Flykting- och immigrationspolitiken

Motion 2002/03:Sf239 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 8

2 Förslag till riksdagsbeslut 9

3 Inledning 11

4 Utvecklingen i den Europeiska unionen 12

4.1 Mänskliga rättigheter hotas efter den 11 september 2001 12

4.2 Rådsdirektiv den 28 juni 2001 om transportörsansvar 12

4.3 Rådsdirektiv och rambeslut om straff för den som underlättar icke auktoriserad inresa, eller icke auktoriserad vistelse i medlemsstat 13

4.4 Handlingsprogram för att bekämpa illegal invandring 14

4.5 Förslaget till Dublinförordning 14

4.6 Förslag till rådsdirektiv om mottagningsvillkor för asylsökande 15

4.7 Förslag till rådsdirektiv om miniminormer för när medborgare i tredje land skall betraktas som flyktingar eller som eljest i behov av internationellt skydd 16

4.8 Rådsdirektiv om rätt till familjeåterförening 17

4.9 Förslag till rådsdirektiv om tillfälligt uppehållstillstånd för offer för människohandel som är beredda att samarbeta med myndigheterna 18

5 Den svenska utlänningslagstiftningen 19

5.1 Utländska kvinnors stryktålighet – översyn av 2 kap. 4 § utlänningslagen 19

5.2 Uppehållstillstånd efter inresa 20

5.3 Handläggningstiderna hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden 20

5.4 Visumkrav som medel i en politik syftande till att utestänga flyktingar från Sverige och EU 20

5.5 Praxis vid besöksvisum 21

5.6 Framtida behov av arbetskraftsinvandring 21

5.7 Förvar 22

5.8 Asylvisum 22

5.9 Brister i rättssäkerheten i asylförfarandet 23

2 

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett omedelbart stopp för svensk vapenexport till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inte bör godta direktivförslag som i likhet med det som behandlar mottagningsvillkoren för asylsökande i allt väsentligt saknar reellt innehåll.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör påkalla nya förhandlingar om transportörsansvarsdirektivet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör begära omförhandlingar av direktivet och rambeslutet om straff för den som underlättar icke auktoriserad inresa eller vistelse i medlemsstat för att eliminera alla inslag som försvårar för dem som är i behov av asyl att ta sig till ett EU-land.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör använda sin vetorätt mot ytterligare repressiva förslag inom området för asyl och immigration innan direktivförslag som syftar till att garantera vissa miniminivåer för skyddsregler och mottagningsvillkor antagits.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen vid förhandlingarna om Dublinförordningen kraftfullt bör verka för principen att den asylsökande skall avgöra i vilket land han eller hon vill söka asyl.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkor för regeringens stöd för förslaget till direktiv om mot-
   tagningsvillkor för asylsökande.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen inte bör godta några inskränkningar i skyddet för flyktingar och andra skyddssökande i det direktivförslag kommissionen lade fram den 12 september 2001 om miniminormer för när medborgare i tredje land skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundläggande omarbetning av familjeåterföreningsdirektivet för att bringa det i överensstämmelse med de principer som fastslogs av Europeiska rådet i Tammerfors 1999.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i förslaget till direktiv om tillfälligt uppehållstillstånd för offer för människohandel som är beredda att samarbeta med myndigheterna.

11. Riksdagen beslutar om en översyn av 2 kap. 4 § utlänningslagen.

12. Riksdagen begär förslag hos regeringen om sådan ändring i 2 kap. 5 § andra stycket utlänningslagen att intentionerna i lagändringen 2000 får genomslag i praktiken.

13. Riksdagen beslutar om sådan ändring av utlänningslagen att den som väntat längre tid än 18 månader på ett lagakraftägande avlägsnandebeslut automatiskt beviljas permanent uppehållstillstånd om det inte föreligger synnerliga skäl häremot.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för en förkortning av listan över visumpliktiga länder och att visumkrav inte används som medel att utestänga flyktingar och andra skyddsbehövande från EU:s medlemsstaters territorium.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utfärda tydliga riktlinjer för Migrationsverket att dess handläggning av visumärenden skall genomsyras av en inställning av humanitet och icke-diskriminering.

16. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om behovet av en framtida arbetskraftsinvandring och hur denna lämpligen bör regleras.

17. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att se över 6 kap. 2 och 4 §§ utlänningslagen i enlighet med vad i motionen anförs.

18. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att lägga fram förslag om en procedur för att söka asylvisum.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ovillkorlig rätt till muntlig förhandling i länsrätten i asylärenden.

1 Yrkande 1 hänvisat till UU.

3 Inledning

Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor lämnat sina hem är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industriländerna. Sverige bidrar här aktivt till att människor tvingas fly genom att exportera vapen till länder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. I en rapport från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen publicerad i maj 2001 konstaterades att Sverige under de tre föregående åren exporterat krigsmateriel för mer än två miljarder kronor till tio stater som gjort sig skyldiga till omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter eller där krig eller inbördeskrig pågår, nämligen Brasilien, Indien, Malaysia, Mexiko, Nepal, Pakistan, Saudiarabien, Tunisien, Turkiet och Venezuela.

Den mest brådskande förändringen av den svenska flyktingpolitiken är ett omedelbart stopp för den svenska vapenexporten till länder där grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Konkurrens om diamanter, mineral, olja eller råvaror mellan stater eller företag är en viktig orsak till flera pågående krig t.ex. i Demokratiska republiken Kongo och Sudan. I det senare fallet har svenska intressen varit involverade genom oljeutvinning som bedrivits av det numera till det kanadensiska bolaget Talisman sålda Lundin Oil. Det är en verksamhet som bidrar till att förlänga och förvärra pågående krig och till folkfördrivning genom nedbränning av byar. Det är viktigt att ha dessa fakta i minnet när ledande politiker i Sverige och andra västländer i högtidliga ordalag talar om vikten av att förebygga uppkomsten av flyktingströmmar.

Konflikter mellan och förföljelse av folkgrupper är vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grundläggande demokratiska rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider och inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av flyktingströmmar. De åtgärder som USA och andra västländer vidtagit efter terrorattacken den 11 september 2001 för att förebygga nya terrordåd har i viktiga avseenden inneburit att mänskliga rättigheter inskränkts, något som t.ex. Ryssland och Kina tagit till förevändning för att ostört genomföra oerhörda övergrepp mot dessa rättigheter i Tjetjenien respektive mot den uiguriska folkgruppen.

Social och ekonomisk nöd och även miljökatastrofer orsakar migrationsströmmar. Den största delen av denna migration äger rum mellan olika u-länder. U-ländernas skuldbörda till i-länderna och dessas protektionistiska handelspolitik, som t.ex. EU:s jordbrukspolitik, är andra viktiga faktorer som har del i den problemfyllda situation i vilken många u-länder befinner sig. Men det är viktigt att fastslå att fattigdom inte har någon nämnvärd betydelse för människors beslut att söka sig till norra Europa.

4 Utvecklingen i den Europeiska unionen

4.1 Mänskliga rättigheter hotas efter den 11 september 2001

De flesta direktivförslag som tillförsäkrar asylsökande och invandrare rättigheter, t.ex. de som handlar om flyktingdefinitionen och subsidiärt skydd, asylförfarandet, familjeåterförening eller rättigheter för personer med långvariga uppehållstillstånd, befinner sig fortfarande under långt utdragen behandling och har inte blivit accepterade. Dessa förslag har blivit dramatiskt urvattnade av kommissionen och/eller rådet under det gångna året. I stället för att anstränga sig att komma överens på de här områdena har EU-institutionerna satsat på att snabbt komma överens beträffande repressiva åtgärder mot invandringen: förstärkta gränskontroller, ökad frekvens av utvisningar, hot mot tredje länder osv. Den balanserade politik som toppmötet i Tammerfors 1999 beslutade om är sedan länge skrotad; efter händelserna den 11 september är politiken helt inriktad på tvång, utvisningar och gränskontroll. Den svenska riksdagens beslut vid godkännandet av propositionen om svenskt EU-medlemskap att Sverige i EU skulle ”kraftfullt verka för en human och solidarisk flyktingpolitik” förefaller att sedan lång tid ha fallit i glömska.

Kommissionen publicerade i december 2001 ett arbetsdokument med titeln Sambandet mellan att garantera den interna säkerheten och att uppfylla internationella skyldigheter och instrument avseende skydd. Dokumentet, som tagits fram på uppdrag av rådet med anledning av 11 september-händelserna, innehåller en rad förslag som alla skulle leda till att asylrätten hotas. Allvarligast är förslaget till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att den skall ompröva det undantagslösa förbudet mot att avvisa någon som skulle riskera att utsättas för tortyr. I dokumentet lovordades också Storbritanniens derogation, dvs. förklaring att man inte längre avsåg att tillämpa, från artikel 5 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter i syfte att möjliggöra internering på obegränsad tid av misstänkta terrorister som inte är brittiska medborgare.

Regeringen har hittills bjudit ett tämligen svagt motstånd mot det batteri av repressiva direktivförslag, rambeslut och andra beslut på asyl- och immigrationsområdet som utgör byggstenar i ”Fort EU”.

Regeringen bör inte godta direktivförslag, som i allt väsentligt saknar reellt innehåll i likhet med det som behandlar mottagningsvillkoren för asylsökande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2 Rådsdirektiv den 28 juni 2001 om transportörsansvar

Tyvärr har regeringen under det franska ordförandeskapet godtagit det franska direktivförslaget om ett skärpt transportörsansvar. På området asyl och invandring har varje medlemsstat fortfarande vetorätt. År 2004 kan rådet efter hörande av Europaparlamentet enhälligt besluta att överföra hela eller delar av rättsområdet till förfarandet med majoritetsbeslut reglerat i artikel 251 i fördraget. Direktivet har både till syfte och effekt att kortsluta rätten till asyl och göra Genèvekonventionen oanvändbar. Det utgör ett grovt angrepp på den mänskliga rättigheten att söka och åtnjuta asyl, som finns upptagen i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Transportörsansvar innebär i praktiken att myndighetsutövning läggs ut på privata rättssubjekt, vilka självfallet har vinstsyftet som främsta ledstjärna. SAS har i sitt remissvar över departementspromemorian Transportörsansvaret i utlänningslagen (Ds 2001:74) bl.a. yttrat följande:

I och med att SAS har rätt att neka ombordstigning på grund av att inresehandlingarna (inte själva flygbiljetten) inte är i ordning kan passagerarna sägas stå i ett slags beroendeförhållande till transportören. Därför är transportörens kontroll att likställa med myndighetsutövning och därmed i strid med regeringsformen.

Vänsterpartiet delar den uppfattningen.

Transportörsansvaret har också som oundviklig följd att transportföretagen inför rasprofilering av sina passagerarkontroller. Detta är fullständigt oacceptabelt och försvårar en effektiv kamp mot främlingsfientlighet och rasism.

Vänsterpartiet anser att regeringen omedelbart bör påkalla nya förhandlingar om direktivet och därvid verka för att alla bestämmelser i direktivet som sätter asylrätten ur spel eller leder till diskriminering grundad på hudfärg eller etniskt ursprung tas bort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.3 Rådsdirektiv och rambeslut om straff för den som underlättar icke auktoriserad inresa, eller icke auktoriserad vistelse i medlemsstat

I maj 2001 nåddes politisk enighet om straff för den som underlättar inresa eller vistelse i medlemsstat som inte är auktoriserad. Det bedöms som troligt att direktivet och rambeslutet kommer att antas under hösten 2002. I direktivet finns en rätt, men inte en skyldighet, för medlemsstaterna att från straffbarhet undanta den som ”underlättar” inresan eller vistelsen av humanitära skäl. Vänsterpartiet framförde redan förra året i en motion att en sådan ”humanitär klausul” var helt otillräcklig eftersom bevisbördan för att det varit fråga om humanitära motiv läggs på ”underlättaren”. Vidare påpekades i motionen att det var fullständigt orimligt att låta varje medlemsstat avgöra om den humanitära klausulen skulle införas, något som skulle leda till en tävlan om att bygga högre murar mot flyktingarna. Ett år senare är denna farhåga på väg att besannas så vitt avser Sverige. Anhörigkommittén föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 2002:69) att straffet för att hjälpa en utlänning att olovligen resa in i Sverige skall vara fängelse i två till sex år. Något humanitärt undantag skall inte finnas. Som en fördel med den stränga straffskalan anförs bl.a. att det ger möjlighet till hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid brottsutredningen.

Här håller grunden på att läggas för en framtida fängelsepopulation av samvetsfångar i Sverige. Sverige bör omgående kräva att direktivet och rambeslutet omförhandlas för att eliminera alla inslag som försvårar för dem som är i behov av asyl att ta sig till ett EU-land. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.4 Handlingsprogram för att bekämpa illegal invandring

I februari 2002 antog rådet en aktionsplan för att bekämpa illegal invandring. I planen ges högsta prioritet för åtgärder syftande till att täppa igen återstående sprickor i murarna runt ”Fort EU”. Bortsett från en generell hänvisning till internationella åtaganden om att ge skydd saknas varje tanke på att det finns asylsökande och flyktingar bland dem som gör irreguljära förflyttningar, smugglas eller är utsatta för människohandel.

Andra åtgärder som man enats om avser t.ex. riktlinjer för den yttre gränskontrollen och slutande av återtagandeavtal med tredje länder som Ryssland, Marocko, Pakistan, Macao, Sri Lanka och identifiering av nya länder (Kina, Albanien, Turkiet och Algeriet) med vilka sådana avtal borde slutas. Därtill kommer bl.a. rådets slutsatser om åtgärder mot olaglig invandring sjövägen, samarbete med tredje land för att bekämpa olaglig invandring, samarbete med USA kring visering, återtagande, flygplatskontroller etc. och ständiga förändringar och tillägg till Schengenkonventionen. I stort sett allt som EU beslutat om på asyl- och immigrationsområdet, med den europeiska flyktingfonden och direktivet om tillfälligt skydd vid massflykt som undantag, har utgjort byggstenar i projektet ”Fort EU”.

Regeringen bör använda sin vetorätt mot ytterligare repressiva förslag på detta politikområde innan de direktivförslag som syftar till att garantera vissa miniminivåer för skyddsregler och mottagningsvillkor har antagits. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.5 Förslaget till Dublinförordning

Kommissionen har i juli 2001 lagt fram ett förslag till rådsförordning för att ersätta Dublinkonventionen. Förslaget innebär ett fasthållande vid de grundprinciper som Dublinkonventionen vilar på. Man försöker ”lappa och laga” och genomföra vissa detaljförbättringar. Men de stora principiella bristerna kvarstår. Framför allt leder huvudregeln om att asylansökan skall göras i det första EU-land den sökande rest in i, till att flyktingmottagandet koncentreras till de länder som gränsar mot områden varifrån många flyktingar kommer, dvs. i nuläget främst Medelhavsländerna. Det leder också till att dessa länder kommer att bygga allt högre murar mot omvärlden, något som dessvärre de flesta av EU-ländernas regeringar ser som mycket positivt.

Det finns bara en rimlig princip för att avgöra vilket land som skall handlägga en asylansökan – det är att låta den asylsökande själv avgöra i vilket land han/hon vill söka asyl. Då behöver man inte längre bygga på fiktionen att alla EU-länder har en likformig bedömning av asylärendena, man slipper tragiska familjesplittringar mellan olika länder och man slipper också det stora mänskliga lidande för de asylsökande och de stora kostnaderna för skattebetalarna som de oerhört tidsödande s.k. Dublinförfrågningarna medför. Denna princip, som förespråkas av FN:s flyktingkommissariat och även i kommissionens arbetsdokument om Dublinkonventionen, bör ges ett kraftfullt stöd av den svenska regeringen när förhandlingarna nu kommer att gå in i ett avgörande skede under det danska ordförandeskapet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.6 Förslag till rådsdirektiv om mottagningsvillkor för asylsökande

I den motion Vänsterpartiet lämnade till riksdagen för ett år sedan skrev vi att det fanns positiva inslag i förslaget bl.a. när det gällde rätt till sjukvård och psykologisk hjälp till asylsökande. Den 25–26 april i år nådde rådet politisk enighet om direktivförslaget, vilket emellertid dessförinnan omsorgsfullt rensats från i stort sett alla positiva inslag sett ur den asylsökandes synvinkel. Tyvärr måste man konstatera att den svenska regeringen har godtagit att rådet berövat kommissionens ursprungliga förslag allt positivt innehåll. Den enda rimliga hållningen från regeringens sida hade varit att vägra godta direktivet under dessa omständigheter. Det är fullständigt oacceptabelt att som nu är fallet tillåta främlingsfientliga krafter styra EU:s utveckling på asyl‑ och immigrationsområdet.

Det överenskomna direktivet har som helhet ett snävare tillämpningsområde än kommissionens förslag, särskilt när det gäller vem som räknas som familjemedlem, och mer begränsade rättigheter särskilt beträffande rörelsefrihet, skolgång, rätt att arbeta, rätt till yrkesträning, rätt till hälso‑ och sjukvård och ekonomiskt stöd. Nästan varje artikel har fått sitt innehåll urholkat i jämförelse med ursprungsförslaget, och det är nu tveksamt om direktivet kommer att bidra med en märkbar förbättring av miniminivån i de stater som haft de sämsta mottagningsvillkoren i förhållande till de stater med bättre mottagningsvillkor. ”Nära släktingar” har tagits bort från direktivets tillämpningsområde, kärnfamiljen omfattas bara om den nationella lagen stadgar att den omfattas av en asylansökan. Medlemsstaterna får omfattande behörighet att begränsa de asylsökandes rätt att välja bosättningsort. Rätt att söka arbete inträder först efter ett år i stället för efter sex månader. Den sociala välfärden skall bara tillförsäkra den asylsökande hälsa och överlevnad i stället för som tidigare föreslagits hälsa, välbefinnande och grundläggande rättigheter. Hälso‑ och sjukvård begränsas i förslaget till akutsituationer, en klar begränsning i jämförelse med kommissionens förslag.

Eftersom direktivet ännu inte blivit formellt antaget av rådet bör regeringen kräva omfattande förändringar för att åtminstone återställa nivån på rättigheterna till den som kommissionen föreslog. Detta bör vara ett villkor för svenskt stöd, som om det inte tillgodoses kommer att föranleda att Sverige stoppar direktivförslaget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.7 Förslag till rådsdirektiv om miniminormer för när medborgare i tredje land skall betraktas som flyktingar eller som eljest i behov av internationellt skydd

Kommissionen lade den 12 september 2001 fram ett direktivförslag om miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd.

Förslaget innebar på flera väsentliga punkter ett positivt bidrag till att stärka det internationella rättsliga skyddet för flyktingar. Det har gällt ett lägre beviskrav på den asylsökande, att det måste föreligga ”en rimlig möjlighet” för förföljelse eller skada. Det är ett väsentligt lägre beviskrav än det som tillämpas av svenska myndigheter. Av mycket stor betydelse är att förföljelse också från ”icke statliga förföljare” skall beaktas vid fastställande av flyktingstatus. Eftersom Tyskland och Frankrike, i strid med Genèvekonventionen, har intagit en motsatt ståndpunkt är det av största vikt att den gemensamma tolkningen blir den som kommissionen föreslagit.

Andra viktiga förslag är

• att förföljelse på grund av genus eller sexuell läggning skall omfattas av flyktingdefinitionen,

• att hänvisning till ”inre flyktalternativ” måste ges en strikt avgränsning,

• att exkludering från flyktingstatus eller subsidiärt skydd bara får ske på grund av personligt och medvetet handlande av den berörde,

• att det subsidiära skyddet skall omfatta inte bara dem som hyser välgrundad fruktan för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling utan även hot mot liv, säkerhet eller frihet till följd av allmänt våld vid väpnade konflikter eller som resultat av allmänna kränkningar av mänskliga rättigheter.

Nu har ordförandelandet Danmark lagt fram ändringsförslag som fullständigt skjuter de positiva delarna av kommissionsförslaget i sank. Det gäller t.ex. det subsidiära skyddet där det uppställs krav på ”allvarlig och oberättigad skada” för att skydd skall komma ifråga. Direktivet om tidsbegränsat skydd vid massflykt skall ha företräde framför flyktingstatusdirektivet, något som naturligtvis urholkar värdet av det senare direktivet. Familjebegreppet har snävats in betydligt och motsvarar nu det som gäller i direktivet om mottagandevillkor. Direktivets tillämpningsområde har snävats in så att det nu bara skall gälla om det har fattats beslut om att pröva asylansökan i sak. Möjligheterna att avslå en asylansökan med hänvisning till existensen av ett inre flyktalternativ har vidgats avsevärt. I stället för att pröva om det är ”skäligt” att kräva att inre flyktalternativet utnyttjas skall prövningen avse om detta vore ”orimligt hårt”. Man skall inte längre se om förföljelsen är begränsad till en viss del av landet utan om det finns något område i landet som kan betraktas som säkert. Presumtionen mot inre flyktalternativet om det är staten som står för förföljelsen är borttagen. Bestämmelserna om vad som konstituerar förföljelse har villkorats genom tillägget att det skall vara frågan om ”ett allvarligt angrepp på grundläggande mänskliga rättigheter” eller något som uppenbart hindrar någon som utsatts för sådana handlingar från att leva i sitt ursprungsland. Detta förefaller utesluta personer från skydd som hyser en välgrundad fruktan för förföljelse utan att ännu ha utsatts för förföljelse.

Den svenska regeringen bör inte acceptera någon av dessa eller andra inskränkningar i skyddet för flyktingar och andra skyddsbehövande i kommissionens förslag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.8 Rådsdirektiv om rätt till familjeåterförening

För ett år sedan skrev Vänsterpartiet följande om kommissionens förslag till rådsdirektiv om rätt till familjeåterförening:” Kommissionen har lagt fram ett förslag till rådsdirektiv om rätt till familjeåterförening.” Eftersom förslaget är föremål för förhandlingar i en arbetsgrupp under rådet ändras innehållet fortlöpande och det är inte meningsfullt att gå in på detaljer. Det kan emellertid direkt konstateras att direktivförslaget inte alls uppfyller de krav på rättvis behandling av medborgare i tredje land som Europeiska rådet beslutade om i Tammerfors. I slutsats 21 från Tammerfors sägs att:

Den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. En person som har vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall fastställas och som har uppehållstillstånd för en längre tid bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU‑medborgarnas rättigheter som möjligt.

Direktivförslaget ger tredjelandsmedborgare väsentligt mer begränsad rätt till familjeåterförening och även sämre rättigheter för den som beviljas återförening jämfört med EU-medborgare. Den ansedda brittiska organisationen Immigration Law Practitioners’ Association säger i en sammanfattande kommentar till direktivförslaget: ”Själva förslaget har institutionaliserat diskriminering mot tredjelandsmedborgare.”

Direktivförslaget strider inte bara mot Europeiska rådets slutsats i Tammerfors om stärkande av icke-diskriminering i det ekonomiska och sociala livet och i kulturlivet utan går också på tvärs mot den intensivare kamp mot främlingsfientlighet och rasism som rådet uppmanade till. Under det år som gått sedan detta skrevs har förslaget till familjeåterföreningsdirektivet ytterligare allvarligt försämrats. Numera gäller förslaget bara familjeåterförening med personer som har permanent uppehållstillstånd eller utsikt att få sådant. Det är obligatoriskt att tillåta återförening bara vad gäller äkta make/maka och minderåriga barn. Väntetider på upp till två år skall också tillåtas liksom utvisning av den som beviljats familjeåterförening om han eller hon får vidkännas minskade inkomster. Mycket vida grunder för vägran av förlängning av uppehållstillståndet på grund av misstanke om oetiskt uppträdande skall också godtas. Stater som bara godtar familjeåterförening för barn under tolv år tillåts behålla de reglerna. Rådet hade hoppats att dessa drastiska försämringar i rätten till familjeåterförening skulle möjliggöra en snabb överenskommelse, men i juli visade det sig att regeringarna ville genomdriva ytterligare ett tjugofemtal begränsningar i rätten till familjeåterförening.

Den svenska regeringen bör vägra att delta i detta av främlingsfientliga krafter drivna spel som utgör ett hot mot grundläggande mänskliga rättigheter och principen om att alla människor är födda fria och lika i värde. Regeringen bör inte godkänna familjeåterföreningsdirektivet om det inte blivit föremål för en grundläggande omarbetning för att bringa det i överensstämmelse med de principer som högtidligen fastslogs vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.9 Förslag till rådsdirektiv om tillfälligt uppehållstillstånd för offer för människohandel som är beredda att samarbeta med myndigheterna

Detta direktivförslag illustrerar hur långt avhumaniseringen redan nått när det gäller EU-ländernas behandling av tredjelandsmedborgare. I motivtexten till direktivet sägs mycket klart att det inte har något som helst syfte att ge skydd till offren. Syftet är enkom att underlätta myndigheternas kamp mot människohandel. När myndigheterna fått den önskade informationen av offret blir han/hon utvisad. Även om rätten att söka asyl formellt sett finns kvar för dem som fått tillfälligt uppehållstillstånd med stöd av direktivet finns ingen tanke i direktivet på att många av dessa offer mycket väl kan vara konventionsflyktingar. De kan emellertid mycket väl hysa en välgrundad fruktan för repressalier från hallicken/människosmugglaren och kretsen kring dessa i hemlandet. Ett exempel på detta är beslutet av Immigration and Refugee Board of Canada (mål T98-06186) att bevilja flyktingstatus för en thailändsk prostituerad kvinna. Hon hade flytt från sin hallick som hon stod i ett skuldslavförhållande till och kunde inte påräkna något effektivt skydd från hemlandsmyndigheterna mot förväntade repressalier från denne. Men direktivets upphovsmän ser dessa offer som ”nyttiga idioter” som kan lämna värdefull information till de brottsbekämpande myndigheterna och sedan kastas till vargarna.

Regeringen bör inte godkänna direktivförslaget utan grundläggande förändringar som ger uttryck för att många av dem som omfattas av direktivet torde uppfylla kraven på att betraktas som konventionsflyktingar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Den svenska utlänningslagstiftningen

5.1 Utländska kvinnors stryktålighet – översyn av 2 kap. 4 § utlänningslagen

Sedan årtionden har många människor upprörts över att utländska kvinnor, som misshandlats av sin man under den tvååriga prövotiden för permanent uppehållstillstånd, oftast blivit utvisade från Sverige om de brutit upp från förhållandet. Denna rättstillämpning har fått stötande konsekvenser, t.ex. att många kvinnor sett sig tvingade att stanna kvar i förhållanden trots misshandel från mannens sida, eftersom en utvisning skulle leda till fruktansvärda konsekvenser för dem i hemlandet. Den starka kritiken, bl.a. i riksdagsmotioner och frågor i riksdagen till det ansvariga statsrådet från Vänsterpartiet, ledde till att regeringen i januari 2000 förelade riksdagen en proposition i ämnet. Tyvärr begränsade propositionen skyddet för kvinnan till fall när det varit fråga om våld eller för handlingar som innebär allvarlig kränkning. Vänsterpartiet påpekade i en reservation till utskottsbetänkandet att formuleringen kunde komma att få till följd att för hög grad av våld och allvarlig kränkning kunde komma att accepteras och att myndigheterna medgavs ett alltför stort tolkningsutrymme.

Nu har Utlänningsnämndens första praxisbildande beslut grundade på den nya lagstiftningen kommit. Vänsterpartiets framförda farhågor i samband med lagstiftningsärendet har bekräftats och t.o.m. överträffats. I det ena ärendet fann nämnden att det inte var tillräckliga skäl för fortsatt uppehållstillstånd att

...mannen kopplat grepp och vridit hennes leder, förgripit sig sexuellt på henne genom att stoppa upp sin hand i hennes slida och dra henne i brösten samt skrikit högt i hennes öra i avsikt att sätta ner hennes hörsel samt att han kontinuerligt förnedrat och skrämt henne bland annat genom att tvinga henne att kyssa hans fötter, genom att förbjuda henne att tala svenska, genom att ge henne tabletter så att hon somnade och genom att tala om för henne att hon endast var hans betjänt.

I det andra fallet fann nämnden det sannolikt att kvinnan våldtagits vid sex tillfälle utlänningslagen n och utsatts för misshandel och hot vid två tillfällen och att hon lämnat förhållandet huvudsakligen på grund av detta. Men eftersom paret sammanlevt endast från januari till maj samma år fann nämnden att det varit fråga om ”ett helt kortvarigt förhållande” och att det därför i enlighet med uttalanden i propositionen inte kunde ligga till grund för ett fortsatt uppehållstillstånd. De bägge kvinnorna fick dock uppehållstillstånd på en annan grund, nämligen att de på grund av den kulturella situationen i hemlandet skulle bli socialt utstötta. Man kan ställa frågan vilken kultur som präglar Sverige där kvinnor som misshandlats av sina svenska män kastas ur landet.

Det är uppenbart att regeringens försök att genom lagändring åstadkomma en rimligare och humanare rättstillämpning fullständigt slagit slint. Vänsterpartiet anser att regeringen snarast bör förelägga riksdagen förslag om lagändring för att komma till rätta med de fortsatta missförhållandena. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.2 Uppehållstillstånd efter inresa

Riksdagen beslutade om vissa ändringar i utlänningslagen som trädde i kraft den 1 juli 2000 angående i vilka fall en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas trots att den i strid mot huvudregeln ingivits medan den sökande befinner sig i Sverige. Syftet med lagändring var enligt propositionen att ”i framtiden skall större tonvikt läggas vid de svårigheter en asylsökande kan möta när det gäller att återvända till hemlandet för att ge in ansökan därifrån”.

Det har nu visat sig när den nya bestämmelsen tillämpats i drygt två år att praxis blivit ännu hårdare än tidigare tvärtemot vad lagstiftaren åsyftat. Det fattas kontinuerligt beslut om att inte godta att ansökan görs i Sverige trots att det vållar oerhörda svårigheter, lidanden och långvarig separation mellan parterna.

Det är nödvändigt att regeringen med största skyndsamhet gör en översyn av 2 kap. 5 § 2 st. utlänningslagen för att intentionerna med lagändringen den 1 juli 2000 skall få genomslag i praktiken.

5.3 Handläggningstiderna hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden

Handläggningstiderna i avlägsnandeärenden hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden uppgår i genomsnitt till närmare ett år hos vardera instansen. Detta förhållandet är fullständigt oacceptabelt, både på grund av de skador som det orsakar de människor vilka tvingas vänta i oro och sysslolöshet i flera år och även på grund av de stora kostnader som blir följden i Migrationsverkets mottagningsverksamhet. Under de senaste tjugo åren har detta problem oavbrutet diskuterats och otaliga åtgärder vidtagits för att förkorta handläggningstiderna, dock alltid utan något synligt resultat.

Vänsterpartiet anser att det nu är hög tid att lösa problemet genom tvingande lagstiftning. Den som väntat längre tid än 18 månader på ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut skall automatiskt beviljas permanent uppehållstillstånd om det inte finns synnerliga skäl som talar däremot. Riksdagen bör begära förslag hos regeringen om sådan ändring av utlänningslagen.

5.4 Visumkrav som medel i en politik syftande till att utestänga flyktingar från Sverige och EU

Visumkrav riktade mot länder där det pågår krig eller omfattande kränkningar mot mänskliga rättigheter är en viktig del av EU:s utestängningspolitik mot flyktingar och andra skyddsbehövande. Regeringen bör inom EU verka för att korta ner listan över visumpliktiga länder och för att visumkrav inte används för att stänga ute flyktingar och kortsluta Genèvekonventionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.5 Praxis vid besöksvisum

Den praxis som Migrationsverket tillämpar beträffande besöksvisum innebär en betydligt restriktivare hållning mot sökande från länder, från vilka det tidigare varit vanligt med s.k. avhopp. Det är dock orimligt att straffa helt andra människor på grund av att landsmän, som beviljats besöksvisum, utnyttjat sin mänskliga rättighet att söka asyl. Det är i själva verket ett indirekt angrepp på asylrätten. Det bidrar dessutom till att ge Sverige dåligt rykte internationellt när internationella gäster hindras från att delta i vetenskapliga eller andra sammankomster som arrangeras i Sverige. I förlängningen kan Sverige komma att få svårigheter att få stå som värd för den typen av arrangemang.

Regeringen bör utfärda tydliga riktlinjer för Migrationsverkets handläggning av ärenden som gäller besöksvisum för att den skall genomsyras av en inställning som grundas på icke-diskriminering och humanitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.6 Framtida behov av arbetskraftsinvandring

En demografisk kris i befolkningens sammansättning är nära förestående i de flesta av Europas länder, Ryssland och Japan. Få barn föds, befolkningarna får snabbt en ökande andel äldre och den i arbetslivet aktiva delen av befolkningen måste försörja allt fler. FN:s befolkningskontor publicerade i mars 2001 en rapport med titeln ”Replacement migration: Is it a solution to declining and ageing populations?”. TCO har låtit Konjunkturinstitutet och Riksförsäkringsverket göra en undersökning av de närmaste decenniernas demografiska utveckling i Sverige. Den visar att om inget görs kommer Sveriges befolkning att börja minska om 30 år. Det kommer att råda brist på arbetskraft. När arbetskraften växer långsammare än totalbefolkningen ökar välståndet per invånare långsammare.

Den arbetskraft som i dag finns att tillgå och som står utanför arbetsmarknaden består främst av invandrade kvinnor och män. De är till största delen flyktingar, vilka inte valt att komma hit utan tvingats fly från sina hemländer på grund av förföljelse. Det ställer högre krav på arbetsmarknadspolitiken som måste kunna erbjuda validering av betyg, ekvivalering och därefter kompletterande utbildning. Men i FN‑rapporten talar man om befolkningen mellan 15 och 64 år, vilket innebär att den del av befolkningen med invandrarbakgrund som är arbetslös redan är inräknad i den tillgängliga arbetskraften. Det kommer således inte vara möjligt att lösa arbetskraftsbristen enbart genom att sysselsätta arbetslösa. Utöver dessa kommer det att behövas fler människor i arbetskraften. Därför är det enda alternativet att på sikt öka arbetskraftsinvandringen. EU:s utvidgning kommer inte på något sätt att kunna bidra till en lösning på bristen på arbetskraft. De nya medlemsländerna har nämligen en ännu mer åldrande befolkning än Västeuropa. Det finns inga som helst rationella skäl för att som vissa EU-stater införa fleråriga övergångstider innan medborgarna i de nya medlemsstaterna får tillgång till den fria rörligheten på arbetsmarknaden.

Om möjligheterna till arbetskraftsinvandring skall öka finns många frågor som först måste klaras ut. Det får t.ex. inte bli så att Sverige och EU utsätter u‑länder för ”brain-drain” genom att prioritera den mest välutbildade arbetskraften. ”Gästarbetarsystem” där utländsk arbetskraft exploateras under otrygga och dåliga förhållanden får inte heller tillåtas. Det är mycket viktigt att inte, som gjorts i debatten på vissa håll, blanda ihop skyddssökande och arbetskraftsinvandrare. Det kan inte få komma ifråga att överväga att ge skyddssökande, som haft otillräckliga skäl för asyl, arbetstillstånd om de har en tillräckligt attraktiv yrkesutbildning. Det skulle leda till godtycke, orättvisa och rättsosäkerhet. Det finns många andra frågor i anslutning till en förändrad politik i fråga om arbetskraftsinvandring som behöver utredas och diskuteras.

Vänsterpartiet anser att det nu är en lämplig tidpunkt för regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning för att klarlägga både behovet av en framtida arbetskraftsinvandring och hur den skulle kunna regleras på ett lämpligt sätt.

5.7 Förvar

Regeringen uppger att kostnaderna för förvarsverksamheten hos Migrationsverket ökat under 2001 bl.a. beroende på att fler personer tagits i förvar än tidigare. Att beröva en människa friheten är en ur integritetssynpunkt oerhört ingripande åtgärd som alltid måste vara grundad på preciserade och väl avgränsade förutsättningar och vara den absolut sista utvägen. Frihetsberövandet blir givetvis ännu mer traumatiskt för den som flytt från sitt land för att söka en fristad i ett främmande land. Utifrån dessa utgångspunkter kan inte den nuvarande regleringen i utlänningslagen av förutsättningarna för förvar godtas. De är nämligen mycket vaga och ger stort utrymme för godtycke från tillämpande myndigheter. Det kan heller inte vara acceptabelt att det inte finns någon tidsbegränsning av förvar om det föreligger synnerliga skäl.

Vänsterpartiet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att se över 6 kap. 2 och 4 §§ utlänningslagen utifrån de tidigare angivna utgångspunkterna.

5.8 Asylvisum

EU-ländernas regeringar har under ett antal år både unilateralt och inom ramen för EU-samarbetet strävat efter att konstruera mekanismer för att utestänga asylsökande från EU-territoriet. Resultatet har blivit att det blivit i det närmaste omöjligt att ta sig till EU för att söka asyl för den som inte har möjlighet att få fram betydande penningsummor till människosmugglare. Därför har allt fler börjat diskutera möjligheten att beskickningar får utfärda visum till skyddsbehövande antingen när dessa befinner sig i hemlandet eller i tredje land.

Flera stater, både EU-medlemmar och andra, har redan infört olika varianter av denna möjlighet. Gregor Noll har tillsammans med Jessica Fagerlund gjort en studie i detta ämne för det danska centret för mänskliga rättigheter som publicerades i april 2002. De menar att de sex EU-länder som redan tillämpar systemet bör utveckla det ytterligare och delge övriga medlemsstater och forskare information om hur det fungerar. De föreslår också att de övriga medlemsstaterna inför liknande system, som dock endast kan och får utgöra ett komplement till det traditionella sättet att söka asyl.

Det finns flera svåra praktiska problem med asylvisum. Några sådana är t.ex. avsaknad av en svensk ambassad i flyktingens hemland, risker för den asylsökande att besöka ambassaden, som ofta kan stå under bevakning, problem med sekretessen gentemot lokalanställd personal vid ambassaden, rädsla att berätta om sina asylskäl medan man finns kvar i sitt hemland, svårigheter att skaffa medicinsk bevisning om eventuella tortyrskador, frånvaro av möjlighet till advokathjälp m.m.

Vänsterpartiet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram förslag om en procedur för utfärdande av asylvisum.

5.9 Brister i rättssäkerheten i asylförfarandet

Vänsterpartiet har i många år varit starkt kritiskt till myndigheternas tillämpning av utlänningslagen som har präglats och fortfarande präglas av godtycke, politiska hänsynstaganden och rättslöshet. Att kritiken haft starkt fog för sig har bekräftats bl.a. av att inget land i världen så många gånger fällts av FN:s kommitté mot tortyr som Sverige för konventionsstridiga avvisningar. De förhållanden som särskilt kritiserats gäller bl.a. de bristfälliga bedömningarna beträffande vem som har rätt till asyl, frånvaron av muntliga förhandlingar, användning av ovetenskapliga ”språktester” för att fastställa nationalitet, lagstridiga avfärdanden av läkarutlåtanden om självmordsrisk, bristande utredning om och hänsynstagande till barn som far illa m.m.

Regeringen har nu aviserat att den i november kommer att lägga fram en proposition om en ny instansordning i utlänningsärenden. Det är då av avgörande vikt att det traditionella skriftliga förfarandet hos Utlänningsnämnden inte kommer att tillämpas hos länsrätterna. Det är därför nödvändigt att frångå regleringen i 9 § förvaltningsprocesslagen och i stället införa en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling i asylärenden hos länsrätten när yrkande härom framställs av den asylsökande på samma sätt som vid länsrättens handläggning av LVU-ärenden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 17 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Valeria D (v)	Alice Åström (v)
Kalle Larsson (v)	Ulla Hoffmann (v)