En rörlig och individuell yrkesutbildning

Motion 2003/04:A257 av Anders G Högmark m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken fungerar inte. Det är regeringen som bär ansvaret för detta. Arbetslösa får inte den service som man har rätt att kräva av arbetsförmedlingen.

Många av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som använts av regeringen tränger undan ordinarie arbeten. Exempel på sådana är ungdomsinsatser, arbetspraktik och anställningsstöd.

Samtidigt klarar inte det svenska utbildningssystemet av att möta vare sig enskildas behov eller arbetsmarknadens krav. Det gäller såväl ungdomsskolan som arbetsmarknads- och yrkesutbildningen. De senaste åren har många rapporter påvisat brister i elevernas baskunskaper. En av fyra elever i grundskolan når inte betyget Godkänd i ett eller flera ämnen.

Ett annat allvarligt problem är ungdomars minskade intresse för teknikstudier. Av de gymnasieungdomar som planerar att läsa vidare vill alltfler läsa ekonomi och allt färre teknik. Särskilt nedslående är siffrorna för flickors studieinriktning.

Försöksverksamheten med lärlingsutbildning blev ett misslyckande. Det är hög tid att utforma en modell för lärlingsutbildning där dessa problem bemöts och löses och där olika aktörer ges möjlighet att kreativt bidraga till nya utbildningsformer.

Lärlingsutbildningen skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkesexamination. Gesällprovet och innehåll i yrkesutbildningen skall tas fram i nära samarbete med berörd bransch.

Vi föreslår en ökning av antalet studieplatser inom den kvalificerade yrkesutbildningen med över 50 procent. De nya platserna skall tillkomma utöver de som redan finns i påbyggnadsutbildningar och kompletterande skolor.

Vi anser vidare att det är möjligt att åstadkomma en mer fristående och flexibel yrkesutbildning genom att pröva ett förslag om flexibla yrkeshögskolor. Dessa skulle kunna innebära mer varierande utbildningsformer och ge mer aktuella kunskaper om arbetslivet i aktuell bransch och yrke.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

4 Förslag till riksdagsbeslut 3

5 Arbetsmarknadspolitiken har misslyckats 4

5.1 Åtgärderna ger inte avsedd effekt 4

5.2 Regeringen bär ansvaret 5

6 Utbildningssystemet håller inte måttet 5

6.1 Många elever hoppar av sin skolutbildning 5

6.2 Teknikintresset minskar 6

6.3 Friskolorna visar vägen 6

7 Stort behov av yrkeskunnande 6

8 Ett reformprogram – en modern yrkesutbildning 7

8.1 Inför en individuell och rörlig lärlingsutbildning 7

8.2 Vi genomför en storsatsning på yrkesutbildning 8

8.3 Ge möjlighet till kompletterande utbildning för invandrare 9

8.4 Stimulera ett individuellt utbildningssparande 9

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitikens konsekvenser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det nuvarande utbildningssystemet.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av yrkeskunnande.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det växande utanförskapet på arbetsmarknaden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar på den kvalificerade yrkesutbildningen.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en flexibel yrkesskoleutbildning. 1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en företagsinriktad lärlingsutbildning. 1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesutbildning för äldre arbetslösa.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompletterande utbildning för invandrare. 1

1 Yrkandena 2, 5–7 och 9 hänvisade till UbU.

4 Arbetsmarknadspolitiken har misslyckats

4.1 Åtgärderna ger inte avsedd effekt

Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken fungerar inte. Det är regeringen som bär ansvaret för detta. Arbetslösa får inte den service som man har rätt att kräva av arbetsförmedlingen.

I dag är den arbetslöse beroende av arbetsförmedlingen. Som arbetslös fråntas man det egna ansvaret, möjligheterna att påverka sin situation och sin självkänsla. Den enskilde reduceras till att vara en klient.

Människor flyttas mellan olika statistiska kolumner och fördelningen av åtgärder styrs utifrån arbetsförmedlingarnas administrativa krav. Det är statistiken som helt står i centrum – inte de arbetslösa.

Rörligheten på den svenska arbetsmarknaden har sjunkit. Rörligheten mellan olika branscher har minskat med 50 procent. Den geografiska rörligheten, d.v.s. andelen individer som flyttar till en annan ort, har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats. (Nutek, ”Arbetskraftens rörlighet – ett smörjmedel för tillväxt”).

Arbetsmarknadspolitiken har inte heller inneburit en framgång när det gäller att hjälpa de allra mest utsatta på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är mycket hög bland arbetshandikappade och bland invandrare. Särskilt för många utomnordiska invandrare har arbetslöshet med utanförskap och bidragsberoende kommit att bli det normala.

Olika arbetsmarknadsåtgärder, som innebär subventionerad sysselsättning, slår ut ordinarie arbetstillfällen. Dessa undanträngningseffekter är betydande. För varje hundratal deltagare i arbetsmarknadsåtgärder som bygger på subventionerad sysselsättning försvinner mellan 60 och 70 riktiga jobb. (IFAU, Forskningsrapport 1999:6).

Bristerna i de arbetsmarknadspolitiska insatser som riktas till kvinnor med invandrarbakgrund har uppmärksammats i en forskarrapport från IFAU. De får syssla med sömnad och exotisk matlagning och blir ofta satta i åtgärder som är avsedda att medföra att de lättare skall kunna få arbete inom de yrken som är allra tyngst och minst kvalificerade.

I en annan rapport ”Utvärdering av ungdomsåtgärder, 2000:3” visar IFAU att deltagande i ungdomspraktik eller arbetsmarknadsutbildning för unga tenderar att leda till lägre inkomst och lägre sannolikhet för att hitta en anställning jämfört med om individen fortsatt att söka arbete som öppet arbetslös.

Enligt reglerna för arbetsmarknadsutbildning och ungdomspraktik förväntas deltagarna vara aktiva sökare av arbete även under den tid de deltar i arbetsmarknadsåtgärden. Flera studier tyder dock på att så inte är fallet. I stället riskerar sökaktiviteten att avta hos personer som deltar i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Sverige är det land som i förhållande till sin samlade ekonomi satsar mest på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De konkreta resultaten står inte i rimlig proportion till de satsade resurserna.

4.2 Regeringen bär ansvaret

Det är regeringen som är ansvarig för den förda arbetsmarknadspolitiken. Regeringen har lagt all politisk kraft på att få ned den öppna arbetslösheten till fyra procent i stället för att försöka öka den faktiska sysselsättningen och bekämpa den verkliga arbetslösheten.

Många av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som använts av regeringen tränger undan ordinarie arbeten. Exempel på sådana är; ungdomsinsatser, arbetspraktik och anställningsstöd. Däremot finner IFAU inga nämnvärda undanträngningseffekter som resultat av utbildningsåtgärder.

Det finns skäl att dra slutsatser av detta, vilket också understryks av tilltagande tudelning och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken bör nu i allt större utsträckning inriktas på insatser som underlättar företagens rekrytering, istället för på volymåtgärder.

5 Utbildningssystemet håller inte måttet

5.1 Många elever hoppar av sin skolutbildning

Samtidigt klarar inte det svenska utbildningssystemet av att möta vare sig enskildas behov eller arbetsmarknadens krav. Det gäller såväl ungdomsskolan som arbetsmarknads- och yrkesutbildningen.

De senaste åren har många rapporter påvisat brister i elevernas baskunskaper. En av fyra elever i grundskolan når inte betyget Godkänd i ett eller flera ämnen. Varje år är det ungefär 10.000 grundskoleelever som inte uppnår behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Det innebär att var tionde elev utestängs från de nationella programmen i gymnasieskolan.

Ungefär tre av tio gymnasieelever lyckas inte fullfölja sina gymnasiestudier inom fyra år och avhoppen ökar. Trenden är tydlig. För elever som började gymnasieskolan för sex år sedan var motsvarande tal ungefär två av tio elever.

Detta är siffror som är helt oacceptabla. De påvisar ett växande utanförskap och en ökande tudelning av den svenska skolan. I ytterligare en generation döms många till arbetslöshet och evigt bidragstagande.

5.2 Teknikintresset minskar

Ett allvarligt problem är ungdomars minskade intresse för teknikstudier. Av de gymnasieungdomar som planerar att läsa vidare vill alltfler läsa ekonomi och alltfärre teknik. Särskilt nedslående är siffrorna för flickors studieinriktning.

Av de flickor som läser på det naturvetenskapliga programmet önskade en tredjedel läsåret 1994/95 börja läsa teknik på universitet eller högskola. Motsvarande siffra vårterminen år 2000 var en av tio. Det innebär att trots goda långsiktiga utsikter på arbetsmarknaden inom tekniska yrken i telekomsektorn så minskar intresset bland kvinnor för att skaffa sig en teknisk utbildning.

Bristande jämlikhet råder i skolan. Flickor och pojkar behandlas lika, d.v.s. kunskaperna om manligt och kvinnligt är otillräckliga. Det verkar som om personalen i skolan tolkar skollagen så att skolan skall bortse från kön.

Det faktum att skolan förhåller sig strikt könsneutral medför negativa konsekvenser för båda könen och är en av förklaringarna till att jämställdhetsarbetet i skolan ännu inte visat mer påtagliga resultat.

Genom att skolan inte ser till varje individs unika egenskaper och förutsättningar bryts inte de traditionella valen av utbildningsvägar och yrkesinriktningar för flickor respektive pojkar.

5.3 Friskolorna visar vägen

Minst hälften av eleverna vid fristående yrkesförberedande gymnasieskolor går, enligt SCB, vidare till högre studier eller annan utbildning. Normalt är det annars bara tre av tio elever från yrkesförberedande program som brukar gå vidare.

Många av de fristående yrkesförberedande gymnasieskolorna ger också eleverna betydligt mer arbetsplatsförlagd utbildning (APU) än sina kommunala motsvarigheter. De fristående yrkesförberedande gymnasieskolorna samarbetar med näringslivet i betydligt större utsträckning än de kommunala skolorna. Detta ger eleverna bättre förutsättningar att få arbete efter fullföljda studier.

Elever på fristående gymnasieskolor erbjuds ofta arbete direkt efter avslutade studier inom företag som driver eller samverkar med fristående skolor. Exempel på sådana företag är Perstorp Chemicals, SKF, ABB och Saab-Scania.

6 Stort behov av yrkeskunnande

Sverige lider akut brist på yrkesutbildade individer och högutbildade unga akademiker. Vi befinner oss på plats 21 av 25 när det gäller antal personer i åldrarna 25–34 år med minst treårig högskoleutbildning. Sverige avviker påtagligt från det internationella mönstret att den yngre delen av befolkningen är mer välutbildad än den äldre.

Statistiska centralbyrån förutser en betydande brist på såväl civil- som högskoleingenjörer. Detta gäller även om den totala sysselsättningen ligger kvar på nuvarande nivå. Det beräknas exempelvis uppstå en betydande brist på systemvetare under den kommande femårsperioden.

Det blir alltmer tydligt, enligt AMS, att bristen på utbildad personal inom byggyrken ökar och att parallellt med detta ökar antalet pensioneringar i allt snabbare takt vilket sammantaget medför att situationen är allvarlig.

En tydlig utveckling på arbetsmarknaden är alltfler bristyrken inom tillverkning. Rekryteringssvårigheter bedöms framför allt, enligt AMS, uppstå gällande kvalificerade CNC/NC-operatörer, licenssvetsare, verkstadsmekaniker och styr- och reglermekaniker.

7 Ett reformprogram – en modern yrkesutbildning

7.1 Inför en individuell och rörlig lärlingsutbildning

Försöksverksamheten med lärlingsutbildning blev ett misslyckande. Vi anser att försöksverksamheten led av flera brister. Kontaktnätet mellan skolor och företag var alltför dåligt. Regelverket har varit oklart och det var svårt att få företagen intresserade av att ge plats för lärlingar. Informationen och marknadsföringen av verksamheten var också otillräcklig.

Det är hög tid att utforma en modell för lärlingsutbildning där dessa problem bemöts och löses och där olika aktörer ges möjlighet att kreativt bidraga till nya utbildningsformer.

En fungerande lärlingsutbildning måste bygga på en mer likvärdig ställning såväl mellan skola och företag som mellan teori och praktik. Först då kan den nödvändiga samverkan och integrationen utvecklas.

En ny modell förutsätter att de ekonomiska villkoren för skolor och företag är rimliga. Lärlingsutbildningen bör i sina principiella huvuddrag kunna utvecklas enligt följande;

Huvudman för utbildningen kan vara en kommunal gymnasieskola, en friskola eller ett utbildningsföretag. Utbildningen skall utformas lokalt. Varje skola skall skapa sin egen profil i samverkan med det lokala näringslivet.

Huvudmannen upprättar en utbildningsplan som skall godkännas av Skolverket. Utbildningen skall ge gymnasiekompetens i svenska, matematik och förekommande karaktärsämnen. Undervisning i engelska skall ges. Språkutbildningen får profileras med hänsyn till lärlingsutbildningens inriktning. Förläggning och omfattning av kärnämnen och lärande i företag får variera.

Godkänd lärlingsutbildning ges offentligt stöd som följer eleven till utbildningens huvudman.

Reglerna skall ge frihet vad gäller lärlingens status som elev eller anställd. Det förutsätts att lärlingen ges ersättning grundad på den insats som görs i produktionen. Avtal skall tecknas som reglerar lärlingens utbildning på arbetsplatsen.

Utbildningen skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkesexamination. Gesällprovet och innehåll i yrkesutbildningen skall tas fram i nära samarbete med berörd bransch. Lärlingsutbildningen behöver inte syfta till att ge allmän behörighet till högskolan. Utbildning för unga arbetslösa skall kunna ingå i dessa skolors verksamhet.

7.2 Vi genomför en storsatsning på yrkesutbildning

Det är av avgörande betydelse för landets framtida välstånd att ha förmåga att kunna skapa ett bra individ- och samhällsklimat. Alla som vill ha ett arbete skall också ha möjligheter att få det.

Om detta skall bli möjligt är det nödvändigt att bl.a. kraftigt öka satsningen på kvalificerad yrkesutbildning, avancerad lärlingsutbildning och olika former av kompletterande utbildning för invandrare.

Vi föreslår en ökning av antalet studieplatser inom den eftergymnasiala kvalificerade yrkesutbildningen med över 50 procent. Regeringens satsning har varit alltför liten. De nya platserna skall tillkomma utöver de som redan finns i påbyggnadsutbildningarna och kompletterande skolor.

Fristående och flexibla yrkeshögskolor kan bli ett alternativ till den traditionella högskolan eller universitetet. Yrkeshögskolor är också ett alternativ för personer från arbetslivet som behöver vidareutbildning av sådant slag som inte finns på vanliga högskolor eller universitet.

För yrkesverksamma med gedigna yrkeskunskaper, men utan tillräcklig teoretisk utbildningsbakgrund krävs andra ingångar än vad som i dag kan erbjudas.

Vi anser att detta är möjligt att åstadkomma genom varierande utbildningsformer och bättre kunskaper om arbetslivet i aktuell bransch. Med en mer flexibel utbildningsform är vi övertygade om att den kvalificerade, eftergymnasiala utbildningen kommer att få allt större betydelse i framtiden. Den kommer att kunna fylla ett stort behov som aldrig kan ersättas av traditionella insatser i form av ”arbetsmarknadsutbildning”.

Det måste också skapas möjlighet för äldre arbetslösa att genomgå kortare och mer specifikt inriktade yrkesutbildningar. Sådana kan arrangeras såväl av yrkeshögskolor som inom ramen för en företagsinriktad lärlingsutbildning.

De äldres erfarenheter och kunnande måste bättre tas till vara på arbetsmarknaden. Det kräver ett generellt förbättrat klimat för arbete och företagande med inslag av nya och okonventionella metoder för att bryta arbetslösheten i allmänhet och långtidsarbetslösheten i synnerhet.

7.3 Ge möjlighet till kompletterande utbildning för invandrare

Den höga arbetslösheten bland invandrare utgör ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser. En viktig förutsättning för att dessa individer skall kunna komma ut på arbetsmarknaden är tillräckliga kunskaper i svenska språket.

Utbildningen svenska för invandrare (sfi) måste förbättras, individualiseras och utsättas för större konkurrens. Dagens sfi håller inte måttet, kraven på utbildningen måste skärpas. Låt intresserade utbildningsföretag och fristående skolor få möjlighet att konkurrera på lika villkor.

Alla som vill måste ges möjligheter att kunna komplettera sina tidigare kunskaper. Det kan gälla språkkunskaper i svenska eller engelska respektive yrkeskunskaper inom exempelvis IT, elektronik och medicin. Formerna för validering av utländska utbildningar måste ses över och bli mer flexibla och trovärdiga.

7.4 Stimulera ett individuellt utbildningssparande

Om Sverige skall vara en nation bland de allra främsta i välfärdsligan krävs att vi understödjer det livslånga lärandet och ökar människors möjligheter att förkovras och utvecklas. Utbildning och kompetens är nyckelorden för framtidens arbetsmarknad. Därför skall ett system införas för sparande till kompetensutveckling. Systemet skall vara individuellt och frivilligt.

Individuellt kompetenssparande främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När vår kompetens stärks så ökar också vår trygghet på arbetsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kompetenssparande är därför en viktig komponent i en strategi för långsiktig tillväxt i Sverige.

Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed till att begränsa arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot ekonomiska kriser.

Systemet skall bygga på en möjlighet för fysiska personer att med skattemässig verkan göra insättningar på individuella kompetenssparkonton. Det skall inte bara gälla för anställda, utan det är också viktigt att egenföretagare ges möjlighet att kompetensspara.

Avkastningen på sparandet skall inte beskattas som kapitalinkomst, såsom regeringen har föreslagit. I stället bör den skattemässiga behandlingen likställas med vad som gäller för det individuella pensionssparandet (IPS). Det innebär för närvarande att avkastningen beskattas med 15 procent avkastningsskatt i stället för med 30 procent kapitalinkomstskatt.

Medlen på kompetenssparkontot är individens egna och skall kunna användas till sådan kompetensutveckling som den enskilde själv bestämmer. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompetensutveckling är det vår uppfattning att de vid arbetslivets slut skall kunna användas för att förstärka pensionen.

Stockholm den 3 oktober 2003
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)	Henrik Westman (m)
Tobias Billström (m)	Anna Lindgren (m)
Carl-Axel Johansson (m)