Europeiska unionen

Motion 2004/05:Fi248 av Lars Ohly m.fl. (v)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Finansutskottet

Händelser

Inlämning
2004-10-05
Hänvisning
2004-10-14
Bordläggning
2004-10-14

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning3

4Sverige efter folkomröstningen om EMU4

4.1Riksbankens ställning och styrning5

5EU:s nya grundlag6

5.1Bakgrund6

5.2Konstitutionella problem7

5.2.1Utvidgningen av området för beslut med kvalificerad

majoritet8

5.2.2Unionsrättens överordning8

5.2.3Flexibilitetsklausulen9

5.2.4Passerellerna9

5.3Grundläggande rättigheter9

5.4Den institutionella strukturen10

5.4.1Europaparlamentet10

5.4.2Kommissionen10

5.4.3Europeiska rådet och EU-presidenten10

5.4.4Dubbel-hattning11

5.4.5Ministerrådet11

5.5De nationella parlamenten11

5.6Unionens finanser och ekonomisk-politiska samordning12

5.7Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa13

5.7.1Polis och åklagarväsende13

5.7.2EU:s roll i världen14

5.7.3Asyl- och invandringspolitik15

5.7.4Den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken15

6Euratom17

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag för Sverige från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om Riksbankens ställning, den demokratiska styrningen och insynen i Riksbanken.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förslaget till konstitutionellt fördrag ställs under prövning i en folkomröstning.1

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall stödja initiativet om översyn av Euratomfördraget.

1 Yrkande 3 hänvisat till KU.

3 Inledning

Vänsterpartiet förespråkar internationell politisk samverkan. Samarbete och överenskommelser mellan stater om gemensamma och gränsöverskridande samhällsproblem som miljöförstöring, kapitalets internationellt samordnade angrepp på arbetsrätt och sociala rättigheter, människohandel, prostitution, narkotika och undergrävande av mänskliga rättigheter är i vår tid en absolut nödvändighet. Denna samverkan kan och måste ske i former som respekterar och stärker demokratin i stället för att urholka den.

EU är inte Europa. Endast omkring hälften av EU:s stater är medlemmar i den Europeiska unionen. Även om EU dominerar Europadebatten vill vi betona att det finns andra viktiga europeiska organisationer. Vi återkommer till området Europa bl.a. i vår motion om Europarådet.

Utvecklingen av EU rör sig i en mycket bestämd riktning. I samband med Maastrichtfördragets tillkomst i början på 1990-talet doldes inte att motivet var att utveckla EU till en federal statsbildning. I Maastrichtfördraget skrevs också målen om ett gemensamt försvar och en gemensam valuta in, två områden som utgör grunden när man definierar en stat. Att EU måste kunna agera och konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på världsarenan var ett budskap som framfördes av dåtidens ledande EU-företrädare. De jämförde sig gärna med USA och frammanade bilden av att målet var att bli lika starkt och mäktigt som jätten i väster.

På toppmötet i Köln i juni 1999 syntes EU:s militära ambitioner tydligt, och utvecklingen på detta område har gått oerhört snabbt. Exempel på detta finns i EU:s nya grundlag genom förslaget till solidaritetsklausul och gemensamma försvarsgarantier. Det lär bara vara en tidsfråga innan EU självständigt visar de militära musklerna så som anstår en sammanslutning med superstatsambitioner. Den svenska regeringen har haft få invändningar mot denna utveckling.

I EU:s fördrag har kapitalets frihet i praktiken gjorts till överordnad princip och dess beslutsstrukturer innebär en inskränkning av demokratin. Mellanstatliga överenskommelser ersätts alltmer av överstatliga majoritetsbeslut och folkets möjlighet att utkräva ansvar blir alltmer illusorisk, såväl reellt som formellt.

EU-projektet handlar i förlängningen egentligen bara om att säkra genomförandet av en viss politik. Det handlar bl.a. om det överordnade prisstabilitetsmålet, begränsningarna för finanspolitiken med EMU:s stabilitetspakt och restriktioner på den offentliga sektorns möjligheter att låna. Det är inte neutralt, objektivt eller uttryck för något slags gemensamt samhällsintresse att sätta mål om prisstabilitet före exempelvis ökad sysselsättning, ett mål som dessutom blir styrande och sätter ramar för den ekonomiska politiken i vid mening. EU:s regler innebär att viktiga delar av den ekonomiska politiken inte går att förändra via väljarnas önskemål i val till nationella parlament. För att genomföra en förändring måste alla länder vara överens samtidigt, vilket självfallet gör det mycket svårt att få till stånd en förändring. På detta sätt har man i realiteten dragit undan viktiga delar av den ekonomiska politiken från folkligt och demokratiskt avgörande.

Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges medlemskap i EU. Skälen för vårt ställningstagande är fortfarande giltiga. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt. Sedan folkomröstningen om medlemskap i EU, där nej-sidans argument beskrevs som skräckpropaganda av ja-anhängarna, har mycket av det vi befarade skulle hända faktiskt skett. Avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och avskaffande av handelshinder inom en gemensam marknad är prioriterat, medan social trygghet, folkhälsa, miljöskydd och arbetsrätt betraktas som problem eftersom de kan minska kapitalets frihet. Genom Amsterdam- och Nicefördragen har EU:s makt stärkts och ytterligare steg kommer att tas med det som nu kallas en ny grundlag för EU. Parallellt med detta pågår processen att förverkliga målet att EU ska ha en gemensam marknad för tjänster med det s.k. tjänstedirektivet, som i nuvarande utformning bl.a. innebär en stor risk för direkta försämringar i arbetsrätt, kollektivavtal och den offentliga sektorn. Vi återkommer till tjänstedirektivet i andra motioner.

Det är en illusion att tro att EU i avgörande delar kan reformeras inifrån till dess den omvandlats till ett demokratiskt samarbete där kapitalets intressen pressas tillbaka. Den nyliberala politiken och tendensen till överstatligt stormaktsbygge är inbyggda i EU-strukturerna. Samtidigt kan vi se att motsättningarna inom EU ökar. Länder agerar i eget intresse och tar upp sakpolitik i mer principiella sammanhang. Länder nonchalerar gemensamma ekonomiska regler. Det uppstår strider om EU:s långtidsbudget och stabilitetspakten. Det finns motsättningar om att länder som har låga skatter för företag samtidigt får höga belopp i strukturstöd. Vissa länder inför övergångsregler för arbetskraft från nya länder. Det finns djup utrikespolitisk oenighet, exempelvis rörande kriget mot Irak. Det knakar i fogarna. Motsättningarna kommer troligen att öka i omfattning ju fler länder som blir medlemmar i unionen och ju fler områden som blir föremål för majoritetsbeslut. Detta kan bära med sig fröet till en process där EU upplöses i sin nuvarande form.

Vårt mål är att EU:s odemokratiska beslutsformer och fördragsfästa kapitalism ska ersättas med en alleuropeisk samverkan grundad på demokratiska principer. EU måste upplösas för att ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete ska kunna byggas. En viktig del i en sådan process kan vara att länder väljer att lämna unionen.

4 Sverige efter folkomröstningen om EMU

När Sveriges väljare sade ja till medlemskap i den Europeiska unionen fanns inget formellt undantag i det framförhandlade avtalet när det gällde Sveriges medlemskap i Europeiska valutaunionen. De partier som pläderade för ett ja deklarerade dock att Sverige skulle ta ställning senare till denna fråga. Detta antecknades ensidigt av Sverige i ett protokoll till avtalet.

Folkomröstningen om att byta kronan mot euron gav ett entydigt resultat, väljarna sade nej. Enligt nyligen publicerade undersökningar har motståndet ingalunda försvagats. Alla partier har lovat att respektera folkomröstningens resultat och har därmed ett gemensamt ansvar att förvalta resultatet på bästa sätt.

Folkomröstningen förra hösten handlade formellt om medlemskap i EMU:s tredje steg. Nej-resultatet bör innebära att Sverige fördragsmässigt och formellt inte ska vara fortsatt bundet av EMU:s olika steg.

Att ta ansvar för folkomröstningen och förvalta det på ett sätt som gagnar Sverige måste också innebära den formella rätten att fortsätta den framgångsrika politik Sverige drivit under en rörlig växelkurs regim. Då bör inte Sverige vara bundet av ett avtal som säger att den svenska kronan ska låsas inom ramen för ERM-systemet gentemot euron, dvs. EMU:s steg 2. Att knyta värdet av kronan till euron skulle riskera att leda till en situation som riskerar att bli mycket ogynnsam för den svenska ekonomin.

Det torde ligga i EU:s och medlemsstaternas intresse att formalisera ett undantag som stämmer överens med utfallet av folkomröstningen. Ingen part har att vinna på ett oklart läge och återkommande tvister om huruvida folkomröstnings­resultatet är förenligt med Sveriges fördragsmässiga åtaganden eller inte. Med ett undantag undanröjs alla sådana diskussioner och det innebär också att folkomröstnings­resultatet respekteras formellt både av EU och av regering och riksdag.

Det står därför klart att regeringen bör ta initiativ till ett formellt undantag från EMU:s tredje steg.

4.1 Riksbankens ställning och styrning

En viktig del av förklaringen till nej-sidans seger i folkomröstningen var den odemokratiska styrningen av ekonomin inom EMU. Även den svenska riksbanken har en del av de drag som den europeiska centralbanken har. Alla räntebeslut tas av en tjänstemannaledning - en direktion som inte är demokratiskt utsedd.

Vänsterpartiet gick också emot beslutet att ersätta den av riksdagen valda ledningen som tidigare fattade de formella räntebesluten mot en av regeringen utsedd direktion av tjänstemän. Vi menar att det behövs en fortlöpande diskussion om Riksbankens ställning, funktion och arbetssätt efter folkomröstningen. Enligt Vänsterpartiets mening finns det principiella skäl som talar för att Riksbanken ska ha en vald ledning. Vänsterpartiet står därför fast vid sitt principiella ställningstagande, att Riksbankens ställning och ledningsorganisation borde återställas till vad som gällde före den 1 januari 1999.

Det finns också skäl att komplettera Riksbankens nuvarande och enda mål om prisstabilitet med ett mål som syftar till full sysselsättning. Den amerikanska riksbanken har t.ex. ett sådant mål.

Även om riksdagen inte i detta läge tar beslut om att fullt ut återställa Riksbankens ledning och organisation till tidigare ordning, finns det skäl att vidta andra åtgärder som syftar till att stärka det demokratiska inflytandet över Riksbanken och sambandet mellan riksdagen och Riksbanken. Vi menar att frågan om Riksbankens ställning och ledningsorganisation borde bli föremål för en samlad översyn.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 EU:s nya grundlag

Starka krafter verkar för att EU utvecklas i riktning mot en federal statsbildning. Skapandet av EMU och den gemensamma valutan är tillsammans med de uttalade militära ambitionerna det främsta uttrycket för denna strävan. Även i arbetet med att ta fram ett förslag till nytt s.k. konstitutionellt fördrag har de federalistiska ambitionerna tagit stort utrymme.

I juni i år godkände EU:s regeringschefer fördraget, som ska undertecknas vid en ceremoni den 29 oktober och sedan ratificeras inom tvåår. I fler EU-länder än vad som är brukligt i samband med fördragsförändringar planeras och diskuteras nu att anordna folkomröstningar som ska föregå ratificeringen av fördraget. Bland annat majoriteten av de 15 första EU-länderna har utlovat folkomröstningar. Detta för att frågan om den nya grundlagen anses som mycket betydelsefull och avgörande för Europas framtid och att den folkliga förankringen anses vara viktig.

I valrörelsen inför valet till Europaparlamentet i juni i år framkom det att även en majoritet av det svenska folket vill ha en folkomröstning om den nya grundlagen. En sådan ståndpunkt baseras på att ett antagande av konstitutionen innebär så pass stora förändringar för Sverige att det är orimligt att folket inte får säga sitt i denna enskilda fråga. Omfattningen av de förändringar som fördraget skulle innebära torde bli tydlig senare i den här motionen. Dessutom kan nuvarande riksdag inte anses vara legitim att besluta om konstitutionen, då en debatt angående EU:s framtid saknades inför det senaste riksdagsvalet.

Vänsterpartiet förordar att frågan om nytt konstitutionellt fördrag ställs under prövning i en folkomröstning. Statsministern bör snarast efter att beslutet är fattat sammankalla riksdagspartierna för att diskutera och bestämma lämplig tidpunkt för folkomröstningens genomförande.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ett nej till EU:s konstitution i ett land innebär att förslaget till grundlag har fallit. Det troliga är att nya förhandlingar om det konstitutionella fördraget måste ta vid, p.g.a. att enighet mellan EU:s länder krävs för att anta ett fördrag.

5.1 Bakgrund

Vid EU:s toppmöte i Nice i december 2000 antogs en förklaring om unionens framtid. Där uttalades att fyra frågor skulle behandlas under regeringskonferensen 2004. Det handlade om hur en mer exakt avgränsning mellan EU och medlemsstaterna kan åstadkommas, som överensstämmer med subsidiaritetsprincipen. Det handlar om vilken ställning stadgan om de grundläggande rättigheterna ska ha. Det handlar om att förenkla fördragen utan att för den skull ändra deras innebörd och det handlar om vilken roll de nationella parlamenten har inom EU:s struktur.

Vid toppmötet i Laeken den 14-15 december 2001 antogs en deklaration som ytterligare ställde ett antal frågor för att föra medborgarna närmare unionen. Viktiga begrepp som där lyftes fram var demokrati, öppenhet och effektivitet. Den förenkling av EU:s fördrag som låg i framtidskonventets mandat var visserligen i sig önskvärd, men det är svårt att se att denna förenkling kan åstadkommas utan att också fördragens substantiella innebörd påverkas. Konventet lade således fram ett förslag som förändrar EU i grunden.

Framtidskonventets ledamöter hade en tydlig ambition redan från början: att utveckla EU i alltmer federativ riktning. Ledamöterna var inte representativa för EU:s befolkning. Bland annat var sammansättningen helt oacceptabel vad gäller kvinnorepresentationen. 17 % kvinnor i konventet och en kvinna i presidiet är inte att betrakta som demokratiskt försvarbart. I stället fanns betoningen påäldre, ekonomiskt privilegierade män. Denna problematik förvärras p.g.a. att konventets förslag till nytt fördrag togs i konsensus, vilket innebär att när frågan väl skulle behandlas av beslutsfattare så ställdes man i viss mån inför fullbordat faktum. Detta är inte demokratiskt försvarbart.

Alla citat och artikelhänvisningar i denna motion utgår från EU2004-kommitténs upplaga av "Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa - preliminär version", utgiven i september i år.

5.2 Konstitutionella problem

Under de senaste 15 åren har EU präglats av en ökad misstro mellan medborgarna i medlemsstaterna och den styrande eliten inom EU. Samtidigt har en betydande maktförskjutning skett från medlemsländerna till EU:s olika institutioner. De fördragsändringar som antagits i Maastricht, Amsterdam och Nice pekar alla i denna riktning. Även detta nya fördrag innebär en massiv överföring av makt från medlemsstaterna till EU-systemet. Samtliga EU-institutioner förstärks, och vissa stärks mer än andra. Lösningen på EU:s problem avhjälps emellertid inte genom att ändra maktbalansen mellan EU:s institutioner, som uppfattas som överhetsorgan för att de alla har skapats uppifrån. Valdeltagandet till Europaparlamentet har sjunkit vid varje val sedan 1979, trots att parlamentets inflytande har ökat efter varje fördragsändring.

I den svenska regeringsformen återfinns bl.a. följande villkor för maktöverföring till EU: "Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. [...]" (10:5 RF). Innebär denna formulering att det finns en gräns bortom vilken svensk grundlag inte tillåter ytterligare överförande av beslutanderätt till EU:s institutioner? Riksdagens eget svar har varit att en sådan gräns finns, men att vi hittills inte passerat den, eftersom EU:s (EG:s) överstatliga beslutformer framför allt rört den inre marknaden och således inte rört principerna för statsskicket.

Det bör dock noteras att även inremarknadsbeslut i flera fall kolliderat med svensk grundlag, framför allt när det gäller tryckfriheten. Det nu föreliggande förslaget till fördrag innehåller dock element som innebär att vi närmar oss och kanske passerar den gräns som den svenska grundlagen ställer upp. Det skulle i så fall innebära att en ratificering av fördraget i nuvarande form kräver grundlagsändring.

De inslag i fördraget som i detta sammanhang Vänsterpartiet ser som mest problematiska är följande:

5.2.1 Utvidgningen av området för beslut med kvalificerad majoritet

De överstatliga inslagen i EU förstärks relativt kraftigt. Någon avgränsning till den inre marknaden - i och för sig redan uppluckrad - görs inte längre. Regeringens argument att det endast är kompetensområdet (vad EU får besluta om) och inte beslutsmetoden (kvalificerad majoritet eller enhällighet) som är avgörande för förenligheten med 10:5 RF är enligt vår mening inte hållbart. Förändringen begränsar svensk suveränitet ytterligare. Alltfler beslut kan komma att fattas i strid med den svenska riksdagens och/eller regeringens vilja, även på områden som "rör principerna för statsskicket". Regeringens synsätt, att endast kompetensområdet som sådant är relevant, skulle innebära att redan dagens EU-fördrag är oförenligt med grundlagen, eftersom en stor del av de politiska områden som i dag hanteras mellanstatligt helt klart rör principerna för statsskicket.

EU tillförs dessutom nya kompetensområden, som tidigare inte har varit fördrags­fästa eller som tillkommit genom Nicefördragets artikel 308. Det gäller skydd av intellektuella rättigheter, rymdpolitik, energi, kultur, idrott, räddningstjänst, turism, invandrings- och asylpolitik, tjänster av allmänt intresse, europeiskt straffsamarbete, humanitärt bistånd och administrativt samarbete. Till detta skall läggas stadgan om grundläggande rättigheter, som innefattar allt från rätten till liv till gratis arbets­förmedling.

5.2.2 Unionsrättens överordning

Artikel I-5a säger: "Konstitutionen och den rätt som antagits av unionens institutioner när de utövar sina befogenheter som de har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt." Formuleringen vilar på ett antal domar i EG-domstolen på 1960- och 1970-talet där det i enskilda fall hävdades att EG-rätten var överordnad nationell rätt, inklusive grundlag.

Principen om EG-rättens överordning är dock inte helt oomstridd vare sig bland jurister eller politiska företrädare. Dessutom har praxis hittills inneburit att domstolen trots allt gjort en avvägning mellan unionsrätten och de nationella grundlagarna. Med artikel I-5a har inte längre domstolen något skäl att fundera på sådana hänsyn.

5.2.3 Flexibilitetsklausulen

I den s.k. flexibilitetsklausulen (artikel I-17) ges ministerrådet rätt att, med enhälligt beslut och efter godkännande av Europaparlamentet, vidta åtgärder för vilka det inte finns rättsligt stöd i fördraget, om det krävs för att "nå något av de mål som fastställs genom konstitutionen". Denna paragraf innebär att EU:s institutioner kan ge sig själva kompetenser som de inte har i fördraget. Trots de begränsningar som anges är detta principiellt och konstitutionellt oacceptabelt.

5.2.4 Passerellerna

Paragraferna om mekanismer för förenklat ändringsförfarande, de s.k. passerellerna, innebär att Europeiska rådet med enhällighet kan ändra beslutsförfarande från särskilt lagstiftningsförfarande till vanligt sådant, samt från enhällighet till kvalificerad majoritet. Här ges alltså EU-institutioner, vars befogenheter skall regleras av fördraget, kompetens att själva ändra detta fördrags innehåll på ett sådant sätt att dessa institutioner stärker sin egen makt i förhållande till medlems­staterna.

Begränsningar finns dock. Undantag från detta förfarande gäller försvars- och militärfrågor och passerellerna får inte heller användas om de går utöver vad författningen tillåter. Nationella parlament kan bromsa beslut i sex månader.

5.3 Grundläggande rättigheter

Frågan om stadgan om de grundläggande rättigheterna är en av de framtidsfrågor som konventet har hanterat. Den nuvarande stadgan anses svår att infoga i ett EU-fördrag. I fördraget anges att EU bör ansluta sig till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Detta innebär att EU:s status som juridisk person måste accepteras.

I artikel I-12.2 står det:

Unionen skall också ha ensam befogenhet att ingå ett internationellt avtal om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionsrättsakt, eller om det är nödvändigt för att den skall kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån det kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.

Vad denna formulering innebär är oklart. Vilket utrymme som ges för länder som vill ingå avtal självständigt är inte utrett, inte heller vilka avtal som inte inverkar på en intern unionsakt.

Vi menar att EU:s egen stadga för grundläggande rättigheter inte bör införlivas i fördraget utan förbli en icke juridiskt bindande deklaration. Även innan EU är formellt bundet av Europakonventionen om mänskliga rättigheter kommer detta att skapa en situation där två legala dokument och två domstolar, EG-domstolen i Luxemburg och Europadomstolen i Strasbourg, riskerar att komma i konflikt med varandra eller i varje fall skapa betydande oklarhet om det legala skyddet för mänskliga rättigheter på alleuropeisk nivå.

5.4 Den institutionella strukturen

5.4.1 Europaparlamentet

Europaparlamentet får enligt konstitutionen en starkare ställning. Detta genom att det ges vetorätt i dubbelt så många politikområden eftersom praktiskt taget all lagstiftning ska ske genom medbeslutandeförfarandet.

Europaparlamentet får också utvidgat medbestämmande när det gäller budgetära frågor. Tidigare har de inte haft inflytande över obligatoriska utgifter, i huvudsak jordbruksutgifter. Nu ges däremot Europaparlamentet medbeslutande över europeiska lagar och ramlagar som berör jordbruket.

I en övergångsperiod mellan åren 2004 och 2009 kommer Nicereglerna för fördelning av platser i EU-parlamentet att gälla. Därefter införs det som kallas för degressiv proportionalitet. I sak innebär det att fördelningen av mandat efter år 2009 kommer att följa ländernas folkmängd, bortsett från att de mindre länderna garanteras ett visst antal mandat. Mindre länder är relativt bättre representerade än de stora länderna. De stora länderna stärker ändå sin ställning jämfört med nuvarande regler, vilket minskar EU:s karaktär av ett mellanstatligt samarbete.

Valdeltagandet till EU-parlamentet har sjunkit vid varje val sedan 1979, trots att parlamentets inflytande har ökat efter varje fördragsändring. I valet i juni i år var deltagandet i Sverige endast 37,9 %. Att stärka parlamentets roll löser inte EU:s enorma demokratiska legitimitetsproblem. Vänsterpartiet understryker det orimliga i att ett parlament med så svag legitimitet kan tillåtas öka sin makt över Europas medborgare. Ett ökat inflytande för EU-parlamentet innebär ett reducerat inflytande för rådet och därmed i förlängningen för medborgarna som får allt svårare att utkräva ansvar för fattade beslut.

5.4.2 Kommissionen

Kommissionens ställning som tjänstemannaregering är främmande för varje demokratiskt system. Med sin exklusiva initiativrätt har kommissionen en starkare ställning än både Europaparlamentet och de nationella parlamenten när det gäller påverkan på den lagstiftning som EU förfogar över. Kommissionen är en tjänstemannainstans som genom bl.a. sitt initiativmonopol givits en politisk roll som saknar demokratisk legitimitet. Det har dessutom verkställande och i vissa fall även lagstiftande och dömande befogenheter. En sådan maktansamling hos ett oberoende tjänstemannaorgan är oacceptabel.

5.4.3 Europeiska rådet och EU-presidenten

Europeiska rådet ska enligt konstitutionsförslaget träffas varje kvartal och därefter rapportera till Europaparlamentet. Europeiska rådet leds av en ordförande/president som sitter på två och ett halvt år och som kan återväljas högst en gång. Kompetensstrider mellan den valde ordföranden och EU:s utrikesminister, och mellan ordföranden och EU-kommissionens ordförande kommer utan tvivel att uppstå.

I och med detta förslag försvinner också rotationsprincipen, vilket flera mindre länder vänt sig emot. Riksdagen har tagit ställning mot förslaget om en vald ordförande/president för Europeiska rådet. Det är anmärkningsvärt att regeringen trots detta förefaller har valt att ligga lågt i kritiken av förslaget. Vänsterpartiet anser att en vald ordförande stärker EU:s överstatliga drag.

5.4.4 Dubbel-hattning

EU:s utrikesminister finns med i både kommissionen som vice ordförande och som ordförande i ministerrådet för externa frågor. Utrikesministern skulle alltså enligt detta förslag finnas centralt placerad både i den lagstiftande och verkställande maktens ledning.

En struktur där en person sitter på två politiska mandat samtidigt är enligt vår uppfattning inte önskvärd då utrikes- och säkerhetspolitiken företrädesvis bör betraktas som en nationell bestämmandefråga. Tillsättningen av posten som EU:s utrikespolitiska talesman var i sig ett led i en utveckling mot ökad överstatlighet i utrikespolitiska frågor. Det är den svenska utrikesministern som är och ska förbli talesman/taleskvinna vad gäller Sveriges utrikespolitik. Därför bör varje förslag som utvecklar och förstärker unionens gemensamma utrikespolitik avfärdas.

5.4.5 Ministerrådet

Ministerrådet delas i konstitutionsförslaget in i olika konstellationer. Utrikes- och säkerhetspolitikkonstellationen kommer att ledas av unionens utrikesminister. När Europeiska rådet och ministerrådet beslutar med majoritet kommer det från år 2009 som huvudregel att krävas dubbel majoritet, vilket i detta fall innebär 55 % av medlemsstaterna och 65 % av unionens befolkning.

De stora länderna stärker påtagligt sitt inflytande genom att den dubbla majoritetsprincipen införs. För att blockera beslut krävs det minst fyra länder (tre stora och ett litet). Däremot räcker t.ex. inte de tio nya medlemsländernas röststyrka till för att hindra att beslut tas. Detta är en utveckling som Vänsterpartiet ställer sig mycket kritiskt till.

I förslaget finns skrivningar om att lagstiftning i vissa fall kan delegeras till EU:s kommittéväsende. Det finns ca 1 500 arbetsgrupper inom kommissionen och 300 inom ministerrådet. Personer som finns med i grupperna handplockas och jobbar inte öppet. Enligt Vänsterpartiet bör lagstiftningsmakt aldrig delegeras till arbetsgrupper, utan i stället - när EU har lagstiftningsmakt - alltid ske öppet i ministerrådet.

5.5 De nationella parlamenten

Det har hävdats att de nationella parlamenten stärker sin ställning i och med förslaget till det nya konstitutionella fördraget. Att tro det är att missta sig.

De nationella parlamenten kommer visserligen att få handlingarna utsända samtidigt som EU-parlamentet och ministerrådet. De ges en chans till "early warning system" för att kontrollera efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen. Varje nationellt parlament får två röster. Om det kommer in protester från en tredjedel så ska kommissionen ompröva sitt förslag.

I rättsliga och inrikes frågor räcker det med en fjärdedel av rösterna. Detta har kallats för "nödbroms". Men kommissionen kan antingen stå fast vid sitt förslag, ändra det eller dra tillbaka det helt. Någon ny beslutanderätt för de nationella parlamenten medges inte. Snarare är det fråga om en väckarklocka som kommissionen kan stänga av om man såönskar. Detta är inte en tillräcklig förstärkning av de nationella parlamenten.

De nationella parlamentens ställning i förhållande till EU:s institutioner är för svag och de överstatliga inslagen för starka. Det kan synas positivt att de nationella parlamenten föreslås få en tydligare och mer formaliserad roll i kontrollen av subsidiaritetsprincipen. Dock får inte denna funktion utformas på ett sådant sätt att EU:s karaktär av i grunden mellanstatlig samverkan, där medlemsländerna företräds av sina regeringar, suddas ut. En generell förstärkning av EU:s institutioner vad gäller kompetens och beslutsmakt i förhållande till medlemsländerna och de nationella parlamenten kan inte accepteras.

5.6 Unionens finanser och ekonomisk-politiska samordning

Beslutsproceduren ändras när det gäller inkomstsidan av EU-budgeten (alltså medlemsavgifterna). Det totala taket för EU:s inkomster ska dock fortsättningsvis tas med enhällighet. Den fleråriga budgeten ges en rättslig grund i stället för att som i dag regleras genom avtal. Den första långtidsbudgeten tas enhälligt. Därefter kan EU:s stats- och regeringschefer bestämma att övergå till kvalificerad majoritet. Hela årsbudgeten, både obligatoriska och ickeobligatoriska utgifter, ska ske genom medbeslutande­förfarande med EU-parlamentet.

När det gäller samordningen av den ekonomiska politiken får kommissionen och EU-parlamentet en starkare ställning, vilket innebär en förstärkt överstatlighet. Kommissionen får utdela varningar till länder som inte sköter sina statsfinanser. Detta får endast rådet göra i dag. Vänsterpartiet menar att denna väg mot ökad överstatlighet är fel väg att gå. Den ekonomiska politiken är en nationell angelägenhet och all samordning bör ske i helt mellanstatliga former.

Vidare får eurogruppen i det nya fördraget en fastare ställning än den informella roll den har i dag. Redan i dag kan eurogruppen fatta beslut som rör euromynten, sanktioner rörande tillväxt- och stabilitetspakten och växelkurspolitik. Nu ska även eurogruppen kunna fastställa gemensamma ståndpunkter som rör eurons roll inom internationella organ.

Den samordning av den ekonomiska politiken som EU-projektet handlar om tydliggörs. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till en sådan detaljstyrning av den ekonomiska politiken. Konstitutionsförslaget öppnar också, i och med kommissionens förstärkta position, för en ren tjänstemannakritik av ländernas ekonomiska politik. Det handlar om en fördragsfäst högerpolitik, som återigen fastläggs i fördraget.

Länder som fullt ut är medlemmar av EMU saknar en egen penningpolitik och är underkastade stabilitetsnormerna. Dåär det meningen att förändringar i ekonomin till stor del ska hanteras av marknadskrafterna. I detta ligger en uppfattning om att hög arbetslöshet beror på dåligt fungerande marknader. De måste därför avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden måste öka och lönerna bli mer flexibla. Detta är en traditionell högerpolitisk syn på samhällsekonomiska förhållanden. Även om detta specifikt gäller EMU-länderna präglar denna syn den ekonomiska politiken inom hela EU.

Detta synsätt präglar i stor utsträckning även förslaget till konstitution. Att skriva in "marknadsekonomi" - dock förskönat med uttrycket "social marknadsekonomi" - som ett övergripande mål är ett sätt att fördragsfästa en högerpolitisk världsbild. Ett klargörande exempel på detta är att begreppet prisstabilitet, som tillfogades till konstitutionsförslaget sent under toppmötet i juni i år, är något som unionen ska bygga på, men full sysselsättning är däremot endast något man strävar efter.

5.7 Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

Konstitutionen föreslår en rad förändringar på det rättsliga området och inrikesområdet som ligger i linje med den generella utvecklingen mot ökad överstatlighet. Man sammanfattar detta, vilket man även gjort tidigare, under rubriken Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, vilket vi anser är missvisande med tanke på den utveckling som finns inom EU:s arbete på området för närvarande.

I spåren efter händelserna på Manhattan den 11 september 2001 och de efter­följande terroristaktioner som skett världen över har tempot i lagstiftningen när det gäller ingripanden mot misstänkta terrorister ökat dramatiskt. Exempelvis enades EU-länderna i en hast om en definition av begreppet terrorism trots att det tidigare varit omöjligt att nå en sådan överenskommelse. I arbetet med att ta fram den nya lagstiftningen har organisationer som värnar om mänskliga rättigheter och andra som i normala fall skulle hörts helt lämnats utanför processen. Flera åtgärder tillkommer också i allt högre hastighet och alltfler åtgärder som ibland kan tyckas mycket långt från terroristbekämpning drivs igenom i sakens namn.

Vänsterpartiet anser att det är en mycket olycklig utveckling att så viktiga frågor som mänskliga rättigheter och integritet har kommit i skymundan i denna process. Det är enligt Vänsterpartiet inte heller möjligt att värna demokratin genom att inskränka mänskliga rättigheter.

5.7.1 Polis och åklagarväsende

En lång rad förändringar i polisens och åklagarväsendets arbete föreslås i fördraget. En ständig kommitté av tjänstemän inrättas för att samordna det operativa arbetet för den inre säkerheten. Denna kommitté knyts också till arbetet mot terrorismen i enlighet med solidaritetsklausulen.

En gemensam politik för visum- och personkontroll föreslås omfatta ett integrerat system för gemensam gränspolis. Lagar och ramlagar för ett heltäckande asylsystem presenteras liksom fastställandet av en gemensam invandringspolitik.

Vidare föreslås ömsesidigt erkännande av straffrättsliga domar och avgöranden. Regler för de europeiska åklagarmyndigheterna (Eurojust) antas med majoritet. Polissamarbete av operativt slag beslutas med enhällighet men där det gäller utväxling av material, utbildning av personal, upplysningar etc. tas besluten med kvalificerad majoritet. Europol, som i dag är reglerat med en mellanstatlig konvention, blir i konstitutions­förslaget överstatligt. Europol får rätt att efterforska och genomföra operativa aktioner i medlemsländerna, men tvångs­ingripanden ska avgöras av de nationella myndigheterna.

När det gäller rådets möjligheter att enhälligt anta lagar, efter hörande av Europaparlamentet, och att fastställa villkoren för ingripande på annan medlemsstats territorium, lämnas de nationella parlamenten enligt konstitutionen utanför i fråga om tvångsåtgärder på det egna territoriet. Detta anser Vänsterpartiet vara oacceptabelt.

Att på det sätt som beskrivs ytterligare integrera ländernas inrikesfrågor förstärker EU:s karaktärsdrag av överstatlighet och federation och pekar på en tydlig riktning. Vänsterpartiet anser det viktigt att utveckla ett väl fungerande samarbete på såväl åklagar- som polissidan, men understryker att detta samarbete ska struktureras på mellanstatlig nivå. Exempelvis delar Rikspolisstyrelsen och åklagarväsendet vår kritik mot den ökande överstatligheten i vissa delar och pekar också på att det finns juridiska oklarheter i den djungel av regler, särbestämmelser, beslutsprocedurer etc. som utgör dess grund.

5.7.2 EU:s roll i världen

Konstitutionen slår fast vilka symboler EU ska ha. Det handlar om Beethovens nionde symfoni "Ode till glädjen", Europarådets tidigare flagga med 12 gula stjärnor mot blå botten, euron som valuta, den 9 maj som Europadagen och mottot "förenade i mångfalden" (artikel I-6a), egenskaper som normalt hör samman med en statsbildning.

Det är dessutom otvetydigt att många ansett att kristenheten ska vara något som förenar unionens folk. Fördraget ska undertecknas i en anda inspirerad av "Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv", vilket inte är annat än en kompromiss med dem som mer explicit ville skriva in kristna värden i fördragstexten.

Vidare anges också att "unionen skall erkänna [kyrkors och konfessionslösa organisationers] identitet och deras specifika bidrag och upprätthålla en öppen, tydlig och regelbunden dialog med dessa kyrkor och organisationer". (Artikel I-51.) Ordet kyrka kan antingen direkt syfta på kristna samfund, eller kommer indirekt att resultera i att kristna samfund hörs högre än andra samfund p.g.a. sin dominans i Europa. Tydligen är det så, att artikeln som anger att "unionens institutioner skall föra en öppen, överskådlig och regelbunden dialog med de representativa sammanslutningarna och det civila samhället" (artikel I-47.2), inte räcker till när det gäller bl.a. kyrkor. Följden av detta blir att framför allt kristna kyrkor ha en särställning i unionen och tillåtas påverka politiken. Detta är negativt. Sekularism måste i stället ses som en förutsättning för en demokrati, som är till för alla, oavsett om man har en religiös tro och i så fall vilken tro man än har, eller om man inte har en religiös tro.

Med hjälp av symboler vill man avskilja oss från resten av världen. Man vill genom att tala om vilka "vi européer" är också tala om vilka vi inte är. Vi är något annat än de som bor utanför.

5.7.3 Asyl- och invandringspolitik

EU bygger murar mot resten av världen. Familjer och enskilda på flykt undan krig och nöd avvisas vid unionens yttre gränser och medlemsländernas möjlighet att föra en human asylpolitik, grundad på respekt för de mänskliga rättigheterna, begränsas.

Erfarenheterna av det hittills förda arbetet med harmoniseringen av flyktingpolitiken visar att murarna runt Fort Europa byggs allt högre i stället för att EU genom mellanstatligt samarbete tar ansvar för de flyktingar som söker skydd undan förföljelse. Vänsterpartiet är fortsatt starkt kritiskt till EU:s flyktingpolitik och anser den vara inhuman och alltför restriktiv. Vi varnade för att ett system med minimiregler skulle innebära en dragning mot en harmonisering nedåt i riktning mot den sämsta tillåtna nivån på rättssäkerhet och behandling. Detta visade sig också bli fallet.

Genom den överstatliga beslutsproceduren ska EU utveckla en gemensam flyktingpolitik där regeln om minimistandard tas bort. Det betyder att Sverige, och andra länder som så skulle vilja, förhindras att föra en mer generös flyktingpolitik än EU:s gemensamma. Samtidigt ska migrationspolitiken bli föremål för majoritetsbeslut. Vänsterpartiet är kritiskt till denna utveckling och menar att asyl- och invandrings­politiken även fortsättningsvis bör vara föremål för enhällighet och att länder som såönskar ges möjlighet att föra en mer human och generös flyktingpolitik än den som har bestämts på EU-nivå.

5.7.4 Den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken

Vänsterpartiet förespråkar, som tidigare nämnts, internationellt samarbete. Även samverkan i utrikespolitiska frågor är bra men förutsätter att den nationella bestämmanderätten bevaras. Vetorätten måste finnas kvar vad gäller alla utrikespolitiska frågor. Flera av det konstitutionella fördragets förslag innebär ökad harmonisering av EU:s utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, inklusive vissa förslag om majoritetsbeslut på detta område, vilket leder till ökad överstatlighet.

På EU-toppmötet strax efter terrordåden i USA 2001 antog Sverige och övriga EU-länder en kommuniké som sade att EU-staterna "efter vars och ens förmåga" var beredda att stödja en militär motattack. I detta sammanhang betonades också behovet av att göra den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken operativ så snart som möjligt. Redan detta uttalande antydde alltså att krishanteringsstyrkan skulle kunna ha en roll i terroristbekämpning, vilket skulle innebära flera steg in i en gråzon mellan krishantering och kollektivt försvar, vilket är oförenligt med den svenska alliansfriheten. USA:s krig mot Afghanistan har av det internationella samfundet definierats som "försvar mot terrorism". Det är oacceptabelt att tänka sig att EU:s snabbinsatsstyrka, i det fall ett EU-land blir utsatt för en terroristattack, ska anfalla ett annat land och definiera detta som försvar mot eller bekämpning av terrorism. Sådant agerande strider dessutom mot folkrätten.

Ett europeiskt engagemang mot terrorismen bör inte omfatta militära mandat. EU bör i stället öka satsningarna på att förebygga väpnade konflikter, främja demokratisk utveckling och bekämpa fattigdom.

När det gäller FN-mandat i situationer där EU ska agera militärt internationellt så finns en skrivning om att visa respekt för FN-stadgan, men det är EU självt som avgör om det krävs FN-mandat vid militära aktioner eller inte. I en artikel står det uttryckligen att säkerhets- och försvarspolitiken "kommer att leda till ett gemensamt försvar" (artikel I-40.2). I en särskild artikel förs en solidaritetsklausul in där samtliga länder förbinder sig att skydda medlemsländer - även militärt - som anser sig hotade av terroristattacker. Redan i förväg har man beslutat att alla länder redan nu ska agera enligt denna klausul. Detta efter attentaten i Madrid i mars i år. Vidare så införs en klausul om kollektivt försvar med ömsesidiga försvarsåtaganden på likartat sätt som det föreskrivs i Nato. Förslaget är långtgående, trots att samtliga länder inte till en början behöver delta. I fördraget anges avslutningsvis att "medlemsstaterna ska åta sig att gradvis förbättra sin militära förmåga" (artikel I-41.3), vilket kan tolkas som ett krav på ständig upprustning.

Regeringen har inte tagit dessa frågor på allvar i förhandlingarna. Utgångspunkten för all europeisk samordning vad gäller krishantering måste vara icke-militära insatser inom solidaritetsklausulens ram. Genom alliansfriheten har Sverige kunnat föra en självständig politik. Neutralitets­optionen har gett oss den trovärdighet som behövts för att hävda den självständiga politiken. Detta förhållningssätt har aldrig hindrat oss från att skarpt ta avstånd från brott mot mänskliga rättigheter eller internationell lag. Inte heller har det försvårat vårt deltagande i fredsbevarande insatser. Sverige har traditionellt varit en stor bidragsgivare även till militära insatser i FN:s tjänst. Vänsterpartiet har också stått bakom insatser i bl.a. Liberia och Kongo då ett tydligt FN-mandat legat till grund för insatserna. Även fortsättningsvis ska Sverige ha rätten att självständigt ta ställning till internationella militära insatser. Vänsterpartiet vill utveckla alliansfriheten och en radikal och självständig utrikespolitik.

Vänsterpartiet avvisar alla delar i EU:s militarisering. Den ökade militariseringen kombinerat med de demokratiska brister som finns inom EU är farlig. Resultatet kan bli att EU hamnar långt ifrån det fredsprojekt som vissa hävdar att det är.

Förra året antog EU:s stats- och regeringschefer dokumentet en europeisk säkerhets­strategi. Här framträder bilden av en union med ambitioner på den världspolitiska arenan. Man flaggar för en strategi som innebär att man ska agera innan en kris uppstår, på ett sätt som liknar USA:s s.k. preventiva interventioner. Bland annat nämns bekymmer angående framtidens försörjning av olja och gas i anslutning till diskussioner om säkerhetspolitiken. Ett antagande av det konstitutionella fördraget, med den eventuella gemensamma försvarspolitiken, riskerar att ge unionen medel att agera efter egenintresse på den världspolitiska scenen.

Många talar om att unionen ska bli en motmakt till USA, men risken kan bli att man på det militära området endast blir det i eget intresse. Sverige ska stå utanför denna utveckling. Det innebär inte att Vänsterpartiet avvisar deltagande i internationella militärinsatser. Men det innebär att Vänsterpartiet avvisar deltagande i ett militärt samarbete som inte kräver FN-mandat för insatser och vars mål är att utveckla ett gemensamt försvar inom EU.

6 Euratom

Euratomfördraget fogas till EU:s nya konstitutionella fördrag som en protokolls­bilaga och föreslås behålla sin status som juridisk person. Förslaget att bibehålla Euratomfördraget har kritiserats från många håll, kanske främst därför att det strider mot principen att inte prioritera eller stödja ett energislag, kärnkraft, framför övriga. Fördraget är avsett att främja användningen av kärnkraft.

Euratomfördraget är inte juridiskt bindande, men innehåller politiska markeringar som är omoderna och oförenliga med inriktningen i svensk energipolitik. Det är orimligt att kärnkraften ges konkurrensfördelar genom att ha särskilda möjligheter att beviljas lån från kommissionen, i en tid när energipolitiken i stället borde vara inriktad på att stödja långsiktigt hållbara energikällor och ta fram nya sådana.

Att Euratomfördraget behöver en översyn har flera EU-länder nu insett och initiativ har tagits i den riktningen. I EU:s nya konstitutionella fördrag har i tilläggen gjorts en förklaring av Tyskland, Irland och Österrike där man vill få till stånd en konferens mellan medlemsstaterna som ska leda fram till en uppdatering av Euratomfördraget. Regeringen bör stödja initiativet till översyn av Euratomfördraget.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 22 september 2004

Lars Ohly (v)

Lars Bäckström (v)

Rossana Dinamarca (v)

Mats Einarsson (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Sten Lundström (v)

Alice Åström (v)

Yrkanden (4)

  1. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ till undantag för Sverige från EMU:s tredje steg i enlighet med vad som anförs i motionen.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om Riksbankens ställning, den demokratiska styrningen och insynen i Riksbanken.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förslaget till konstitutionellt fördrag ställs under prövning i en folkomröstning.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall stödja initiativet om översyn av Euratomfördraget.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.