Den svenska sjöfartens konkurrenskraft

Motion 2003/04:T429 av Gunnar Andrén (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft.

Motivering

Sverige har varit, är och skall vara en sjöfartsnation. Vår litenhet vad gäller befolkningen till trots har Sverige under lång tid förknippats med kunnighet i rederibranschen och inom sjöfarten. Bidragande till denna bild av vårt land har inte minst varit de fackliga organisationerna inom sjöfarten genom sitt framsynta arbete inom sjösäkerhet och inom bemanningspolitiken.

Sedan den 1 oktober 2001 – datumet inte valt av en ren tillfällighet – har fram till årsskiftet 2002/2003 närmare 50 fartyg fått svensk flagg medan ett mindre antal, oftast äldre fartyg, lämnat det svenska fartygsregistret. De 125 rederier som tillhör Svenska Redareföreningen hade den 31 december 2002 exakt 567 fartyg i kommersiell drift omfattande 10,33 miljoner ton.

Det finns all anledning att tro att införandet av nettomodellen från den 1 oktober 2001 har nära samband med den gynnsamma utvecklingen för svensk sjöfart. Genom nettomodellen anpassade Sverige sina villkor på bemanningssidan till en EU-nivå som stärkte den svenskflaggade flottans konkurrenskraft.

En huvudlinje i svensk sjöfartspolitik har under många år varit att undvika nationella subventioner. Det vore blåögt att blunda för att sådana förekommer i många andra länder, inte minst på skeppsbyggnadssidan. För att slippa konkurrera på sådana villkor måste den svenska handelsflottan hålla internationell toppklass, både vad gäller båtar, bemanning och organisation. En klok politik från såväl redare som fackliga sjömansorganisationer har gjort detta möjligt. Svenska fartyg finns på all världens hav trots Sveriges befolkningsmässiga litenhet.

Hur skall svensk konkurrenskraft på världshaven kunna upprätthållas? Här behövs en anpassning av villkoren, både till villkor som gäller inom EU:s ram och inom redarvärlden och på sjömanssidan. För att kunna ta ytterligare steg, och då handlar det inte bara om skatter utan än mer om tillförlighet, miljöhänsyn och sjösäkerhet, behöver Sveriges rederi- och sjöfartspolitik ses över och ändras så att svenska rederier och sjömän inte hamnar i ett sämre läge än utländska rederier och sjömän.

Svenska rederier har i dag beställt nära 40 nya fartyg. Värdet på dessa beställningar uppgår till cirka 20 miljarder kronor. Om dessa fartyg kan få svensk flagg, skulle det medföra en avsevärd och angelägen föryngring av den svenska handelsflottan. Nedsmutsningen av hav, luft och kuster är oacceptabel. Vikten av att endast sjöfart med kvalitetsbesättningar skall förekomma i våra farvatten kan inte nog understrykas.

Från näringspolitiska utgångspunkter innebär en stor svensk handelsflotta större inflytande i internationella fora. Med ökad andel svenskflaggat tonnage ökar dessutom inflytandet över fartygen genom att flaggstaten Sverige tydligt övervakar och kontrollerar. Med mer tonnage under svensk flagg blir Sve-
riges röst starkare i EU och IMO.

I dag går 90 procent av Sveriges utrikeshandel över havet. Kompetens behöver säkerställas så att landet kan handskas med sjötransportapparaten. Det stora flertalet människor med sådan kompetens får sin grundutbildning ombord på fartygen. Handelsflottan och dess personal utgör dessutom underlag för den maritima transporttekniska utvecklingen, för skeppsbyggnadsforskningen och för transportekonomiska utbildningar.

Mot denna bakgrund är det viktigt att Sverige har en framsynt rederi- och sjömanspolitik, anpassad inte minst till villkoren i övriga EU-länder. Här finns skäl att vara oroad, eller åtminstone förundrad, över den ringa vikt som regeringen synes lägga vid redarnäringen med det möjliga mycket större skatteunderlag som fler svenskflaggade fartyg skulle kunna innebära.

Mot denna bakgrund efterlyser jag kraftfullt ökat intresse och engagemang från Näringsdepartementet ifråga om svensk sjöfartspolitik.

Stockholm den 2 oktober 2003

Gunnar Andrén (fp)