Finska som ett nordiskt minoritetsspråk i Sverige

Motion 1990/91:U508 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s)

av Erkki Tammenoksa m.fl. (s)
Med glädje mottogs beskedet om Finlands riksdags
beslut om att behålla det svenska språket som ett
obligatoriskt ämne för finsktalande elever på högstadiet i
Finland.
Några svenska dagstidningar tog emellertid upp frågan
om hur man i Finland, i språkstridens hetta, hade visat sitt
missnöje gentemot finska språkets ställning i Sverige. Det
finns nämligen krafter i Finland, som vill inskränka svenska
språkets ställning inom det finska skolväsendet. Dessa
använder ofta finska språkets ställning i Sverige som
argument för detta. Man kan med rätta påstå att det inte går
att direkt jämföra de från Finland invandrade finskspråkiga
som är bosatta i Sverige med finlandssvenskar i Finland.
Men det återstår en intressant fråga: Vad är finska
språkets ställning i Sverige? Är finska språket endast ett av
alla invandrarspråk i Sverige? Vi får ju fler språkminoriteter
i Sverige och det lär inte vara lättare att fatta beslut om
finska språkets ställning vid senare tillfälle.
Det finns flera skäl att behandla finska språket på ett
speciellt sätt i Sverige. Det historiska sambandet talar för
sig: Finland tillhörde Sverige som en del av Sveriges rike (år
1150--1809). En del finskspråkiga områden i Tornedalen
hamnade på svenska sidan, och finska språket levde kvar
bland befolkningen trots att svenska staten med kung Oscar
II i spetsen, i nationalismens tecken, försökte avliva det
finska språket.
Tack vare en entusiastisk socialdemokratisk
utbildningsminister före kriget tilläts finska som
utbildningsspråk, men alltför mycket hade gått förlorat
under tiden. Många egendomliga regler levde kvar ända till
slutet av 1950-talet, som t.ex. förbudet att tala finska i
skolan under rasterna. Helt avgörande var riksdagsmannen,
sedermera landshövdingen, Ragnar Lassinanttis roll när det
gällde finska språkets ställning i Tornedalen.
Man kan med rätta påstå att Lassinantti gav den
finskspråkiga befolkningen i Tornedalen en ny identitet.
Men trots detta lever ett mindervärdeskomplex kvar hos
den finskspråkiga befolkningen, speciellt hos den äldre
generationen. Däremot har den allra yngsta generationen
ett uppvaknande intresse av att bevara finska språket som
en del av identitet och kulturarv, eftersom denna tyvärr ofta
har förlorat eller aldrig lärt sig det finska språket. Nu
försöker man hitta lösningar för att bevara kulturarvet och
behålla det finska språket levande.
I likhet med samerna utgör de finskspråkiga
tornedalingarna officiellt en nationell minoritet. De har inte
på ett lika klart sätt som samerna fått samhällets stöd för att
behålla sin kulturella identitet och språkliga särart.
Man får heller inte glömma att under historiens lopp har
det varit stora finska invandringar till Sverige. Dessa skaror
av finsktalande befolkning har i Värmland, Dalarna,
Västerbotten och Stockholmstrakten, men även i andra
delar av landet, under århundraden satt sina spår ända till
våra dagar. Finska språket levde segt, trots motstånd, kvar
i Värmland ända till 1920-talet. I sanningens namn måste
man komma ihåg att finskan under den gemensamma
historien betraktades som landets andra språk och t.o.m.
kungafamiljer försökte lära sig detta egendomliga språk.
Den senaste finska inflyttningen fick fart när avtalet om
den gemensamma nordiska arbetsmarknaden trädde i kraft
år 1954. Toppen nåddes under åren 1969--1970 då det
flyttade 70 000 
människor från Finland till Sverige. Finlands
befolkning minskade under ett år med 1 % 
och detta hade inte hänt sedan svältåren under 1800-
talet. Under 1980-talet, när Finlands ekonomi förbättrades,
har många flyttat tillbaka till Finland och under de senaste
åren har årligen lika många flyttat till Finland som till
Sverige (ca 5 000).
Om 
man anlitar befintlig statistik, bor det 270 000 
människor av finsk börd stadigvarande här i landet.
Av dessa har 80 % 
finska som modersmål. Finska invandrare i Sverige
har under åren bildat organisationer. Den största är
Sverigefinnarnas riksförbund, som har fungerat som
riksorganisation för finska föreningar i Sverige. Egna
institutioner som folkhögskolor, arkiv, Finlands Hus i
Stockholm osv. har blivit nya inslag i det svenska
samhällslivet. Senaste institutionen är den nybildade finska
grundskolan i Stockholm. Utöver dessa bör man nämna att
finska språket är levande även i många svenska
institutioners och organisationers verksamhet.
Under de senaste åren har man debatterat finska
språkets ställning i Sverige, speciellt med tanke på att den
ekonomiska situationen i kommunerna har drabbat
finskspråkig service som daghemsenheter och skolans
tvåspråkiga klasser.
Sveriges riksdag har två gånger fattat beslut om den
svenska invandringspolitiken som baseras på orden
jämlikhet, valfrihet och samverkan. Dessa beslut har
bidragit till att flera andra viktiga beslut angående finska
och andra invandrare har fattats i Sverige. Av dessa kan
t.ex. nämnas hemspråksundervisning och rösträtten för
utländska medborgare i kommunal- och landstingsval. Med
entusiasm byggde man ut servicen för invandrarna på 1970-
talet, och många andra invandrargrupper, speciellt den
finska, fick en uppfattning om att det mångkulturella
svenska samhället skulle gå ännu ett steg längre för att
genomföra den verkliga tvåspråkigheten i Sverige.
Speciellt har sverigefinnarnas organisationer, som
språkminoritet, krävt mer synliga rättigheter i Sverige. Man
har gjort jämförelser med de svenskspråkiga i Finland med
tanke på att svenska språkets ställning i Finland är
garanterad i lag. Svenska samhällets representanter har
emellertid vägrat dra likhetstecken med den ''urgamla''
svenska befolkningen i Finland och de finska invandrarna i
Sverige. Finska språket har likställts med andra
invandrarspråk i Sverige, även om man från statsmakternas
sida har gett den finska språkminoriteten en särställning
inom vissa områden. Detta har hänt t.ex. inom Sveriges
radio- och tv -verksamhet, inom skolans verksamhet
(pedagogiska utvecklingsenheter på högstadiet i 20 orter),
inom det kulturella området, där det pågår
försöksverksamhet avseende yrkesverksam finskspråkig
teater (Riksteater). Dessa verksamheter är emellertid
provisoriska och med risk att upphöra på grund av brist på
pengar eller samhällsintresse.
Finlands stat har givetvis intresse för sverigefinnarna,
och därför ger den finska staten stöd till sverigefinska
institutioner och organisationer som är verksamma i det
svenska samhället. Regeringen och myndigheterna i de
båda länderna samarbetar på olika områden. Vid ett möte
med Finlands och Sveriges migrations-, arbetsmarknads-,
social-, hälsovårds- samt utbildnings- och kulturministrar i
Helsingfors den 24 januari 1984 beslutades om riktlinjer för
det fortsatta migrationssamarbetet mellan Finland och
Sverige. Det sades bl.a.: ''Det är värdefullt för båda
länderna och för det fortsatta nordiska samarbetet att finska
språket ges en starkare ställning i det svenska samhället.''
Ett antal nordiska avtal och överenskommelser har
träffats under åren. Dessa har säkert, tillsammans med den
svenska invandringspolitikens mål, varit stöd för
finskspråkiga invandrare i detta land. Många har velat göra
gällande att det nordiska kulturavtalet, speciellt den
nordiska språkkonventionen, skulle ge de finskspråkiga en
särställning jämfört med övriga invandrargrupper när det
gäller samhällsservice och andra åtgärder.
I den nordiska språkkonventionen garanteras att en
nordisk medborgare, när vederbörande befinner sig i ett
annat nordiskt land, skall vid behov kunna använda sitt eget
modersmål. Men man kan ju inte ha en språkkonvention
som stöd för att kunna kräva t.ex. att en finskspråkig
verksamhet eller service skall finnas i någon kommun eller
kommundel.
Dessutom är över hälften av sverigefinnarna svenska
medborgare, och antalet finska invandrare som tar svenskt
medborgarskap ökar hela tiden. Man kan med fog påstå att
det finns en stadigvarande finskspråkig minoritet i landet.
Dess ställning kan inte jämställas med finskspråkiga
svenskars i Tornedalen. Sverigefinnarna bor inte heller
geografiskt nära varandra utan är spridda över hela landet.
Denna språkminoritet kan inte heller hämta stöd för sina
strävanden från den gemensamma svensk-finska historien
(risk att bli hänvisade till Nordiska museet). Den finska
språkminoriteten kan inte heller hänvisa till gruppens
storlek för att få stöd för sina krav. Men sverigefinnarna kan
påstå att de bildar en Nordisk minoritetsgrupp
som borde ha en särställning gentemot övriga
invandrarminoriteter som finns i Sverige. Det är på tiden att
denna fråga diskuteras.
Att förstärka finska språkets ställning i Sverige ligger
inte i motsatsställning till försvaret av den svenska
nationella kulturen gentemot yttre påverkan, utan tvärtom.
I Sverige vill man inte ha förlorare p.g.a. bristfälliga
kunskaper i svenska, och därför skall alla lära sig även det
svenska språket. Men tvåspråkighet och flerspråkighet är
ett värde för sig och en tillgång för Sverige.
För några år sedan i ett seminarium, som handlade om
finlandsbilden i Sverige och vice versa, avslutade Krister
Wahlbäck sitt anförande med orden:
Det är vårt egenintresse som jag tror talar för att vi bör
komplettera vår nuvarande invandrarpolitik med ett särskilt
stöd till de invandrargrupper som företräder språk- och
kulturområden av verklig vikt för våra ekonomiska,
industriella, tekniska och kulturella kontakter. Observera,
att vad jag talar om är att komplettera de rättigheter som
alla invandrare har i dag i Sverige som individer. Dessa
rättigheter är, såvitt jag förstår, generösa i ett europeiskt
perspektiv. Om de svenska statsmakterna valde att
därutöver ge något eller några invandrarkollektiv en
särställning med hänsyn till svenska statsintressen, så vore
det enligt min mening bara som sig bör.
Med hänvisning till det sagda vill vi att frågan om finska
språkets ställning som ett nordiskt minoritetsspråk inte bara
behandlas i den svenska riksdagen utan även i Nordiska
rådet. En revidering av de centrala nordiska
överenskommelsernas tillämplighet bör undersökas. Den
svenska delegationen i Nordiska rådet bör få i uppdrag att
utreda frågan och föreslå lämpliga förändringar i
språkkonventionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det finska språkets särställning
som nordiskt minoritetsspråk i Sverige,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de
nordiska överenskommelsernas tillämplighet på kommunal
nivå.

Stockholm den 18 januari 1991

Erkki Tammenoksa (s)

Lahja Exner (s)

Bruno Poromaa (s)

Sinikka Bohlin (s)

Monica Öhman (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1991-01-25 Bordläggning: 1991-02-05 Hänvisning: 1991-02-06

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (5)