Familjepolitiken

Motion 1999/2000:Sf273 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
Varför kommer det att
finnas för få barn i
Sverige?
Idag föder kvinnor i Sverige allt färre barn. Antalet personer
över 65 år kommer att öka med ungefär en halv miljon åren
2000 till 2025. Samtidigt minskar antalet personer i åldrarna
under 20 år. SCB:s analyser visar att det främst är de
lågutbildade, de studerande och de yngre kvinnorna som
skjuter upp sitt barnafödande. Det finns inga tecken som
tyder på att detta har förändrats.
Det har alltid hävdats att en bra familjepolitik är förutsättningen för
kvinnors frigörelse och självständighet. Vänsterpartiet delar den
uppfattningen. Kvinnor har alltid arbetat, men det har skett en förskjutning
av var kvinnor arbetar. De flesta kvinnor har idag ett lönearbete kombinerat
med oavlönat arbete i hemmet. Kvinnor har därför ett särskilt förhållande till
välfärdsstaten och den offentliga sektorn. Kvinnor behöver en väl utbyggd
och fungerande social service för att överhuvudtaget kunna förvärvsarbeta
och därmed vara ekonomiskt oberoende.
De senaste åren har inneburit stora nedskärningar i den generella välfärden
vilka lett till att den sociala servicen försämrats. Många kvinnor som tidigare
förvärvsarbetat inom den offentliga sektorn har blivit arbetslösa. Kvinnor
som är beroende av förskola och äldreomsorg har tvingats ta ett allt större
ansvar själva. Samtidigt har ekonomin för barnfamiljerna försämrats genom
nedskärningar i socialförsäkringssystemet och barnbidragen. Otryggheten i
anställningen har ökat, framför allt för unga LO-kvinnor. Kvinnorna är i stor
utsträckning hänvisade till visstidsanställningar, vikariat och praktikarbeten.
Kvinnorna har svarat på denna otrygghet med att inte skaffa barn. Nativiteten
är på den lägsta nivån sedan 300 år tillbaka. Förutom att allt fler lever
längre,
vilket innebär att allt färre i framtiden ska försörja allt fler, kommer dessa
"allt färre" med andra ord bli ännu färre om inte något görs. Andelen
personer i försörjningsberoende åldrar ökar från knappt 42 procent nästa år
till drygt 45 procent år 2025. Andelen av befolkningen utanför arbetskraften
kommer att växa. Det kommer naturligtvis att öka behovet av
inkomstöverföringar mellan generationerna vilket leder till att behovet av fler
sysselsatta ökar. Fler sysselsatta innebär i praktiken att de kostnadsmässiga
konsekvenserna av ett ökat antal äldre i stor utsträckning pareras.
Tidigare, när vi haft ett ökat behov av arbetskraft, har två vägar valts: dels
har kvinnorna engagerats på arbetsmarknaden, dels har Sverige importerat
arbetskraft genom en aktiv politik för arbetskraftsinvandring. Idag finns
kvinnorna redan på arbetsmarknaden som arbetskraft, men genom bland
annat den förda familjepolitiken producerar kvinnorna inte ny arbetskraft. De
två alternativ som återstår är att dels öka invandringen, dels att den förda
familjepolitiken ekonomiskt utjämnar skillnaderna mellan barnfamiljer och
andra vilket gör det möjligt att kombinera förvärvsarbete med skötsel av små
barn.
Vänsterpartiet kommer nedan att diskutera vad vi anser vara nödvändiga
reformer på familjepolitikens område. Vi vill även framföra att vi anser det
nödvändigt att svensk migrationspolitik även börjar att diskutera
arbetskraftsinvandringen eftersom vi är övertygade om att den nödvändiga
befolkningsökningen inte enbart kan tillgodoses med att kvinnor i Sverige
föder fler barn.
Familjen
I en modern uppslagsbok står att "familj" är en grupp som
för det mesta består av man, hustru och barn eller grupp av
människor som räknar släktskap genom gemensamma
föräldrar (och ingifte). I utlänningslagen definieras familj
som det som av vissa politiska partier kallas "kärnfamiljen",
dvs mamma, pappa och barn under 18 år vilket innebär att
det definitionsmässigt finns ganska många människor i
Sverige idag som inte har någon familj. Så är det självklart
inte. De flesta av oss känner oss på ett eller annat sätt som
tillhörande en familj oavsett om man är barnlös, hetero- eller
homosexuell, lever i parförhållande, är självstående med
barn eller lever i storfamilj.
Familjen i olika skepnader är en av många samlevnadsformer. Den kan
vara positiv, men kan också vara förtryckande för individen. Det är därför
viktigt att de myndigheter som arbetar med eller kommer i nära kontakt med
olika familjemedlemmar är uppmärksamma på och har kunskap om de olika
strukturer som kan finnas. Vi tänker här särskilt på unga invandrade kvinnors
situation och ställning i familjen och de barn som utsätts för sexuella
övergrepp.
Avdragsgilla
hushållstjänster
Under senare år har det nygamla kravet på avdragsgilla eller
på annat sätt subventionerade hushållstjänster kommit upp
och drivs bland annat som ett jämställdhetskrav.
Anledningen sägs vara att kvinnor inte ska behöva ägna sig
åt städning, tvättning och annat hushållsarbete. Fortfarande
anses hushållsarbete och skötsel av barn vara kvinnors
ansvarsområde - trots att ett av jämställdhetsmålen är att
kvinnor och män på lika villkor ska vårda hem och barn.
Vänsterpartiets tolkning av jämställdhetsmålet är precis det
som står, nämligen att männen ska ta sin del av ansvaret. Att
kvinnor föder barn gör inte kvinnor genetiskt betingade till
att bädda sängar eller städa toaletter.
Vad som ofta glöms bort i debatten om subventionerade hushållstjänster är
tjänsternas fostrande verkan på barnen. Att lära sig sköta tvätten, plocka
undan efter sig, laga sin egen mat osv innebär att barnen oavsett kön blir
självständiga. Om dessa tjänster sköts av någon utomstående lär sig barnet
till exempel inte att hålla ordning efter sig.
En subvention av hushållstjänster skulle endast bidra till att sänka
arbetslösheten marginellt eftersom kvinnor hellre vill ha riktiga jobb på en
fungerande arbetsmarknad. Påståendet att subventionerade hushållstjänster
skulle lösa jämställdheten är felaktigt. Att överlåta hushållsarbetet på en
hushållerska löser inte jämställdheten mellan de vuxna i en familj - det ökar
endast klasskillnaderna. Tillskapandet av en ny tjänstesektor innebär att man
skapar en ny delarbetsmarknad för dem som av en eller annan anledning inte
erhåller arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Vänsterpartiet anser att
detta är fel väg. Vi vill ha en arbetsmarknad för alla, inte konstlade metoder
för att högavlönade ska kunna köpa vård av frisk man. Vårt alternativ är
sextimmars arbetsdag som skulle ge föräldrarna möjlighet att delta i barnens
uppväxt.
Om vi vill ha ett jämställt samhälle på både kort och lång sikt, där
könsrollerna förändras och de vuxna tjänar som förebilder i detta brytande av
vad som är kvinnliga respektive manliga göromål, måste hushållsarbetet
skötas i hemmet av de vuxna och barnen tillsammans. Vänsterpartiet avvisar
alla former av subventionerande av hushållstjänster.
Sextimmarsdagen - viktig
för familjen
Kampen för kortare arbetstider har förts sedan sekelskiftet.
Ett av huvudskälen till att Vänsterpartiet vill förkorta den
dagliga arbetstiden är att få en rättvis fördelning mellan
kvinnor och män av ansvaret för barnen, hemmet samt
avlönat och oavlönat arbete. Vi ser en lagstadgad daglig
arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag med
bibehållen lön som en fördelningspolitisk reform av stor
betydelse för framtiden. En sådan reform är särskilt viktig
för dubbelarbetande, lågavlönade LO-kvinnor. Med tanke på
att lågutbildade kvinnor enligt SCB är en av de grupper där
barnafödandet sjunkit kraftigt får sextimmarsdagen
ytterligare en dimension genom att den skulle underlätta för
kvinnor att kombinera förvärvsarbete med ansvaret för små
barn.
Vid en arbetstidsförkortning är det viktigt att fler arbetstillfällen skapas i
den offentliga sektorn för att kvaliteten och kvantiteten skall kunna
bibehållas. Ett argument för att sänka den sociala omsorg som samhället
erbjuder kan annars komma att bli att "familjen" kan ta över en del av
ansvaret när "familjen" får mer fritid. Det innebär i praktiken att omsorgen i
viss grad åter flyttas från den gemensamma sektorn till kvinnan.
Männen har redan idag en verklig möjlighet att välja att ta ökat ansvar i
hemmet genom den förda politiken. Det görs emellertid i begränsad
omfattning. Det finns en risk att en arbetstidsförkortning skulle användas till
övertid av männen. En ytterligare begränsning av övertidsuttaget är därför
nödvändig. Samhället måste fortsätta att arbeta för att män skall ta mer
ansvar i hemmet generellt, oberoende av mannens förvärvsmönster.
Vänsterpartiet utvecklar i en särskild motion om sex timmars arbetsdag
våra vidare synpunkter på hur sextimmarsdagen ska förverkligas.
Offentlig sektor
I Sverige har vi - trots alla jämställdhetssträvanden - inte
lyckats bryta mönstret att det är kvinnorna som har
huvudansvaret för hem och barn. Kvinnor har därför ett
särskilt förhållande till välfärdsstaten och den offentliga
sektorn även om det är barn, unga och äldre av båda könen
som omfattas av den offentliga sektorns tjänster. Den
offentliga sektorn är därtill kvinnors största arbetsmarknad.
Försvaret av den offentliga sektorn är en av vår tids
viktigaste klass- och jämställdhetsfrågor. Ytterst handlar det
om en kamp om makten över hur samhällets resurser ska
fördelas.
Under senare år har den offentliga sektorn utsatts för kraftiga
nedskärningar med försämringar i barnomsorg, skolor, äldreomsorg och
annan social service som följd. Samtidigt har socialförsäkringssystemen
utsatts för nivåsänkningar och andra förändringar. Kvinnor är i större
utsträckning än män beroende av den ekonomiska trygghet som
socialförsäkringssystemet ger. Förändringarna har lett till att kvinnor tvekat
att ta det ekonomiska ansvar det innebär att skaffa barn samtidigt som deras
möjlighet till ekonomiskt oberoende i form av förvärvsarbete minskat genom
nedskärningar i bland annat barnomsorgen.
Ibland framstår det i debatten som om jämställdhet mellan könen står i
motsatsställning till barnens bästa. Vänsterpartiet menar dock att det i högsta
grad finns ett samband. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Att kvinnor kan
delta i samhällslivet på lika villkor gentemot män gynnar också barnen. Om
inte kvinnor ges möjligheter att dela makten i samhället och omsorgsansvaret
med männen tillvaratas inte heller barnens intressen på bästa sätt.
Under framför allt början av 90-talet har kommunernas ekonomi kraftigt
försämrats och det har försämrat kvaliteten på den offentliga sektorn. En av
Vänsterpartiets viktigaste uppgifter är därför att kämpa för ökade resurser till
den offentliga sektorn. När regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i årets
budget ytterligare förstärker kommunernas ekonomi är det viktigt att
barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen får den förstärkning som behövs
för att kvinnor i Sverige återigen ska kunna kombinera förvärvsarbete med
skötseln av små barn. De satsningar som görs på den kommunala servicen får
inte motverkas av att kommunerna sänker skatten istället för att anställa fler
människor inom offentlig sektor.
Barnvårdare
För barn som blivit sjuka och inte kan vistas i den ordinarie
barnomsorgen har det tidigare funnits god tillgång till
barnvårdare i hemmen. I samma takt som kommunerna fått
allt kärvare ekonomi har antalet barnvårdare minskat.
Införandet av karensdag i sjukförsäkringen har medfört att
alltfler barn "tvingas" till dagis och skolan, när de i stället
borde stannat hemma. Värst utsatta är barn till
ensamföräldrar. Vänsterpartiet anser att barnvårdarsystemet
är en prioriterad uppgift för kommunerna.
Familjens ekonomi
Ett av samhällets mål är att omfördela mellan olika grupper i
samhället. Barnomsorgen, skolan och äldreomsorgen är till
stor del offentligt finansierade. Välfärden utgår från
människors behov, inte från tjockleken på deras plånböcker.
Detta gäller även socialförsäkringssystemen. Detta är en
viktig princip för familjepolitiken och för den enskilda
familjens ekonomi. Välfärdspolitiken utjämnar mellan
kvinnor och män men även mellan barnfamiljer och familjer
utan barn. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att denna
princip kvarstår.
Vänsterpartiets utgångspunkt är att en familj kan bestå av självstående
föräldrar med ett eller flera barn, av homosexuella som lever tillsammans
eller storfamiljer i olika konstellationer. De olika stöd som utgår till
"familjer" måste därför vara flexibla.
Föräldraförsäkringen
Föräldraförsäkringen är oöverträffad när det gäller att
underlätta för kvinnor att kombinera förvärvsarbete och barn.
Vänsterpartiet anser att inom familjepolitiken måste en
utbyggd föräldraförsäkring prioriteras, så fort resurserna
tillåter. Ett exempel är att minimibeloppet för de föräldrar
som inte kommit in i försäkringssystemet på grund av
arbetslöshet eller annat fortfarande ligger kvar på 60 kronor
per dag, samma nivå som 1987, trots att det blivit avsevärt
dyrare att klara ett hushåll med småbarn.
Idag är en av månaderna i föräldraledigheten förbehållen en av föräldrarna.
Den kan inte överlåtas till den andra föräldern om föräldrarna lever
tillsammans. Uttaget av denna kvoterade månad har visserligen ökat, men
uttaget är enligt Vänsterpartiet fortfarande alldeles för lågt. Vidare har det
visat sig att uttaget av de kvoterade dagarna görs vid stora idrottsevenemang
som VM i ishockey och liknande eller när den andra föräldern har semester.
Vänsterpartiet anser att detta mönster är otillfredsställande. Visserligen lär
sig föräldern att byta blöjor samtidigt som han eller hon följer svenska
skidåkares framgång på TV, men för att få den kontakt med barnet som den
kvoterade månaden syftar till bör reglerna för hur den kvoterade månaden
ska tas ut skärpas. Vänsterpartiet föreslår därför att denna del av
föräldraförsäkringen ska tas ut med till exempel tre veckor i följd. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
I debatten har förekommit krav på en ökning av de kvoterade månaderna.
För de föräldrar som har hög inkomst är detta inget problem, men för
låginkomsttagare innebär ett sådant förslag att familjens inkomst ytterligare
försämras. Vänsterpartiets åsikt är att antalet kvoterade månader inte kan
ökas förrän föräldraförsäkringens månader utökats.
Underhållsstödet
En av de viktigaste genomförda reformerna för att främja
kvinnors oberoende av enskilda män var införandet av
bidragsförskottet. Därigenom fick kvinnan ekonomiska
möjligheter att bryta upp från ohållbara relationer, liksom
hon fick ekonomiskt stöd när mannen lämnade familjen. I
gengäld har kvinnan blivit beroende av staten, vilket
naturligtvis gör statens ansvar stort. Så länge det finns
föräldrar som inte tar sitt betalningsansvar till barnen vid
separation, måste staten ta det. Annars kan kvinnor och män
aldrig betraktas som enskilda individer i ekonomiskt
hänseende.
Bidragsförskottet har nu ersatts med ett underhållsstöd. Målet för
underhållsstödet är att betona föräldrarnas ekonomiska ansvar för de barn de
inte lever samman med, samtidigt som samhället garanterar dessa barn en
rimlig ekonomisk standard.
Underhållsstödet var behäftat med en del brister när det infördes. I
samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet åtgärdar regeringen nu efter
hand dessa brister. Till exempel höjs grundavdraget från 24 000 till 72 000
från och med år 2000. Inkomstunderlaget för beräkning av underhållsstödet
ska ses över inom ramen för samarbetet. Det är inte en rimlig konsekvens att
en arbetslös förälder får sin återbetalningsskyldighet baserad på en
förvärvsinkomst som han eller hon inte längre har. Vidare anser
Vänsterpartiet att frågan om umgängesresor för den förälder som inte själv
har ekonomisk möjlighet att resa och träffa sina barn, måste lösas.
Umgängesavdragen är inte i överensstämmande med hur umgängesföräldrar
utövar sin umgängesrätt i verkligheten och behöver därför förändras.
Vänsterpartiet har noterat att det successivt har skett en viktig principiell
förändring av systemet för ekonomiskt samhällsstöd vid separation mellan
föräldrar. Underhållsstödet är formellt sett betydligt mer könsneutralt än
tidigare system, även om det i samverkan med verkligheten främst utbetalas
till kvinnor som vanligtvis har en lägre inkomst än mannen. Underhållsstödet
fyller inte heller längre samma renodlade funktion i att omfördela resurser
mellan föräldrar som lever isär. Istället har stödet idag karaktär av att vara
en
rättighet för alla barn vars föräldrar inte lever tillsammans. Det tar sig bland
annat uttryck i att underhållsstöd utbetalas även till barn som bor växelvis
hos sina föräldrar. Därtill utgår underhållsstöd i de fall då barn inte har rätt
till barnpension efter en förälders död. Även om den ena föräldern sitter
intagen i fängelse kan under vissa omständigheter underhållsstöd utgå till
den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet under tiden.
Vänsterpartiet anser att dessa förändringar är bra. Samtidigt får
underhållsstödet aldrig förlora den innebörd som bidragsförskottet hade,
nämligen bidra till kvinnors möjlighet att försörja sina barn i händelse av
skilsmässa.
Barnbidraget
I årets budget aviserar regeringen tillsammans med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet en höjning av barnbidraget
med 100 kr per månad och barn från och med 1 januari 2000.
Vänsterpartiet var motståndare till den sänkning av
barnbidraget som genomfördes 1996 och det är därför
tillfredsställande att det nu genomförs en höjning.
Barnbidraget utgår lika för alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster. Detta
för att visa att samhället värderar alla barn lika. I debatten har åsikter förts
fram att barnbidraget bör behovsprövas eller beskattas. När barnbidraget
först infördes fördes en liknande debatt. Då handlade det om att de barn som
tvingades gå i fattigvårdens märkta träskor skulle slippa den stigmatisering
detta innebar. För Vänsterpartiet var det då, som det är idag, mycket viktigt
att barnbidraget utgår lika för alla barn. Vi delar uppfattningen att
välbeställda föräldrar inte behöver bidrag till sina barns försörjning, men
anser att principen att alla barn är lika mycket värda ur samhällets synpunkt
överväger. Vänsterpartiet avvisar därför alla förslag om behovsprövade eller
beskattade barnbidrag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjepolitikens inriktning.

Stockholm den 3 oktober 1999
Ulla Hoffmann (v)
Ingrid Burman (v)
Siv Holma (v)
Kalle Larsson (v)
Camilla Sköld Jansson (v)
Gunilla Wahlén (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)