EMU och arbetsmarknaden

Motion 2002/03:A258 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 20

2 Förslag till riksdagsbeslut 21

3 Inledning 21

4 EMU ett högriskprojekt 21

5 Arbetsmarknaden får stå för anpassningen 22

6 Flexibla löner i stället för rörlig växelkurs 22

7 Hot om arbetslöshet en maktfaktor 23

8 Visstidsanställningar skapar flexibilitet 24

9 Effekter av internationaliseringen 24

10 Regionalpolitiska konsekvenser med EMU 25

11 Konsekvenser för jämställdheten 26

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en särskild översyn av arbetsrätten där EMU:s inverkan särskilt redovisas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommande förslag och beslut inom arbetsmarknadsområdet och trygghetssystemen skall åtföljas av en konsekvensbeskrivning där EMU:s eventuella inverkan redovisas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en närmare analys av ett svenskt EMU-medlemskaps konsekvenser för Norrland och norrländskt näringsliv samt på vilket sätt och i vilken utsträckning dessa konsekvenser kan motverkas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning som får till uppgift att analysera EMU ur ett jämställdhetsperspektiv.

3 Inledning

Om Sverige ansluter sig till EMU kommer det att innebära stora förändringar, sannolikt större än de som EU-medlemskapet fört med sig. Vänsterpartiet är motståndare till att Sverige blir EMU-medlem. Våra samlade argument för detta ställningstagande och våra krav på rättvisa förutsättningar i kommande folkomröstning utvecklas i särskild motion. I denna motion tar vi upp EMU:s påverkan på arbetsmarknaden.

4 EMU ett högriskprojekt

Ekonomer brukar beskriva EMU som ett högriskprojekt eftersom det är omöjligt att förutse alla konsekvenser av att avhända sig den egna penningpolitiken. Den slutsatsen drar också EMU-utredningen Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16), som förutser att det blir svårare att stabilisera ekonomin inom EMU än utanför.

I dag använder vi penningpolitiken för att stabilisera sysselsättning och produktion. Det är inte möjligt i EMU. Blir Sverige medlem i valutaunionen blir det svårare att motverka negativa effekter av ekonomiska störningar som specifikt träffar vår ekonomi. Det är därför EMU- utredningen kommer fram till att ett medlemskap skulle innebära ökad instabilitet med större svängningar i produktion och sysselsättning. Efterfrågestörningar kommer, till skillnad mot i dag, att ”slå igenom med full kraft”.

I EMU ökar riskerna både för överhettning i ekonomin och för djupare konjunkturnedgångar. Utredningen konstaterar att detta är förenat med ”välfärdsförluster för medborgarna”. Erfarenheter visar att hög arbetslöshet vid en djup konjunkturnedgång ”tenderar att bli bestående, eller åtminstone mycket långvarig”.

Förutom risk för ökad arbetslöshet till följd av instabilitet inger också EMU:s hårda inflationsmål farhågor. Per Lundborg och Hans Sacklén vid Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning (FIEF), har studerat effekterna av ett EMU-medlemskap. Går Sverige med i EMU får vi räkna med att arbetslösheten kan stiga upp till 6  %, vilket ska jämföras med att vi utanför EMU beräknas ha förutsättningar att minska arbetslösheten till 2 %. Dessutom visar Lundborgs och Sackléns empiriska studier att arbetslösheten inom EMU kan gå mot ”extrema nivåer” i samband med ekonomiska kriser.

5 Arbetsmarknaden får stå för anpassningen

Ekonomiska störningar har alltid inträffat i alla tider genom historien. Så kommer det att bli även i framtiden. När vi inte längre kan använda oss av penningpolitiken och rörlig växelkurs måste det till andra mekanismer för att undvika höga nivåer på arbetslösheten. Inom EMU kommer kravet på anpassning att till stor del läggas på arbetsmarknaden och på löntagarna.

De mekanismer som i första hand står till buds handlar, i mångt och mycket, om att få till stånd konjunkturvariationer i löner och lönekostnader och ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

6 Flexibla löner i stället för rörlig växelkurs

Ett medlemskap i EMU ställer till problem, framför allt när vi får stora förändringar i efterfrågan som påverkar Sverige på ett annat sätt än övriga euroländer. I sådana situationer blir det angeläget att lönekostnaderna snabbt kan anpassas till andra länder.

Det kan med andra ord ytterst bli aktuellt med lönesänkningar för att undvika massarbetslöshet. EMU-utredningen drar paralleller till den situation som rådde 1992. Om vi då inte hade använt oss av möjligheten att övergå till rörlig växelkurs, en möjlighet som vi alltså inte har i EMU, hade alternativet varit att i stället tvinga fram en lång period med låga nominella löneökningar. Det hade tagit åtskilliga år av nedpressade löner för att stärka konkurrensläget till samma nivå som åstadkoms i och med att kronan släpptes fri. Arbetslösheten under 1990-talet hade i så fall blivit ännu högre än vad som nu blev fallet.

Löner och priser är trögrörliga och ett trubbigt instrument. Därför anses det inte realistiskt att ”löneflexibilitet” i någon större utsträckning kommer att kunna motverka svängningar i produktion och sysselsättning. Det hindrar inte att utredningen drar slutsatsen att det i EMU kommer att vara centralt att försöka få till stånd en sådan flexibilitet. Det största hindret för att detta ska fungera är löntagarnas ovilja och motstånd till lönesänkningar. Därför driver EMU på förändringar som leder till ”mindre motstånd mot låga löneökningar”.

7 Hot om arbetslöshet en maktfaktor

Det är ingen nyhet att arbetslöshet och hot om arbetslöshet är en maktfaktor som pressar tillbaka löntagarna. EMU-utredningen konstaterar också detta genom att tala om ”arbetsgivarnas ökade förhandlingsstyrka”.

Det finns anledning att befara att arbetslösheten ökar om vi går med i EMU. Det finns också välunderbyggda skäl till att hävda att EMU för med sig ökade krav på att hålla ned löntagarnas löner. Därför kan vi förvänta oss att ett EMU-medlemskap ökar kraven på förändringar som ger lägre löneökningar och minskar risken för arbetslöshet.

Hur kan då sådana förändringar se ut? I EMU-utredningen redovisar man resultat av modern forskning: ”Denna forskning ger starkt stöd för att hög ersättning och långa ersättningsperioder i arbetslöshetsförsäkringen, hög facklig organisationsgrad samt hög täckningsgrad för kollektivavtalen tenderar att leda till höga reallöner och hög jämviktsarbetslöshet.”

Vidare nämns i utredningen exempel på reformer som Frankrike genomfört och som tyder på att ”andra faktorer än ett medlemskap i EMU varit viktigare”. Dessa reformer, som alltså inte anses passa in i ett EMU-medlemskap, är arbetstidsförkortning, höjda minilöner och starkare anställningsskydd.

Flera av dessa frågor återfinns i EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken 2002. Där sägs att man ska se över arbetslöshetsersättningen och dess ”incitamentseffekter, t.ex. förmånernas villkor, kriterierna för att erhålla bidrag, bidragens varaktighet, ersättningsnivån”. Vidare påpekar man vikten av ”att de nominella löneökningarna är förenliga med prisstabilitetsmålet” samt att ”löneutvecklingen i de medlemsstater som ingår i euroområdet bör återspegla skillnader i ekonomisk situation och sysselsättning”.

Man vill också ”främja en mer flexibel arbetsorganisation och se över regelverket för anställningsavtal och, i erforderliga fall, relaterade kostnader för att främja skapandet av arbetstillfällen och uppnå balans mellan flexibilitet och arbetstrygghet”.

Ett EMU-medlemskap skulle innebära en maktförskjutning mellan arbetsgivare och arbetstagare. EMU stärker incitamenten för antifackliga lagar, uppluckrad arbetsrätt, lägre lönenivåer, försämringar i arbetslöshetsersättningen och ökade inkomstskillnader. Löntagarna och deras fackliga organisationer riskerar att ställas inför två alternativ, försämringar enligt ovan eller arbetslöshet.

8 Visstidsanställningar skapar flexibilitet

EMU-utredningen konstaterar att i EMU tar ekonomins anpassning till ekonomiska störningar formen av en kvantitetsanpassning, ”dvs. att produktion och sysselsättning ökar eller minskar, eller en anpassning av priser och löner”. Som nämnts ses löneflexibilitet som ett viktigt inslag för att anpassa kostnadsläget. Men lönekostnaderna kan också göras flexibla och konjunkturanpassade genom att företagen snabbt kan göra förändringar i personalgruppens storlek och sammansättning.

Den utveckling vi sett de senaste åren där huvudregeln om tillsvidareanställningar urholkats, visstidsanställningarna ökat och undantag införts i de s k turordningsreglerna passar väl in i den flexibilitet och anpassning av arbetsmarknaden som EMU kräver. Det är något som bekräftas i EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken 2002, som den svenska regeringen för övrigt ställt sig bakom. I positiva ordalag konstateras att ”ökande tillfälliga anställningar eller deltidsanställningar har bidragit till att skapa mer flexibla arbetsmarknader”.

Det är väl känt att visstidsanställningar skapar otrygghet både på arbetsmarknaden och i livet för övrigt. Redan 1998 kunde SCB konstatera att det är unga kvinnor som har de allra otryggaste anställningarna. Med andra ord talar vi här om en flexibilitet som arbetstagarna i allmänhet och unga LO-kvinnor i synnerhet får betala genom ökad otrygghet i anställning.

Svensk arbetsrättslagstiftning ses nu över i en offentlig utredning. I direktiven, formulerade av den socialdemokratiska regeringen, sägs att syftet är att ”skapa trygghet och förutsägbarhet för de anställda inom ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad”. Vidare ska det utredas hur anställningstryggheten i korttidsanställningarna kan ökas. Noterbart är att regeringen inte uttalar någon målsättning om att korttidsanställningarna ska minska i antal.

Förutsättningarna för arbetsrättens utformning, inte minst anställningstryggheten, ser olika ut inom respektive utom ett medlemskap i EMU. Vi föreslår därför att riksdagen uppdrar till regeringen att med hänvisning till ovanstående göra en särskild översyn av arbetsrätten där EMU:s inverkan särskilt redovisas.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

9 Effekter av internationaliseringen

I debatten ställs ibland frågan om det går att urskilja vilka krav som ställs på arbetsmarknaden utifrån den allmänna trenden med ökad internationalisering och vilka krav som direkt kan hänföras till ett EMU-medlemskap. Båda företeelserna skärper konkurrensen, och därmed får kostnadsläget allt större betydelse oavsett om vi går med i EMU eller inte.

Men enligt utredningen skiljer sig förutsättningarna i respektive utanför valutaunionen ändå på ett ”fundamentalt sätt”. Den avgörande skillnaden ligger i det faktum att en anpassning av kostnadsläget inte kan ske via rörlig växelkurs om vi går med i EMU. I stället måste anpassningen till stor del ske via flexibilitet på arbetsmarknaden. Dessutom skulle ett EMU-medlemskap öka takten i integreringsprocessen, vilket ytterligare ökar konkurrenstrycket.

Den som vill förbereda Sverige för ett medlemskap i EMU bör med andra ord initiera förändringar på en rad områden. Det är av största vikt att eventuella förberedelser för svenskt EMU-medlemskap görs öppet för att kunna diskuteras i den offentliga debatten. Det förutsätter i sin tur att riksdag och regering tydligt redovisar sina ståndpunkter och förslag i relation till ett eventuellt EMU-medlemskap. Därför bör alla kommande förslag och beslut inom arbetsmarknadsområdet och trygghetssystemen åtföljas av en konsekvensbeskrivning där EMU:s eventuella inverkan redovisas.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

10 Regionalpolitiska konsekvenser med EMU

Förutom flexibilitet i löner och anställningsvillkor kan sysselsättningen stabiliseras inom EMU genom att arbetskraften blir mera rörlig. Det kan då handla om rörlighet mellan yrken, som kan främjas genom utbildning, omställningsförsäkring och kompetenskonton. Men det handlar också om geografisk rörlighet mellan regioner och mellan länder. För att åstadkomma denna rörlighet kan skattepolitiken och utformningen av arbetslöshetsförsäkringen utgöra redskap.

I EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken (2002) finns en uttalad målsättning om att ”undanröja hinder för arbetskraftens rörlighet inom och mellan medlemsstaterna”. EU:s finansministrar har också uttryckt att trygghetssystemen inte får vara för ”generösa”. Systemen riskerar då att begränsa rörligheten på arbetsmarknaden. Detta förstärker ovan nämnda krav på att kommande förslag på förändringar i arbetslöshetsersättningen ska åtföljas av en redovisning av EMU:s eventuella påverkan.

I en bilaga till EMU-utredningen från 1996 (SOU 1996:158) konstateras att kraven på rörligheten inom landet, framför allt mellan norra och södra Sverige, sannolikt kommer att vara högre inom EMU än utanför. I många fall är det, enligt EMU-bilagan, rimligt att tänka sig att en extern ekonomisk chock påverkar södra Sverige och den europeiska kontinenten relativt likartat, medan norra Sverige drabbas på ett helt annat sätt.

Vid många tillfällen missgynnas exempelvis de råvaruproducerande sektorerna och den råvarubaserade industrin i Norrland Då kärnländernas näringsliv blir styrande för den politik som den europeiska centralbanken (ECB) bedriver, kommer detta att gynna enbart södra Sveriges näringsliv medan Norrlands näringsliv kan utsättas för betydande påfrestningar. ”Det finns då ett stort behov av en hög geografisk rörlighet mellan norra och södra Sverige. Detta behov kommer att vara större under EMU än vid ett utanförskap.”

Sammanfattningsvis finns det, som vice riksbankschef Lars Heikensten uttryckte det, en särskild ”Norrlandsproblematik” med hela EMU-projektet. Det finns starka skäl för att närmare analysera vilka konsekvenser ett svenskt EMU-medlemskap får för Norrland och norrländskt näringsliv och också att utröna på vilket sätt och i vilken utsträckning dessa negativa konsekvenser kan motverkas.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

11 Konsekvenser för jämställdheten

Regeringen har tagit initiativ till två stora EMU-utredningar som resulterat i SOU 1996:158 och SOU 2002:16. Ingen av dessa utredningar analyserar konsekvenserna av ett EMU-medlemskap utifrån ett jämställdhets- och könsperspektiv.

Fram till 1990-talet har svensk politik aktivt varit inriktad på full sysselsättning och en väl utbyggd offentlig sektor, något som bland annat är och har varit en förutsättning för kvinnors höga förvärvsfrekvens. I EMU är det i stället prisstabilitet och tillhörande strama finanspolitiska normer som är överordnade sysselsättningen.

I en bilaga till SOU 1996:158 visas att det är länder med en stor offentlig sektor som kan få svårast med att uppfylla EMU:s finanspolitiska normer. För att leva upp till målsättningarna bör beskattning och utgifter göras mindre konjunkturberoende, och det finns därför en risk för att ”välfärdsstaten måste minska i omfattning”. I EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken 2002 sägs i klartext att målsättningen är att ”minska det totala skattetrycket”.

EMU-utredningen från 2002 gör bedömningen att nuvarande saldomål, två procent av BNP, är för lågt och innebär ett ”stabiliseringspolitiskt risktagande”. Det hänger samman med att vi i EMU förlorar våra nuvarande stabiliseringspolitiska redskap. Därför måste utrymme skapas i statsbudgeten för att det ska finnas åtminstone vissa resurser som kan användas konjunkturinriktat.

Utredningen föreslår en höjning av saldomålet till 2,5 alternativt 3 % av BNP. Detta innebär att 10–20 miljarder ska avsättas för att hantera problem som EMU-medlemskapet bedöms föra med sig. 10–20 miljarder per år är pengar som skulle kunna användas till andra och betydligt bättre ändamål utanför EMU. Risken är stor att en sådan ökning av överskottsmålet i första hand kommer att uppnås via minskade offentliga utgifter.

Om EMU ska fungera behöver, som nämnts, också rörligheten hos arbetskraften öka. Det ställer i sin tur krav på harmonisering av socialförsäkringssystemen medlemsländerna emellan. Sedan EMU-starten har samordningen på det välfärdspolitiska området ökat. 1999 inleddes en samordnad strategi för modernisering av de sociala trygghetssystemen, och året efter bildades Kommittén för den sociala tryggheten som bland annat ska utforma sysselsättningsfrämjande bidragssystem.

Inom EU finns, av tradition, olika system för ekonomisk trygghet. Utmärkande för den svenska välfärdsmodellen är ett den är generell och att den tar sin utgångspunkt i individen, till skillnad från modeller som i exempelvis Sydeuropa som anpassats med äktenskapet som bas och även har stora inslag av behovsprövning för sociala förmåner. Sverige har också ett förhållandevis generöst och omfördelande välfärdssystem. Även om våra kollektiva försäkrings- och trygghetssystem har brister i könsneutralitet och i vissa fall ger olika utfall för kvinnor och män, har Sverige, jämförelsevis, kommit längre i fråga om att skapa förutsättningar för att kvinnor ska kunna vara ekonomiskt oberoende. När nu trygghetssystemen samordnas kommer det också att krävas en samsyn kring själva utgångspunkterna.

Många av de grundläggande förutsättningarna som gjort att Sverige, i förhållande till andra länder, kommit relativt långt i sina jämställdhetsambitioner är alltså utsatta för press i EMU. Det gäller framförallt den offentliga sektorn och den generella välfärdsmodellen. Till det kan läggas det faktum att det i hög utsträckning är kvinnor som får utgöra en sorts buffert när arbetsmarknaden görs mer flexibel. Kvinnor har oftare otrygga visstidsanställningar. Det är i första hand kvinnor som missgynnas av de undantag som numera får göras i turordningsreglerna. Ökade krav på flexibilitet i lönerna kommer sannolikt att ytterligare försvåra kampen mot lönediskriminering. Detsamma gäller det förhållandet att den konkurrensutsatta sektorns lönevillkor också påverkar lönerna i offentlig sektor. Det kommer sannolikt att försvåra nödvändiga satsningar för att höja lönerna i kvinnodominerade yrken.

Sammantaget är det av vikt att de ökade kraven på flexibilitet på arbetsmarknaden och den press på skattesänkningar och minskade offentliga utgifter som EMU för med sig ses i ljuset av rådande könsmaktordning. Vi föreslår därför att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som får till uppgift att analysera EMU ur ett jämställdhetsperspektiv. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 22 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Dinamarca (v)	Alice Åström (v)
Camilla Sköld Jansson (v)