FN:s flyktingkommission

Motion 2002/03:U308 av Alf Svensson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att UNHCR skall erhålla tillräckligt stöd för sin verksamhet genom att sända brev till regeringschefer i ett stort antal länder och uppmana dem att bidra till en snabb lösning av krisen.

Inledning

FN:s flyktingkommission, UNHCR, och dess verksamhet riktar sig till de kanske mest utsatta människorna i vår värld. Som flyktingar kategoriseras i konventionen från år 1951 ”människor som tvingats fly sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och att inte kunna, våga eller vilja återvända till sitt land”. Människor som har tvingats på flykt under inbördeskrig, etniskt våld, stammotsättningar eller religiöst implicerat våld nämns inte i dokumentet, men många regionala organisationer, t.ex. OAU (nu ersatt med AU) och Cartagena Declaration i Latinamerika, stöder UNHCR:s synsätt att människor som inte får eller kan åtnjuta skydd av sitt hemland bör behandlas som flykting oavsett bakomliggande orsaker. 1951 års konvention är ett juridiskt bindande dokument för de stater som har undertecknat den och utgör en milstolpe i internationell flyktinglagstiftning. FN:s medlemsländer har tillsammans med UNHCR i uppgift att ge skydd till asylsökande, flyktingar och återvändande. Uppgifterna handlar om att bistå flyktingar och hitta varaktiga lösningar för dem, frivilligt återvändande, integration i första asylland eller omplacering till ett tredje land.

UNHCR:s ekonomiska kris

I oktober 2002 höll UNHCR sitt årsmöte. Vid tidpunkten för styrelsemötet hade man pengar för enbart ytterligare 25 dagars verksamhet. Tidigare i år tvingades UNHCR minska sin budget med en miljard kronor, och nyligen drogs ytterligare flera hundra miljoner kronor in. Inte nog med det. Idag avkrävs UNHCR ännu en nedskärning av de knappa 90 öre per flykting som de får. Trots vackra löften från medlemsländerna i början av året har dessa inte infriats. UNHCR arbetar nu hårt för att få in pengar på andra sätt än genom medlemsländernas bidrag. Privata donationer och bidrag från näringslivet är ett aktuellt alternativ. Man försöker också få in medel som inte har öronmärkts av givarna, eftersom dessa begränsar UNHCR:s handlingsutrymme. Det finns en fara i att länder samtidigt prioriterar en och samma region när den står i fokus i medierna och världspolitiken. De stora behoven i Afghanistan har, med rätta, dragit till sig öronmärkta bidrag, medan andra länder med akuta behov har fått stå tillbaka.

Det internationella samfundet har alltså överlag minskat sitt stöd till flyktingarbete, trots en strid ström av rapporter om den desperata situationen kring Stora sjöområdet i Afrika, Västafrika, Central- och Östasien, Latinamerika och en mängd andra regioner. Samtidigt råder ett alltmer förvirrat diskussionsklimat där givarländer, som tidigare varit med och förbättrat skyddet för flyktingar, blandar ihop migranter och flyktingar i sina inlägg och behandlar dem som samma grupper. De besparingar som UNHCR tvingats till medför att den personal som ska skydda och bistå flyktingarna, varav majoriteten består av kvinnor och barn, ryker. Som chefen för UNICEF:s katastrofprogram har uttryckt det: ”Här kan jag säga att det inte finns mycket fett att ta i, det är benbitar och lemmar som nu ryker...” Det nedskurna biståndet resulterar alltså i försämrat skydd för de människor som redan är de mest utlämnade i vår värld. Ofta är det flyktingflickorna som betalar ett högt pris genom att de måste betala ”in natura” till mannen i den familj som är god nog att ta hand om henne och hennes anhöriga. Hur kan hon säga nej? I flyktingläger eller andra miljöer under flykten eller ankomsten till asyllandet är flickor särskilt utsatta för våldtäktsrisk från officiella representanter, lokala medborgare och andra flyktingar. Det krävs ständiga förbättringar i flyktingläger i form av basala faciliteter som ljussättning för att skydda dessa flickor/kvinnor. Kan vi verkligen stå för konsekvenserna av att minska skyddet för dem?

Internflyktingar

Ett allvarligt växande problem är det ökade antalet internflyktingar (Internally Displaced Persons, IDP). För tjugo år sedan fanns det drygt en miljon internflyktingar i elva länder. Idag är motsvarande siffra mellan 20–25 miljoner i mer än 40 länder! Värst drabbade är:

• Angola: 4,1 miljoner människor.

• Sudan: 4 miljoner människor.

• Demokratiska Republiken Kongo: 2,2 miljoner människor.

• Colombia: 2,1 miljoner människor.

• Indonesien: 1,3 miljoner människor.

• Turkiet: 1 miljon människor.

• Afghanistan: 900 000–1,2 miljoner människor.

• Burma: 600 000-1 miljon människor.

• Sri Lanka: 800 000 människor.

Dessa siffror kan jämföras med uppskattningsvis 16 miljoner bona fide-flyktingar. Nya internflyktingar registreras ständigt. I Angola, ett land som toppar statistiken över antalet internflyktingar, har man bara sedan vapenstilleståndet i våras registrerat ytterligare 150 000 flyktingar och når en totalsumma på ofattbara 4,1 miljoner av en befolkning på 13 miljoner. Internflyktingar tvingas på flykt av samma anledningar som människor som är bona fide-flyktingar. Men internflyktingar skyddas inte i 1951 års konvention och har ingen reell rätt till skydd från UNHCR, vars mandat gäller människor som flytt till annat land. UNHCR försöker dock ändå hjälpa till även här. Enligt UNHCR når man omkring 6,4 miljoner internflyktingar – att jämföras med de 12 miljoner bona fide-flyktingar som man hjälper. Det pågår ständiga diskussioner om hur man ska kunna hjälpa denna grupp bättre – något som inte underlättas av budgetunderskottet för organisationen.

Ökade flyktingströmmar

Om hjälp direkt på plats uteblir kommer självklart flyktingströmmarna att öka till andra delar av världen. I rapporter från bl.a. UNHCR har EU:s allt striktare flyktingpolitik med rätta kritiserats. Man menar att det finns allt färre lagliga sätt att ta sig till och in i EU:s länder och att personer i behov av skydd därför tvingas använda olagliga metoder. Denna politik bidrar till ökad människosmuggling. Sverige bör genom EU verka för att människor i behov av skydd ska få den hjälp de behöver, på plats eller i något annat land.

Aktion i elfte timmen

Kristdemokraterna uppmanar regeringen att skyndsamt skriva officiella brev till statsöverhuvuden runtom i världen med uppmaningen att omedelbart verka för att UNHCR skall få stöd för sin verksamhet och att samarbeta för att krisen ska lösas. För tolv år sedan befann sig UNHCR i en liknande situation, och Sveriges dåvarande statsminister sände då brev till 67 regeringschefer i världen med detta budskap. Antalet brev för årets insats bör inte understiga insatsen för tolv år sedan.

Stockholm den 22 oktober 2002
Alf Svensson (kd)
Holger Gustafsson (kd)	Annelie Enochson (kd)
Else-Marie Lindgren (kd)	Mats Odell (kd)
Rosita Runegrund (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Erling Wälivaara (kd)