Ensamföretagare

Motion 1997/98:Sk824 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, c, m, s, kd)

Småföretagens betydelse i svensk ekonomi har ökat och kommer att öka i framtiden. Faktorer som rekordhög arbetslöshet och neddragningar inom den offentliga verksamheten har aktualiserat frågan ytterligare. Den internationella konkurrensen tvingar de större företagen att öka produktiviteten genom rationaliseringar snarare än genom expansion. Att som under tidigare år ställa förhoppningar till de stora företagen och den offentliga sektorn anses icke vara möjligt.

Småföretagandets former

Det storskaliga synsätt som rådde under 1950- och 60-talen har under de senaste årtiondena i allt större grad gått mot småskalighet. Den ökade internationaliseringen och en snabb teknisk utveckling har lett till en allt hårdare konkurrens. Kraven på en effektiv verksamhet har ökat. Detta har inneburit att företagen tvingas att i större utsträckning än tidigare prioritera kärnverksamheten. Företagen koncentrerar sina utvecklingsresurser till de tekniker vilka är betydelsefulla och som de själva definierar som kärnområden. Storföretagen har därför rationaliserat och delat upp verksamheten på mindre enheter, s.k. downsizing. Till detta har ett ökat kunskapsinnehåll i industrins förädlingsvärde blivit allt viktigare till följd av den internationella konkurrensen och framväxten av nya låglöneländer i vår närhet. Den tidigare skarpa gränsen mellan tillverkande företag och tjänsteföretag suddas nu allt mer ut. Tjänstesektorn – som kännetecknas av många små företag – har sålunda fått en ökad betydelse i svensk ekonomi. Detta avspeglas bl a i en kraftigt ökad efterfrågan på företagstjänster. Även ett förändrat konsumtionsmönster hos hushållen under de senaste åren bidrar till detta. Tjänster som hälsa/friskvård, rekreation etc. ökar medan en viss mättnad bland traditionella konsumtionsvaror kan noteras.

Detta småföretagande med skiftande inriktning sker i många skilda former som exempelvis enskild firma eller aktiebolag samt med varierande antal anställda.

Soloföretagaren vanligast

Sverige hade under 1996 omkring 585 000 företag inklusive fiske, jordbruk och offentliga företag. Av dessa är flertalet mycket små. Hela 99,8 procent av alla företag har färre än 200 anställda och drygt 60 procent, eller 385 000, saknar anställda. Detta gör soloföretagen till Sveriges vanligaste företag och således soloföretagaren till Sveriges vanligaste företagare. Vid en internationell jämförelse har dock Sverige en låg andel soloföretagare. Såväl OECD som The European Observatory for SME beskriver Sverige som det land med den lägsta andelen soloföretagare av samtliga medlemsländer inom EU. Jämförelsen gjordes 1992.

Problematiken inom småföretagarsektorn

Från företrädare för småföretagarna framhålls områden som skattesystemet, arbetsmarknadens funktionssätt, riskkapitalförsörjningen och regleringsbördan som viktiga att anpassa till dagens förutsättningar för att åstadkomma den tillväxt som är nödvändig. Dessa områden är exempel på områden som till stora delar är anpassade för de större företagen och en anpassning är därför nödvändig. Lika viktigt är dock att undanröja hinder för individer som önskar att starta företag, oavsett om syftet med företaget är att på sikt anställa personal eller om det ska förbli ett soloföretag. Steget att gå från att ha varit anställd eller arbetslös till att bli anlitad som soloföretagare får inte vara för stort. Största möjliga neutralitet bör skapas mellan de olika situationerna.

Förenkla start av soloföretag

Enligt dagens regler möter den som väljer att starta ett eget soloföretag onödiga hinder som i värsta fall kan leda till att livskraftiga affärsidéer aldrig förverkligas.

Ett exempel på hinder är möjligheten och nödvändigheten att erhålla F‑skattsedel. F‑skattsedeln utgör i praktiken en förutsättning för att driva näringsverksamhet. Vid beslut om tilldelning gör skattemyndigheterna en prövning huruvida den som ansöker verkligen avser att driva näringsverksamhet. I denna prövning ligger att materiella investeringar har skett och att flera uppdragsgivare finns redan i startskedet. Den som avser att pröva en affärsidé kan därför bli nekad F‑skattsedel om inte ovanstående förutsättningar är uppfyllda. För att uppmuntra eget företagande bör reglerna ändras och F‑skattsedel beviljas i samtliga fall utom när personen i fråga är belagd med näringsförbud.

Ett annat exempel är byråkratin. Sveriges små och medelstora företag lider av ett företagsklimat som är nedtyngt av regleringar och krångel. Enligt beräkningar berörs företagen av inte mindre än 10 000 regler som direkt eller indirekt påverkar verksamheten. Därför måste man dramatiskt minska antalet regler och i övrigt uppnå förenklingar av de kvarvarande reglerna. Detta blir annars lätt ett oöverstigligt hinder för en presumtiv soloföretagare.

Ett tredje exempel är svårigheterna att välja rätt företagsform med hänsyn till exempelvis trygghetssystemen. Många viktiga konsekvenser är nu oöverblickbara för soloföretagaren och måste därför elimineras.

Underlätta soloföretagens drift

Soloföretag drivs ofta med hemmet som bas och det har flera fördelar. Det är ekonomiskt rationellt, företagaren kommer närmare familjen och kan lättare anpassa sig till dess behov. Arbete från hemmet är en viktig fråga för kommande generationer av företagare inom tjänstesektorn och inte minst för glesbygden.

Med informationssamhällets framväxt har dessutom nya möjligheter uppkommit. Uppdragstagarna kommer sannolikt att bli allt fler i takt med att utbildningsnivån stiger och informationssamhället breder ut sig. Allt fler företagare väljer att driva sina företag från bostaden. Det blir allt lättare tekniskt sett att jobba i nätverk med hemmet som bas.

Soloföretagarens verksamhet är oftast av enkel beskaffenhet och därför borde kraven på redovisning kunna anpassas därtill och då även på skattesidan.

Skattesystemet bör verka tillväxtbefrämjande och inte försvåra för företagare att driva verksamheten från den egna bostaden och inte heller hindra att nya tekniska möjligheter tas till vara. Nuvarande skatteregler i Sverige fungerar emellertid så i dag.

En frivillig förenklad självdeklaration för i vart fall företagare som driver sin verksamhet som enskild firma och aktiebolag bör införas. Skälet för en sådan förhållandevis omfattande reform är att det absoluta flertalet företagare i dag inte själva klarar att sköta den administrativa delen av företaget, trots förhållandevis enkla förhållanden, samtidigt som antalet soloföretagare under de kommande åren kan förväntas bli betydligt fler. För att denna utveckling inte ska hindras bör kostnaderna för företagandet vara lägsta möjliga.

Villkoren för att få använda en sådan förenklad variant skulle kunna vara att verksamheten omsätter under t.ex. cirka en miljon kronor. Den förenklade redovisningsformen bör vidare avse ägare som inte har satsat några större belopp vid starten, inte har några anställda eller fast egendom, dvs. ensamföretagare inom tjänstesektorn såsom livsstilsföretag som inte i första hand avser att växa sig stora. När de vill det kan de gå över till den vanliga deklarationen.

Vidare måste soloföretagare som driver sin verksamhet i hemmet tillåtas göra avdrag för ”lokalkostnader” i företagets deklaration genom att som tidigare proportionera kostnaderna mellan rörelsen och den privata ekonomin. Denna avdragsmöjlighet är en viktig faktor för framväxten av nya småföretag.

Rättvisare trygghet för soloföretagaren

Trygghetssystemen är uppbyggda för att erbjuda ett skydd för individer i särskilt utsatta situationer och är givetvis viktiga för alla inklusive företagare och då särskilt soloföretagaren.

Vad beträffar de offentliga trygghetsförsäkringarna uppvisar de stora skillnader beroende på om den ersättningsberättigade betraktas som arbetstagare eller företagare. Detta trots att det egentligen inte föreligger någon skillnad i skyddsbehov. Skillnader görs dessutom mellan de olika företagsformer som erbjuds. Saken blir än mer oacceptabel mot bakgrund av att soloföretagaren inbetalat sina avgifter till försäkringssystemen.

I exempelvis sjuk- och föräldraförsäkringen grundas ersättningen på den inkomst som den ersättningsberättigade förväntas ha under en tid framöver. Vid en företagsstart är inkomsten vanligtvis mycket låg och ersättningen blir således också låg. Detta har uppmärksammats varför den som driver verksamhet i enskild firma eller handelsbolag under en uppbyggnadstid – upp till fem år – kan erhålla ersättning grundad på en fiktiv inkomst, efter en jämförelse med vad som skulle ha utgått om företagaren varit anställd. För den som väljer aktiebolag finns dock inte den möjligheten. Denna skillnad mellan företagsformerna skapar problem. En del företagare upptäcker skillnaden först sedan verksamheten har inletts. Valet av företagsform bör uteslutande avgöras av skillnader i bolagsrätten och inte på grund av olikheter i de offentliga trygghetssystemen.

Ersättningen från trygghetssystemen uppvisar även andra skillnader. För anställda beräknas ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen på inkomsten utslagen på årsarbetstiden, för heltid motsvarande 260 arbetsdagar. För egenföretagare gäller delvis andra regler. Dagersättningen är kalenderdagsberäknad, vilket medför att inkomsten delas med 365 dagar. För denna grupp blir därför ersättningen per dag lägre än för anställda. Motivet till denna skillnad är att egenföretagaren anses ha möjlighet att själv bestämma när hon eller han ska arbeta. Om denne missar en dags arbete därför att ett barn i familjen är sjukt antas egenföretagaren kunna kompensera genom att arbeta en annan dag. Mot detta finns invändningar.

För det första uppstår en omotiverad skillnad mellan dem som valt att driva sitt företag i enskild firma eller handelsbolag jämfört med dem som startar ett aktiebolag. Den senare räknas som anställd i sammanhanget och åtnjuter således ett högre skydd. För det andra är det knappast riktigt att en egenföretagare själv styr sin tid. Många företagare är hårt inbokade och kan inte ersätta en förlorad dagsinkomst med arbete någon annan dag. Skillnaderna mellan de olika grupperna bör neutraliseras, antingen genom att egenföretagare ges möjlighet att beräkna ersättningen på årsarbetstiden (260 dagar) eller genom att kalenderdagsberäkna ersättningen även för de anställda.

Förenkla avveckling av soloföretag

Soloföretag bör kunna överlåtas i rimliga former. Nu gällande regler om arvs- och gåvoskatt försvårar möjligheterna att föra soloföretagen vidare vid generationsskiften. Skatten ska betalas med beskattade medel, varför redan relativt låga belopp kräver höga uttag ur företaget i form av lön eller i förekommande fall aktieutdelning. Därigenom försämras likviditeten i företagen på ett märkbart sätt. Samtidigt utgör arvs- och gåvoskatten en förhållandevis liten intäkt till staten. Den bör därför slopas genom en motsvarande minskning av företagsstödet.

Om soloföretagaren tvingas att lägga ned sin verksamhet genom konkurs uppstår även här skillnader i jämförelse med den anställdes situation. Anställda anses ha ett behov av ett starkt skydd för sina lönefordringar i konkurs varför dessa till viss del garanteras inom ramen för den statliga lönegarantin. För företagare är villkoren annorlunda. Den som själv eller tillsammans med närstående äger en väsentlig andel av företaget, cirka 20 procent, och dessutom har ett väsentligt inflytande över verksamheten utesluts från garantin. Soloföretagarens lönefordran blir en oprioriterad fordran i konkursen vilket i de flesta fall innebär att betalning helt uteblir.

Möjligheten att sedan få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen medför ytterligare problem för företagaren. Enligt försäkringens regler ska företagaren upphöra med sin verksamhet annat än tillfälligt. En konkurs medför automatiskt att verksamheten har upphört. Problemet uppstår vid bedömningen om upphörandet är tillfälligt eller inte. Enligt praxis har företagare som återgått i egen verksamhet inom en period om tre till fyra månader blivit återbetalningsskyldiga för den ersättning som utgått med motiveringen att verksamheten inte upphört permanent. Detta bryter starkt mot den s.k. arbetslinjen i försäkringen som ska uppmuntra till att arbetslösa återkommer på arbetsmarknaden i stället för att leva på bidrag. Återigen uppvisar de offentliga trygghetssystemen klara skillnader mellan soloföretagaren och den anställde.

Särskilda problem uppkommer vid försök till företagsrekonstruktion av soloföretag. Att vid en situation av ekonomisk kris undvika konkurs och i stället genomföra en företagsrekonstruktion är i de allra flesta fall inget reellt alternativ. Detta hänger samman med utformningen av lagen om företagsrekonstruktion som i sin lydelse inte är anpassad för de små företagen. Rekonstruktionen medför en tidskrävande handläggning med höga kostnader som följd. Lagen bör därför kompletteras med ett förenklat förfarande som kan användas även av de minsta företagen.

Rimligt rättsregelverk för soloföretagare

Soloföretagaren är naturligtvis småföretagare men soloföretaget skiljer sig avsevärt från företag med anställda. Samtidigt föreligger stora likheter mellan en soloföretagare och en anställd, t.ex. en anställd snickare och en soloföretagare i byggnadsbranschen. Soloföretagaren har en mycket speciell ställning. Denna särställning återspeglas inte i rättsregelverket. Dessutom behandlas soloföretagare omotiverat olika beroende på vilken företagsform som soloföretagaren valt.

Rättsregelverket måste ändras på flera områden och då utformas så att systemen i största möjliga utsträckning uppvisar neutralitet å ena sidan mellan anställda och soloföretagare och å andra sidan mellan de olika företagsformerna.

Soloföretagarens ställning bör utredas

Möjligheten att starta och driva soloföretag är en viktigt faktor i kampen mot den rekordhöga arbetslösheten. Redan i dag är soloföretagaren Sveriges vanligaste företagare, men potentialen för ytterligare soloföretag är hög. För att lyckas åstadkomma den nödvändiga ökningen i Sverige krävs dock att soloföretagarens ställning förbättras.

En utredning bör därför tillsättas som får i uppdrag att kartlägga soloföretagarens ställning i synnerhet i ett rättsligt perspektiv. Utredningen bör syfta till att föreslå förenklingar och förbättringar för soloföretagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte att skapa förenklingar och förbättringar för soloföretagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 6 oktober 1997
Bengt Harding Olson (fp)
Ola Rask (s)	Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)	Michael Stjernström (kd)
Kenth Skårvik (fp)	Sten Svensson (m)
Kjell Ericsson (c)