Estonias förlisning

Motion 2003/04:T553 av Lars Ångström m.fl. (mp, s, m, kd, v)

av Lars Ångström m.fl. (mp, s, m, kd, v)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen framförs om att låta genomföra en fullständig dokumentation av vraket.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen framförs om att förordna om en oberoende fackgranskning av denna dokumentation och annat material, gärna med internationell expertis, under full insyn från allmänheten, de anhöriga och de överlevande.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen framförs om att detta skall ske i avsikt att på tioårsdagen, i september 2004, av M/S Estonias förlisning äntligen hålla den sjöförklaring som medborgarna har rätt att kräva och som sedan länge begärts.

Ingen tar ansvar

Den största katastrofen som drabbat Sverige i modern tid är ännu efter nio år oförklarad. M/S Estonias förlisning innebar att minst 852 människor förlorade livet varav 551 var svenska medborgare. Inte heller har något ansvar utdömts eller någon försumlighet konstaterats och officiellt erkänts.

Mot den internationella utredningen har väl underbyggd kritik framförts från tunga instanser, alltifrån professor Anders Ulvarsson vid Chalmers som anser att utredningen framfört vilseledande information till Sveriges Fartygsbefälsförening som skrivit: Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik, praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både nationellt och internationellt har en annan uppfattning än den som redovisats av IHK. Det går inte att bemöta denna kritik med tystnad. Men tystnad och ovilja att skapa klarhet är just det som kännetecknar regeringens och riksdagens agerande. Ingen berörd myndighet tar ansvar för utredningens påståenden eller svarar på experters kritik mot den.

Ökad klarhet gäller inte Estonia

Varje ny händelse understryker det absurda i handläggningen av olyckan. I somras beslöt den danska regeringen om nya utredningar kring mordbranden på Scandinavian Star 1990 som kostade 159 människor livet. Man har därmed tillmötesgått kraven från anhöriga om att söka klarhet kring misstankarna om mordbrand och försäkrings­bedrägeri. Nu senast har försvaret beslutat att bärga DC-3:an som sköts ner över internationellt vatten 1952. Det är en mänsklig och generös gest – om än senkommen – mot de efterlevande, som under ett halvsekel undrat över vad som hänt deras fäder och makar. Men när det gäller hanteringen av Estonia viker den svenska staten inte en tum. Trots att fartyget gick i civil trafik och det rimligen inte finns några säkerhetspolitiska aspekter att beakta ligger locket på.

Den internationella sjölagstiftningen kräver öppna utredningar av civila olyckor, avslutade med offentlig sjöförklaring. Estoniautredningen sköttes bak lykta dörrar i flernationell regeringskommission och sedan rapporten lades fram i december 1997 har de berörda myndigheterna vägrat ta ansvar för den, de har inte svarat på den kritik, som framförts av överlevande, anhöriga och fackexpertis.

Ett valhänt försök att stilla kritiken har det senaste året gjorts av Styrelsen för psykologiskt försvar. I en sjunkförloppsstudie, en rent teoretisk förstudie, lanseras en helt ny teori om olycksförloppet. M/S Estonia ska ha varit försedd med öppna halvmeterbreda ventiler som ledde från maskinrummet till ytterskrovet i höjd med däck 4. Vatten kunde den vägen snabbt fylla de vattentäta utrymmena under bildäcket, vilket skulle förklara hur färjan kunde sjunka på bara 45 minuter. Författarna förkastar därmed utan att blinka haverirapportens påstående att vattnet kom ner via trapporna i central­schaktet. Men från SPF:s sida tas inte nästa naturliga steg: att undersöka om sådana ventiler existerar. Det har inte visats upp några slutgiltiga ritningar as built, inte heller syns de på fotografier. Något förslag om att genomföra en besiktning av fartygsvraket för att nå klarhet har inte lagts fram. På så sätt byggs förvirringen på.

Fortsatt internationell kritik

Den 12 augusti 2003 visade New York-baserade History Channel programmet The Estonia Ferry: Death On the Baltic. Den svenska statens sätt att hantera utredningen framträder inte fördelaktigt. Haverirapporten påstår att M/S Estonia var sjövärdig, men protokollet från inspektionen gjord av Sjöfartsverkets inspektörer avresedagen bekräftar att hon inte var det. Forskare visar med videosimulationer att M/S Estonia omöjligt kan ha sjunkit med de skador som haverirapporten anger. Hon borde ha slagit runt, som andra bilfärjor som fått in vatten på bildäck ovan vattenlinjen, och i många timmar eller dagar flutit vänd upp och ner.

Internationella transportarbetarfederationen har krävt en ny utredning av regeringen och skriver att haverikommissionens arbete var en politisk uppgörelse, mer intresserad av att blidka stora ekonomiska intressen, än att identifiera omständigheterna kring haveriet.

Att de döda inte togs om hand väcker bestörtning. Att ta hand om dem är kännetecknande för civiliserade stater. I Washington Times gavs i en artikelserie 2003 en möjlig förklaring till att så inte skett: med de omkomna kvar nere på vraket blev det möjligt att lysa gravfrid över det och hindra framtida undersökningar. Argumentet blir – i sammanhanget – bestickande.

Hanteringen av M/S Estonia är en belastning för vårt land som riskerar tilltron till myndigheter och i förlängningen till rättssamhället och till politiker i stort. Det utgör också ett dåligt exempel på sjösäkerhetsarbete. Så länge inte olycksförloppet har förklarats kan man inte vidta rätt åtgärder för att en liknande olycka inte ska kunna ske igen. Regering och riksdag har ännu inte fattat nödvändiga beslut för att öka klarheten kring Estonias förlisning. Ännu saknas en fullständig och för allmänheten tillgänglig dokumentation av vraket.

Vi återkommer därför till riksmötet 2003–2004 med en hemställan om

  • att låta genomföra en fullständig dokumentation av vraket

  • att förordna om en oberoende fackgranskning av denna dokumentation och annat material, gärna med internationell expertis, under full insyn från allmänheten, de anhöriga och de överlevande samt

  • att detta ska ske i avsikt att på tioårsdagen, i september 2004, av M/S Estonias förlisning äntligen hålla den sjöförklaring, som medborgarna har rätt att kräva och som sedan länge begärts.

Det är dags att sätta punkt för debatten om varför M/S Estonia sjönk, och det kan bara ske i sedvanlig öppen, demokratisk och rättsstatlig ordning.

Stockholm den 7 oktober 2003

Lars Ångström (mp)

Kent Härstedt (s)

Henrik S Järrel (m)

Björn von der Esch (kd)

Tasso Stafilidis (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Trafikutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (3)