Diskriminering i arbetslivet

Motion 2001/02:A235 av Nikos Papadopoulos och Paavo Vallius (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsinsatser om lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet och tillämpning av den.

Motivering

Det tog nästan tjugo år att utreda och utforma en lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet innan den trädde i kraft den 1 maj 1999. Innan frågan ens kom upp till en bredare diskussion i samhället var diskriminering av de många arbetskraftsinvandrare som under 50- och 60-talen flyttade till Sverige – ofta värvade av arbetsgivarna i den privata sektorn – känd men nästan omöjlig att bevisa. Situationen har inte förbättrats nämnvärt efter den nya lagstiftningen. Diskriminering på våra arbetsplatser fortsätter och våra arbetsgivare bryter mot lagen.

Kunskaper om lagen är dålig, både hos fack och arbetsgivare. Många av dem som utsätts för etnisk diskriminering är ensamma med sina erfarenheter och oförmögna att gå vidare eftersom de inte får det stöd de behöver. Bara hälften av arbetsgivarna har vidtagit aktiva åtgärder mot etnisk diskriminering – trots att lagen ställer detta krav – enligt en undersökning som SIFO gjort förra året.

När Sverige liksom många andra europeiska länder börjar oroa sig inför framtidens arbetsmarknad och brist på arbetskraft är det anmärkningsvärt att diskriminering får fortsätta både i arbetslivet och på fritiden. Många röster från näringslivet vill återigen värva utbildade invandrare till Sverige för att öka välfärden och se till att den offentliga sektorn fortsätter att fungera. Men när flera andra länder har samma problem blir det oerhört svårt att rekrytera kvalificerad arbetskraft. Det är villkoren beträffande lön, arbetsmiljö, arbetstider, arbetsresor och boende som kan vara avgörande om en människa vill flytta från den egna kulturen, språket och miljön. Vad har då Sverige att erbjuda?

Människor med utländsk bakgrund utsätts inte bara för etnisk diskriminering utan också för annan diskriminering, t.ex. på grund av ålder, handikapp, sexuell läggning eller kön. Därför är den gruppen mycket mer utsatt inom alla områden jämfört med etniska svenskar.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen har bara 16 procent av de personer som gjorde anmälningar med stöd av lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet fått upprättelse under åren 1999 och 2000. Antingen måste det vara för svårt att bevisa diskriminering eller för lätt att kringgå lagen eftersom den blivit så tandlös och oförmögen att hindra diskriminering. Samtidigt som man måste öka informationen till allmänheten, facken och arbetsgivarna om etnisk diskriminering i arbetslivet bör man se över lagens möjligheter att ingripa i situationer som är uppenbara lagbrott.

Stockholm den 1 oktober 2001
Nikos Papadopoulos (s)	Paavo Vallius (s)