Fäbodskulturen

Motion 2002/03:MJ209 av Kenneth Johansson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att möjliggöra bevarandet av ett levande fäbodbruk i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av ägofredslagstiftningen så att fortsatt fäboddrift kan bedrivas.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad satsning på vårdplaner, mark- och byggnadsvård på fäbodar samt ett bättre juridiskt skydd för att bevara befintliga fäbodmiljöer som är eller kommer att vara levande.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevarande av listade utrotningshotade husdjursraser.

1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.

Betydelsen för biologisk mångfald

Under 1900-talet har det levande fäbodbruket ansetts vara ett minne av svunna tider. Tvärtemot alla uppfattningar och slutsatser lever dock fäbodarna kvar in i 2000-talet och ett antal yngre fäbodbrukare startar verksamhet, byggd på äldre tiders traditioner. Fäbodbruken är idag en liten del av svenskt jordbruk. Ett 85-tal brukare finns i Dalarna, ett 50-tal i Gävleborg, cirka 45 i Jämtland samt ett 15-tal i Västernorrland och Värmland. Totalt ca 195 fäbodar. Verksamheten är trots sin relativt ringa omfattning mycket viktig för bevarandet av den biologiska mångfalden, värdefulla natur- och kulturmiljövärden samt utrotningshotade husdjursraser. Därför krävs det åtgärder för att möjliggöra bevarandet av ett levande fäbodbruk. Detta bör ges regeringen till känna.

Bete och slåtter

För att bevara fäbodbruket och miljön är det viktigt att verksamhet och boskapsskötsel kan upprätthållas på det traditionella sättet med fritt skogsbete och delvis bete på fäboden efter slåtter. Endast genom bete och slåtter kan fäbodarnas särpräglade kulturlandskap bevaras och en mängd traditioner och seder som är knutna till fäbodarna leva vidare.

Tamboskapen har varit och är hjärtat i fäbodbruket. Att stängsla kring gårdar och slåttermarker har skett för att få ett optimalt utnyttjande av slåttermark och praktiskt hantering av produkttillverkning. Idag är flera fäbodstugor mer av fritidskaraktär och alla är inte inhägnade vilket orsakar problem för idag verksamma fäbodbrukare.

I ett domstolsavgörande har en husägare fått rätt gentemot en fäbodbrukare att denne är skyldig att stänga in sina djur. Fäboden mister sin karaktär om ett fritt bete inte sker helt eller delvis, helst då marken idag inte brukas med hjälp av slåtter. Ett EU-åtagande gällande fäbod kräver att djur hålles på fritt bete i en femårsperiod, vilket kan vara svårt att hävda och upprätthålla vid en konflikt.

Det bör däremot göras en juridisk översyn av gällande lagstiftning av ägofredslag för att skapa en hållbar situation för de idag verksamma fäbodbrukarna och de som kommer att starta verksamhet på fäbodar gällande stängsel samt att göra klart ändamålet med fäbod som företeelse. Det förslag som lagts i en departementspromemoria från Jordbruksdepartementet (Ds 2002:33) om att upphäva ägofredslagen kan få förödande konsekvenser. Detta bör ges regeringen till känna.

Flera hot

Hoten mot det levande fäbodbruket är dock flera. Små ekonomiska förutsättningar och svårigheter att få leverera mjölk från mindre leverantörer som är basen i fäbodbruket påverkar utvecklingen negativt. Fäbodbruket står inför en generationsväxling med unga småbrukare som under nuvarande förutsättningar tvekar att fortsätta med fäbodbruk. Om de nu övergripande hoten inte elimineras kan en idag positiv utveckling av ett levande fäbodbruk ändå på sikt vara hotad och en tusenårig kulturtradition gå i graven.

Riksantikvarieämbetet har genomfört en utredning om förutsättningarna för att bevara landets fäbodar. De åtgärder som myndigheten föreslår förefaller inte tillräckliga. När det gäller fäbodar som ännu är i drift är det nödvändigt med en kombination av insatser från flera olika håll och myndigheter. De regelsystem som berör fäbodverksamheten bör ses över och anpassas till att främja en levande fäbodkultur i hela landet.

Vi föreslår därför att Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Jordbruksverket bör få ett fortsatt gemensamt uppdrag tillsammans med näringens representanter och föreningar att föreslå konkreta åtgärder som främjar och möjliggör ett levande fäbodbruk. Dessutom vill vi se en ökad satsning på vårdplaner, mark och byggnadsvård på de värdefulla fäbodar som är eller kommer att vara levande samt ett bättre juridiskt skydd för att bevara befintliga fäbodmiljöer. Detta bör ges regeringen till känna.

Avelsplan för husdjursraser

Många gånger fyller fäbodarna en viktig funktion i att bevara utrotningshotade husdjursraser. Dessa inbegriper bland annat svensk kullig boskap som består i huvudsak av fjällkor och rödkullor. Ett aktivt arbete för en genomarbetad avelsplan ska finnas för alla de hotade husdjurraserna som finns listade av Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Detta bör ske tillsammans med Svensk avel, ideella avelsföreningar samt WWF.

Det bör vara av riksintresse att lämpliga åtgärder vidtas så att dessa kan bevaras i den miljö de formats, dvs med skogsbete på fäbodar. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 8 oktober 2002
Kenneth Johansson (c)
Sven Bergström (c)	Håkan Larsson (c)