Den ekonomiska makten

Motion 1998/99:Fi708 av Siv Holma m.fl. (v)

av Siv Holma m.fl. (v)
Inledning
Sedan sammanbrottet i Östeuropa har det varit på gränsen till
tabubelagt att få gehör för kritik av privata kapitalägares
ekonomiska makt i den offentliga samhällsdebatten. De
flesta erkänner att den parlamentariska demokratin har
problem i den globaliserade kapitalismen. Det fallande
valdeltagandet, misstron mot politiker och valrörelsernas
kommersialisering nämns ibland. Men om man antyder att
problemen har med formerna för ägandet av och makten
över kapitalet att göra är det lätt att bli utstämplad som
anhängare av diktatur och byråkratisk planhushållning. Varje
ifrågasättande av de rådande maktförhållandena i världen
och Sverige och varje hävdande av behovet av att i grunden
förändra dessa förhållanden har alltför länge kunnat avfärdas
med hänvisning till de realsocialistiska staternas kollaps.
Vänsterpartiet vill vända på den bilden. Vi menar att när
inkomsten för den rikaste tiondelen av de svenska hushållen
ökade med 17 procent mellan 1990-1995, och samtidigt den
fattigaste tiondelens sjönk med 27 procent visar sig behovet
av en radikal omfördelning av samhällets resurser vara
skriande. Vi menar att mot bakgrund av hur världen ser ut i
dag - där 40 000 barn svälter ihjäl varje dag trots
livsmedelsöverskott, där de 254 rikaste äger lika mycket som
de 2,5 miljarder fattigaste och där de fyra rikaste personerna
i Sverige, Ingvar Kamprad bröderna Rausing och Stefan
Persson, tillsammans har privata förmögenheter på över 100
miljarder kronor samtidigt som nästan en tiondel av
befolkningen tvingas leva på socialbidrag - är det dags att
lyfta upp krav på en demokratisering av den ekonomiska
makten på den politiska dagordningen.
En grundläggande tanke i den marxistiska traditionen är att produktiv-
krafternas (teknologin, kunskaperna) förändringar har en grundläggande
betydelse för ägandet av produktionsmedlen som i sin tur är avgörande för
makten i samhället. Därför är en analys av produktivkrafternas utveckling
och vad detta kan tänkas få för konsekvenser för makten i samhället av
yttersta betydelse för människans möjlighet att genom demokratiska beslut
påverka och förändra samhällets utveckling. Den moderna kapitalismen
innebär nya utmaningar för en marxistisk analys. Några av de frågeställ-
ningar som bör väckas är vilken betydelse den moderna debatten om
"humankapitalets" eller "det intellektuella kapitalets" ökande betydelse har,
och vad den spekulativt inriktade finanskapitalismens undanträngande av
industrikapitalismen innebär. På de mest moderna och mest framgångsrika
företagen är man i dag mer beroende av de anställdas "humankapital" - dvs
av deras kunskaper - än av det penningkapital som omsätts på världens
aktiebörser. Det är svårare att styra humankapitalet - en människas tankar, än
det fysiska kapitalet   maskinerna, byggnaderna, dvs. de produktivkrafter
som är det kapitalistiska ägandets grund.
Enligt arbetarrörelsens ursprungliga begreppsvärld är en kapitalist en
människa som lever på att köpa och exploatera andras arbetskraft. Att äga
sina egna kunskaper gör en lika litet till en kapitalist, som om man t.ex. äger
sin egen bostad eller aktier i det företag där man själv arbetar. Vår socialism
är således också förenlig med ett privat ägande - om än detta ägande i första
hand tar sig olika kollektiva och kooperativa former. Socialismen står inte
heller i någon motsättning till vare sig marknadsmekanismer eller den
parlamentariska demokratin - tvärtom innebär vår socialism en fördjupning
av demokratin. Det bör också betonas att en utveckling av den ekonomiska
demokratin inte står i motsättning till en stabil ekonomisk utveckling. Den
socialism vi strävar efter bör också innebära att kunskaperna erövras av alla.
Den ursprungliga socialistiska idén var människans frigörelse - att de
arbetande människorna själva skulle organisera produktionen i "fria
associationer" och därmed befria sig från det förtryck och det främlingskap
som kapitalistens/kapitalägarens envälde på arbetsplatsen innebar. Män-
niskans frigörelse är hennes eget verk och socialismen kan inte genomföras
genom beslut i parlamentariska församlingar. Men den ekonomiska
demokratin kan stärkas genom lagstiftning och politiska beslut, och därmed
flytta arbetarklassens positioner framåt. Denna motion är ett av Vänster-
partiets bidrag till hur det skulle kunna gå till.
Ekonomin måste
demokratiseras
Ägandeförhållandena är grundläggande för
maktförhållandena i samhället. Socialt och politiskt sett är
kapitalägande i alla former ett uttryck för en grundläggande
samhällelig motsättning mellan lönearbete och kapital.
Kapitalismen har i vår tid fått en global omfattning. Den
domineras av stormakterna och de transnationella bolagen.
Produktion och kapital flyttas alltmer oberoende av gamla
nationalstaters gränser. Kapitalägandet har förändrats.
Många av de gamla ägarfamiljerna har ersatts av anonyma
institutioner och fonder. Det enskilda ägarinflytandet har
minskat och kontrollen har centraliserats till ett fåtal stora
kapitalgrupper. Penningkapitalets spekulativa drag har blivit
tydligare och står ofta i motsättning till produktionens behov
och intressen.
I industrikapitalismens begynnelse kännetecknades de första kapitalisterna
av en  entreprenöranda som innebar att de själva byggde upp sina företag. De
kunde berika sig på denna företagsverksamhet. C H Hermansson myntade i
sina böcker om den svenska storfinansen begreppet De femton familjerna.
Han visade hur hög grad av monopolism och kartellisering som präglade det
svenska näringslivet. Den svenska storfinansen hade mer makt i Sverige än
vad dess motsvarigheter hade i andra länder. Den statliga
koncentrationsutredningen som tillsattes bekräftade i stora delar dessa
slutsatser. Den tidigare stabila ägarmiljön har - trots de gamla ägar-
familjernas fortsatta styrka - radikalt förändrats under de senaste 25 åren.
Ännu 1970 ägde enskilda hushåll nästan hälften av de börsnoterade aktierna.
Förra året, 1997, hade denna siffra för svenska privatpersoner (direkt eller
via fåmansbolag eller aktiefonder) sjunkit till 18 procent av det samlade
marknadsvärdet på Stockholmsbörsen. Svenska institutioner ägde drygt
48 procent (börsföretagens ägande i varandra är borträknat) och det utländ-
ska ägandet stod för resterande knappt 34 procent.
Det utländska ägandet har ökat starkt i de svenska börsbolagen samtidigt
som det svenska ägandet i utlandet har ökat starkt. Problemet med denna
internationalisering är inte utlandsägandet i sig - en utländsk kapitalist
handlar oftast efter samma principer som de svenska - utan att utlandsägande
tenderar att vara mer kortsiktigt inriktat. De ledande funktionerna får en mer
internationell struktur. Kretsen av inhemska ledare minskar och kännedomen
om svenska förhållanden brister. Det långsiktiga ägarengagemanget minskar
normalt med avståndet till produktionsplatsen.
Sedan 1975 har avindustrialiseringen och låg tillväxt präglat alla de
högindustrialiserade ekonomierna. Den svenska ekonomin har ändå på
många sätt varit unik. Från slutet av 1960-talet började de svenska
industriföretagen att möta en betydligt hårdare internationell konkurrens än
tidigare på såväl exportmarknaden som på den inhemska marknaden.
Vänsterpartiet utvecklar sin syn på EU och EMU i särskilda motioner. EU
och särskilt EMU bygger på principen att den ekonomiska makten över-
ordnas den politiska makten och gagnar därmed kapitalismen som ekono-
miskt system. Om EMU förverkligas innebär det att den demokratiska
makten över ekonomin förhindras. Den gemensamma centralbanken, ECB,
ska vara politiskt oberoende. Det innebär att nationella parlament, regeringar
och övriga EU-organ är förbjudna att försöka påverka bankens ledamöter i
deras arbete. EMU:s konstruktion och ekonomisk-politiska inriktning har en
tydlig högerprofil. EMU grundlagsfäster en nyliberal princip, den om att låg
inflation är viktigare än full sysselsättning för den ekonomiska politiken.
Vänsterpartiet vill istället utveckla demokratin i den ekonomiska politiken.
Samhällets ägande och inflytande över bank- och kreditväsendet bör ökas.
Vänsterpartiet anser att samhället ska behålla Nordbanken och därmed
möjligheten att bedriva en aktiv ägarroll. Vad som ovan anförts bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt vår uppfattning borde det demokratiska systemet - regering och
riksdag - ha ett betydligt fastare grepp om det finansiella systemet. Inte
minst ökar betydelsen av detta nu när alltfler handlar via det globala
datasystemet. Internationella demokratiska motmakter till kapitalets
herravälde skall byggas på sätt som beskrivs i andra motioner från
Vänsterpartiet. Ökad löntagarmakt över företagens arbetsorganisation och
investeringar är viktiga förutsättningar för näringslivets framsteg. Vinsterna
ska omfördelas till framtidsfonder för att höja kunskapsnivån och för att ta
fram nya produkter. Vänsterpartiet anser att EU bör demokratiseras genom
att de nationella parlamenten stärks. Innan riksdagen fattar beslut om
medlemskap i EMU bör det föregås av folkomröstning.
Organisera löntagarägandet
Sveriges löntagare har i stor utsträckning placerat sitt
kollektiva sparande i aktier. Aktiefonderna och
försäkringsbolagen bygger i huvudsak på löntagarnas insatta
pengar. I listan över de största aktieägarna kom 30 juni 1997
pensionsförvaltarna SPP och AMF Pensionsförsäkringar AB
på fjärde och sjätte plats med 66,9 respektive 42,5 miljarder
kronor. Bland facken ägde SIF (drygt 2,8) och Metall (drygt
1,8) mest. Men det är ett i huvudsak passivt ägande som inte
beskriver ett maktförhållande utan en ren penningplacering -
detta trots ett ökat intresse på senare tid inom i första hand
LO för att aktivera löntagarägandet. Det direkta
personalägandet är av liten betydelse i Sverige också om
man jämför internationellt.
I början av sjuttiotalet hade den s k solidariska lönepolitiken skapat en
situation där övervinster i det privata näringslivet inte ledde till några
nämnvärda investeringar i produktionen. LO påbörjade då diskussioner som
1975 resulterade  i ett förslag om löntagarfonder. Fondförslaget hade arbetats
fram av LO-ekonomen Rudolf Meidner och innebar att företagen skulle sätta
in 20 procent av sina vinster på av löntagarna gemensamt ägda fonder.
Löntagarna skulle själva utse styrelsen för dessa fonder. De rådslag om
fonder som genomfördes inom LO med mer än 17 000 deltagare visade att
man ville ha löntagarfonder, och de skulle vara lokalt knutna till de enskilda
företagen   inte toppstyrda. Tyvärr lyckades inte arbetarrörelsen forma ett
löntagarfondsförslag som var förankrat i rörelsens bas. Tvärtom backade
man stegvis från de ursprungliga målen. Fonderna blev traditionella
placeringsfonder som köpte aktier i de gamla vanliga slagskeppen på börsen.
De hade inte någon påtaglig förnyande inverkan på Sveriges näringsliv. De
leddes vanligen av en elit som riskerade att växa ihop med den privat-
kapitalistiska och därmed fjärma sig från sina uppdragsgivare dvs. lön-
tagarna.
Idag är frågan om hur den privata ägarkoncentrationen ska kunna brytas
och fördelas bland löntagarkollektivet - hur människors verkliga inflytande
över samhällets utveckling skall kunna öka - en viktigare fråga än någonsin.
I dag finns det ca 570 000 privata företag i Sverige. Endast 650 av dessa är
företag med mer än 200 anställda. Emellertid utgör denna minoritet av
företag en helt dominerande del av det samlade aktievärdet i Sverige. Dessa
företag är högst odemokratiskt uppbyggda. Ofta sitter samma direktörer med
i flera bolagsstyrelser, deras möten är hemliga och de förfogar över stora
summor pengar. Det är dessa företags beslut som i praktiken styr det mesta
av det ekonomiska livet i Sverige. Det är alltså av största vikt att dessa
kolosser så fort som möjligt demokratiseras.
En väg att åstadkomma denna demokratisering är att bygga upp kollektiva
fonder. Vänsterpartiet har föreslagit ett system med framtidsfonder i syfte att
uppnå detta. Det är också viktigt att bygga upp en sådan kollektiv
kapitalbildning på regional nivå. En viktig uppgift för fonderna är att, vid
sidan av att öka löntagarnas inflytande över företagen, ackumulera kapital för
framtida investeringar. Fonder kan genom demokratiska beslut bättre styra
sina investeringar till områden där utveckling behövs exempelvis för
omställningen till en ekologiskt hållbar produktion. På kort sikt gynnar fon-
derna företagsklimatet eftersom de ser till att vinstöverskottet hamnar där det
ska, nämligen som arbetande kapital i förnuftiga investeringar och inte som
nu i kostsamma spekulationsaffärer. Fonderna kan också förväntas bidra till
en ökad stabilitet inom näringslivet när den nationella investeringsfonden
kan kanalisera nödvändigt kapital till speciellt utsatta sektorer.
Vänsterpartiet välkomnar också den alltmer livliga debatten inom svensk
och internationell arbetarrörelse att organisera löntagarägandet i kollektiva
former. Det gäller bland annat LO:s engagemang i att hitta alternativ till de
stora privatfondförvaltarna när löntagarna skall placera sina pensionspengar i
det nya premiereservssystemet. Regeringen bör på allt sätt understödja denna
vilja från löntagarna att ta ett långsiktigt kollektivt ägaransvar. Detta bör
ske
genom att en parlamentarisk utredning tillsätts om hur den demokratiska
makten över ekonomin skulle kunna öka. I denna utredning skall
löntagarorganisationerna ges möjlighet att delta i utredningsarbetet. Vad som
ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
AP-fonderna
Intresset för avkastningen på AP-fondernas fondkapital har
ökat under senare år. Det beror på att de löpande
pensionsavgifterna inte längre räcker till för att täcka de
årliga pensionsutbetalningarna. Trots att delar av
avkastningen på AP-fonderna således utnyttjats för direkta
pensionsutbetalningar har detta inte påverkat fonderna
negativt.
Sedan 1997 har det pågått en översyn av AP-fondernas organisation och
placeringsregler. Partierna som står bakom pensionsöverenskommelsen har
också initierat en diskussion om fondernas organisation och placeringsregler.
I en skrivelse angående "Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1997"
presenterade regeringen nyligen sin utvärdering av fondstyrelsernas
verksamhet. I två propositioner - om Inkomstgrundad ålderspension, m.m. (
prop. 1997/98:151) samt om Garantipension, m.m. ( prop. 1997/98:152) -
finns också förslag som kommer att påverka AP-fonderna i framtiden. Bl.a.
föreslås att en sjunde och värdepappersförvaltande AP-fond inrättas. Av
större betydelse är förslagen om att successivt överföra medel från AP-
fonderna till statsbudgeten. Motivet bakom denna överföring är att det nya
pensionssystemet, som vad gäller finansieringsfrågor ännu är på utrednings-
stadiet, inte sägs behöva den stora buffert som AP-fonderna utgjort i det
gamla systemet. För de närmaste åren - 1999 och 2000 - föreslås att ca 45
miljarder förs över från AP-fonderna till staten. Mycket talar för att dessa
medel i huvudsak kommer att användas för amorteringar av statsskulden.
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt denna utveckling. Fondmedlen bör i
större utsträckning utnyttjas för att befrämja löntagarnas långsiktiga
kollektiva ägarengagemang och för näringspolitiska syften.
Pensionskapitalet uppgår totalt till drygt 700 miljarder kronor. Första,
andra och tredje AP-fonden gör enbart direkta och indirekta placeringar i
räntebärande värdepapper och fastigheter, medan fjärde och femte AP-
fonden har rätt att göra placeringar på aktiemarknaden. Dessutom inrättades i
juni 1996 en sjätte AP-fond; en fond som i dag omfattar drygt 10 miljarder
kronor. Sjätte AP-fonden ska framför allt göra placeringar i små och
medelstora företag. Vänsterpartiet vill använda denna AP-fond för att
utveckla svensk industri och stärka sysselsättningen. I prop 1995/96:171
fanns krav på att "Fondstyrelsen bör redovisa i vilken utsträckning - och på
vilket sätt - styrelsen har tagit hänsyn till miljöaspekter i sin verksamhet."
Detta tog också riksdagen beslut om. Vidare framgår det i propositionen
angående skälen till att inrätta denna fond att det var viktigt att skapa goda
förutsättningar för näringslivet i syfte att främja tillväxt och sysselsättning.
 I
6:e AP-fondens senaste årsredovisning sägs dock inget om hur man tagit
hänsyn till miljöaspekter. Inte heller sägs det något om hur fonden främjat
sysselsättningen. Vänsterpartiet anser att det är beklagligt att någon sådan
redovisning inte har gjorts. Det finns därför anledning att utvärdera 6:e AP-
fondens verksamhet utifrån närings- och miljöpolitisk synpunkt. Vad som
ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet är kritiskt till fondtransaktioner vars huvudsyfte är att tjäna
pengar på börsen och som leder till att industrijobb försvinner. Vi anser att
6:e AP-fonden bör ges ett tilläggsdirektiv med ett klart uttalat mål för att
främja sysselsättning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Det finns vidare anledning att se över de regler som styr AP-fondernas
placeringar av pensionskapitalet. Enbart ca 70 miljarder - eller knappt 10
procent av fondernas tillgångar - kan utnyttjas för placeringar i onoterade
eller noterade bolag. Vänsterpartiet har under en längre tid krävt att en större
andel av AP-fondsmedlen bör kunna utnyttjas för aktieinköp. AP-fondernas
placeringsrättigheter i aktier bör därför utvidgas och utnyttjas för aktiva
näringspolitiska insatser för förnyelse och ökad sysselsättning i det svenska
näringslivet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi menar också att den begränsningsregel som innebär att fjärde och femte
AP-fonden bara får äga upp till 10 procent av aktierna i ett börsföretag bör
avskaffas. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Svenskt näringsliv behöver seriösa ägare med långsiktiga
placeringshorisonter. Under senare år har utländska ägare och spekulativa
intressen ökat sin ägarrepresentation i Sverige. Vi menar att både det
organiserade löntagarägandet och AP-fonderna i samarbete kan spela viktiga
roller som såväl riskkapitalförsörjare som stabila och aktiva ägarintressen i
svenskt näringsliv.
Aktivera staten och
kommunerna som ägare och
beställare
Historiskt har det statliga ägarengagemanget haft avgörande
betydelse för det svenska näringslivets styrka. Utan den
liberale finansministern J. A:s våghalsiga låneprojekt och
statens storskaliga investeringar i den svenska
järnvägsutbyggnaden under 1800-talet hade
industrialiseringsprocessen allvarligt försvårats och
försenats. Hade inte staten gått in i gruvorna,
energiförsörjningen, telekommunikationerna och
läkemedelsindustrin så skulle med stor säkerhet dessa
branscher inte haft den styrka de har i dag i Sverige.
Dagens största svenska börsbolag är intimt förknippade med den offentliga
sektorn och den statliga näringspolitiken. Samarbetet inom det militär-
teknologiska området har haft en stor betydelse för att utveckla en spets-
teknologi. Ericsson har till mycket stor del levt på samarbetet med det (f.d.)
statliga telemonopolet. Astra bygger till stor del på en forskning som på ett
avgörande sätt berott på en stark offentligt finansierad sjukvård. ABB
(ASEA) har varit starkt beroende av beställningar från Vattenfall och andra
företag och institutioner med samhälleliga ägare. Volvo och SAAB hade inte
kunnat utvecklas utan skattefinansierade vägar och omfattande stödpaket i
kristider.
Under 80-talet lyckades den nya högern få genomslag för tanken att staten
eller kommunen inte dög som ägare i näringslivet, att statliga företag
präglades av byråkratisering och ovilja att ta ansvar. Det fanns onekligen
visst underlag för kritiken. Men felet var också att de offentligägda företagen
ibland imiterade det sämsta i de privata: man satsade kortsiktigt och vågade
inte formulera en egen långsiktig ägarstrategi. Den utförsäljning av statliga
företag som inleddes på allvar under regeringen Bildt 1991-94 har fortsatts
av den socialdemokratiska regeringen. Och det finns planer på att fortsätta
dessa utförsäljningar. Vänsterpartiet menar att utförsäljning av statlig
egendom inte får ske utan riksdagens godkännande. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Sammantaget äger staten betydligt mer aktier än Investor och Wallen-
bergsstiftelserna ihop. Om staten blev lika bra på indirekt maktutövning som
Wallenbergarna borde man kunna utöva en långt större ägarmakt än i dag.
Det finns också positiva tecken på att en viss omprövning av synen på
staten som ägare i aktivistisk riktning är på väg. Trepartiöverenskommelsen
om kärnkraftsavveckling bygger också bland annat på att en aktiv roll i
omställningen ges åt Vattenfall. Staten borde kunna utveckla sin ägarroll
inom energiområdet mer än så i samarbete med i första hand kommunernas
energiföretag. Man borde också mer aktivt kunna uppträda som beställare av
förnybar energi.
En mer aktiv näringspolitisk roll för det statliga ägandet borde också kunna
utvecklas på andra områden. Det gäller läkemedel där man bör aktivera det
statliga ägarengagemanget i att utveckla billiga läkemedel på monopolise-
rade områden. På trafikområdet pågår en omställning av storstädernas
trafiksystem där stat och kommuner spelar en avgörande roll för att
trafikmönstret ställs om i mer miljövänlig riktning. Via NUTEK borde staten
kunna bli mer aktiv när det gäller att utveckla mer miljövänliga bilar.
Motsvarande gäller återvinningssystem och miljövård. Ett hinder i detta
sammanhang kan vara EU:s upphandlingsregler. Men erfarenheten hitintills
är att dessa inte hindrar olika EU-medlemmar i dag att genomföra
upphandlingsprogram. Sverige bör ju inte alltid vara "bäst i klassen" i EU
när det gäller att införliva dåliga EU-direktiv i den svenska lagstiftningen.
Dessutom bör Sverige verka för att avbyråkratisera det otympliga upp-
handlingssystemet.
Kommunerna äger företag inom i första hand bostads- och energi-
sektorerna. Dessa företag har varit nödvändiga på områden där privatföretag
aldrig hade tagit det sociala och fördelningspolitiska ansvaret. Dessa företag
har också varit nödvändiga för att förhindra att privata ägare gör orimligt
stora vinster på områden präglade av starka konjunktursvängningar och av
ett beroende av politiska beslut. Det finns naturligtvis också exempel på att
kommuner äger i onödan och att företagen är dåligt skötta. Men det
kommunala ägandet skall utvecklas, inte avvecklas.
Över huvud taget är en lokal/regional förankring alltför litet uppmärksam-
mat som en viktig beståndsdel i en lyckad företagsutveckling. Företag, som
genom sin lokala förankring även har en social dimension, har i studier visat
sig ha en betydande förmåga till att överleva ekonomiska nedgångar och bli
ekonomiskt lyckade.
Vänsterpartiet begär en utredning i positiv anda kring hur statsmakterna
kan underlätta för kommuner, landsting och regionala självstyrelseorgan att
engagera sitt pensionskapital och andra finansiella tillgångar i långsiktigt
ägarengagemang. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Demokratisera
bolagsstyrelserna - fler
anställda och fler kvinnor i
styrelserna
Vänsterpartiet verkar för att sprida demokratins principer till
alla samhällsområden. Mot den politiska demokratins
principer står dock ägarmakten som beskär demokratin och
politikens möjligheter. Vår huvudinriktning är att stärka de
anställdas rättigheter och ägarmakt samtidigt som vi vill
bygga upp ett samhälleligt kapital för att bryta
koncentrationen av makt till ett fåtal finansaktörer. Alla
samhällsförhållanden präglas av en maktrelation mellan
kvinna och man, en relation där kvinnorna som grupp
underordnas männen. Den ekonomiska politiken är
fortfarande ett manligt maktområde. Det är dags att inte bara
uppnå en jämnare könsfördelning i representation utan också
påverka det reella innehållet i den ekonomiska makten.
En ambitionsinriktning är att bryta det starka manliga maktmönster som
sätter sin prägel i aktiebolagen. Antalet kvinnor i bolagsstyrelserna bör öka.
Vänsterpartiet anser att det bör vara rimligt med 25 % kvinnor i styrelserna
år 2000 och 50 % år 2010. De statligt ägda bolagen skall gå i spetsen genom
att snabbt se till att lika många kvinnor som män sitter i dessas styrelser.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att staten skall behålla Nordbanken och därmed möjligheten att
bedriva en aktiv ägarroll,
2. att riksdagen beslutar att tillsätta en parlamentarisk utredning om hur
den demokratiska makten över ekonomin skall kunna öka enligt vad i
motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om löntagarorganisationernas medverkan i den parlamentariska
utredningen om den ekonomiska makten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av 6:e AP-fonden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge tilläggsdirektiv om att AP-fonderna skall främja
sysselsättning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvidgning av AP-fondernas placeringsrättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte begränsa 4:e och 5:e AP-fondernas aktieinnehav i ett
börsföretag till 10 %,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utförsäljning av statlig egendom inte får ske utan riksdagens
godkännande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning om hur statsmakterna kan underlätta för
kommuner, landsting och regionala självstyrelseorgan att engagera sitt
pensionskapital i ett långsiktigt ägarengagemang,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning om hur statsmakterna kan underlätta för
kommuner, landsting och regionala självstyrelseorgan att engagera övriga
finansiella tillgångar i ett långsiktigt ägarengagemang,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statens bolag skall gå i spetsen för att uppfylla målet 25 %
kvinnor i styrelserna år 2000 och 50 % år 2010.

Stockholm den 26 oktober 1998
Siv Holma (v)
Lars Bäckström (v)

Marie Engström (v)

Ulla Hoffmann (v)

Johan Lönnroth (v)

Per Rosengren (v)

Claes Stockhaus (v)

Carlinge Wisberg (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (22)