om patienterna.
Undersköterskorna får använda sina kunskaper bättre. De har där

Mot. 1988/89

So546

21

igenom fått ett större ansvar och desutom mer tid till att utföra sina
arbetsuppgifter, bl. a. beroende på att rapporttiderna minskat.

Riksdagen bör verka för att FoU-verksamhet, som berör en patientnära
omvårdnadsvänlig organisation, tillförs resurser så att utvecklingen kan
påskyndas.

Vad kännetecknar en organisation som är stöd för
omvårdnad?

• Det finns en uttalad och förankrad vårdfilosofi som både beskriver vad
god vård innebär och vad som krävs av yrkesskicklighet och kunskap för
att kunna genomföra denna vård. Vårdfilosofm innehåller också beskrivningar
av de yttre förutsättningar som krävs i form av olika stödsystem
som organisation, utvecklingsprogram etc. Vårdfilosofm är utarbetad
gemensamt. Den aktualiseras ständigt. Den presenteras för all ny
personal och alla elever och är därmed väl känd och accepterad av
personalen.

• Förståelse för avdelningsföreståndarens betydelse. Vårdarbetet väcker
lätt känslor av otillräcklighet och osäkerhet hos vårdaren. För att orka
arbeta med sjuka, hjälpbehövande människor under längre tid krävs en
öppen och varm arbetsgemenskap och en trygg och stödjande arbetsledning
som också stödjer och uppmuntrar utveckling och förnyelse. Den
som kan skapa ett sådant klimat är avdelningsföreståndaren. Det är hon
som finns inne i verksamheten och därför i tid kan såväl hejda oönskade
beteenden som uppmuntra positiva. Men för att hon skall orka detta
krävs dels att hennes roll blir tydlig, dels att hon tillerkänns rätten att
vara auktoritet inom sitt område med stöd av sina överordnade.

• Undersköterskornas yrkesutbildning tas till vara. Det betyder att man
betonar att de har ett självständigt arbete, inte bara har ett genomgångsyrke
före sjuksköterskeutbildning, se vårt exempel om parvård.

• Nyutbildad personal är man extra varsam med. De vägleds och inskolas
av erfarna kollegor på ett systematiskt och planerat sätt. De placeras i
första hand på längre vikariat till dess de fått erfarenheter och känner
trygghet i sin yrkesroll.

• Handledning och emotionellt stöd för all personal. Det innebär att man
tar sig tid till att ge psykologiskt stöd åt varandra när det händer något
traumatiskt eller när man har svårt sjuka patienter på avdelningen. Vid
behov söker man stöd av mera erfarna handledare, t. ex. sjukhusprästen
eller psykologerna.

• Etiska problem diskuteras öppet. 1 vårdarbete finns många situationer
som väcker motstridiga känslor. Dessa måste personalen kunna diskutera
öppet med varandra och med arbetsledningen. Om man inte får
diskutera det som känns svårt är en naturlig reaktion att undvika de
patienter som ger upphov till de motstridiga känslorna. Man undviker
att gå in på döendes rum vid ronder, man stannar på expeditionen och
sysslar med journaler och annat pappersarbete eller vårdar inventarierna
noga. Dessa försök till undvikande ger personalen skuldkänslor. Till slut
flyr man situationen antingen genom att byta yrke eller genom att

Mot. 1988/89

So546

22

distansera sig från patienten som medmänniska och i stället se henne
som i huvudsak ett vårdpaket som skall hanteras.

• En individuell vårdplan ger varje patient trygghet och säkerhet. Sedan
länge har sjukvården planerat helt utifrån patientens medicinska diagnos.
Det är naturligtvis viktigt eftersom patienten söker vård för att bli
botad och medicinskt behandlad. Men eftersom god omvårdnad är en
förutsättning för framgångsrik medicinsk behandling måste planeringen
också utgå från varje individs behov av omvårdnad. En sådan vårdplan
skapar trygghet och säkerhet för både patienterna, anhöriga och personalen
genom att de vet vad som skall hända framöver. Alla ansvariga har
tillgång till samma information och kan ge samma besked till patienten
och de anhöriga. Det skapar tillit och förtroende för personalens kompetens,
vilket i sin tur är förutsättning för en god omvårdnad.

Utveckling av vårdavdelningar för omvårdnad

Sverige har internationellt sett ett högt vårdplatsantal i förhållande till
invånarantalet. Vårdplatserna ingår dessutom i högre grad än i jämförbara
länder i sjukhusklinikernas organisation och sektioneras ofta efter förekommande
subspecialiteter. Detta system medför att de vårdplatser som
finns vid ett sjukhus inte alltid utnyttjas på ett elfektivt sätt. Konkret
betyder detta att ett sjukhus som helhet mycket väl kan ha tomma kirurgplatser
men ändå tvingas skriva ut patienter för tidigt eller avvisa på grund
av överbeläggningar inom t. ex. medicinkliniken.

Omvårdnad och omvårdnadskunskap är inte i samma grad knutna till
en viss medicinsk specialitet. Behov av omvårdnad avgörs mer av andra
faktorer än diagnosen, såsom grad av sjuklighet, ålder, allmän förmåga att
klara sitt dagliga liv etc. Den strikta uppdelningen av vårdplatser utifrån
sjukdomsdiagnoser och sakspecialiteter gör också att omvårdnadens terapeutiska
betydelse hamnar i skymundan.

Det är angeläget att landstingen mer kraftfullt prövar om en omstrukturering
av vårdplatsernas organisation kan öka såväl vårdkvaliteten som
produktiviteten. Utgångspunkten skall vara att patientens tid vid sjukhuset
tas till vara på bästa möjliga sätt. Det är angeläget att snarast få till
stånd ett bättre samlat vårdplatsutnyttjande och en större flexibilitet än
vad dagens vårdorganisation erbjuder. I många länder utvecklas f. n. särskilda
s. k. nursing care units. Sverige bör snarast ta del av de erfarenheter
som finns internationellt för att kunna använda dessa för en motsvarande
utveckling här.

Avslutning

Brister i omvårdnaden leder till sämre effektivitet i den medicinska vården.
Det kan uttryckas i kvalitetstermer som onödigt fysiskt och psykiskt
lidande och därmed sämre livskvalitet för patienterna och deras anhöriga.
I termer av produktivitet innebär det dålig omvårdnad, förlängda vårdtider
och för många läkarbesök. Det är en angelägen uppgift att ge omvårdnaden
bättre utvecklingsmöjligheter och bättre organisation. Dålig vård

Mot. 1988/89

So546

23

ger personalen dåligt samvete som bidrar till stress och flykt från vårdyrket.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i
uppdrag att utarbeta program för fort- och vidareutbildning om
smärta och smärtlindring för vårdpersonal av alla kategorier,

[att riksdagen hos regeringen begär en översyn med avseende på
vad vårdyrkena kräver av sina utövares empati och hur detta skall
påverka intagningsreglerna,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att prioritera utbildningsplatser för det tredje
året i gymnasieskolans vårdlinje,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdutbildningarnas praktiskt-kliniska delar,1]

[att riksdagen hos regeringen begär att planeringsramen för
högskolans allmänna hälso- och sjukvårdslinje ökar med 450 platser,']

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
försöksverksamheten vad gäller den treåriga högskoleutbildningen i
allmän hälso- och sjukvård skall vara permanent,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det utökade platsantalet för högskolans
allmänna hälso- och sjukvårdslinje bör tillföras den treåriga utbildningen,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten
av alternativa vägar till högskolans medellånga vårdutbildningar i
syfte att rekrytera äldre och livserfarna människor,1]

[att riksdagen hos regeringen begär en utredning om statligt
huvudmannaskap för de kommunala medellånga vårdutbildningarna,']

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående det angelägna i att regeringen i den
kommande forskningspolitiska propositionen prioriterar ökade resurser
och stärkt organisation för omvårdnadsforskningen,']

[att riksdagen hos regeringen begär att UHÄ får i uppdrag att
analysera behovet av vårdlärare och av utbildning på distans enligt
vad som anförts i motionen,']

[att riksdagen avvisar regeringens förslag om indragning av 30
platser på vårdlärarutbildning,']

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvarsfrågor och ledning i hälso- och sjukvården,

Mot. 1988/89

So546

11988/89:Ub837

24

3. att riksdagen av regeringen begär att SPRI får i uppdrag att
initiera försök med omvårdnadsenheter i motionens anda,

4. att riksdagen hos regeringen begär att SPRI, Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, presenterar
en samlad bild av olika försök med förändrad vårdorganisation som
pågår runt omkring i landet.

Stockholm den 25 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Mot. 1988/89

So546

25