Den bebyggelseantikvariska linjen

Motion 1991/92:Ub418 av Iréne Vestlund och Karl-Erik Svartberg (s)

Riksdagen fattade 1985/86 beslut (UbU 1985/86:25)
ominrättande av en allmän linje, bebyggelseantikvariska
linjen om 120 poäng den 1 juli 1986 samtatt inrätta linjen
i Göteborg med 20 utbildningsplatser.

Utbildningen, som är den enda i sitt slag i landet och som
framvuxit ur lokala initiativ vid Göteborgs universitet, har
visat sig både ha stor livskraft och motsvara allmänna och
långsiktiga utbildningsbehov på nationell nivå.

Varje år söker ett betydande antal studerande -- vida
överstigande antalet tillgängliga studieplatser -- från landets
alla delar.

Internationellt anses den bebyggelseantikvariska linjen
vara ett framsynt initiativ, vilket tydligt framkommit
exempelvis vid olika internationella policy- och
utbildningskonferenser.

I flera andra länder har motsvarande tankar successivt
initierat likartade utbildningar, hittills dock förverkligade
endast vid ett fåtal högskolor, främst i Nordamerika, men
även vid några universitet i Europa. Den fortsatta
utbildningsplaneringen förefaller internationellt ge vid
handen att idén bakom den bebyggelseantikvariska linjen
successivt kommer att ge upphov till ett ökande antal
likartade utbildningar, och inte såsom hittills främst i form
av kortare kurser.

De studerande går efter fullgjord utbildning ut till olika
slag av arbetsplatser -- inte enbart eller främst traditionella
antikvariska institutioner -- och bidrar på så sätt genom sin
kvalificerade och breda utbildning aktivt till en
nyorientering av synen på bevarandet. Härigenom har en
vitalisering skett både vid tongivande antikvariska organ
som exempelvis länsmuseer, i regionala sammanhang, med
etablering t.ex. av kommunantikvarietjänser, liksom
uppdrag inom den privata sektorn vid bl.a. arkitektfirmor,
byggnadsföretag o.s.v.

Den bebyggelseantikvariska linjen kan härigenom
betraktas som en spjutspets för vitalisering och breddning
av kvalificerade uppgifter inom bevarandesektorn i
framtiden. Krav ställs redan nu på omfattande
tvärvetenskaplig integration av tekniska,
samhällsvetenskapliga och humanistiska kunskaper i
planering, såväl i offentlig som privat regi. Få utbildningar
förmår ge sådana brett helhetsöverblickande kunskaper och
insikter, med en såväl vetenskapligt baserad som praktiskt
orienterad profil.

Ett stort problem är dock resursbilden, eftersom
bebyggelseantikvarisk linje framväxte vid humanistisk
fakultet. Flertalet utbildningar inom det
kulturvetenskapliga området har en anslagsnivå i storleken
ca 10 000
kronor per årsplats. Med ett så begränsat intag som
20 nybörjarplatser och 3 års längd av utbildningen, blir
härigenom både resurserna per utbildningsgrupp och för
hela utbildningen sammantaget ytterligt begränsade. Detta
bör jämföras med t.ex. bibliotekarieutbildningen med ca 40 000
kronor/år och många tekniska utbildningar med 30 000--60 000
kronor/år, i flertalet fall med avsevärt större
studerandegrupper och andra basresurser.

Den redovisade ekonomiska situationen innebär att
institutionen för kulturvård, som ansvarar för utbildningen,
inte helt kan fullfölja de ambitiösa utbildningsmålen. Än
mindre kan utbildningen ge tillräcklig praktisk och teknisk
inriktning, som samhället och de studerande har ökande
behov av.

Utbildningens resurser behöver därför kraftigt
förstärkas, och eventuellt skulle detta kunna ske genom att
administrativt flytta utbildningen till en annan sektor än
inom hittillsvarande KI-sektorn, exempelvis till den helt
tvärvetenskapligt organiserade miljövetenskapliga
sektionen, vilket även har diskuterats lokalt. Det är dock
väsentligt att linjens humanistiska bas, som är en
utomordentligt väsentlig tillgång inför det kommande
skedets kunskapsbehov, inte minst inom den europeiska
integrationen, där den bebyggelseantikvariska linjen redan
har en internationellt framskjuten och konkurrenskraftig
position, inte försvagas vid en sådan administrativ
förändring.

För att säkra det kvalitativa värdet av den
bebyggelseantikvariska linjen, bör vidare utbildningen ges
egen examensbenämning, såsom bebyggelseantikvarie, i
analogi med arkitekt, läkare, konservator m.fl.
yrkesområden.

Det framgår av utbildningsdepartementets och UHÄ:s
förberedelser i denna fråga, att någon sådan
yrkesbenämning inte har förberetts, trots att klara sakskäl
här föreligger. Detta menar vi är nödvändigt, för att säkra
kvalificerad kunskapsutveckling för framtidens kultur- och
miljöfrågor, så att strategisk yrkeskompetens inom dessa
väsentliga områden tillförsäkras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av att den
bebyggelseantikvariska linjens ställning säkras inom ramen
för det nyligen reformerade linjesystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en resursförstärkning, inom
ramen för tillgängliga medel, till bebyggelseantikvarisk linje
med en uppräkning till 50

000 kronor per helårsstudieplats och 20 nybörjarplatser
under tre studieår från den 1 juli 1992,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fastställa
''bebyggelseantikvarie'' som examensbenämning i det nya
regelverket för högskoleexamina.

Stockholm den 16 januari 1992

Iréne Vestlund (s)

Karl-Erik Svartberg (s)