Familjepolitiken

Motion 1993/94:So615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

1 Valfrihet och rättvisa i familjepolitiken 1.1
Våra utgångspunkter

Vår mest fundamentala utgångspunkt kan förefalla
självklar -- men tyvärr är det inte så för alla partier. Vi vill
varna familjen som samhällets absolut viktigaste fundament
och som en garanti för att generera fria, trygga,
självständiga och ansvarstagande medborgare. För oss skall
familjepolitiken vara samhällets stöd och uppmuntran till
familjerna. Vi tycker också att familjepolitiken skall utgå
ifrån att mammor och pappor är fria och tänkande
människor som själva både vill, kan och skall ta ansvar för
sig själva, sina barn och sina familjer. Förmyndarmentalitet
och politiska pekpinnar i familjepolitiken anser vi är
ovärdigt i en utvecklad demokrati som Sverige.
Familjepolitiken skall inte heller uppmuntra till
oansvarighet eller till framväxten av s.k. ''enförälders-
familjer''.

Vi tycker det är alldeles självklart att i ett civiliserat
samhälle skall det råda jämställdhet mellan män och
kvinnor. Vi vill dock på det bestämdaste hävda att detta inte
är liktydigt med symmetri. Kvinnor och män är tack och lov
olika i flera avseenden -- de olikheterna är värdefulla
tillgångar som skall värnas och som är oumbärliga; såväl i
familjeliv, arbetsliv som samhällsliv. Arbetsfördelningen
inom en familj däremot har politiker över huvud taget inte
med att göra.

Vi har också ytterst svårt att förstå hur t ex arbete som
förskollärare på ett kommunalt daghem kan värderas högre
än motsvarande arbete i det egna hemmet med egna eller
andras barn. Tvärtom torde det ofta vara mer krävande att
vara hemarbetande.

1.2 Dagens stöd till barnfamiljerna är djupt orättvist

Sveriges nuvarande system med föräldraförsäkring och
stödet till den offentliga barnomsorgen är djupt orättvist.
Det har naturligtvis konstruerats i all välmening och med
goda intentioner -- men har spårat ur och överutnyttjas i en
utsträckning långt utöver vad som är rimligt med hänsyn till
samhällskostnaden. Det konstruerades också under en tid
när Sverige ansåg sig vara världens rikaste nation och när
budgetbegränsningar inte existerade.

I dag har vi helt enkelt inte råd med ett sådant system.
Tiden har också sprungit ifrån nuvarande uppläggning --
som på ett närmast otillbörligt sätt gynnar
höginkomsttagare och karriärister -- på övriga
skattebetalares bekostnad. Man kan dessvärre likna det vid
omvänd Robin Hood-mentalitet -- systemet tar från de
många normalinkomsttagarna och ger mest till de färre
högavlönade. Systemet med offentligt stöd till barnomsorg
är inte heller utformat främst för barnens skull eller med
barnens bästa för ögonen. I stället har omsorgen om
föräldrarnas förvärvsarbete varit ledstjärnan -- och då i
synnerhet om föräldrar i socialgrupp 1 (som det kallades
förut). Detta bekräftas ånyo i regeringens proposition: Det
är fortfarande SACO-familjer som har störst andel barn i
åldrarna 2--6 år i kommunal barnomsorg -- 75 %.
Motsvarande siffra för LO-familjerna är 59 %! (sid l7 i
prop)

Vackra och ädla motiv om frigörelse för kvinnan och tal
om något slags oberoende, används ofta i debatten, trots att
detta inte alls var orsaken till konstruktionen och
uppbyggnaden av den institutionella barnomsorgen och
föräldraförsäkringen. Att många politiker i stället haft och
har det outtalade men beslutsamma motivet att begränsa
familjernas individuella valfrihet till förmån för olika
kollektivistiska lösningar (med mer eller mindre
socialistiska modellförebilder) är däremot välkänt och
uppenbart.

Det reella och tyngsta motivet var akut och långvarig
brist på arbetskraft under 60-, 70- och 80-talen. Ibland har
detta kallats för det största bedrägeri som svenska kvinnor
utsatts för. Man konstruerade ett system som i praktiken
tvingade ut ett mycket stort antal kvinnor på
arbetsmarknaden -- även under spädbarns- och
småbarnstiden -- trots att många egentiigen själva ville ta
ansvaret för sina barns uppväxt och uppfostran. Verklig
valfrihet är idag förbehållet en mycket liten grupp
välsituerade medborgare.

1.3 Barn måste få kosta

Ibland hör man argumentet: ''Barn måste få kosta!''
användas som försvar för att en kommunal daghemsplats
kostar i genomsnitt cirka 85.000 kr per år för de yngsta
barnen. Detta är ett oärligt och ekonomiskt både okunnigt
och oansvarigt argument som inte anger vem som betalar!
Det är nämligen inte föräldrarna som betalar utan alla
skattebetalare. Man hör också ibland att dessa höga
kostnader är lönsamma för samhället som helhet. Detta är
naturligtvis kvalificerat nonsens. Propositionens
resonemang på denna punkt är också utomordentligt ytliga,
tunna och tillrättalagda -- i den mån de alls förekommer. Vi
noterar också att de påståenden som socialministern
framfört i den offenlliga debatten, om att de offentliga
barnomsorgskostnaderna är lönsamma i ett
samhällsperspektiv, inte återkommer i propositionen. Det
är ett hälsotecken.

Framför allt vill vi i detta sammanhang uttrycka vår stora
förvåning över att regeringen lägger fram ett helt
ofinansierat förslag. Det anser vi vara samhällsekonomisk
oansvarigt. Självklart skall, enligt vår uppfattning, de totala
kostnaderna rymmas inom ramen för de totala
kostnaderna för familjepolitiken. Vi anser desstom att
dessa kostnader totalt kan minskas avsevärt. Vi har i vår
tidigare familjepolitiska motion visat hur man kan minska
kostnaderna med cirka 20 miljarder genom en helt ny och
mer rättvis familjepolitik.

1.4 Barn är inte kostnader

Enligt vår grundsyn är barn en av livets största
glädjekällor. Barn är investeringar i lycka och i Sveriges
framtid -- de är inte kostnader och belastningar för
föräldrarna i deras karriär. Att välja att skaffa barn är bl a
också att välja att ta ansvar för Sveriges framtid i ett långt
perspektiv och att ibland kortsiktigt avstå ifrån eller offra
personlig bekvämlighet och individuella egoistiska behov.
Att skaffa barn är också att vilja ta del av all den lycka och
glädje som barn skänker. Vi anser det också vara hög tid att
i familjepolitiska sammanhang våga diskutera och analysera
även individualoch utvecklingspsykologiska aspekter på
barn, barns uppväxt och barnomsorg. Det är väl känt att
trygga och kärleksfulla uppväxtförhållanden resulterar i
harmoniska och ansvarstagande människor och
samhällsmedborgare. Dagens stora problem med många
vilsna ungdomar, drogmissbruk, våldstendenser och
intolerans speglar i de allra flesta fall otrygga
uppväxtförhållanden med mycket trasiga
familjeförhållanden. Barns och ungdomars positiva
personlighetsutveckling får aldrig bli offer för politiska
pekpinnefasoner -- hur vällovliga utgångspunkterna för
dessa än må vara.

Enligt vår grundsyn ska människor ha så stor valfrihet
som möjligt -- men de ska också ta ansvaret för och
konsekvenserna av sina val och beslut. Samhällets
skyldigheter mot sina medborgare är många och vice
versa -- men samhället kan aldrig ta ansvar. Ansvar kan
endast tas av enskilda individer som har befogenheter och
resurser.

1.5 Våra grundvärderingar och grundprinciper i
sammanfattning

--
p1pMänniskor vill, kan och skall alltid ta ansvar för sina
handlingar.Familjen är individens och det svenska
samhällets viktigaste och mest grundläggande
fundament.Föräldrarna till ett barn är alltid två.
(Historien känner bara ett undantag)Föräldrarna
(vårdnadshavarna) har alltid det hela och fulla ansvaret för
sina barn, även om de är frånskilda eller bor åtskilt. Endast
svensk domstol kan upphäva detta ansvar.Varje förälder
har helt ansvar -- tillsammans har de således dubbelt ansvar.

Föräldrar skall inte tillåtas smita från sitt ekonomiska
ansvar genom att vältra över detta på medmänniskorna
(samhället).Samhället kan och skall erbjuda ett stöd till
föräldrarnas ansvarstagande. Detta stöd skall vara lika för
alla föräldrar, men skall inte utgå till dem som uppenbart
inte behöver det.Föräldrarna har hela ansvaret för sina
barns omsorg, och föräldrarna vet bäst hur denna omsorg
skall visas och genomföras. Om föräldrarna vill delegera en
del av genomförandet åt t ex småbarnsskola, dagmamma,
barnflicka, daghem, förskola eller motsvarande gör de detta
efter eget gottfinnande. Staten/kommuner får inte stödja
någon särskild form av bamomsorg framför någon annan,
utan skall inta strikt stödneutralitet.Samhället skall
erbjuda alla svenska medborgare och familjer ett allmänt
ekonomiskt grundskydd, som träder in när en människa av
något skäl inte kan försörja sig och de sina. Detta
grundskydd ska vara lika för alla och ligga på en anständig
existens- minimumnivå. Detta grvndskydd ska vara en
trygghet -- ett skyddsnät -- men får aldrig ligga på en nivå
där det kan upplevas som något relativt attraktivt att sträva
efter eller att behålla genom t ex bidragsoptimering eller
fusk.Utöver samhällets grundskydd står det varje
medborgare fritt att skaffa sig det individuella tilläggsskydd
hon/han önskar och har råd med.

1.6 Nuvarande system är orättvist och kostnaderna är
orimligt höga

Några nyckelfakta: Kostnaderna för föräldrapenningen
har fördubblats på tre år! 7 miljarder 1988 blev 14 miljarder
1991! Den totala sjukpenningen som betalades ut till alla
som var sjuka under 1991 var 32 miljarder. Kärnfriska
föräldrar kostade alltså samhället nästan hälften av vad alla
sjuklingarna kostade! Dagens föräldraförsäkring och
barnomsorg kostar tillsammans samhället cirka 50 miljarder
per år! Ändå lämnas nästan hälften, 45 %, av alla
förskolebarn utanför varje form av kommunal barnomsorg!
Detta tycker vi är omoraliskt. Svensk familjepolitik i dag
bygger på en felsyn baserad på en extremt individualistisk
människosyn. Varje person betraktas som en renodlad och
isolerad, ensam individ som inte anses leva i en familj eller
annan gruppgemenskap. Bakom ligger förmenta
jämställdhetsprinciper och en uppfattning om ''oberoende''
som motiverats med att detta gynnar kvinnan. Verkligheten
visar dock att det är precis tvärtom! Ingen människa kan
uppleva lycka och harmoni om hon är helt oberoende av
andra människor! Detta gäller män såväl som kvinnor.

Svenska kvinnor har i dag i flera avseenden en svag
ställning i civilrättsligt avseende. Vid exempelvis en
skilsmässa utgår dagens lagstiftning från att parterna är helt
jämbördiga. Detta är sällan fallet. Ofta har en part en
svagare ekonomisk ställning än den andra. I första hand
drabbar detta faktum fortfarande kvinnorn.

Detta har i sin tur lett till bisarra och destruktiva
konsekvenser för socialförsäkringarnas konstruktion.
Enligt Ny demokratis uppfattning vore det naturligt att
lagstiftningen tillät makar att dela intjänade
pensionsrättigheter och att behandla privata
pensionsförsäkringar som giftorättsgods. Om och hur
makarna sedan gör det, är inte statens angelägenhet utan
individernas sak att själva besluta om.

Svenska lagstiftare har gjort precis tvärtom!
Lagstiftningen hndrar individer att fatta sina egna beslut
inom familjens ram. När politikerna sedan upptäckt att
deras syn på familjen inte stämmer med verkligheten och
människornas syn, har man i efterhand försökt korrigera
missförhållandena genom ingrepp i
socialförsäkringssystemet.

Sverige har på detta sätt hamnat i den sämsta av världar.
Vi avsäger oss möjligheterna till ett system byggt på
frivillighet och ömsesidigt beroende och ansvarstagande
som skyddar den svaga parten i ett äktenskap. Samtidigt
snedvrider vi hela socialförsäkringssystemet genom att
införa bestämmelser som torpederar socialförsäkringarnas
syfte -- och Sveriges ekonomi. Så här får det inte fortsätta.

1.7 Ny demokratis förslag

Vi har i tidigare motion redogjort för vårt förslag till en
helt ny och mer rättvis familjepolitik -- som dessutom skulle
minska samhällskostnaderna med cirka 20 miljarder. Vi vill
i detta sammanhang åter redovisa huvudprinciperna och
riktlinjerna i vårt förslag:Nuvarande uppläggning av
föräldraförsäkringen slopas i sin helhet successivt.
Systemet med bidragsförskott totalrevideras.
Vårdnadsersättning/vårdnadsbidrag införs för alla barn 0--
6 år. Barnbidrag (höjda) utgår med lika belopp för alla
barn/ungdomar 7--16 år. Högavlönade föräldrar får
mindre eller inga bidrag/ersättningar. Staten och
kommunerna skall inte subventionera någon
barnomsorgsform. Föräldrarnas val skall styra vilka
barnomsorgsformer som samhället erbjuder.

1.7.1 Vårdnadsersättning införs för alla barn 0--6 år

Vi föreslår införandet av en vårdnadsersättning för alla
barn 0--6 år. Beloppen vi föreslår varierar med barnets ålder
och framgår av denna tabell:

År 1: 8.000 kr per månad netto
År 2: 6.000 kr per månad
År 3--6: 4.000 kr per månad

Vi föreslår också ett tak -- maximalt 8.000 kr per månad
och familj kan utbetalas i vardnadsersättning -- oavsett
antalet barn. Ovanstående beloppen är nettobelopp. Denna
vårdnadsersättning är skattefri och disponeras fritt av
föräldrarna. Vill föräldrarna använda pengarna som ''lön''
till sig själva för sin barnomsorg gör de så --
vårdnadsersättningen blir då pensionsgrundande. Vill de
hellre köpa extrem barntillsyn på t ex daghem (kommunalt
eller privat) eller hos dagmamma gör de detta. Eller om de
vill anställa en barnflicka -- kanske tillsammans med andra
föräldrar. Vi vill alltså lämna hela fältet fritt för föräldrarna
att själva besluta om den omsorg de anser vara bäst för sina
barn och sin familj.

Föräldrarna disponerar och styr således suveränt genom
vårdnadsersättningen vilka typer av bamtillsyn som
samhället kommer att erbjuda. Staten eller kommunerna
får inte ingripa och gynna någon form av omsorg före någon
annan! Detta innebär att alla dagens orimliga former av
statligt och kommunalt stöd till daghem och dagmammor
etc skall upphöra och ersättas av detta rättvisa och neutrala
system där föräldrarna bestämmer och har pengarna. Vi vill
också understryka en viktig princip -- för de föräldrar som
väljer att själva ta hand om sina barn skall
vårdnadsersättningen vara pensionsgrundande. Den
tekniska lösningen av detta föreslår vi koordineras med
pågående översyn av pensionssystemet. Vi är inte heller
främmande för att göra vårdnadsersättningen
beskattningsbar om detta skulle visa sig vara en tekniskt
bättre lösning som löser pensionsfrågan och eliminerar
oönskade marginaleffekter (ovannämnda belopp höjs
naturligtvis i så fall till motsvarande bruttobelopp).

Vårt förslag innebär också att dagens konstruktion av
föräldraförsäkringen med havandeskapspenning,
föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning successivt
avvecklas i sin helhet.

1.7.2 Höjda barnbidrag -- med lika belopp för alla barn
7--16 år

Dagens system med högre belopp per barn ju fler barn
man har anser vi ologiskt, orättvist och kränkande för både
barn och föräldrar. Varför anser staten att första barnet bara
är värt 9.000 kr per år medan det sjätte barnet är värt 22.500
kr per år i stöd? Vi föreslår att staten ger alla barn samma
stöd genom att barnbidrag utbetalas med lika stort belopp
per barn för alla barn i en familj, oavsett antalet. Vi föreslår
att man höjer från dagens nivå (9.000 kr per barn och år)
till 12.000 kr per barn och år, d v s 1.000 kr per månad och
barn. Barnbidraget börjar utbetalas när
vårdnadsersättningen upphör och den obligatoriska skolan
börjar, d v s vid sex eller sju års ålder. Nuvarande system
med flerbarnstillägg avskaffas.

1.7.3 Högavlönade behöver mindre eller inget
ekonomiskt samhällsstöd!

Varje samhällsmedborgare har naturligtvis det
grundläggande ansvaret för att skapa sin egen välfärd.
Djupt förankrat i folkleden brukar det heta: ''Du är din
egen lyckas smed!'' Samhället ska däremot garantera ett
skyddsnät som är lika för alla -- om eller när det egna smidet
gått snett eller misslyckats. Detta skyddsnät ska emellertid
vara lika för alla medborgare och ligga på en god
anständighetsnivå men aldrig på en nivå som kan upplevas
som eftersträvansvärd.

Vi anser därför att varken vårdnadsersättning eller
barnbidrag skall utgå till familjer so uppenbarligen inte
behöver detta. Vi föreslår att när föräldrarnas
sammanlagda bruttoinkomst överstiger 300.000 kr per år
börjar en successiv och mjuk nertrappning av dessa bidrag
för att helt upphöra vid 500.000 kr. En sådan nertrappning
måste naturligtvis utformas praktiskt och tekniskt på ett sätt
som eliminerar såväl bidragsoptimering som oönskade
marginaleffekter.

Vi vill understryka att det är båda föräldrarnas
sammanlagda bruttoinkomst -- oavsett om de är gifta,
ogifta, bor åtskilda eller är frånskilda. Vi anser inte att
samhället skall tillåta eller sanktionera att vissa föräldrar
smiter från sitt försörjningsansvar.

1.7.4 Sverige har världens i särklass dyraste offentliga
barntillsyn

De kommunala daghemmen i Sverige är utan
konkurrens världens dyraste, men kvalitén står inte i rimlig
proportion till kostnaderna om man jämför internationellt.
Danska daghem kostar således cirka hälften så mycket!
Säkert erbjuder de flesta daghem förhållandevis bra
barntillsyn, men relaterat till vad detta kostar samhället är
det en oförsvarlig och orättvis form av barntillsyn, där
föräldrarna betalar en mycket liten del av kostnaderna.
Daghemmen har inte heller kommit till med barnens bästa
för ögonen -- tvärtom har centralstyrningen från beskäftiga
politiker varit helt avgörande. Dessa ansåg sig veta vad som
var bäst för samhället och föräldrarna. Statsmakterna har
effektivt och kraftfullt hindrat eller motarbetat varje privat
form av barnomsorg som inte stämde med den statliga
sociala ingenjörskonstens intentioner. Alla dessa
restriktioner och lagregler måste naturligtvis avvecklas --
om man vågar lita på föräldrarna och deras omdöme.

Ny demokrati anser att barnomsorg skall erbjudas
utifrån vad som är bäst för barnen, inte utifrån vad staten
anser är enklast eller bekvämast för föräldrarna. Vi anser
således att många och alla de olika former av barnomsorg
ska finnas som föräldrar vill ha och är beredda att betala för.
Och vårdnadsersättningen är samhällets ekonomiska stöd
till föräldrarna. En form av barnomsorg som inte tillåtits
växa fram i Sverige men som många föräldrar efterfrågar är
den pedagogiska förskolan, småbarnsskolan. I dag finns det
bara några få privata småbarnsskolor i Sverige --
småbarnskolan Liten Lär i Uppsala är ett exempel -- men
erfarenheterna från dessa är utomordentligt positiva.

2 Vår kritik av regeringens familjepolitiska riktlinjer

Det finns vissa positiva avsnitt i de riktlinjer för
familjepolitiken som antagits av riksdagen. Dock blir den
helhet som delarna resulterar i ett lapptäcke som är så
motsägelsefullt, otillfredsställande och kostsamt att vi inte
kan medverka till dess införande.

Principen med införande av ett vårdnadsbidrag ställer vi
oss naturligtvis positiva till, men med den utformning som
regeringen skisserar blir det bara en mycket dyrbar
symbolisk gest, utan några egentliga fördelar för
barnfamiljerna. Att påstå att regeringens förslag resulterar
i äkta valfrihet för familjerna är närmast ett hån mot
småbarnsföräldrarna. Samhällets totala ekonomiska stöd
till föräldrar och barnomsorg är redan idag orimligt stort.
Den svenska föräldraförsäkingen är redan mycket
generös -- och världens dyraste. De svenska kommunala
daghemmen är också världens i särklass dyraste! Att
ytterligare öka dessa kostnader i dagens
samhällsekonomiska kris anser vi vara direkt oansvarigt. Vi
hävdar att en sänkning av ersättningsnivåerna i
föräldraförsäkringen är absolut nödvändig, vilket också
regeringen tidigare aviserat skulle ske.

Regeringen aviserade således i
kompletteringspropositionen våren 1993, som ett led i
saneringen av statens finanser, en sänkning av
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen (prop.
1992/93:150). Några månader senare gör regeringen en helt
annan bedömning som går ut på att det är angeläget att
behålla dagens höga ersättningsnivå! Varför? Papporna
skall stimuleras att ta pappaledigt! Vi anser att regeringen
skall ta ansvar för Sveriges ekonomi! Långsiktigt och
konsekvent! Istället för att ge barnfamiljerna larviga och
ytterst kostsamma pekpinnar. Sveriges mammor och
pappor kan själva ta ansvaret för den arbetsfördelning de
önskar i sina hem och familjer.

Ersättningsnivån i föräldraförsäkringen måste sänkas till
åtminstone samma nivå som i övriga socialförsäkringar d v
s 80 %. Starka skäl talar för en sänkning till 70 %.

Avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader ser vi
också fördelar med, men självklart skall denna avdragsrätt
gälla lika för alla barnomsorgsformer oavsett om de är
kommunala eller privata. Det nyligen framlagda förslaget
(Ds 1993:70) om att avdrag endast skall får göras för
kommunalt ''auktoriserad'' barnomsorg har vi svårt att ta på
allvar, eftersom det emanerar från en icke-socialistisk
regering. Vi anser inte heller att staten skall strypa vissa
barnomsorgsformer genom att införa ett avdragstak. Om
ett avdragstak anses nödvändigt bör det under alla
omständigheter sättas väsentligt högre än 30.000 kronor.

2.1 Rätten till tjänstledighet för vård av barn

Regeringen avser också att föreslå att rätten till
tjänstledighet för vård av barn förlängs från dagens 18
månader till tre år. Vi förstår och sympatiserar med tanken
bakom denna omsorg om föräldrarnas anställningstrygghet.
Dock menar vi att resultatet i verkligheten kommer att bli
det precis motsatta. Det kommer att resultera i en stelhet
på hela arbetsmarknaden som kan bli fullständigt
förödande för bl a småbarnsföräldrar. Risken är uppenbar
att de flesta arbetsgivare i konkurrensutsatt verksamhet helt
enkelt avstår från att anställa yngre medarbetare där man
bedömer risken för tre års tjänstledighet som stor.

Regeringens förslag riskerar i sanning att bli den verkligt
effektiva kvinnofällan! Vi menar att lösningen istället står
att finna i en betydligt mer flexibel arbetsmarknad, med
verklighetsanpassad arbetsrättslagstiftning och ett rimligt
utrymme för marknadskrafternas positiva inverkan. Under
alla omständigheter menar vi att en anställd aldrig skall
kunna ha rätt till längre tjänstledighet än vederbörandes
totala anställningstid hos arbetsgivaren.

2.2 Institutionell barnomsorg

Vi vänder oss med kraft mot den av riksdagen nyligen
beslutade kommunala lagstadgade skyldigheten att erbjuda
barnomsorg. De kommunala daghemmen erbjuder
generellt sett en god institutionell barnomsorg, det tror vi
de flesta är överens om. Vi anser emellertid att kostnaderna
för denna form av barnomsorg är helt oförsvarbara och
orimliga, både i förhållande till kvalitén på den omsorg de
producerar och inte minst i förhållande till andra angelägna
samhällsbehov. Att då ytterligare permanenta denna form
och dessutom använda de kommunala daghemmen som
någon slags rättesnöre även för privata former anser vi vara
helt felaktigt.

Vi anser att det är hög tid för ett helt nytt tänkesätt och
en frigörelse från de djupa tankefåror som under decennier
präglat uppbyggnaden av de kommunala daghemmen.
Dessa tankefåror har sina rötter i tilltron till social
ingenjörskonst, planekonomiska idéer och obegränsade
ekonomiska resurser.

Vår absoluta övertygelse är att det är föräldrarnas och
barnens behov som skall styra utbudet av barnomsorg.
Behoven varierar kolossalt och därför skall valfriheten och
mångfalden vara mycket stor. Det blir den om man vågar ge
marknadskrafterna större spelrum och låter föräldrarnas val
av barnomsorgsform följas av det självklara kravet att de
skall betala för den omsorg de önskar. Vår principiella
grundinställning är således att allt offentligt stöd till
barntillsyn skall kanaliseras via föräldrarna, exempelvis
genom vårdnadsersättning eller ''barntillsynspeng''.
Resultatet av vårt synsätt blir att kommunala och privata
daghem, småbarnsskolor, dagmammor, barnflickor,
barnsköterskor och andra lösningar kommer att växa fram
i skön samexistens. Självklart är privata initiativ och former
lika välkomna som kommunala och övriga former, t ex
föräldrakooperativ. Valfriheten och konkurrensen
garanterar hög kvalitet och kostnadseffektivitet.

Ny demokratis förslag till familjepolitik är också
avsevärt mindre kostsamt för skattebetalarna. Våra förslag
minskar de offentliga utgifterna med cirka 21 000 000 000
kronor. Vi föreslår ett successivt införande med början
budgetåret 1995/96 med en besparing på 7 miljarder,
1996/97 med 12 miljarder och full effekt 1997/98 med 21
miljarder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för familjepolitiken.

Stockholm den 25 januari 1994

Ian Wachtmeister (nyd)

Stefan Kihlberg (nyd)

Leif Bergdahl (nyd)