En välfärdsreform för trygghet och rättvisa

Motion 1999/2000:Sf260 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)

av Birgitta Carlsson m.fl. (c)
1 Trygghet
Vårt samhälle står inför stora utmaningar. Uppgiften är att forma ett
hållbart samhälle. Det bygger på den enskilda människans
ansvarstagande och kraft. Bara ett samhälle där alla människor känner sig
delaktiga och respekterade oavsett hudfärg, kön, religiös tillhörighet eller
sexuell identitet kan bli ett gott samhälle. Bara ett samhälle där
människor känner trygghet och tillit till sin förmåga att utveckla sina liv
kan bli hållbart.
Välfärdspolitiken är väl utbyggd i Sverige, ändå finns stora orättvisor i
fördelningen av välfärden. Många människor omfattas inte av socialförsäk-
ringssystemen och är i stället hänvisade till behovsprövade socialbidrag.
Orättvisorna märks extra tydligt i tider med hög arbetslöshet. Människor som
känner maktlöshet och har liten möjlighet att påverka sitt eget liv har sämre
hälsa än andra. Skillnaderna i hälsa ökar. Alltfler människor lever helt
utanför samhällsgemenskapen och segregationen i storstäderna tenderar att
öka.
Grundtrygghet innebär både ekonomisk och social trygghet. Många
människor har under 1990-talet känt en ökad oro p.g.a. rädslan att förlora sitt
arbete, mista sitt sociala nätverk och förlora sin ekonomiska trygghet. Många
människor lever redan under dessa förhållanden. Speciellt många unga har
inte haft någon möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden och har därmed
inte haft någon möjlighet att känna ekonomiskt oberoende. Ett samhälle där
många människor inte känner sig behövda eller uppmärksammade är inget
tryggt samhälle.
1990-talet har inneburit förändringar i välfärdssystemen, förändringar som
av många upplevts som orättvisa. Det är en villfarelse att människor under de
föregående årtiondena levde i ett helt igenom jämlikt samhälle. Folkhemmet
gav visserligen människor en bättre ekonomisk standard men de grund-
läggande orättvisorna bestod.
Vi är nu på väg in i nästa årtusende och håller på att lämna industri-
samhället bakom oss. Inför detta stora steg ska inriktningen vara att förnya
välfärden - i grunden - med inriktningen att skapa trygghet för alla - och
med lika möjligheter för alla. Detta förutsätter en ökad tro på individens
förmåga och ett ökat individuellt ansvar. Vi vill genomföra en välfärdsreform
för ökad trygghet och rättvisa.
2 Dagens system
2.1 Människor ställs utanför
Många människor står utanför den generella välfärden. Dagens
socialförsäkringar är avsedda att ge ekonomisk trygghet till alla, men
istället har beroendet av behovsprövade socialbidrag ökat under 90-talet.
Det illustrerar tydligt bristerna i välfärdssystemet från ett
grundtrygghetsperspektiv. För många är socialbidrag en långsiktig
försörjning. 1995 saknade exempelvis en fjärdedel av de arbetslösa
ersättning från arbetslöshetskassan eller KAS. Samtidigt var nästan 9
procent av alla vuxna nollklassade på försäkringskassan eller uppbar
endast garantinivån på 48 kronor per dag.
Under 1998 fick ca 367 000 hushåll socialbidrag någon gång under året.
Bidragstagarnas andel av befolkningen var knappt 8 procent. För många
människor har socialbidraget i praktiken blivit en socialförsäkring på lokal
och låg nivå.
Nuvarande trygghetssystem är inte hållbara i tider av hög arbetslöshet.
Många människor står utanför välfärden under lågkonjunktur och kvalifice-
rar sig när arbetslösheten sjunker. Ryckigheten i systemen och osäkerheten
som det innebär för många människor är i sig ett problem.
När trygghetssystemen utgår från den enskildes anställningsförhållanden,
kan konsekvenserna bli att den som inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden
också hamnar utanför den generella tryggheten. Att på detta sätt utestänga
stora grupper från den generella tryggheten är djupt orättvist. Många
människor blir hänvisade till individprövat bistånd och därmed har trygg-
heten blivit alltmer selektiv.
2.1.1 Kommunerna får ta ansvaret
Kommunerna har genom socialtjänsten fått ta ett allt större ansvar för
medborgarnas ekonomiska trygghet. Utvecklingen har accentuerats under
hela 90-talet för att under de två senaste åren ha avstannat, främst
beroende på regelförändringar i socialbidragsnivåerna. Bidragshushållen
fick socialbidrag under i genomsnitt 5,6 månader, vilket är ungefär
samma nivå som under de senaste tre åren. En fjärdedel av
bidragshushållen har fått bidrag under 10 månader eller mer.
Höga socialbidragskostnader i kommunerna har trängt undan annan
verksamhet. När de statliga trygghetssystemen inte ger den trygghet de var
avsedda att ge, har kommunerna fått ta på sig ansvaret för människors
ekonomiska trygghet. Kommunernas stora verksamheter skola och omsorg
har fått minskat utrymme i förhållande till de ekonomiska försörjnings-
stöden.
Arbetstyngden i socialtjänsten, med att bevilja försörjningsstöd samt att
vara det yttersta skyddsnätet för socialt utsatta, har ökat.
Centerpartiets förslag om en samordnad trygghetsförsäkring ersätter inte
socialtjänstens uppgift att ge förutsättningar för rimliga levnadsförhållanden
och att ge bistånd till enskilda personer. Men den gör att socialtjänsten kan
ägna mer tid åt sin grundläggande uppgift - att vara ett samhällets yttersta
sociala skyddsnät för människor med svåra sociala problem.
2.2 Det måste löna sig att arbeta
De nuvarande socialförsäkringarna uppmuntrar inte till arbete i
tillräckligt hög grad. Socialförsäkringarna måste vara uppbyggda så att
de ger tydliga signaler om att arbete ska löna sig. Dagens försäkringar
kan genom sin konstruktion leda till att människor slussas från en
försäkring till en annan. Tydliga gränser kan ställa större krav på
rehabilitering och andra åtgärder, för att ge människor möjlighet att
återkomma till arbetsmarknaden.
Det finns risker med att skattesystemet inte är sammankopplat med
bidragssystemet. Detta innebär att man i vissa lägen kan fastna i s.k.
fattigdomsfällor där det helt enkelt inte lönar sig att söka sig ut på arbets-
marknaden. Det är inte ovanligt att en person eller ett hushåll samtidigt
mottar flera olika stöd. I de fall de är inkomstprövade kan marginaleffekter
uppstå som gör att det inte lönar sig att arbeta.
2.3 Gammal modell
Sverige har utvecklats från ett mycket fattigt land till ett av världens
rikaste. Folkhemstanken gav framtidstro för medborgarna i
efterkrigstidens Sverige. Undan för undan byggdes välfärden ut till att
omfatta alltfler politikområden. Samtidigt som folkhemstanken gav
människor framtidshopp var den präglad av en standardiserad syn på
individen. Idén om jämlikhet kom snart att bli en fråga om likhet.
Flera av socialförsäkringarna bygger på förutsättningen att man är anställd
eller har haft ett arbete - ett givet förhållande i industrisamhället. Som
exempel infördes ersättningen för olycksfall i arbetet år 1901. Därefter har
försäkringen förändrats och blivit mer omfattande.
I den nya tiden när människor i högre grad väljer att vara egenföretagare
och uppdragstagare avslöjas ytterligare revor i samhällets trygghetsnät. De
nya trygghetssystemen måste bygga på förhållandet att människor ska
omfattas av den gemensamma tryggheten oberoende av om man är anställd,
arbetslös eller egen företagare.
2.4 Saknas helhetssyn
Systemen utgör en vildvuxen flora med avseende på syften, villkor och
finansiering. De styrs dessutom av ett svåröverskådligt och detaljrikt
regelverk. Det har gjort att byte från en försäkringsförmån till en annan
kan göra att ersättningsnivån förbättras. Det krävs omfattande kunskap
om system och kryphål. Om man finner dem kan det ge bättre villkor.
Trots att Sverige har ett av de mest utbyggda välfärdssystemen i världen
finns det en stor osäkerhet kring dess innehåll och fördelning. Vi anser att en
av orsakerna till denna oro står att finna i den begränsade möjligheten att
vara med och påverka samt ta eget ansvar. En annan orsak är rädslan för att
resurserna inte ska räcka till då man själv behöver samhällets hjälp.
3 En trygghetsreform
3.1 Tillsätt en sjukförsäkringskommission
Sjukförsäkringskostnaderna skenar samtidigt som
rehabiliteringsinsatserna minskar. Under det senaste året har utgifterna
för sjukpenning ökat kraftigt medan anslagsposten för rehabilitering ökat
marginellt. Orsakerna till de ökade utgifterna för sjukpenning tros bl.a.
vara minskad arbetslöshet, färre förtidspensioneringar, höjd
ersättningsnivå. Oavsett orsaken till de ökade sjukpenningskostnaderna
är det inte möjligt att stilla åse hur kostnaderna stiger.
Av regeringens budgetproposition framgår att de samordnade rehabilite-
ringsinsatserna är på en mycket låg nivå. Endast 19 procent av de långtids-
sjukskrivna genomgår någon form av rehabilitering, vilket är en liten minsk-
ning jämfört med tidigare år.
Kostnaderna för sjukskrivning, rehabiliteringsersättning, förtidspension
och arbetsskador beräknas till 86 miljarder kronor för år 2000. För inne-
varande år har anslagits närmare 74 miljarder kronor. Därtill kommer
indirekta kostnader. Enbart produktionsbortfallet för ryggbesvär uppskattas
till en kostnad av cirka 30 miljarder kronor årligen, enligt beräkningar av
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Centrum för utvärdering av
medicinsk teknologi (CMT) vid Linköpings universitet har visat i CMT-
rapport 1999:5 Samhällsekonomiska kostnader för reumatiska sjukdomar att
den totala samhällsekonomiska kostnaden för reumatiska sjukdomar uppgår
till hela 27 miljarder kronor per år, i 1997 års penningvärde.
Samtidigt har försäkringskassorna minskat den personal som arbetar med
rehabilitering till förmån för arbete med utbildningar. Centerpartiet anser att
försäkringskassornas rehabiliteringsinsatser bör förstärkas i förhållande till
regeringens förslag.
Arbetsgivarna har ett ansvar för rehabiliteringsinsatserna. Många små
företag har svårt att leva upp till dagens rehabiliteringsansvar. De har inte
tillgång till experter inom rehabiliteringsområdet och de har inte tillräckliga
ekonomiska resurser att köpa extern kompetens inom området. Incitamenten
för rehabiliteringsinsatserna bör förändras. Resurserna bör i högre grad
knytas till individen.
Regeringen har utsett en särskild utredare med uppdrag att se över den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Därtill uppger regeringen att en utred-
ning ska tillsättas för att klarlägga varför sjukpenning och utgifter för sjuk-
penning har förändrats över tiden. Insatserna är otillräckliga. Vi föreslår en
massiv satsning på rehabilitering. Det behövs en sjukförsäkringskommission
som gör en genomgripande analys av situationen och föreslår strukturella
åtgärder för att minska sjukfrånvaron, öka rehabiliteringsinsatserna med syfte
att förbättra situationen för människor som drabbats av sjukdom. Utgångs-
punkten bör vara att resurserna samordnas runt individen och målsättningen
ska vara att minska sjukpenningskostnaderna och förbättra livskvalitén för
människor. Detta bör ges regeringen till känna.
3.2 En välfärdsreform
Det behövs en långsiktig välfärdsreform. De nuvarande välfärdssystemen
har förändrats, lappats och lagats under många år. Vissa bidrag har
försvunnit och andra har kommit till. Det är ett lapptäcke av
socialförsäkringar som inte alla människor litar på och som saknar ett
helhetsperspektiv. De utredningar som arbetat under 1990-talet har
tvingats arbeta under stor tidspress.
De ekonomiska trygghetssystemen är mycket olika till sin karaktär. Några
är beskattade andra inte. Ibland kan bidragen och försäkringarna leda till
inlåsningseffekter så att det blir olönsamt att arbeta. Orimliga marginal-
effekter och tröskeleffekter uppstår när minskade bidrag kombineras med
ökade skatter som t.ex. en ökad löneinkomst kan innebära. Många låg-
inkomsttagare drabbas av detta.
Trygghetssystem måste bygga på den ekonomiska verkligheten, annars blir
de snart instabila. Människor måste kunna lita på att t.ex. ekonomisk
trygghet, vård och omsorg som det offentliga svarar för kommer att fungera
även i ett längre perspektiv. Centerpartiet vill genomföra en välfärdsreform.
Vår utgångspunkt är de principer som presenteras nedan. Välfärdsreformen
ska utgå från att vi behöver bygga ett nytt välfärdssystem som håller flera
generationer framöver. Detta bör ges regeringen till känna.
4 En trygghetsförsäkring
4.1 Principerna
Välfärdssystemen ska utformas så att de är långsiktigt hållbara. Dagens
misstro mot systemen måste vändas till tilltro. Ett trygghetssystem ska
vara robust, lättöverskådligt och det får inte finnas risk för att det blir så
omfattande att statens och kommunernas centrala uppgifter trängs undan.
Arbete ska alltid löna sig mer än bidrag och ingen ska av ekonomiska
orsaker riskera att fastna i bidragsberoende. Det övergripande målet ska vara
rehabilitering och stimulans till arbete. Skatter, inkomstberoende bidrag och
avgifter ska vara så utformade och på en sådan nivå att de uppmuntrar till
arbete.
Ett nytt välfärdssystem måste bygga på det faktum att människor har olika
behov, lever under olika omständigheter och har olika önskemål. Därför är
det nödvändigt att trygghetssystemen innehåller stora möjligheter att själv
utforma försäkringen. Istället för att utlova kollektiva bidrag och reformer
måste människor ha möjlighet att i högre grad välja hur man vill utforma
tryggheten.
Välfärdspolitiken ska omfatta hela befolkningen och undvika selektiva
bidrag. Riktade eller selektiva bidrag har svårt att nå dem som är i verkligt
behov av hjälp. Ett bidragssystem, som bygger på behovsprövade bidrag,
minskar människors personliga integritet och blir onödigt byråkratiskt.
Selektiva bidrag riskerar att undergräva förtroendet för välfärdsstaten.
Ett nytt välfärdssystem måste bygga på den nya tidens förutsättningar.
Alltfler människor väljer att starta företag - vara soloföretagare, uppdrags-
tagare eller ha flera anställda. Dessa personer ska vara lika kvalificerade till
den grundläggande tryggheten som alla andra. Det går inte att bygga ett nytt
trygghetssystem på förhållandet arbetsgivare-löntagare. Det är inte rättvist
och det passar inte i den nya tiden.
4.2 En ersättning relaterad till ohälsa eller arbetslöshet
Centerpartiet förordar en samordnad trygghetsförsäkring som ska ersätta
nuvarande försäkringar vid sjukdom, arbetsskada, arbetslöshet och
förtidspension. En allmän försäkring som ska täcka oväntat
inkomstbortfall under de förvärvsaktiva åren. I vårt förslag om
trygghetsförsäkring ska en lägsta ersättningsnivå - en grundpenning -
garanteras, därutöver en inkomstrelaterad del vars storlek är baserad på
den inkomst man har som företagare eller anställd.
Socialförsäkringarna ska vara samordnade och med begripliga regler. Med
vår utgångspunkt är grundpenningen den sammanhållande länken mellan
olika trygghetssystem. Därutöver kan ersättningsformerna variera beroende
på ersättningsorsak. Med en grundtrygghetsprincip blir reglerna mer lätt-
överskådliga och byte mellan olika försäkringssystem kan undvikas.
Principerna för försäkringen ska vara en sammanhållen allmän obligatorisk
försäkring med enhetliga villkor för alla försäkrade. Det ger den legitimitet
och förankring i samhället som en försäkring med långsiktig karaktär är i
extra stort behov av. En av fördelarna med samordningen är att arbetslinjen
och/eller rehabiliteringsinsatser kan stärkas och att det inte är beroende på
vilket system man omfattas av. Den gemensamma försäkringen ökar
förutsättningarna för de individer som befinner sig i gränslandet mellan olika
ersättningsformer och minskar risken för överflyttning från ett system till ett
annat i takt med att konjunkturen förändras.
Centerpartiets förslag om en grundtrygghet innebär inte kravlöshet. Alla
ska ha skyldighet att söka arbete eller genomgå rehabilitering för att få del av
grundtryggheten.
Centerpartiet anser att garantinivån - grundpenningen - ska möjliggöra en
rimlig levnadsstandard. Den bör därför ligga på en högre nivå än den
ekonomiska garantin som krävs för skälig levnadsnivå enligt socialtjänst-
lagen. Vi anser samtidigt att nivån inte ska motverka sitt syfte om att öka
viljan att återkomma till arbetslivet, helt eller delvis. Vad ovan anförts bör
ges regeringen till känna.
4.2.1 Förtidspensionen
Centerpartiet anser att utgångspunkten ska vara att alla människor har en
möjlighet att delta i samhällsarbetet - var och en efter sin förmåga.
Centerpartiet anser att socialförsäkringarna så långt som möjligt bör
innehålla incitament till arbete så att den enskilde stimuleras att arbeta,
framför att uppbära försäkringsförmåner. Såväl ur ett
samhällsekonomiskt som ett individuellt perspektiv är det önskvärt att så
många förtidspensionärer som möjligt tillvaratar eventuell arbetsförmåga
och i ökad utsträckning helt eller delvis återvänder till arbetsmarknaden.
Ingen bör förtidspensioneras före 30 års ålder. Förtidspensionen ska
ersättas med ett system för ersättning vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga.
Enligt nuvarande regler är det fullt möjligt att till fullo förtidspensionera en
person från och med att den fyller 16 år. Det är främst unga funktions-
hindrade som erbjuds förtidspension, i de flesta fall, innan andra vägar är
prövade. Förhållningssättet bygger på ett antagande att människor med
funktionshinder inte har andra möjligheter att försörja sig eller inte har något
behov av fortsatt utbildning. I regeringens proposition 1999/2000:4 Vilande
förtidspension föreslås att den som har förtidspension ska kunna låta
pensionen vila helt, till tre fjärdedelar, till hälften eller till en fjärdedel.
 För
unga människor är detta en onödig omväg. Först bör alla vägar prövas med
egen försörjning genom eget arbete, via studiemedelssystemet eller andra
ersättningar. Riksdagen bör slå fast att i princip inga förtidspensioner ska
beviljas till personer under 30 år och begära förslag från regeringen enligt
vårt förslag.
4.3 Samordnad rehabilitering
Samordning mellan olika system står inte i motsats till renodling av
försäkringssystemen. Individer som drabbats av ohälsa ska erbjudas
rehabilitering och det är angeläget att det finns en samordning mellan de
sektorer som har möjlighet att erbjuda hjälp. Alltför ofta händer det att en
person förs från den ena rehabiliteringsinsatsen till den andra. Det är inte
till fromma vare sig för den enskilde eller för samhället i dess helhet.
Ingen enskild som är i behov av stöd ska ställas utanför systemen och en
renodling får inte innebära att enskilda ställs utan stöd och skydd. För att
minska samhällets kostnader, både mänskliga och ekonomiska, måste
större samordning av resurserna i sjukförsäkringen och sjukvården ske.
4.3.1 Permanent finansiell samordning
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att försöksverksamheten med
finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och
socialtjänst förlängs till utgången av år 2002.
Centerpartiet föreslår istället att försöksverksamheten med bl.a. Finsam
och Socam permanentas och utvidgas till hela landet.
Finansiell samordning ökar förutsättningarna för att finna det bästa
alternativet för individen. Det leder till välfärdsvinster för den enskilde.
Denne slipper slussas mellan olika insatser, och i stället görs en samlad
bedömning av nödvändiga insatser. Luckorna i välfärdssystemen kan slutas
något.
Bättre samordning mellan hälso- och sjukvården, socialförsäkring och
socialtjänst kan bidra till bättre hälsa. När arbetslösheten är hög riskerar
många människor att drabbas av ohälsa, och i många fall är den
underliggande faktorn utanförskap. I arbetslivet pressas människor allt
hårdare, med stressrelaterade sjukdomar som följd. Det krävs en helhetssyn
på individen och en samordning av insatserna för att ohälsa ska kunna
förebyggas.
Samordning av resurserna mellan hälso- och sjukvården och socialför-
säkringen gör att systemen kan fungera mer effektivt. Medborgaren kan få
bättre vård och samtidigt kan samhällets totala kostnader hållas nere.
Finansiell samordning ger ekonomiska vinster, vilket Riksförsäkrings-
verkets och Socialstyrelsens rapporter från försöksverksamheten visar. Ett
samlat kostnadsansvar förstärker motivationen hos beslutsfattare och
verkställare att välja den åtgärd som är mest effektiv. Den finansiella
samordningen bör påskyndas och utökas. Samtidigt är det viktigt att samord-
ningen sker med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna och att de
olika organisationernas specifika erfarenheter tas till vara. Det görs bäst om
insikten om behovet av samordning börjar i den lokala organisationen.
Riksdagen bör besluta att projekten med lokal finansiell samordning övergår
i permanent verksamhet som samtidigt ska omfatta hela landet.

5 Hemställan

5 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en sjukförsäkringskommission,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en välfärdsreform som är hållbar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny och sammanhållen trygghetsförsäkring,
4. att riksdagen begär förslag till en 30-årsgräns för förtids-
pensionering,
5. att riksdagen beslutar att projekten med lokal finansiell sam-
ordning skall övergå i permanent verksamhet och samtidigt skall
omfatta hela landet.

Stockholm den 4 oktober 1999
Birgitta Carlsson (c)
Kenneth Johansson (c)
Gunnel Wallin (c)
Agne Hansson (c)
Rolf Kenneryd (c)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialförsäkringsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-10-05 Hänvisning: 1999-10-12 Bordläggning: 1999-10-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (10)